Om LVU och socialtjänstens viktiga men svåra jobb

Jag och min kollega hade, tillsammans med några kollegor ifrån en annan enhet, fått i uppdrag att verkställa en hämtning till förhör av en ung kille. Han hade flytt ifrån ett inbrott, blivit gripen, ryckt sig loss, blivit ikappsprungen och gripen igen, för att sedan ha blivit fritagen av en folkmassa som attackerade patrullen, och skulle nu förhöras om den händelsen. Då det vid tidigare hämtningar av samma kille ibland hade blivit stökigt då folk på platsen har blivit aggressiva (en gång knivskars en kollega och en annan hamnade på marken och fick ett revben söndersparkat) så var vi ett par stycken. Även socialtjänsten var på egen begäran med vid hämtningen för att försöka värna om kontakten med killens familj.

Efter att vi hade säkrat baksidan på fastigheten (det är en bra bit ner, men killen hade tidigare undkommit en patrull genom att hoppa ifrån ett fönster i trapphuset och var uppenbart inte rädd för höjder) så lyssnade kollegorna vid dörren och knackade sedan på. Det hördes ljud inifrån, så det var uppenbart att det var folk hemma. Ingen öppnade. Kollegorna vid dörren knackade upprepade gånger, och ropade in igenom brevinkastet att det var ifrån polisen, men ingen svarade. Efter att knackningarna hade blivit allt högre och hårdare, så kom till slut en kvinna, modern, till brevinkastet. Hon vägrade öppna dörren och klagade argt på bankandet. Kollegorna sänkte nu rösten och förklarade att vi behövde hämta hennes son till förhör, och att om de inte öppnade dörren så skulle vi tvingas ringa på en låssmed som öppnade den åt oss, samt att det vore väldigt trist om vi tvingades skada deras dörr. Även socialtjänsten försökte, men övertalningsförsöken gav inget, och jag ringde och bad LKC att skicka en låssmed. Då jag hade träffat killen förut, och också varit med om en hämtning som gick relativt lugnt till, så gjorde även jag ett försök. Jag hade ju även fördelen av att inte ha bankat på dörren initialt. Efter ett tag så gav det resultat, och killens bror sa att han skulle komma ut om bara socialtjänsten lämnade fastigheten så att de slapp att se dem. Socialtjänsten var ju där för att hjälpa till att få en smidig hämtning, så de hade inga problem med att lämna. Det ställdes även en del andra villkor som vi inte kunde tillmötesgå, men kort därefter kom killen ut. Allt gick lugnt till. Då vi småpratade på vägen in till polisstationen så berättade killen att han själv hade varit redo att komma ut långt tidigare, men att han mor inte ville det. Då händelserna som han skulle förhöras mot bara var ett exempel på en frekvent och (för åldern) allvarlig brottslighet så var det för socialtjänstens del aktuellt med beslut om LVU (omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga), så efter förhören blev killen körd till ett LVU-hem. 

Att familjen var argare på socialtjänsten än på polisen berodde enligt min uppfattning just på LVU. Killen hade LVUats flera gånger förut. Jag var själv med en gång och assisterade vid en hämtning/handreäckning som var specifikt för att omhänderta killen enligt LVU. Det ledde till att modern och bröderna blev rasande på socialtjänsten. De hävdade argt att han borde få vara hos sin familj och att det var där han mådde bäst. Det var också uppenbart att killen verkligen inte ville bli LVUad, att det väckte starka känslor även hos honom.

Här finns ett dilemma, inte minst för socialtjänsten. De har dubbla roller. De är den myndighet som skall hjälpa en ungdom med problem och dennes familj, de som skall stötta igenom de svårigheter som följer på kriminalitet, missbruk, eller andra faktorer som leder till en dålig uppväxtmiljö. Men de blir samtidigt de enda som har makten att se till att brottslighet eller annat beteende där andra kränks får konsekvenser, speciellt då föräldrarna antingen är maktlösa eller ointresserade av att bryta ett kriminellt beteende. Många ungdomar är väldigt brottsaktiva redan innan de vid 15 år blir straffmyndiga, och även efter det är de juridiska konsekvenserna av att begå brott mycket lindriga på grund av den så kallade "ungdomsrabatten" (och "mängdrabatten"). Ett beslut om LVU blir alltså i praktiken också en brottsförebyggande åtgärd som skyddar den unges omgivning ifrån en frekvent och många gånger djupt kränkande brottslighet. Främst då den unga tas bort ifrån den miljö där denne har både nätverk och möjligheter till att begå brott, men även kanske i ett avskräckande syfte. I den aspekten följer LVU-beslutet samma logik som en brottspåföljd, ett straff, och ungdomar kan ju också dömas till tvångsvård enligt LVU. Kontentan för socialtjänstens del blir att de samtidigt skall vara den hjälpande och den dömande handen. Det gör att de kan råka ut för mer ilska (och ge upphov till mer rädsla) än polisen, vilket historien ovan var ett exempel på.

Detta är inget lätt dilemma. Ju yngre ett barn är, desto svårare blir det (i alla fall för mig) att skilja på barnets roll som förövare (då andra kränks, ibland mycket, mycket grovt och utstuderat) och offer (för en dålig uppväxtmiljö). Killen som vi hämtade hade säkert haft bättre förutsättningar till ett hederligt liv om han hade haft en mor som hade mått bättre och haft bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Det finns dock en fara att skylla allt på ungdom och omgivning och helt tappa bort det egna ansvaret. Vems fel var det att två framgångsrika 16-åringar ifrån synbart fungerande familjer mördade en helt oskyldig flicka i Stureby? De dömdes till LVU. Liksom ungdomar som rånar, våldtar, misshandlar och säljer narkotika, också gör. Där de sedan ibland hamnar på hem tillsammans med flickor som aldrig har gjort en fluga förnär, utan bara mår så dåligt att de har självskadebeteende. Ofta för att de har kränkts av andra, exempelvis genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Där har något gått fel.

Alla som omhändertas för LVU/tvångsvård bör få en så god och professionell behandling som det bara är möjligt. Inte minst för att allt annat är samhällsekonomiskt självmål av enorma proportioner. Varje ungdom som man kan få att lämna den kriminella banan sparar samhället gigantiska kostnader, både finansiellt och mänskligt. Men jag tycker ändå att det borde finnas en distinktion, en skillnad mellan vad som gäller för dem som omhändertas för att de kränker andra och dem som omhändertas för att de själva har blivit så kränkta av sin omgivning att de behöver hjälp. Det måste väl ändå finnas en skillnad på hur vi exempelvis hanterar våldtäktsmannen och våldtäktsoffret, även om båda är i behov av och bör få hjälp? 

Socialtjänsten har ett väldigt svårt uppdrag. Man kanske skulle behöva se över regelverket kring det uppdraget och fundera kring om olika aspekter borde separeras, både i form av vem på socialtjänsten som gör vad och i form av hur man hanterar ungdomar med olika sorters problematik och behov. Hur som helst är det största problemet, som vanligt, resurser. För mig är det tydligt att socialtjänsten inte ges de ekonomiska förutsättningar som skulle behövas för att på bästa sätt kunna hantera sitt otroligt viktiga uppdrag. Detta kompenseras, som så ofta, av hårt arbetande eldsjälar som ger mycket mer för sitt jobb än någon arbetsgivare kan kräva, men det räcker ändå inte. Det är trist att dagens politiker, och i slutändan dagens väljare, inte ser att de pengar som sparas här ger kraftigt ökade kostnader för samhället då vi alla är äldre och behöver dess stöd ännu mer än vad vi gör nu då vi är unga och friska. Men mest trist är det för alla de unga som sviks av samhället.

Fylleslagsmål på bensinmack

Ett larm gick ifrån en bensinmack i distriktet. Då det var en relativt lugn natt så var i princip alla bilarna i turlaget lediga, och alla högg naturligtvis på jobbet. Vi fick snabbt reda på att det rörde sig om ett större slagsmål. Jag och min kollega för passet kom fram först, och då vi svängde in mot macken så såg vi en grupp ungdomar som var på väg därifrån. Då de såg oss så började ett halvdussin av dem, alla killar, att springa iväg på en gångväg upp för en backe. Vi sladdade in framför dem som var kvar och jag kastade mig ut ur bilen och sprang efter. Kollegan blev kvar hos de som hade stannat, mest tjejer, och började prata med dem. Den långa uppförsbacken sög dock musten ur grabbarna, och jag kom ikapp innan de nådde krönet ett par hundra meter bort. Jag, också flämtande, beordrade dem att stanna, vilket alla utom en av dem gjorde. Det fanns ingen vägg att ställa upp dem som stod kvar mot, och det kändes inte motiverat att beordra ner dem på marken i smutsen och kylan, så det fick stå i en liten grupp framför mig. Eftersom killarna nu var lugna och gjorde som jag sa så blev det en abrupt övergång ifrån jakt till samtal. Jag rapporterade på radion att jag hade fått stopp på fem personer och om riktingen den sjätte hade försvunnit i. Om det inte redan hade varit uppenbart att gänget hade varit delaktika i slagsmålet på macken, så lämnade det faktum att några av dem hade sönderrivna kläder inget tvivel kvar. De berättade också snabbt att de hade varit inblandade i ett slagsmål, men hävdade att det var en annan grupp killar som hade attackerat dem. 

Jag påbörjade visitation och identifiering av samtliga, och fick snabbt sällskap av en bil och två kollegor till. Kort därefter lyckades en annan patrull fånga in killen som jag tappade bort, och kollegor fick även tag på ungdomar som hade sprungit i en annan rikting. Lyckligtvis så hade bensinmacken övervakningsfilm som kunde spelas upp direkt, så den patrull som hade fått i uppdrag att ta sig an macken kunde snabbt gå ut med detaljerat signalement på dem som hade varit mest aktiva i slagsmålet. Det resulterade i att två av killarna som jag hade stoppat, samt någon av dem ur det andra gänget som kollegorna hade fått stopp på, greps misstänkta för misshandel (däremot inte han som sprang ifrån mig). Efter att  förhör med övriga och anmälningsupptagningen hade avslutats så var vi klara och de gripna kördes in till polisstationen.

Som så ofta, så har jag ingen aning om vad som hände med ärendet efter att vi hade avrapporterat det hela. Eftersom gärningsmännen var unga och ingen var allvarligt skadad så gissar jag att samtliga släpptes inom kort. Insatsen på plats torde dock ha sparat enormt med tid för den utredare som annars hade behövt sitta och försöka identifiera okända personer på en övervakningsfilm och därefter hålla ett stort antal förhör (om nu inte det hela hade lagts ned istället). Ärendet i sig är bara en vardaglig anekdot i jobbet. Några saker kan dock vara värt att reflektera över. 

Samtliga slagskämpar hade druckit rikligt med alkohol. Det är så självklart att alkohol i princip alltid är med i bilden vid den här sortens brott att det knappt känns värt att nämnas, men det skadar å andra sidan inte att gång på gång försöka medvetandegöra omkring hur mycket av våra samhällsproblem, och speciellt då våldsbrott, som till stor del beror på alkoholen. Att samtliga av dem som slogs var män/killar är ännu mindre förvånande... Även om jag tycker mig ana en ökning bland unga tjejer som både slåss och begår personrån så är killarna fortfarande totalt dominerande vad gäller de här brotten.

Slutligen, vad gäller polisarbetet, så blir man ideligen påmind om det svåra med att hitta rätt nivå på ett ingripande. Många kollegor drar instinktivt batongen då de skall tvinga personer att stanna eller att göra som de blir tillsagda (vända sig om, lägga sig ned, osv) om de har försökt smita eller är aggressiva. Det får ofta önskad effekt. Jag har själv bara dragit batongen vid fotbollskommenderingar då grupper av huliganer har attackerat. Nu fungerade det för mig även denna gången, men om de fem killarna hade bestämt sig för att försöka springa iväg, så hade jag troligtvis fått tag på en, max två av dem och kunde ha tappat bort de båda som senare visade sig vara gärningsmän. Samtidigt, om jag hade hotat med batong  så hade visserligen risken att någon hade försökt pipa iväg minskat, men om de ändå hade gjort det så kunde jag ju knappast ha slagit mot någon av dem utan att veta vad personen hade gjort. 

Jag är själv mest bekväm med att ha händerna fria i de flesta situationer. Det finns t.ex. kollegor som gör genomsök av hus efter timade inbrott med draget vapen. Det kan visserligen vara praktiskt om det skulle dyka upp en tjuv med en kniv eller kofot i högsta hugg som tänker attackera, men i alla de fall då någon bara försöker ta sig därifrån så är man flera steg efter då man först måste hölstra innan man kan springa efter och hugga tag i personen. Dessutom så finns ju alltid risken att man gör en instinktiv felbedömning om någon plötsligt störtar ut ifrån ett gömställe, och då kan konsekvenserna bli ödestigra. Jag känner dock inte till ett enda fall när någon har blivit skjuten i en sådan situation, vilket talar väl om svensk polis. Hur som helst så kan man konstatera att det inte finns något facit, polisyrket är fullt av medvetna och omedvetna avvägningar och kompromisser mellan olika intressen som egen och andras säkerhet, kommunikation och medmänsklighet och behovet av att utföra en uppgift på bästa sätt. Och de allra flesta kollegorna gör varje dag bra avvägningar och tar bra beslut, vilket kan vara värt att påminna om eftersom enstaka misstag ofta lyfts fram och används som slagträn mot hela poliskåren.

Om ett inbrott och om sorgereaktioner

Larmet gick ut som slagsmål i bostad. Vi åkte två patruller, och då vi kom fram till adressen så hörde vi redan i trapphuset röster skrika som om någon höll på att dö. Vi ilade upp och fann direkt den aktuella lägenheten. Dörren stod på vid gavel, så vi rusade in. Vi kunde direkt lokalisera en man som skrek för full hals rakt ut. Han verkade dock oskadad, och efter att snabbt ha sökt av lägenheten så kunde vi konstatera att ingen annan verkade skadad heller. Det befann sig en hel familj i lägenheten,och alla verkade vara i upplösningstillstånd. Vi fick dock ganska snabbt reda på anledningen, både av familjen och av lägenhetens status. Reaktionerna berodde på att de hade haft inbrott.

Som polis möter man inbrottsoffer närmast dagligen, speciellt om man jobbar i ett distrikt med den antagligen högsta inbrottsfrekvensen i landet. De flesta är samlade, i några fall har man fått trösta och lägga armen om en ledsen målsägare, men reaktionen i den här lägenheten hade jag enbart sett vid något enstaka dödsfall, så stark var den. Då vi lyckades etablera lite mer kommunikation så fick vi reda på mer om varför inbrottet var så traumatiskt för den drabbade familjen. De hade för tillfället alla sina besparingar, en mycket stort summa pengar, i lägenheten. Normalt så hade de varit skyddade av hemförsäkringen, men då de precis skulle flytta så hade de sagt upp den. Dessvärre blev flytten fördröjd några dagar, och under den tiden så hade de följdaktligen inget försäkringsskydd. Just då, en dag innan de skulle ge sig av, slog inbrottstjuvarna till. För familjen i fråga så var det frågan om pengar som föräldrarna hade sparat ihop under hela sina liv.

Pappan i familjen verkade vara den som hade svårast att hantera sorgen och vreden, och det faktum att han i omgångar fortsatte att närmast aggressivt skrika ut sin frustration rakt ut hade säkert del i att elda på den ångest hans fru och barn kände. Vi började med att försöka få ut alla ur lägenheten, där de närmast sprang omkring i cirklar, för att försöka ge de tekniker som sedan skulle komma att göra en brottsplatsundersökning  någon som helst chans att hitta spår. Under den korta tiden som vi då hade varit där så hade det redan anlänt ett antal släktingar. Två kollegor stannade vid lägenheten, och jag och en till följde med ner på gården. Där samlades snabbt 50-100 personer, alla släktingar och vänner till den drabbade familjen. Mannen fortsatte att skrika ut sin vrede, och ingen av de samlade lyckades lugna ned honom. Kvinnorna och barnen blev dock lite lugnare då de separerades ifrån mannen.

När någon skriker en längre tid mitt ute på en gård med hundratals lägenheter så blir människor naturligtvis oroade, och fler samtal kom in till polisen. Jag insåg dock snabbt att jag, trots att jag brukar vara bra på att hantera just människor i kris, inte hade bättre möjligheter än mannens släktingar att få honom lugn. Och med tanke på vad han hade varit med om så kändes det omänskligt och oproportionerligt att på annat sätt avbryta ordningsstörningen (han ville inte ha hjälp eller stöd av oss eller sjukvården), så jag förklarade bara situationen för LKC. Vi stannade kvar till det värsta hade lugnat ned sig och tills vi hade gjort tillräckligt för att säkra brottsplatsen, genomföra dörrknackning, ta uppgifter för anmälan med mera, sedan lämnade vi.

Med tanke på att man som polis möter människor som har blivit slagna, rånade, dödshotade, som precis har förlorat någon närstående eller som på annat sätt råkat ut för akuta livskriser så kan det vara lätt att tänka att det i det här fallet bara rörde sig om pengar. Ingen var skadad, alla i familjen hade hälsan. Men det är nog att relativisera familjens, och mannens, sorg och ilska väl mycket. För honom så kändes det troligtvis där och då  som om hela hans liv hade förstörts. Egentligen skulle han antagligen ha haft nytta av akut psykiatrisk vård, men det skulle ha krävt en konfrontation med både honom och släkten (då mannens reaktion för dem inte upplevdes som samma problem som den gjorde för mig) och det hade riskerat att göra mer skada än nytta. Han hade i alla fall många personer som kunde hjälpa till att ta hand om honom.

En annan reflektion, apropå mannens släkt, är att hur människor ger uttryck för sorg och vrede inte bara är kopplat till personlighet utan även till kulturella sammanhang. Min och kollegornas spontana tanke att mannen ändå på något sätt överreagerade hade säkert att göra med vår kulturella kontext, där översvallande känslouttryck, speciellt som kan uppfattas som utåtagerande, inte alltid anses vara helt ok. Även om jag inte kan skaka av mig tanken på att mannen borde ha försökt lugna sig för att inte skrämma upp sina närvarande barn ännu mer och istället sätta deras och hustruns behov först, så kan jag ändå på sätt och vis förstå hans reaktion. Jag tänker också att jag själv kanske inte heller hade rymts inom ramarna för vad som anses vara godtagbara sorge- eller vredesreaktioner om jag skulle drabbas av en kris som jag där och då hade svårt att hantera.

Det behöver ju dessutom inte vara så att det bästa sättet attt hantera akut sorg alltid är att stoiskt och tystlåtet acceptera det som har hänt. En av de starkaste kollektiva sorgereaktionerna som jag har upplevt i jobbet var på ett dödsfall. Den sorg familjen gav rent fysiska uttryck för under skeendet kanske även hjälper dem att snabbare få ut smärtan ur systemet, och minska risken att den kapslas in och fastnar inombords? Det går naturligtvis inte för mig att veta, och samma sorgereaktion kan i ett fall vara sund medan den i ett annat fall är ett tecken på att personen har brutit ihop och behöver akut hjälp. Hur som helst så om man möter sorg, både som polis och som medmänniska, så handlar det ändå om samma saker, att visa empati och förståelse, att stötta och hjälpa, och att i de mest akuta fallen säkerställa att personen får vård och/eller inte skadar sig själv. Oavsett om sorgen skriks ut eller om den sväljs ner.

Kemiska stridsmedel i Stockholmsförort?

Händelsen/jobbet som jag kommer att beskriva nedan hände visserligen för ett bra tag sedan, men jag kom att tänka på den då jag nyligen skrev en text om vad jag anser vara problemen med IG/utryckningsverksamheten. Jag berättar först (med reservationen för att jag inte har full koll på skeendet och kan ha fel om några detaljer), och förklarar sedan (den något lösa) kopplingen.

Jag minns inte riktigt hur jobbet gick ut, men det handlade i alla fall om ett sorts ofredande där en familj hade utsatts för någon sorts attack där något okänt ämne hade sprutats in på deras uteplats och trängt in i lägenheten. Jag har för mig att man ganska snabbt misstänkte att det troligtvis var brandsläckare som hade tömts. Någon av kollegorna som åkte för att undersöka och prata med målsägarna mådde dock dåligt då denne inandades luften på platsen där attacken hade skett. Då detta senare rapporterades så reagerade någon högre upp i hierarkin och började tänka i banorna kring att livsfarliga kemiska ämnen på något sätt hade släppts ut i det aktuella bostadsområdet. En insats drogs igång (flera timmar efter att larmet hade kommit in ursprungligen) och ett antal brandstationer ifrån hela länet, däribland deras specialutrustade kemdykare, samt ett större antal polispatruller kallades till platsen. Flera kvarter med flerfamiljshus spärrades av, (som tur var hände detta under småtimmarna på morgonen, så det var inte särskilt mycket folk i rörelse) och de närmaste bostäderna evakuerades.

Det var i den vevan, då det behövdes resurser för att hålla alla avspärrningar, som min patrull kallades dit. Sedan gjorde räddningstjänstens kemdykare ett antal mätningar, under vilka de inte hittade någonting. Efter ett tag blev det tillåtet för oss på platsen som höll avspärrningar att, givet det faktum att det inte befann sig några människor där att hålla ute, även leta omkring innanför de yttre avspärrningarna. Jag kunde då relativt snabbt hitta två tomma brandsläckare i en buske i närheten av den aktuella uteplatsen. Efter att jag hade rapporterat om det så bröts insatsen, som då hade hållit på i ett antal timmar, snart ned. Kollegan som hade reagerat med lite hostningar och illamående hade troligtvis varit på plats så pass snart efter att brandsläckarna hade tömts mot familjens bostad att denne hade andats in rester av det som hade sprutats ut, men fick naturligtvis vård och mådde så vitt jag förstod helt bra ganska snabbt efter att de hade lämnat platsen den första gången.

Det är lätt att förstå att ett befäl som blir ansvarig för en insats (polisinsatschef/"PIC") vill vara säker på att inget går fel och att inga risker tas med exempelvis allmänhetens hälsa, speciellt då det rör sig om något så extremt otrevligt som risken för att farliga kemiska ämnen skulle ha släppts ut i ett bostadsområde. Då lägger man heller ett antal timmar och ett stort antal patruller på att säkerställa att allt är ok innan man blåser av. Problemet är bara att detta aldrig sker i ett vacuum. Under tiden som alla distriktets resurser var upplåsta med att hantera ärendet med brandsläckarna (och ligger på en insatskanal helt ovetandes om vad som händer i omvärlden) så får någon enstaka bil hantera alla andra larm som kommer. Det finns dock en flexibilitet, då man kan dra resurser ifrån andra distrikt vid behov.

Jag kritiserar inte det faktum att det ibland dras ihop stora insatser, ibland är det helt nödvändigt att resurssamla då något större händer eller har hänt. Det finns dock en aspekt som jag tycker kan vara problematisk, och det är att det kan skilja sig så mycket på hur man ser på en händelse där en insats dras igång och en där detta av någon, ofta slumpmässig, anledning inte händer. Vissa personrån som är färska får hanteras av en ensam patrull som åker och möter målsägaren för anmälansupptaging. Vid andra där utgångsläget är samma utses en PIC, ett antal bilar kallas till platsen, och förutom de initiala utredningsåtgärderna (som är den centrala framgångsfaktorn) så finkammas även området länge av patruller som letar förutsättningslöst, långt efter att chansen att hitta något/någon gått ned till nära noll. För det specifika rånets skull är naturligtvis mer resurser under en längre tid en jättetillgång, i alla fall om de leds väl och gör rätt saker (jag kommer senare, efter att dom har fallit, ge ett exempel på en framgångsrik insats vid ett människorovsärende), men även här kan arbetet i resten av distriktet bli lidande. Om andra jobb hopar sig och blir väntande, så handlar det om avvägningar. Och så måste det självklart vara.

Nu till poängen, och den lösa kopplingen till texten om ingripandeverksamheten som jag länkade till inledningsvis. Ibland känner jag att dessa avvägningar, tex om hur mycket resurser en insats får sluka relativt vad som pågår i resten av distriktet, påverkas av sättet att se på ansvar. Som PIC så är man ansvarig för insatsen, och vill ha ryggen fri genom att ha krävt alla resurser man kan tänkas behöva (som vid fallet med brandsläckarna). Det är förståeligt. Problemet är att samma ansvarskänsla inte finns för det som händer i hela distriktet, det är enbart LKC som känner ett direkt ansvar för om ett lägenhetsbråk blir liggande någon timma innan en patrull kan frigöras för att åka. Det kan jag känna ibland leder till konstiga prioriteringar. I vissa fall har det för mig känts som att man håller kvar patruller i en insats trots att de egentligen inte längre gör särskilt mycket nytta, samtidigt som de verkligen behövs på annat håll. Det kan naturligtvis bero på att jag har haft en bristande helhetsbild och därför missat saker, men det kan också bero på att man som polis i allmänhet och som PIC/befäl i synnerhet utvärderas och bedöms enbart efter de jobb man åker på, inte efter de jobb som blev liggande för att ingen ville eller tilläts prioritera om. Och det är just då ingen polis är tillräckligt snabbt på plats som det kan gå riktigt illa, även i fall där det ifrån larmet inte verkade råda ett akut läge.

Våldtäkt? Om svårigheten att veta och utreda.

I inlägget nedan kommer jag av integritetsskäl försöka vara ännu mer otydlig och vag angående den aktuella händelsen och fokusera mer på mina tankar och funderingar.

Det började hur som helst med ett larm om våldtäkt. Offret kontaktade polisen och berättade att hon fortfarande befann sig tillsammans med gärningsmannen. Vi var flera patruller som svarade på larmet och den misstänkte kunde gripas utan dramatik. Min patrull fick sedan i uppgift att ta hand om kvinnan och först lokalisera lägenheten i vilket brottet hade begåtts, och sedan ta med henne till AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS) och genomföra ett grundligt målsägandeförhör.

Kvinnans berättelse var stark och hemsk. Hon beskrev hur hon frivilligt hade följt med gärningsmannen till den aktuella lägenheten, men att han senare under kvällen gjorde närmande och att då hon då ville ge sig av så blev hon hotad och våldtagen flera gånger. Hennes berättelse var tydlig och konsekvent. Även om hon var ovanligt samlad med tanke på det som hon hade varit med om så verkade hon också tydligt berörd och fällde en hel del tårar under förhöret. Det fanns en del mindre frågetecken kring att hon inte hade lämnat lägenheten då det verkade som att hon hade haft tillfälle, men med tanke på den högst förståeliga rädsla och paralysering som hon beskrev under förhöret så ansåg varken jag eller min kollega att det var särskilt underligt och ställde inga följdfrågor kring detta. Vi ville självklart även undvika att ställa frågor som kunde tolkas som att vi ansåg att det hon utsattes för till viss del berodde på hennes egna handlingar (eller brist på handlingar) eller som att vi tvekade på hennes historia. Av samma anledning så ställde vi inga följdfrågor då hon sa att hon var drogfri sedan ett bra tag tillbaka och att de enbart hade druckit mindre mängder alkohol under den aktuella kvällen/natten. 

Det kändes som att hon öppnade upp sig bra under förhöret och sättet som hon tackade oss på då vi var klara gjorde att jag uppfattade det som att hon hade fått förtroende för oss. Det verkade också som att vi lyckades med att visa och förmedla den empati vi kände och med att ge henne ett så bra stöd som vi kunde i den mycket svåra situation som hon befann sig i. Då vi avrapporterade så skrev jag ett pm där jag sa att jag under förhöret hade uppfattat henne som trovärdig, och att även om det är svårt att yttra sig om detaljer, så upplevde jag det som väldigt sannolikt att grunderna i hennes berättelse, att hon hade blivit hotad och våldtagen av den gripne mannen, var sanna.

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen. Ett av vittnena, som hade ett utvisningsbeslut hängande över sig, blev dock omhändertagen i samband med förhöret.

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika (två vittnen som inte har vetat om ett eventuellt behov av att prata ihop sig säger ju sig ha sett detta). Varför har hon då anmält att mannen har våldtagit henne? Det kan handla om en konflikt om pengar som är kopplad till sexet eller drogerna, men det kan också mycket väl vara så att han faktiskt har våldtagit henne efter det frivilliga sex som de båda vittnena observerade. Detta då den misstänkte och kvinnan ett tag var ensamma i lägenheten. Hur som helst så lär förundersökningen baserat på det lilla jag vet troligtvis läggas ned.

Det förhör som jag själv upplevde som relativt lyckat visade sig alltså troligtvis snarare ha varit ganska dåligt. På grund av viljan att visa målsägaren stöd och empati och inte få henne att känna sig ifrågasatt (både för att bygga förtroende för förhöret, men minst lika mycket för att vara medmänniskor i en väldigt svår stund) så missade vi att ställa en del tuffa och ifrågasättande frågor som antagligen hade gjort det lättare för oss att komma närmare sanningen. Om det nu är så att den misstänkte är oskyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör kanske kortat den tid han satt och led i en arrestcell. Om det är så att han trots allt är skyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör, där målsägaren ifrån början berättar sanningen om eventuellt frivilligt sex och drogmissbruk, gjort det möjligt (dock fortfarande väldigt svårt) att kanske ändå nå till en fällande dom i slutändan. 

Då jag sitter med en målsägare så är empatin för denne alltid en av de dominerande känslorna. Man vill hjälpa, trösta och stötta. Och det är bra, det är så jag vill ha det. Men den empatin får inte göra att kvaliteten på det som ändå är huvuduppdraget, att utreda ett eventuellt brott och försöka ta reda på sanningen om vad som egentligen har hänt, komprometteras. Detta är speciellt relevant i ärenden som rör sexualbrott (men gäller även exempelvis relationsvåld). Jag borde ha varit noggrannare med att förklara för målsägaren hur viktigt det var att hon berättade hela sanningen om den aktuella natten, och jag borde ha ställt betydligt fler tuffa frågor för att testa och komplettera hennes berättelse. Både för hennes skull, i det fall att det var sant att hon hade blivit våldtagen, och för den misstänktes skull utifall att han är oskyldig. Även om viljan att se till att personer som begår vidriga brott mot andra människor blir dömda, spärras in, och offren får den upprättelse som nu är möjlig är en av de starkaste drivkrafterna för mig och de flesta andra poliser, så visar händelsen även hur viktigt det är att ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.

Triangeldrama med frun och älskarinnan

Vi var för någon vecka sedan på väg på ett kontroll HR som jag inte riktigt minns (kan ha haft med snöbollskastning att göra) då det gick ut ett larm om att två kvinnor slogs i en lägenhet. Enligt utropet försökte anmälaren hålla isär dem, men hade skadat sig på glasskärvor. Vi svarade att vi omprioriterade och ilade dit. Då vi kom fram så hade det uppenbarligen lugnat ned sig. En av kvinnorna som hade slagits satt i köket och den andra satt inne i sovrummet. Mannen som hade ringt oss mötte upp. Ingen verkade skadad (bortsett ifrån ett mycket litet skärsår på mannens fot), men det låg rikligt med glasskärvor på golvet. I lägenheten befann sig även två barn i 4-5 års åldern och en äldre kvinna, alla i barnens rum. Eftersom vi för dagen var tre stycken i patrullen så pratade vi med varsin av de tre inblandade.

Det visade sig att kvinnan i sovrummet var mannens fru och barnens mor. Enligt henne var hon och mannen tillsammans, och hon hade också bott i lägenheten, som tillhörde mannen, de senaste veckorna. Hon var dock skriven i en annan lägenhet där hon, mannen och deras barn hade bott . Anledningen till det, förklarade kvinnan, var att mannen inte klarade av att de bodde i en lägenhet som stod i hennes namn, då det enligt deras kultur var mannen som skulle ha boendet och kvinnan som skulle bo hos honom. Därför hade han, då han till slut hittade en lägenhet, flyttat med barnen dit. Tanken var att kvinnan skulle flytta med, men det blev ett "missförstånd" som gjorde att hon behöll den gamla lägenheten och inte flyttade efter. De hade alltså haft det lite struligt de senaste månaderna, men eftersom kvinnan nu bodde i mannens lägenhet sen ungefär en månad tillbaka (och inte i sin egen) så verkade det ifrån hennes perspektiv ha ordnat upp sig.

Den andra kvinnan var mannens älskarinna. I hennes värld hade mannen och hans fru gjort slut. Frun hade visserligen skrivit till henne på Facebook och sagt åt henne att lämna hennes man ifred, men eftersom mannen fortsatte att försäkra att det var slut med frun så hade hon valt att tro på honom. Hon hade under morgonen anlänt med flyg ifrån en stad i en helt annan del av landet med resväskor fulla med vad som verkade vara det mesta som hon ägde och hade tänkt flytta in i mannens lägenhet. Då hon, med hjälp av hjälpsamma grannar/förvaltare, lyckades ta sig in i mannens lägenhet blev det givetvis kaos. Frun, som kände igen älskarinnan ifrån Facebook, blev vansinnig. Det blev gräl och kastades glas. Eftersom mannen försökte hålla isär de båda rivalerna så blev det inget handgemäng och inga skador, men situationen var ohanterlig för honom och han ringde polisen.

Förutom att ta uppgifter för anmälan och hålla förhör så var det ganska självklart att kvinnorna inte kunde vara kvar i lägenheten båda två. I mitt huvud så var det naturliga att först se till att älskarinnan kom iväg, detta då frun hade bott där i flera veckor och hade sina två barn i lägenheten. Mannen verkade dock fortsätta att försöka bolla sina två relationer parallellt. Till oss hävdade han att han inte var tillsammans med någon och att han först och främst ville att älskarinnan skulle lämna. Det var dock inte vad han sa till henne då vi var färdiga med förhören och tillät dem att kommunicera. Då jag förklarade för älskarinnan att hon behövde gå så hävdade hon stenhårt att mannen ville att hon skulle vara kvar. Då jag frågade honom framför henne och fick samma svar, så sa hon att han hade sagt att han ville att hon skulle stanna men att hon inte kunde det för att vi/polisen körde ut henne. Han fortsatte alltså att bolla lögner (på deras gemensamma hemspråk) framför ögonen på oss. Jag, som sedan länge hade tröttnat på mannens fasoner och på att kvinnorna mest la skulden på varandra, förklarade högt och ljudligt inför älskarinnan att mannen helt uppenbart hade ljugit för henne hela tiden för att hålla igång sina båda relationer samtidigt och att det var dags att hon vaknade upp, och allra helst hittade en man som varken var upptagen eller förde henne bakom ljuset. Mannen, som hörde vad jag sa, sa inte ett knyst. Då älskarinnan, gråtandes, tvingades lämna lägenheten så stack han dock till henne en 500-lapp, som hon tog emot.

Efter att vi hade baxat ut älskarinnan så plockade vi ut frun som hade fått stanna i sovrummet så länge. Frun visste ju redan att mannen hade ljugit och varit otrogen, så hon hade inte lika stort behov av att få ögonen öppnade, även om hon fortfarande verkade lägga den mesta skulden på älskarinnan och mest vara fokuserad på att vinna "kampen" om mannen... Jag och kollegorna förklarade med all önskvärd tydlighet vad vi tyckte om att barnen utsattes för den här sortens bråk och drama, och att vi förväntade oss att de diskussioner som de absolut behövde ta tag i då vi hade lämnat fördes på ett sådant sätt att varken barnen, grannarna, eller någon annan stördes, och så att det definitivt inte behövdes någon mer polisiär närvaro...

Händelsen var naturligtvis en tragedi för alla inblandade, och speciellt tragisk med tanke på att det fanns barn i lägenhet, även om de vårdades av den äldre inneboende kvinnan under hela bråket. Men då man lämnar ett sådant jobb är det trots det svårt att inte samtidigt skratta åt hela situationen. Att man kan se det komiska i de absurda situationer som man hamnar i som utryckningspolis tror jag dessutom gör det lättare att inte tyngas av allt det tragiska man möter. Jag tror dessutom inte det faktum att man kan se komiken i jobbet innebär att man har mindre empati med eller omsorg om de människor man möter.

Hur som helst så blev det, förutom anmälan, naturligtvis även ett pm till socialtjänsten angående barnens situation. Det blir nog dessvärre ingen särskilt mysig jul för varken barn eller föräldrar. Otrohet är inte, och skall självklart inte, vara olagligt. Men otrohet kan vara nog så skadligt för de familjer som drabbas, och ibland förundras man över den totala bristen på hänsyn och konsekvenstänkande som en del människor uppvisar...

Trakasserier av förortsbor?

För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.