Om ett inbrott och om sorgereaktioner

Larmet gick ut som slagsmål i bostad. Vi åkte två patruller, och då vi kom fram till adressen så hörde vi redan i trapphuset röster skrika som om någon höll på att dö. Vi ilade upp och fann direkt den aktuella lägenheten. Dörren stod på vid gavel, så vi rusade in. Vi kunde direkt lokalisera en man som skrek för full hals rakt ut. Han verkade dock oskadad, och efter att snabbt ha sökt av lägenheten så kunde vi konstatera att ingen annan verkade skadad heller. Det befann sig en hel familj i lägenheten,och alla verkade vara i upplösningstillstånd. Vi fick dock ganska snabbt reda på anledningen, både av familjen och av lägenhetens status. Reaktionerna berodde på att de hade haft inbrott.

Som polis möter man inbrottsoffer närmast dagligen, speciellt om man jobbar i ett distrikt med den antagligen högsta inbrottsfrekvensen i landet. De flesta är samlade, i några fall har man fått trösta och lägga armen om en ledsen målsägare, men reaktionen i den här lägenheten hade jag enbart sett vid något enstaka dödsfall, så stark var den. Då vi lyckades etablera lite mer kommunikation så fick vi reda på mer om varför inbrottet var så traumatiskt för den drabbade familjen. De hade för tillfället alla sina besparingar, en mycket stort summa pengar, i lägenheten. Normalt så hade de varit skyddade av hemförsäkringen, men då de precis skulle flytta så hade de sagt upp den. Dessvärre blev flytten fördröjd några dagar, och under den tiden så hade de följdaktligen inget försäkringsskydd. Just då, en dag innan de skulle ge sig av, slog inbrottstjuvarna till. För familjen i fråga så var det frågan om pengar som föräldrarna hade sparat ihop under hela sina liv.

Pappan i familjen verkade vara den som hade svårast att hantera sorgen och vreden, och det faktum att han i omgångar fortsatte att närmast aggressivt skrika ut sin frustration rakt ut hade säkert del i att elda på den ångest hans fru och barn kände. Vi började med att försöka få ut alla ur lägenheten, där de närmast sprang omkring i cirklar, för att försöka ge de tekniker som sedan skulle komma att göra en brottsplatsundersökning  någon som helst chans att hitta spår. Under den korta tiden som vi då hade varit där så hade det redan anlänt ett antal släktingar. Två kollegor stannade vid lägenheten, och jag och en till följde med ner på gården. Där samlades snabbt 50-100 personer, alla släktingar och vänner till den drabbade familjen. Mannen fortsatte att skrika ut sin vrede, och ingen av de samlade lyckades lugna ned honom. Kvinnorna och barnen blev dock lite lugnare då de separerades ifrån mannen.

När någon skriker en längre tid mitt ute på en gård med hundratals lägenheter så blir människor naturligtvis oroade, och fler samtal kom in till polisen. Jag insåg dock snabbt att jag, trots att jag brukar vara bra på att hantera just människor i kris, inte hade bättre möjligheter än mannens släktingar att få honom lugn. Och med tanke på vad han hade varit med om så kändes det omänskligt och oproportionerligt att på annat sätt avbryta ordningsstörningen (han ville inte ha hjälp eller stöd av oss eller sjukvården), så jag förklarade bara situationen för LKC. Vi stannade kvar till det värsta hade lugnat ned sig och tills vi hade gjort tillräckligt för att säkra brottsplatsen, genomföra dörrknackning, ta uppgifter för anmälan med mera, sedan lämnade vi.

Med tanke på att man som polis möter människor som har blivit slagna, rånade, dödshotade, som precis har förlorat någon närstående eller som på annat sätt råkat ut för akuta livskriser så kan det vara lätt att tänka att det i det här fallet bara rörde sig om pengar. Ingen var skadad, alla i familjen hade hälsan. Men det är nog att relativisera familjens, och mannens, sorg och ilska väl mycket. För honom så kändes det troligtvis där och då  som om hela hans liv hade förstörts. Egentligen skulle han antagligen ha haft nytta av akut psykiatrisk vård, men det skulle ha krävt en konfrontation med både honom och släkten (då mannens reaktion för dem inte upplevdes som samma problem som den gjorde för mig) och det hade riskerat att göra mer skada än nytta. Han hade i alla fall många personer som kunde hjälpa till att ta hand om honom.

En annan reflektion, apropå mannens släkt, är att hur människor ger uttryck för sorg och vrede inte bara är kopplat till personlighet utan även till kulturella sammanhang. Min och kollegornas spontana tanke att mannen ändå på något sätt överreagerade hade säkert att göra med vår kulturella kontext, där översvallande känslouttryck, speciellt som kan uppfattas som utåtagerande, inte alltid anses vara helt ok. Även om jag inte kan skaka av mig tanken på att mannen borde ha försökt lugna sig för att inte skrämma upp sina närvarande barn ännu mer och istället sätta deras och hustruns behov först, så kan jag ändå på sätt och vis förstå hans reaktion. Jag tänker också att jag själv kanske inte heller hade rymts inom ramarna för vad som anses vara godtagbara sorge- eller vredesreaktioner om jag skulle drabbas av en kris som jag där och då hade svårt att hantera.

Det behöver ju dessutom inte vara så att det bästa sättet attt hantera akut sorg alltid är att stoiskt och tystlåtet acceptera det som har hänt. En av de starkaste kollektiva sorgereaktionerna som jag har upplevt i jobbet var på ett dödsfall. Den sorg familjen gav rent fysiska uttryck för under skeendet kanske även hjälper dem att snabbare få ut smärtan ur systemet, och minska risken att den kapslas in och fastnar inombords? Det går naturligtvis inte för mig att veta, och samma sorgereaktion kan i ett fall vara sund medan den i ett annat fall är ett tecken på att personen har brutit ihop och behöver akut hjälp. Hur som helst så om man möter sorg, både som polis och som medmänniska, så handlar det ändå om samma saker, att visa empati och förståelse, att stötta och hjälpa, och att i de mest akuta fallen säkerställa att personen får vård och/eller inte skadar sig själv. Oavsett om sorgen skriks ut eller om den sväljs ner.

Kemiska stridsmedel i Stockholmsförort?

Händelsen/jobbet som jag kommer att beskriva nedan hände visserligen för ett bra tag sedan, men jag kom att tänka på den då jag nyligen skrev en text om vad jag anser vara problemen med IG/utryckningsverksamheten. Jag berättar först (med reservationen för att jag inte har full koll på skeendet och kan ha fel om några detaljer), och förklarar sedan (den något lösa) kopplingen.

Jag minns inte riktigt hur jobbet gick ut, men det handlade i alla fall om ett sorts ofredande där en familj hade utsatts för någon sorts attack där något okänt ämne hade sprutats in på deras uteplats och trängt in i lägenheten. Jag har för mig att man ganska snabbt misstänkte att det troligtvis var brandsläckare som hade tömts. Någon av kollegorna som åkte för att undersöka och prata med målsägarna mådde dock dåligt då denne inandades luften på platsen där attacken hade skett. Då detta senare rapporterades så reagerade någon högre upp i hierarkin och började tänka i banorna kring att livsfarliga kemiska ämnen på något sätt hade släppts ut i det aktuella bostadsområdet. En insats drogs igång (flera timmar efter att larmet hade kommit in ursprungligen) och ett antal brandstationer ifrån hela länet, däribland deras specialutrustade kemdykare, samt ett större antal polispatruller kallades till platsen. Flera kvarter med flerfamiljshus spärrades av, (som tur var hände detta under småtimmarna på morgonen, så det var inte särskilt mycket folk i rörelse) och de närmaste bostäderna evakuerades.

Det var i den vevan, då det behövdes resurser för att hålla alla avspärrningar, som min patrull kallades dit. Sedan gjorde räddningstjänstens kemdykare ett antal mätningar, under vilka de inte hittade någonting. Efter ett tag blev det tillåtet för oss på platsen som höll avspärrningar att, givet det faktum att det inte befann sig några människor där att hålla ute, även leta omkring innanför de yttre avspärrningarna. Jag kunde då relativt snabbt hitta två tomma brandsläckare i en buske i närheten av den aktuella uteplatsen. Efter att jag hade rapporterat om det så bröts insatsen, som då hade hållit på i ett antal timmar, snart ned. Kollegan som hade reagerat med lite hostningar och illamående hade troligtvis varit på plats så pass snart efter att brandsläckarna hade tömts mot familjens bostad att denne hade andats in rester av det som hade sprutats ut, men fick naturligtvis vård och mådde så vitt jag förstod helt bra ganska snabbt efter att de hade lämnat platsen den första gången.

Det är lätt att förstå att ett befäl som blir ansvarig för en insats (polisinsatschef/"PIC") vill vara säker på att inget går fel och att inga risker tas med exempelvis allmänhetens hälsa, speciellt då det rör sig om något så extremt otrevligt som risken för att farliga kemiska ämnen skulle ha släppts ut i ett bostadsområde. Då lägger man heller ett antal timmar och ett stort antal patruller på att säkerställa att allt är ok innan man blåser av. Problemet är bara att detta aldrig sker i ett vacuum. Under tiden som alla distriktets resurser var upplåsta med att hantera ärendet med brandsläckarna (och ligger på en insatskanal helt ovetandes om vad som händer i omvärlden) så får någon enstaka bil hantera alla andra larm som kommer. Det finns dock en flexibilitet, då man kan dra resurser ifrån andra distrikt vid behov.

Jag kritiserar inte det faktum att det ibland dras ihop stora insatser, ibland är det helt nödvändigt att resurssamla då något större händer eller har hänt. Det finns dock en aspekt som jag tycker kan vara problematisk, och det är att det kan skilja sig så mycket på hur man ser på en händelse där en insats dras igång och en där detta av någon, ofta slumpmässig, anledning inte händer. Vissa personrån som är färska får hanteras av en ensam patrull som åker och möter målsägaren för anmälansupptaging. Vid andra där utgångsläget är samma utses en PIC, ett antal bilar kallas till platsen, och förutom de initiala utredningsåtgärderna (som är den centrala framgångsfaktorn) så finkammas även området länge av patruller som letar förutsättningslöst, långt efter att chansen att hitta något/någon gått ned till nära noll. För det specifika rånets skull är naturligtvis mer resurser under en längre tid en jättetillgång, i alla fall om de leds väl och gör rätt saker (jag kommer senare, efter att dom har fallit, ge ett exempel på en framgångsrik insats vid ett människorovsärende), men även här kan arbetet i resten av distriktet bli lidande. Om andra jobb hopar sig och blir väntande, så handlar det om avvägningar. Och så måste det självklart vara.

Nu till poängen, och den lösa kopplingen till texten om ingripandeverksamheten som jag länkade till inledningsvis. Ibland känner jag att dessa avvägningar, tex om hur mycket resurser en insats får sluka relativt vad som pågår i resten av distriktet, påverkas av sättet att se på ansvar. Som PIC så är man ansvarig för insatsen, och vill ha ryggen fri genom att ha krävt alla resurser man kan tänkas behöva (som vid fallet med brandsläckarna). Det är förståeligt. Problemet är att samma ansvarskänsla inte finns för det som händer i hela distriktet, det är enbart LKC som känner ett direkt ansvar för om ett lägenhetsbråk blir liggande någon timma innan en patrull kan frigöras för att åka. Det kan jag känna ibland leder till konstiga prioriteringar. I vissa fall har det för mig känts som att man håller kvar patruller i en insats trots att de egentligen inte längre gör särskilt mycket nytta, samtidigt som de verkligen behövs på annat håll. Det kan naturligtvis bero på att jag har haft en bristande helhetsbild och därför missat saker, men det kan också bero på att man som polis i allmänhet och som PIC/befäl i synnerhet utvärderas och bedöms enbart efter de jobb man åker på, inte efter de jobb som blev liggande för att ingen ville eller tilläts prioritera om. Och det är just då ingen polis är tillräckligt snabbt på plats som det kan gå riktigt illa, även i fall där det ifrån larmet inte verkade råda ett akut läge.

Våldtäkt? Om svårigheten att veta och utreda.

I inlägget nedan kommer jag av integritetsskäl försöka vara ännu mer otydlig och vag angående den aktuella händelsen och fokusera mer på mina tankar och funderingar.

Det började hur som helst med ett larm om våldtäkt. Offret kontaktade polisen och berättade att hon fortfarande befann sig tillsammans med gärningsmannen. Vi var flera patruller som svarade på larmet och den misstänkte kunde gripas utan dramatik. Min patrull fick sedan i uppgift att ta hand om kvinnan och först lokalisera lägenheten i vilket brottet hade begåtts, och sedan ta med henne till AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS) och genomföra ett grundligt målsägandeförhör.

Kvinnans berättelse var stark och hemsk. Hon beskrev hur hon frivilligt hade följt med gärningsmannen till den aktuella lägenheten, men att han senare under kvällen gjorde närmande och att då hon då ville ge sig av så blev hon hotad och våldtagen flera gånger. Hennes berättelse var tydlig och konsekvent. Även om hon var ovanligt samlad med tanke på det som hon hade varit med om så verkade hon också tydligt berörd och fällde en hel del tårar under förhöret. Det fanns en del mindre frågetecken kring att hon inte hade lämnat lägenheten då det verkade som att hon hade haft tillfälle, men med tanke på den högst förståeliga rädsla och paralysering som hon beskrev under förhöret så ansåg varken jag eller min kollega att det var särskilt underligt och ställde inga följdfrågor kring detta. Vi ville självklart även undvika att ställa frågor som kunde tolkas som att vi ansåg att det hon utsattes för till viss del berodde på hennes egna handlingar (eller brist på handlingar) eller som att vi tvekade på hennes historia. Av samma anledning så ställde vi inga följdfrågor då hon sa att hon var drogfri sedan ett bra tag tillbaka och att de enbart hade druckit mindre mängder alkohol under den aktuella kvällen/natten. 

Det kändes som att hon öppnade upp sig bra under förhöret och sättet som hon tackade oss på då vi var klara gjorde att jag uppfattade det som att hon hade fått förtroende för oss. Det verkade också som att vi lyckades med att visa och förmedla den empati vi kände och med att ge henne ett så bra stöd som vi kunde i den mycket svåra situation som hon befann sig i. Då vi avrapporterade så skrev jag ett pm där jag sa att jag under förhöret hade uppfattat henne som trovärdig, och att även om det är svårt att yttra sig om detaljer, så upplevde jag det som väldigt sannolikt att grunderna i hennes berättelse, att hon hade blivit hotad och våldtagen av den gripne mannen, var sanna.

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen. Ett av vittnena, som hade ett utvisningsbeslut hängande över sig, blev dock omhändertagen i samband med förhöret.

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika (två vittnen som inte har vetat om ett eventuellt behov av att prata ihop sig säger ju sig ha sett detta). Varför har hon då anmält att mannen har våldtagit henne? Det kan handla om en konflikt om pengar som är kopplad till sexet eller drogerna, men det kan också mycket väl vara så att han faktiskt har våldtagit henne efter det frivilliga sex som de båda vittnena observerade. Detta då den misstänkte och kvinnan ett tag var ensamma i lägenheten. Hur som helst så lär förundersökningen baserat på det lilla jag vet troligtvis läggas ned.

Det förhör som jag själv upplevde som relativt lyckat visade sig alltså troligtvis snarare ha varit ganska dåligt. På grund av viljan att visa målsägaren stöd och empati och inte få henne att känna sig ifrågasatt (både för att bygga förtroende för förhöret, men minst lika mycket för att vara medmänniskor i en väldigt svår stund) så missade vi att ställa en del tuffa och ifrågasättande frågor som antagligen hade gjort det lättare för oss att komma närmare sanningen. Om det nu är så att den misstänkte är oskyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör kanske kortat den tid han satt och led i en arrestcell. Om det är så att han trots allt är skyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör, där målsägaren ifrån början berättar sanningen om eventuellt frivilligt sex och drogmissbruk, gjort det möjligt (dock fortfarande väldigt svårt) att kanske ändå nå till en fällande dom i slutändan. 

Då jag sitter med en målsägare så är empatin för denne alltid en av de dominerande känslorna. Man vill hjälpa, trösta och stötta. Och det är bra, det är så jag vill ha det. Men den empatin får inte göra att kvaliteten på det som ändå är huvuduppdraget, att utreda ett eventuellt brott och försöka ta reda på sanningen om vad som egentligen har hänt, komprometteras. Detta är speciellt relevant i ärenden som rör sexualbrott (men gäller även exempelvis relationsvåld). Jag borde ha varit noggrannare med att förklara för målsägaren hur viktigt det var att hon berättade hela sanningen om den aktuella natten, och jag borde ha ställt betydligt fler tuffa frågor för att testa och komplettera hennes berättelse. Både för hennes skull, i det fall att det var sant att hon hade blivit våldtagen, och för den misstänktes skull utifall att han är oskyldig. Även om viljan att se till att personer som begår vidriga brott mot andra människor blir dömda, spärras in, och offren får den upprättelse som nu är möjlig är en av de starkaste drivkrafterna för mig och de flesta andra poliser, så visar händelsen även hur viktigt det är att ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.

Triangeldrama med frun och älskarinnan

Vi var för någon vecka sedan på väg på ett kontroll HR som jag inte riktigt minns (kan ha haft med snöbollskastning att göra) då det gick ut ett larm om att två kvinnor slogs i en lägenhet. Enligt utropet försökte anmälaren hålla isär dem, men hade skadat sig på glasskärvor. Vi svarade att vi omprioriterade och ilade dit. Då vi kom fram så hade det uppenbarligen lugnat ned sig. En av kvinnorna som hade slagits satt i köket och den andra satt inne i sovrummet. Mannen som hade ringt oss mötte upp. Ingen verkade skadad (bortsett ifrån ett mycket litet skärsår på mannens fot), men det låg rikligt med glasskärvor på golvet. I lägenheten befann sig även två barn i 4-5 års åldern och en äldre kvinna, alla i barnens rum. Eftersom vi för dagen var tre stycken i patrullen så pratade vi med varsin av de tre inblandade.

Det visade sig att kvinnan i sovrummet var mannens fru och barnens mor. Enligt henne var hon och mannen tillsammans, och hon hade också bott i lägenheten, som tillhörde mannen, de senaste veckorna. Hon var dock skriven i en annan lägenhet där hon, mannen och deras barn hade bott . Anledningen till det, förklarade kvinnan, var att mannen inte klarade av att de bodde i en lägenhet som stod i hennes namn, då det enligt deras kultur var mannen som skulle ha boendet och kvinnan som skulle bo hos honom. Därför hade han, då han till slut hittade en lägenhet, flyttat med barnen dit. Tanken var att kvinnan skulle flytta med, men det blev ett "missförstånd" som gjorde att hon behöll den gamla lägenheten och inte flyttade efter. De hade alltså haft det lite struligt de senaste månaderna, men eftersom kvinnan nu bodde i mannens lägenhet sen ungefär en månad tillbaka (och inte i sin egen) så verkade det ifrån hennes perspektiv ha ordnat upp sig.

Den andra kvinnan var mannens älskarinna. I hennes värld hade mannen och hans fru gjort slut. Frun hade visserligen skrivit till henne på Facebook och sagt åt henne att lämna hennes man ifred, men eftersom mannen fortsatte att försäkra att det var slut med frun så hade hon valt att tro på honom. Hon hade under morgonen anlänt med flyg ifrån en stad i en helt annan del av landet med resväskor fulla med vad som verkade vara det mesta som hon ägde och hade tänkt flytta in i mannens lägenhet. Då hon, med hjälp av hjälpsamma grannar/förvaltare, lyckades ta sig in i mannens lägenhet blev det givetvis kaos. Frun, som kände igen älskarinnan ifrån Facebook, blev vansinnig. Det blev gräl och kastades glas. Eftersom mannen försökte hålla isär de båda rivalerna så blev det inget handgemäng och inga skador, men situationen var ohanterlig för honom och han ringde polisen.

Förutom att ta uppgifter för anmälan och hålla förhör så var det ganska självklart att kvinnorna inte kunde vara kvar i lägenheten båda två. I mitt huvud så var det naturliga att först se till att älskarinnan kom iväg, detta då frun hade bott där i flera veckor och hade sina två barn i lägenheten. Mannen verkade dock fortsätta att försöka bolla sina två relationer parallellt. Till oss hävdade han att han inte var tillsammans med någon och att han först och främst ville att älskarinnan skulle lämna. Det var dock inte vad han sa till henne då vi var färdiga med förhören och tillät dem att kommunicera. Då jag förklarade för älskarinnan att hon behövde gå så hävdade hon stenhårt att mannen ville att hon skulle vara kvar. Då jag frågade honom framför henne och fick samma svar, så sa hon att han hade sagt att han ville att hon skulle stanna men att hon inte kunde det för att vi/polisen körde ut henne. Han fortsatte alltså att bolla lögner (på deras gemensamma hemspråk) framför ögonen på oss. Jag, som sedan länge hade tröttnat på mannens fasoner och på att kvinnorna mest la skulden på varandra, förklarade högt och ljudligt inför älskarinnan att mannen helt uppenbart hade ljugit för henne hela tiden för att hålla igång sina båda relationer samtidigt och att det var dags att hon vaknade upp, och allra helst hittade en man som varken var upptagen eller förde henne bakom ljuset. Mannen, som hörde vad jag sa, sa inte ett knyst. Då älskarinnan, gråtandes, tvingades lämna lägenheten så stack han dock till henne en 500-lapp, som hon tog emot.

Efter att vi hade baxat ut älskarinnan så plockade vi ut frun som hade fått stanna i sovrummet så länge. Frun visste ju redan att mannen hade ljugit och varit otrogen, så hon hade inte lika stort behov av att få ögonen öppnade, även om hon fortfarande verkade lägga den mesta skulden på älskarinnan och mest vara fokuserad på att vinna "kampen" om mannen... Jag och kollegorna förklarade med all önskvärd tydlighet vad vi tyckte om att barnen utsattes för den här sortens bråk och drama, och att vi förväntade oss att de diskussioner som de absolut behövde ta tag i då vi hade lämnat fördes på ett sådant sätt att varken barnen, grannarna, eller någon annan stördes, och så att det definitivt inte behövdes någon mer polisiär närvaro...

Händelsen var naturligtvis en tragedi för alla inblandade, och speciellt tragisk med tanke på att det fanns barn i lägenhet, även om de vårdades av den äldre inneboende kvinnan under hela bråket. Men då man lämnar ett sådant jobb är det trots det svårt att inte samtidigt skratta åt hela situationen. Att man kan se det komiska i de absurda situationer som man hamnar i som utryckningspolis tror jag dessutom gör det lättare att inte tyngas av allt det tragiska man möter. Jag tror dessutom inte det faktum att man kan se komiken i jobbet innebär att man har mindre empati med eller omsorg om de människor man möter.

Hur som helst så blev det, förutom anmälan, naturligtvis även ett pm till socialtjänsten angående barnens situation. Det blir nog dessvärre ingen särskilt mysig jul för varken barn eller föräldrar. Otrohet är inte, och skall självklart inte, vara olagligt. Men otrohet kan vara nog så skadligt för de familjer som drabbas, och ibland förundras man över den totala bristen på hänsyn och konsekvenstänkande som en del människor uppvisar...

Trakasserier av förortsbor?

För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.

Om prestige och om att bli hotad med stryk

Jag och min kollega var och letade efter personer som hade avvikit efter ett inbrottsförsök då vi ser två unga killar varav en skulle kunna stämma med det vaga signalementet. Då vi långsamt kör förbi så gör de en Hitlerhälsning och en av dem ger oss sedan "fingret". Vi jobbar civilt den aktuella dagen, så jag tror inte att de inser att de just har förolämpat en polispatrull. Vi stannar och kliver ur och visar att vi är poliser. Då vi ber om id så är en av killarna samarbetsvillig och lätt att ha att göra med, medan den andre vägrar att uppge något id och hävdar stenhårt att vi inte har rätt att fråga. Killen i fråga är stissig, aggressiv, och väldigt "grandios" i sin självbild och vägrar konsekvent att samarbeta. Efter ett kort tag så inser både jag och kollegan att han är påverkad av droger, troligtvis kokain. Vi bestämmer oss för att ta med honom på pissprov/kroppsbesiktning och inhämtar beslut. Då det var precis på slutet av ett nattpass så mer jobb var det sista vi ville ha, men mannens beteende gjorde det omöjligt att bara släppa ärendet.

Väl inne på stationen så vägrade killen både att kissa och att uppge id, och det tog ett bra tag innan kollegan lyckades muta sig till hans personnummer med hjälp av en snus. Han pratade hela tiden, mest om att vi borde ge oss efter alla de kriminella invandrarna istället för att störa honom som var en laglydig person. Han svängde kraftigt i humöret och växlade mellan att böna och be om att vi bara skulle släppa honom då han på grund av sin utbildning inte "kunde" åka fast för narkotikabrott och att i princip hota oss och försöka domdera. Ena sekunden ville han kramas, nästa slåss... Medan vi avrapporterade detta och ett tidigare ärende så lyckades en dagpatrull få honom att kissa, så det var då klart att släppa ut honom. Men medan jag satt och skrev så hörde jag hur en kollegan nämnde att han nu ville slåss med allt och alla ute i arresten, så jag gick dit.

Mycket riktigt, han satt på bänken och hotade hela stationen med stryk. Det hade tydligen börjat med att han hade hotat städaren ifrån Samhall, och då arrestantvakten gick emellan även honom, och sedan fortsatt med att hota de poliser som kom dit. Jag gick fram till honom och försökte förklara att han fick skärpa sig, men det resulterade bara i att han sa sig vilja klå upp mig, möta mig utanför, att han skulle vänta på mig, med mera. Efter att hotelserna hade pågått ett tag så började jag tappa tålamodet. Jag hade hållit ner honom på bänken, men släppte nu upp honom och erbjöd honom att göra handling av sina ord. Där och då så ville jag inget annat än att han skulle attackera mig så att jag kunde bunta ihop honom i en liten hög, men det gjorde han inte. Jag själv kunde självklart inte använda våld mot honom utan att ha en tjänsteåtgärd att genomföra, så det blev ett kort "stand off" innan ett befäl tryckte tillbaka honom på bänken. 

Killen fortsatte dock med sina hotelser, så efter ett kort tag bestämde arrestbefälet att han skulle omhändertas enligt LOB då han på grund av sin narkotikapåverkad uppenbart var en fara för sig själv och andra, samt att det skulle skrivas anmälningar på "hot mot tjänsteman", bra och rimliga beslut. Jag, som då äntligen hade en åtgärd att genomföra, tog då tag i honom och släpade bort honom mot den LOB-cell han fått tilldelat sig. På vägen fram kom den arrestantvakt som han hade hotat och sög tag i mannens andra arm, och väl inne i cellen så svepte jag undan benen för honom då det är mycket lättare att avvisitera en person som gör motstånd då denne ligger ned. Då avvisitationen påbörjades så fanns det redan ett antal kollegor till i cellen som hade observerat händelserna innan och som ville hjälpa till, så det gick på nolltid att ta av honom de saker och kläder som han inte fick ha på sig i cellen.

Lite senare blev jag ombedd av arrestantvakten att gå ut till killens cell då han ville prata med en polis. Han var nu helt förändrad, och låg och grät på madrassen. Han sa att han bad om ursäkt, att han mådde dåligt och att han inte klarade av att stanna kvar i cellen. Jag berättade att han hade blivit omhändertagen för att tillnyktra ifrån ruset och att han troligtvis skulle bli kvar ett antal timmar. Jag förklarade även och att det inte var jag som bestämde över situationen men att jag skulle framföra att han mådde dåligt till arrestbefälet, vilket jag självklart gjorde. 

Att se honom så ynklig gjorde att jag kände mig dum och fick lite dåligt samvete över mitt eget agerande tidigare. Visst, han sa att han skulle slå sönder mig, men det var ju också tydligt att han var under påverkan av narkotika. I den situationen hade jag naturligtvis inte heller något att bevisa. Killen var visserligen en bit längre än mig, men han var ingen slagskämpe och varenda kollega som var på plats visste att han på grund av min bakgrund hade varit chanslös om han hade gett sig på mig (befälet sa först, roat, "fel kille" då han började säga att han skulle klå upp mig, vilket ledde till lite spridda skratt). Dessutom skall det ju när man jobbar naturligtvis inte vara relevant över huvud taget vem som kan besegra vem, och jag brukar också kunna undvika att fastna i prestigetänkande (till exempel i det här fallet). Men tyvärr så kan jag ibland bli provocerad av att hotas med stryk, speciellt av personer som jag tycker mindre synd om. Jag minns ett tillfälle då en kille som hade slagits med kollegorna bankade på sin celldörr och skrek att han skulle ge sig på mig om han kom åt, och jag öppnade hans celldörr och klev in (obeväpnad) för att syna bluffen. 

Det här fallet fick mig i alla fall att bli påmind om att det ofta finns en person som känner sig väldigt liten bakom de stora orden och att det kan vara synd om en människa även om denne för tillfället beter sig som en idiot. Det gav mig också chansen att reflektera över skillnaden emellan de tillfällena då det är viktigt att inte backa ner för att kunna genomföra en åtgärd (till exempel i det här fallet) och för att inte tappa mark då man utmanas medan man jobbar ute och de tillfällen, som detta, då det egentligen för min del dessvärre mest handlade om irritation och prestige... Påminnelsen kan vara speciellt nyttig eftersom jag brukar intala mig själv att jag är svår att provocera och att det brukar röra sig om övervägda beslut ifrån min sida då jag väljer att trappa upp en situation. Slutligen så gav det ännu en påminnelse om vad droger kan göra med en människas psyke och beteende... 

Om gråzonen, viljan att hjälpa, och hur jag blev anmäld för tjänstefel

För min del började historien med att jag blev kontaktad på Facebook av en kvinna som jag hade träffat som hastigast en gång. Vi hade pratat några minuter, och hon hade berättat att hon relativt nyligen hade kommit till Sverige. Några dagar senare skrev hon och berättade att alla hennes saker var fast hos en man som hon skulle hyra in sig hos men som hade trakasserat henne sexuellt (och som sedan vägrade att lämna ut sakerna till henne för att hon hade anmält trakasseriet) och frågade om jag kunde hjälpa till. Anledningen till att hon skrev just till mig var väl delvis att hon visste att jag är polis, men kanske främst för att jag talar spanska, och hon pratade själv i princip ingen svenska. Lägenheten som hennes saker befann sig i ligger i mitt distrikt, så jag svarade lite kort att vi kunde höras dagen efter då jag jobbade dagpass för att se om det fanns något som jag som polis kunde göra för att hjälpa henne att reda upp situationen.

Fördelen med dagpass är att det faktiskt, speciellt på förmiddagen, brukar finnas lite luft i schemat (till skillnad ifrån kvällspass då man normalt åker som en skållad råtta emellan jobben). Jag pratade med min kollega, och tog sedan ett eget "HR" för att se om det gick att hjälpa kvinnan. Till saken hörde att hon också hade ett litet barn, en ca treårig tjej, vars alla saker också var instängda i den aktuella lägenheten. Först försökte vi läsa in oss lite på ärendet. sedan mötte vi upp med kvinnan och fick en mer utförlig bakgrund. Hon hade relativt nyligen flyttat till Sverige med dotterns far, som också var spanskspråkig men som hade en anknytning hit. Väl här så blev det inte som hon hade tänkt sig, och det förekommer anmälningar mot mannen i fråga om brott mot kvinnan. Till slut så lämnade hon honom. Hon hade dock ännu inte hunnit lära sig någon svenska, delvis på grund av den korta tiden i landet och delvis på grund av att man blir rätt så isolerad om man mest är hemma med ett litet barn. 

I jakten på ett nytt boende så bestämde hon tillsammans med en väninna att de skulle flytta in i en annan latinamerikansk mans lägenhet som han hyrde ut i andra hand. Vid flytten så var bara kvinnan själv och en manlig vän till väninnan, samt lägenhetsinnehavaren själv närvarande. Efter att ha kånkat in sakerna så började männen på kvällen att dricka. Då lägenhetsinnehavaren blev berusad så började han göra ovälkomna och oacceptabla sexuella närmande mot kvinnan. Den andre mannen försökte gå emellan, vilket resulterade i slagsmål. Polisen ringdes till platsen, men innan de kom fram så avvek den andre mannen, så att enbart lägenhetsinnehavaren och kvinnan var kvar. Eftersom kvinnan inte pratade svenska så tog patrullen med henne till polisstationen för tolkförhör. Det enda hon hade med sig var en handväska, resten av allt hon och hennes barn ägde och hade blev kvar i lägenheten.

Efter händelsen så åkte kvinnan naturligtvis inte tillbaka till lägenheten. Då hon tog kontakt med lägenhetsinnehavaren och bad om att få hämta ut sina saker, så blev svaret "Du får inget om du inte tar tillbaka anmälan". Hennes väninnan fick dock (tillsammans med pojkvännen) hämta de saker tillhörandes väninnan som också hade tagits med till lägenheten under flyttdagen. Kvinnan försökte då, med hjälp av tolk på polisstationen, att anmäla även detta, men kom inte ett dugg närmare att få tillbaka sina saker (utan blev hänvisad till kronofogdemyndigheten). Hon fortsatte även att försöka ringa mannen, men fick då beskedet att hon kunde glömma att få tillbaka sakerna. Sedan slutade han att svara i telefon. Det hade gått närmare en vecka som hon och dottern hade fått klara utan några av sina saker då hon kontaktade mig.

Efter ett initialt samtal så tog vi oss till lägenheten. Det var ingen där, och ingen svarade på lägenhetsinnehavarens mobiltelefon. Jag bollade möjligheten att få till en husrannsakan med stationsbefälen, men fick av förklarliga skäl nej. Då vi hade börjat ge upp, och jag hade börjat ringa till kronofogdemyndigheten för att pejla möjligheten för henne att få prata med någon där med tolk, så kom en man vandrande längs med gatan. Kvinna sa genast att mannen var bekant med lägenhetsinnehavaren. Vi tog kontakt med honom och frågade om lägenhetsinnehavaren. Han sa att han inte visste var han var, men att han kunde ringa upp. Då han gjorde det, så svarade lägenhetsinnehavaren direkt (efter att varken ha svarat på kvinnans eller mina samtal). Jag bad att få prata med honom. Det hade då även framkommit att mannen som hade kommit hade nyckel till lägenheten, så jag frågade först om det var sant att kvinnan hade saker i lägenheten. Han svarade att det var det. Jag frågade då om det var ok att vi (med hjälp av hans bekant som hade nyckel) lämnade ut hennes saker till henne. Han svarade igen att det var ok. Så då gick vi tillsammans in i lägenheten. 

Kvinnans saker låg i en stor och tydligt separerad hög i det annars helt kala vardagsrummet. Kvinnan själv och mannen med nyckel började bära ut saker, medan jag tittade på och kollegan lekte med treåringen. Kvinnan ringde dit en vän med en minibuss i vilken hon började lassa in sakerna. Då hon hade fått in de mesta av sina grejor så påpekade hon dock att två mindre väskor med värdesaker, bland annat smycken och pass, saknades. Vid det laget hade även lägenhetsinnehavaren själv dykt upp. Han svor naturligtvis att de saknade väskorna aldrig hade funnits i lägenheten, men då kvinnan ringde upp sin väninnan så fick hon höra att hon och pojkvännen mindes att de två saknade väskorna hade legat långt upp i högen med saker då de hade varit där och hämtat hennes grejer. Det fanns dock inget vi kunde göra åt det, mer än att ta upp en anmälan om olovligt förfogande. Väl inne på station så skrev vi anmälan, tillhörande förhör, och ett relativt utförligt pm om hur kvinnans saker hade återbördats. Kommentaren ifrån den granskande förundersökningsledaren då jag förklarade ärendet var "Bra praktiskt polisarbete!".

Några veckor senare fick jag ett samtal ifrån ett högre befäl på min enhet. Hon informerade mig om att hon, tillsammans med några andra höga befäl i distriktet, hade beslutat att skicka ärendet med de återbördade sakerna till enheten för polismål, "CU". Fritt översatt så innebär de att de anmälde mig för tjänstefel (ett brott som är straffbart med allt ifrån böter upp till två års fängelse). Någon hade reagerat på mitt pm, dragit slutsatsen att mitt agerande kunde vara brottsligt, och anmält det till sin överordnade. Därefter hade ärendet åkt upp i leden tills förut nämnda befäl hade beslutat att eftersom det eventuellt kunde röra sig om ett brott ifrån min sida så var det rätta att låta CU ta ställning till om det skulle drivas vidare. Det jag riskerade i så fall var dock naturligtvis "bara" dagsböter, då det i så fall torde ha rört sig om ett lindrigare fall av tjänstefel. Efter det hörde jag inget mer. Efter mellan en och två månader så ringde jag själv till CU för att höra hur det låg till med ärendet, och fick då beskedet att det var nedlagt.

Det finns stora gråzoner kring en polismans agerande kring besittning av föremål. Poliser får inte hur som helst rubba någons besittning genom att återbörda föremål till dess rätta ägare. Det finns dock tillfällen då det går bra. Om man t.ex. fångar en tjuv på färsk gärning så kan man plocka av denne stöldgodset och ge tillbaka det till den bestulne. En annan sak som poliser skall vara försiktiga med är att fråga saker. En fråga ifrån en polisman kan tolkas som en order. Man kan t.ex. inte fråga en person om det är ok att titta igenom dennes lägenhet utan att det anses som en husrannsakan. Polisen är dessutom mycket försiktigare än t.ex. åklagare med detta. Enligt lagtolkningar ifrån polisen så får du som enskild polisman inte ens knacka på dörren där en efterlyst person är skriven eller uppges befinna sig för att se om någon svarar utan ett gällande beslut om husrannsakan. Då jag har frågat åklagare samma fråga så förstår de inte problemet, utan tycker att knackandet inte alls är att jämställa med en husrannsakan. Som sagt, så finns det gott om gråzoner. Att arbeta i gråzoner är enligt min uppfattning något som man som polis gör i princip varje dag, eftersom lagstiftning aldrig kan anpassas helt till verkligheten. Vill man göra allt till 100% "by the book" så får man väldigt lite gjort och väldigt mycket skrivet. Så, för att vi som enskilda poliser skall kunna ge allmänheten hjälp, hinna svara på larm, lösa situationer och överhuvudtaget göra ett bra jobb så måste man in i gråzonen då och då. Sen skall man vara medveten om både den lagstiftning som styr agerandet och om vad syftet med en viss åtgärd är. I grunden skall allt man gör naturligtvis handla om samhällsnytta, om att hjälpa, skydda, ställa till rätta och öka tryggheten. Gråzonen verkar dock krympa snabbt då man går upp i graderna, ju högre befäl och ju längre bort ifrån gatan, desto striktare tolkningar. Och så måste det kanske vara.

Då jag såg till att kvinnan fick ut sina saker, så försökte jag både göra mitt jobb och göra det jag kände var rätt. Det är så jag jobbar. Jag var medveten om att jag begav mig in i gråzonen, men jag tyckte inte heller att jag var ute på andra sidan, inne i det juridiskt felaktiga. Alternativet att inte hjälpa henne och hennes barn kändes inte aktuellt, då de båda befann sig i en svår och utsatt situation och desperat behövde sina saker. Det var dessutom helt uppenbart att det var hennes saker som fanns i lägenheten, det sa även mannen som tidigare hade vägrat att lämna ut dem. Så jag löste problemet. Hade jag inte gjort det, så fanns dessutom risken att fler saker hade hunnit försvinna innan hon med mycket om och men hade fått hjälp av kronofogden att få tillbaka sina grejer. Men även de chefer som anmälde mig gjorde sitt jobb. De gjorde helt enkelt det som de ansåg vara korrekt enligt gällande lagstiftning, och ville få agerandet prövat av den rätta instansen, i det här fallet i första hand CU (och om det hade gått vidare, tingsrätten). Så baserat på min egen begränsade personliga erfarenhet, så verkar ryktena om "kåranda" och om att poliser håller varandra om ryggen då de begår brottsliga fel vara aningen överdrivna...