Om att behöva släppa och lämna vidare

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ett lägenhetsbråk. Gärningsmannen hade redan lämnat, så till en början handlade det som så ofta helt enkelt om att hålla förhör och ta uppgifter till en anmälan. Att en man hotar och är våldsam mot sin fru är dessvärre inget ovanligt. Det som bland annat gjorde det här fallet lite ovanligare var att mannen var ungefär hälften så gammal som kvinnan, och man kan misstänka att giftermålet för hans del hade en hel del att göra med hans försök att få uppehållstillstånd i Sverige. Han hade dock nyligen fått ett negativt besked, vilket han tog ut över kvinnan. Mannen var på pappret redan utvandrad, men bodde delvis kvar hos sin fru där han tidigare var skriven och delvis med vänner i en lägenhet i närheten. Det fanns alltså gott om skäl för att gripa honom för grov kvinnofridskränkning, både recidivfara/risk för fortsatt brottslighet, kollusionsfara/risk att han påverkar målsägaren/utredningen och flyktfara/risk för att han lämnade landet. Hade han varit kvar hade vi plockat in honom direkt. Nu var han inte det, men jag var väldigt sugen på att åka till lägenheten där han antagligen höll hus för att leta efter honom. Det hade dock krävts beslut om husrannsakan av åklagare, och "synnerlig anledning att anta" att han fanns i lägenheten. Dessutom fanns det andra omständigheter som jag inte kan gå in på som gjorde att det hade krävts en del jobb att slå till mot lägenheten. Kontentan blev att vi fick åka in och skriva av oss, vilket i alla fall ledde till att mannen blev anhållen i sin utevaro. Sen får man hoppas att någon annan tar honom...

Några dagar senare var vi på ett timat rån. Det var en 14-årig tjej som hade blivit riktigt fult överfallen av en grupp på ett tiotal aningen äldre tjejer. En bekant till henne hade bett henne följa med in bakom en skola, där hon sen blev påhoppad bakifrån och slagen och sparkad, bland annat i huvudet, då hon låg på marken. Hon blev även av med sin mobiltelefon. Hon lyckade i alla fall själv ta sig upp och fly, och även om hon hade blivit ordentligt misshandlad verkade hon tack och lov inte ha några allvarliga skador. Hennes två väninnor som var med ville inte vittna, något som dels är typiskt för området (Rinkeby) och dels säkert beror på rädsla för den misshandlade tjejligan. Tjejen som hade blivit slagen var dock betydligt tuffare, och berättade allt hon visste. Medan jag förhörde henne, så blev hennes väninnan uppringd med den stulna mobilen, en av dem som överföll henne ringde och sa till dem att komma till Tensta Centrum. Vi avslutade förhöret och åkte ut med tjejen för att se om de befann sig där de hade sagt att de skulle vara. Vi hade målsägaren i bilen och behövde köra henne till sjukhus och det hade varit minst sagt bökigt att också få med en eller flera gripna, men vi ville i alla fall se om vi åtminstone kunde få tag på den stulna mobilen och identifiera upp några av tjejerna. Ingen var dock där, så vi kunde inte göra något mer än att lämna av målsägaren på sjukhus (efter att ha erbjudit hennes mamma att följa med) och sedan avrapportera ärendet.

I både de här fallen fanns det information om dem som hade begått brottet, och det borde i båda fallen även gå relativt enkelt att få tag på gärningspersonena (vad gäller tjejligan så visste målsägaren i alla fall vilka de två pådrivande flickorna var). Det hade varit otroligt skönt, främst för målsägarnas skull, men i ärlighetens namn även för min egen skull, att få lägga vantarna på de här personerna. Och det hade inte ens varit särskilt svårt om man hade fått fortsätta att jobba med ärendet. Så fungerar det dock inte, vi på utryckningen gör vad vi kan på plats, avrapporterar det och lämnar det vidare. I undantagsfall kan man ta sig tid att direkt följa upp något, men det förutsätter att det är lugnt med larm och att det inte skulle kräva övertid, något som myndigheten gör allt den kan för att bekämpa. Annars får man finna sig i att hoppas att nästa instans gör ett bra jobb. Och det kan kännas väldigt frustrerande när man själv har blivit känslomässigt engagerad i ett ärende, speciellt eftersom just det faktum att det inte finns någon gripen i ärendet gör att det ofta kan dröja ett bra tag innan någon utredare börjar jobba med det då det alltid finns mycket som väntar i balanshögarna. Faktum är att vad gäller tjejen som blev misshandlad så går det antagligen inte att styrka rån, då uppsåtet med överfallet antagligen var att ge henne stryk, så det kommer troligtvis att landa på misshandel och stöld. Anledningen till att jag ändå rubricerade det hela som rån var just för att se till att ärendet det blev högt prioriterat och effektivt utrett...

Antiklimax i jakt på hustrumisshandlare

I slutet av förra veckan, då jag jobbade civilt med en kollega, fick vi ett jobb ifrån vår jourhavande förundersökningsledare (JFU). Det hade nyligen skett en misshandel, en man hade slaget sin fru inför parets gemensamma lilla barn. Då polis kom till platsen hade mannen sprungit iväg, och på så sätt undgått att bli gripen. Jag har även för mig att JFUn berättade att mannen ytterligare en gång hade lämnat springandes då en målad polispatrull närmade sig. Nu hade vi fått reda på att han befann sig i närheten med en grupp personer som grillade. Det fanns även ett anhållningsbeslut mot honom, efter att åklagare hade kontaktats.

Medan vi åkte ut diskuterade vi taktik, och jag förberedde mig mentalt på att det antagligen skulle bli springa av. På väg fram fick vi dock reda på att sällskapet hade lämnat, och befann sig inne i en bostad. Vi försökte, med hjälp av vår tursekreterare, att forska fram den exakta adressen och namnet på dörren, men det misslyckades. I slutändan hade vi inget annat val än att ge upp och åka hem. För mig var det frustrerande, det finns få saker inom polisyrket som jag tycker är så viktiga som att plocka in män som slår sina kvinnor. När de är på fri fot finns det både risk att de förstör utredningen genom att få kvinnan att ta tillbaka anmälan och vittnesmål, och ännu mycket värre, risk att kvinnan blir slagen igen.

Några dagar senare då jag jobbade igen noterade jag att mannen var uppförd som efterlyst. Jag var sugen på att åka ut och leta direkt, men annat kom emellan. Mot slutet av passet fick jag och den kollegan jag då jobbade med tid över, så efter att ha dubbelkollat att mannen fortfarande var efterlyst åkte vi ut till adressen för att eftersöka honom. Att leta efter efterlysta är lite bökigt, då polisen är av uppfattningen att det krävs ett färskt beslut om husrannsakan innan man ens knackar på dörren hos en efterlyst person. Med tanke på att det beslutet bara kan fattas av den förundersökningsledare som äger ärendet (eller en jourhavande förundersökningsledare på dennes enhet/distrikt/myndighet) blir det ofta svårt att få tag på rätt person. Detta trots att de flesta åklagare man pratar med ställer sig helt frågande till varför man ens behöver ett husrannsakansbeslut för att knacka på dörrar.

Hur som helst så blev vi insläppta i lägenheten av målsägaren, som vi ville prata med för att fråga om var hennes efterlyste man (som är skriven i samma lägenhet) höll hus. Det visade sig då att mannen fanns i lägenheten. Jag var minst sagt nöjd över att vi hade fått tag på mannen, som bara några dagar tidigare hade kommit undan då vi var ute och letade efter honom. Men när jag tog en åklagarkontakt så visade det sig att mannen inte längre var anhållen. Sju minuter innan jag ringde så hade anhållningsbeslutet upphävts, så vi hade inte längre någon möjlighet att ta med honom in.

Innan vi lämnade, så pratade jag med målsägaren. Tidigare hade vi fått intrycket av att hon var mycket rädd för sin man och att hon inte hade för avsikt att släppa in honom i lägenheten. Brottsrubriceringen var dessutom Grov Kvinnofridskränkning, vilket betyder att han var misstänkt för att upprepade gånger ha begått brott mot henne. Kvinnan förklarade att hon då hon pratade med polisen hade sagt att hon hade hittat på. Hon ville ha tillbaka sin man, framför allt för att deras lille son hade varit så ledsen för att han var borta, så därför hade hon släppt in honom igen. Efter att vi hade pratat ett tag, och efter att jag hade påpekat att det stora blåmärket hon hade vid ena ögat fortfarande syntes väl, så medgav hon att han hade slagit henne, men hon hävdade ändå att hon hade överdrivit mycket i den initiala anmälan. Jag kunde inte låta bli att framföra min åsikt, att det aldrig är förlåtligt för en man att misshandla sin kvinna, och att hon borde sätta stopp där och då genom att samarbeta med polisen, men det är ju hennes beslut... Sen kunde jag inte göra så mycket mer än att försöka förmedla för målsägaren hur vanligt det är att kvinnor försvarar och bortförklarar hemska saker som de blir utsatta för av sina män. Hur det blir lättare för varje gång, både att slå och att "förlåta" den som slår. Och hur nedbrytande och farlig den processen är. Sen lämnade vi.

Visst kan det vara frustrerande att en kvinna som blir misshandlad väljer att ändra sitt vittnesmål och i praktiken ta tillbaka sin anmälan. Men samtidigt så får man förstå att det är en extremt svår sits, att bli slagen av den som man kanske ändå älskar och dessutom har barn med. Man vill förlåta och gå vidare. Speciellt om man har personen i sin närhet. Det jag har svårare att acceptera är att anhållningsbeslutet hävs så snabbt bara för att kvinnan vacklar i sin berättelse, i det här fallet måste det ha funnits dokumenterade skador, och hon medger ju själv, om än motvilligt att hon har blivit slagen.

Fulla barn

Om en berusad vuxen person, som är för full för att ta hand om sig själv, är aggressiv och omedgörlig och därför inte är välkommen på en vårdinrättning (St:Göran BAS i vårt fall) så hamnar denne som bekant i en fyllecell på polisstationen. Det fungerar dock naturligtvis inte om det rör sig om ett barn.

I helgen hade vi hand om två olika berusade ungdomar, en var 14 och den andre 15. 15-åringen var lugn, och vi körde honom direkt hem till hans bostad och överlämnade honom i faderns händer. Han var dessutom inte så pass berusad att det kändes som att han behövde medicinsk vård, så givet att det fanns en förälder hemma, så kändes det rätt att köra hem honom. Vi pratade ett tag med den bekymrade fadern och skrev ett pm till socialtjänsten (vilket fadern också bad om).

14-åringen är en annan historia. Han hade varit extremt aggressiv och våldsam då han omhändertogs. Vi fick ta över ärendet, och fick i uppdrag av befälen att köra hem honom. Då han överlämnades till oss var han okontaktbar. Det naturliga för mig hade, med tanke på hans tillstånd, varit att se till att han fick professionell vård. I Stockholm innebär det Maria Ungdom för berusade barn. Där var han dock tydligen inte välkommen, på grund av att han var så våldsam och oregerlig. Enligt vad jag fick höra så tog inte ungdomspsykiatrin (BUP) emot berusade, och hos oss kunde han naturligtvis inte stanna, så då återstod föräldrarna.

Motvilligt, eftersom jag hade föredragit en vårdinrättning, så körde vi ut honom till hemmet efter att ha pratat med hans mor. Han verkade sova under färden, men då mamman kom ut till bilen för att hämta honom blev han aggressiv igen, dödshotade henne, och började veva med armarna. Mamman verkade van, och jag hjälpte henne att föra in honom i hemmet. Hon tackades oss hjärtligt för hjälpen.

Det faktum att grabben tydligen kunde gå själv då vi tog ut honom ur bilen visade att han antagligen inte var så dålig som han verkade. Kanske spelade han mer borta än han var för att slippa att behöva bråka och kaxa sig mot mig under färden? Det kändes fortfarande inte särskilt bra att lämna över honom till föräldrarna med tanke på hur han betedde sig, men det hade känts betydligt värre om jag fortfarande hade trott att han var så full att han var halvt medvetslös, då jag i så fall gärna hade sett att han hade övervakats av någon med medicinsk kunskap.

Om inte föräldrarna hade varit hemma och nyktra, så hade vi haft ett mycket större problem. Tyvärr känns det som om det är allt för ofta som vissa grupper som har ett tydligt vårdbehov i slutändan lämpas tillbaka på polisen för att de inte är välkomna någonstans inom sjukvården. Speciellt olyckligt blir det om det rör sig om personer som antingen är minderåriga eller som faktiskt behöver ses till av personal som har bättre sjukvårdskunskaper än poliser och arrestvakter.

Löptur efter bedragare

Häromdagen fick vi ett lite ovanligt jobb av LKC eftersom vi jobbade civilt. Ett internethandelsföretag hade blivit utsatta för ett antal bedrägerier där bedragare hade beställt dyra elektronikvaror i falskt namn, lagt in sina egna telefonnummer i beställningarna, och sedan kommit ut och mött leveranserna utanför rätt adress och skrivit på fakturan, som sedan skickats till den intet ont anande personen eller företaget i vilkets namn beställningen gjordes. I det här fallet hade företaget anat oråd, varför kan jag inte säga. Hur som helst så kontaktade de polisen och meddelande att de trodde att en förestående leverans var ett bedrägeri.

Efter att vi hade ringt några samtal, bland annat till personen i vilkens namn beställningen var gjord, var det tydligt att det åtminstone rörde sig om ett försök till bedrägeri. Vi såg till att komma i kontakt med budföretaget och väntade en bit utanför adressen på att budbilen skulle anlända. Vi var den enda patrullen som var på plats då det inte fanns några andra bilar lediga för att hjälpa till med tillslaget. Då budbilen sen körde in på den aktuella gatan, så gled vi in en bit bakom och parkerade så att vi hade bilen inom synhåll. Det dröjde inte länge tills en ung kille kom fram till bilen och började prata med chaffören, som kliver ut för att ta fram ett paket. Kollegan kör fram precis bakom bilen, och jag hoppar ur. Trots att jag var civilklädd, så insåg personen vad det handlade om i samma ögonblick som han såg mig, och han började direkt att springa allt vad han kunde. Kollegan, som satt kvar i bilen, hann aldrig runt till framsidan för att stoppa honom, och eftersom vi var i en vändzon och mannen sprang ned för en trappa, så gick det inte att följa efter med bil. Jag sprang naturligtvis efter.

I rivstarten så fick killen ett antal meter på mig, och han var blixtsnabb ned för trappan. Han var dessutom lång och smal, och jag bar all vår vanliga utrustning (vapen, radio, batong, skyddsväst, med mera), så till en början ökade avståndet en aning. Jag tänkte att det nog kunde bli en ganska lång språngmarsch, och fokuserade på att inte låta avståndet bli så stort att jag riskerade att tappa bort honom. Han tröttnade dock efter ett tag, och när det började gå uppför kroknade han snabbt. Då jag kom nära, så la han sig helt enkelt ned på marken och flämtade. Jag bojade honom och tog kontakt med kollegan på radion (öronsnäckan hade glidit ur örat, vilket den alltid gör då man rör på sig när man jobbar civilt, den civila snäckan sitter väldigt dåligt). Då jag meddelade att jag hade gripit kunde hon avblåsa de resurser som nu var på väg hit (ifrån ett alldeles för långt avstånd för att hinna hjälpa till).

Tillbaka i bilen så visiterade vi mannen, och så fort han var insatt i bilen och jag hade satt mig bredvid i baksätet, så tog jag av bojorna. Vi förde honom till polisstationen, där han senare nekade till allt och hävdade att han hade sprungit bara för att han hade hört så mycket hemskt om polisen...

Och så ett litet tillägg. Även om vårt bedrägeriärende inte direkt rörde några stora summor, så kände både jag och kollegan att det var ett riktigt roligt case. Vi fick förbereda tillslaget själva, och det slutade med att vi kunde gripa en gärningsman. Och även om jag inser att det kan låta konstigt, så gjorde det faktum att det krävdes en löptur för att få tag på honom egentligen bara händelsen mer tillfredsställande. Visst är den viktigaste motivationen då man jobbar tveklöst att hjälpa människor, att göra sitt för att förändra och förbättra samhället, bland annat genom att bekämpa och förebygga kriminalitet. Men det är inte heller någon tvekan att det är en bonus då det händer saker som gör jobbet lite mer spännande, då det blir lite "action". I alla fall om det slutar väl. Jag hade inte varit lika road av språngmarschen om han hade kommit undan...

Otack är världens lön...

Vi jobbar natt och sitter inne på stationen där vi precis har avslutat avrapporteringen att ett ärende. Jag går in i kommunikationscentralens ärendehanteringssystem och ser att ett nytt "HR" precis har dykt upp. Det skrivs tydligen medan jag läser, för ännu finns det ingen information, bara en adress, men eftersom det är kodad som högprioriterat så åker jag och kollegan dit för att se vad saken gäller. Då vi kommer fram till platsen så visar det sig att det rörde sig om ännu en LOB. En kille har blivit så berusad att han har ramlat ihop i en hög utanför en centrumanläggning. Hans inte fullt så berusade kompis ringer till ambulansen då han inte får liv i sin polare. Då ambulansen kommer för att hjälpa killen så blir han aggressiv och viftar med armarna, varför de inte vill ta med honom utan ringer på oss.

Som jag skrivit om tidigare, så finns det två alternativ för en LOB. I grunden så skall personen tas till TNE/beroendeakuten(BAS), men om han/hon är stökig och aggressiv så blir det polisstationen eftersom TNE inte tar emot bråkstakar. Själv föredrar jag alltid att ta en fylla till TNE om det går, då personen får bättre vård där och då det är en betydligt trevligare miljö än våra kala fylleceller. När jag fick lite liv i den ihopkurade mannen så var han visserligen inte särskilt samarbetsvillig, men han var inte heller aggressiv, så efter att vi och hans kamrat lagt en hel del tid på att övertala honom (på spanska, då han var chilenare och min spanska var bättre än hans svenska), så accepterade han att bli körd till TNE/BAS. Kamraten bönade och bad om att få följa med i bilen, trots att vi förklarade att han inte skulle bli insläppt på BAS. Det fanns egentligen ingen anledning för oss att ta med honom då han precis lika gärna kunde ta sig hem ifrån den tunnelbanestationen där vi hittade dom, men eftersom vi inte heller såg någon anledning till att neka honom så fick han följa med.

Väl framme på BAS släpade vi in LOBen i deras mottagningshall där jackor, värdesaker med mera skall lämnas i skåp innan de tas in på avdelningen. Mannen vägrade att låta oss ta av honom jackan och det var helt uteslutet att låta honom komma in på avdelningen med alla kläder på eftersom han inte var ordentligt visiterad. Dessutom gjorde hans attityd det mer och mer uppenbart att han inte skulle vara välkommen på BAS. Medan jag står med honom kommer en sjuksköterska fram och frågar om den andra personen som kom med oss också var polis (vi var civilt klädda). Nej, svarar vi. Då säger hon att han var inne och rotade i bagageutrymmet på polisbilen. Vi spinger ut, hoppar in i bilen (som mycket riktigt var olåst trots att kollegan tryckt på låsknappen på nyckeln) och kör efter personen som hade promenerat iväg. Vi kommer ikapp honom, hoppar ur, och kollegan frågar om han varit inne i vår bil. Han svarar att det har han absolut inte varit. Då jag säger att vi kommer att söka igenom hans kläder och väska, så medger han att han faktiskt varit inne i bilen och tagit en väst. Mycket riktigt så ligger det en polisväst (en gul "trafikväst") i mannens ryggsäck. Vi griper honom på platsen för stöld, och återvänder till BAS.

När vi parkerar vid BAS igen så konstaterar personalen att de inte kommer att vilja ha kvar den stökiga fyllan. Jag ber kollegan att sitta kvar i bilen med den gripne, och går för att hämta honom. Mitt tålamod var redan då lite naggat i kanten, så jag tar helt enkelt tag i fyllan och drar upp honom på fötter och halvt släpar ut honom mot bilen. När jag kommit ut med honom och precis passerat en ambulans som parkerat utanför intaget så övergår hans motsträvighet i rent motstånd, och han börjar försöka slita sig loss och veva mot mig. Jag trycker upp honom mot ambulansen, och säger till honom att lugna ned sig. En tjej ur personalen på BAS, där alla är precis lika vana vid stökiga människor som polisen är, kommer fram och tar tag i hans fria arm. Efter att jag insett att han inte hade tänkt lugna ned sig och följa med självmant, så sliter jag ned honom på marken och bojar honom. Sedan lyfter jag upp honom och drar med honom till bilen. Efter lite samtal med kollegan där jag försäkrar att det inte är något problem för mig att sitta bak med dem båda, så trycker jag in fyllan bredvid hans gripne kompis, och vi åker till polisstationen.

Väl inne på stationen så hanterar kollegan den gripne, och jag själv sätter fyllan på en bänk och tar av honom bojorna. Då jag igen förklarar att han kommer att behöva ta av sig jackan och tillåta sig bli visiterad, så vägrar han igen och börjar förolämpa mig på spanska. Det var uppenbart att han inte hade någon avsikt att göra som han blev tillsagd, och eftersom det är ett absolut krav att en person som sätts in i en cell skall visiteras, så återstod det bara att ta till våld. Jag sliter ned honom på marken, han släpas in i cellen av arrestvakten och en kollega, och väl där inne så visiterar jag honom och tar av honom jacka, tröja, med mera medan jag får hjälp att hålla fast hans armar och ben.

Vår tanke då vi träffade på de två männen var, som vanligt, att vara vänliga och hjälpa dem på bästa möjliga sätt. Därför körde vi den fulle mannen till BAS istället för direkt till polisstationen trots att han var lite bångstyrig, och därför fick hans kompis följa med i bilen. I slutändan så hamnade de båda två i celler. Vad gäller mannen som vi grep, så hade han tydligen skyddstillsyn sen tidigare stölder, vilket gjorde kvällens påhitt ännu mycket dummare...

Föräldraansvar

Som jag skrivit om flera gånger förut, så träffar man ofta på barn som har begått brott, och då är samtalet med föräldrarna en viktig del av vad ingripandet då i första hand syftar till, det vill säga att få bort barnen ifrån en begynnande kriminalitet. Och de samtalen brukar också gå bra, då nästan alla föräldrar blir bedrövade då deras barn på ett eller annat sätt blir tagna av polisen, och det är just föräldrarnas reaktion och den skam som den väcker hos barnet som brukar vara det som fungerar mest brottsförebyggande för det enskilda barnet. För några veckor sedan var vi på ett sådant rutinjobb, tre unga flickor hade snattat i ett stort varuhus. Det rörde sig om struntsummor, så det handlade definitivt inte om att de absolut behövde eller ville ha de chokladbitar som de snattade, utan snarare om spänningen och grejen. Som vanligt ringde vi dit föräldrarna, som kom och hämtade upp sina döttrar. Redan innan föräldrarna kom så var det tydligt att de tyckte att situationen var lite pinsam och jobbig, men de skojade med varandra och verkade inte särskilt tagna. Däremot då föräldrarna kom till platsen och ogillande, men lugnt, frågade varför de hade snattat, så började samtliga gråta. Man vet aldrig, men jag tror att det dröjer innan någon av dem snattar igen.

Någon vecka senare var vi på ett annat jobb där barn också hade begått brott som ett sätt att få lite spänning. Ett antal pojkar hade klivit in i en parkerad "pundarbil" (en sönderrostad, olåst pick-up med kablarna hängande där tändningen sitter) och där försökt få igång den. Lyckligtvis så lyckades de inte, men lamporna tändes och släktes så de lyckades starta upp elen i bilen. Någon ur allmänheten såg händelsen, och vi tillkallades. En av patrullerna hittade direkt tre av de fyra pojkarna baserat på signalementet och höll kvar dem. Vid separata samtal med dem erkände en av dem att de hade varit inne i bilen, och pekade ut den äldste pojken som den drivande och den som hade försökt starta upp fordonet. Han nekade dock i sten.

Föräldrarna ringdes till platsen, och samtalen med de första två pojkarnas mamma respektive pappa gick som sig bör, de lyssnade, ställde frågor, tog till sig av vad som berättades och blev lagom bekymrade. Däremot pappan till den siste pojken, han som hade varit drivande, hävdade stenhårt att vi hade gjort fel, för hans son var oskyldig. Detta visste han eftersom sonen hade sagt det. Han litade på sin son, oavsett vilka bevis vi ansåg att vi hade. Vi kom inte så mycket längre med diskussionen om sakfrågan, men hans attityd triggade igång mig, så jag höll ett längre anförande om vad föräldraansvar innebär, och varför han inte tog sitt. Det är att göra det väl lätt för sig att lita blint på vad ens barn säger, och sedan stoppa huvudet i sanden. Visst är det bra med förtroende, men inte in absurdum, resultatet blir bara att pojken ifråga inte får några av de signaler som han behöver för att sluta med att gå över gränsen till brott i sina bus och upptåg. Problemet försvinner knappast för att man ignorerar det. Och jag är säker på att vi kommer att träffa på pojken i fråga igen...

Vår i luften - lekande barn och fylleri

Solen och värmen har kommit till Stockholmsregionen med allt vad det innebär. Ungdomar kör omkring på mopeder och crossar kring Järvafältet, ofta i alldeles för hög fart vilket innebär en fara för andra, speciellt lekande barn. Och när barnen kommer ut och leker i det fina vädret så är det flera som går vilse eller tappas bort. För någon dag sedan var jag och kollegan på ett jobb där en treåring hade anmälts försvunnen. Hon hade själv lyckats vandra tvärs igenom nästan hela Rinkeby innan en hjälpsam och ansvarsfull man ur allmänheten reagerade, tog hand om flickan och ringde till polisen. Att leta försvunna personer är ett ganska vanligt jobb för en polis, och de allra flesta påträffas lyckligtvis oskadda relativt snabbt, men det är ändå en stor lättnad varje gång någon återfinns, speciellt då det gäller ett barn.

När barnen leker kan de inte bara springa bort, de kan även klättra upp på saker. Igår gick det larm om en liten sexårig pojke som hade tagit sig upp på ett tak och var på väg att hoppa. Eftersom vi låg nära och hade möjlighet att avbryta det vi höll på med, så var vi först på plats. Som tur var, var det ett missförstånd att pojken var på väg att hoppa, han hade helt enkelt klättrat upp på längs en stupränna på ett 5-6 meter högt tak för att leta efter en fotboll och sedan inte kunnat ta sig ned. Vi behövde bara prata med honom tills våra vänner i räddningstjänsten anlände med stegar, och köra hem honom till hans mamma när de hjälpt honom ner.

Det mest tydliga vårtecknet för en polis i yttre tjänst är nog ändå alla människor som super ned sig ute i solen. Under förra passet körde vi inte mindre än tre rundor till TNE/St:Göran Beroendeakuten med LOBar (berusade personer som är omhändertagna för att få hjälp). Jag har absolut inget emot att ta en LOB. Det är alltid trevligt att kunna hjälpa människor, även om det kan lukta lite illa i bilen när någon har kissat och bajsat på sig av berusningen (vilket en av dem hade) och även om det kan bli lite stökigt om någon är aggressiv (viket de andra två stundtals var). Men ibland känns det ändå onödigt att vi skall behöva lägga så mycket resurser på fylleri. Då vi hade lastat en LOB i Vällingby och var på väg till St:Göran så gick det ut ett omedelbart jobb i närheten. En man hade tydligen flippat. Det talades om sönderslagna rutor, blod, och en kvinna som skriker på hjälp. Vi var närmast och jag frågade kollegan som satt bak med LOBen om det var ok att vi åkte dit och att hon satt kvar i bilen med den omhändertagne medan jag gick ur och försökte säkra upp läget tills kollegorna som var på väg anlände. Kollegan kände dock att det inte skulle vara tryggt att stanna kvar med den berusade mannen om jag lämnade, eftersom han var aningen oregerlig, och det fick jag självklart respektera. Det känns dock enormt frustrerande att vara i närheten när någon eventuellt behöver hjälp akut och inte kunna göra något. Nu anlände kollegorna relativt snabbt ifrån stationen, och det visade sig att den stökiga mannen redan hade lämnat den aktuella adressen, så det hade inte gjort någon som helst skillnad om vi hade åkt dit. Och anledningen till att han hade flippat? Jo, han hade efter avslutad arbetsdag satt sig i solen och börjat dricka...