Otack är världens lön...

Vi jobbar natt och sitter inne på stationen där vi precis har avslutat avrapporteringen att ett ärende. Jag går in i kommunikationscentralens ärendehanteringssystem och ser att ett nytt "HR" precis har dykt upp. Det skrivs tydligen medan jag läser, för ännu finns det ingen information, bara en adress, men eftersom det är kodad som högprioriterat så åker jag och kollegan dit för att se vad saken gäller. Då vi kommer fram till platsen så visar det sig att det rörde sig om ännu en LOB. En kille har blivit så berusad att han har ramlat ihop i en hög utanför en centrumanläggning. Hans inte fullt så berusade kompis ringer till ambulansen då han inte får liv i sin polare. Då ambulansen kommer för att hjälpa killen så blir han aggressiv och viftar med armarna, varför de inte vill ta med honom utan ringer på oss.

Som jag skrivit om tidigare, så finns det två alternativ för en LOB. I grunden så skall personen tas till TNE/beroendeakuten(BAS), men om han/hon är stökig och aggressiv så blir det polisstationen eftersom TNE inte tar emot bråkstakar. Själv föredrar jag alltid att ta en fylla till TNE om det går, då personen får bättre vård där och då det är en betydligt trevligare miljö än våra kala fylleceller. När jag fick lite liv i den ihopkurade mannen så var han visserligen inte särskilt samarbetsvillig, men han var inte heller aggressiv, så efter att vi och hans kamrat lagt en hel del tid på att övertala honom (på spanska, då han var chilenare och min spanska var bättre än hans svenska), så accepterade han att bli körd till TNE/BAS. Kamraten bönade och bad om att få följa med i bilen, trots att vi förklarade att han inte skulle bli insläppt på BAS. Det fanns egentligen ingen anledning för oss att ta med honom då han precis lika gärna kunde ta sig hem ifrån den tunnelbanestationen där vi hittade dom, men eftersom vi inte heller såg någon anledning till att neka honom så fick han följa med.

Väl framme på BAS släpade vi in LOBen i deras mottagningshall där jackor, värdesaker med mera skall lämnas i skåp innan de tas in på avdelningen. Mannen vägrade att låta oss ta av honom jackan och det var helt uteslutet att låta honom komma in på avdelningen med alla kläder på eftersom han inte var ordentligt visiterad. Dessutom gjorde hans attityd det mer och mer uppenbart att han inte skulle vara välkommen på BAS. Medan jag står med honom kommer en sjuksköterska fram och frågar om den andra personen som kom med oss också var polis (vi var civilt klädda). Nej, svarar vi. Då säger hon att han var inne och rotade i bagageutrymmet på polisbilen. Vi spinger ut, hoppar in i bilen (som mycket riktigt var olåst trots att kollegan tryckt på låsknappen på nyckeln) och kör efter personen som hade promenerat iväg. Vi kommer ikapp honom, hoppar ur, och kollegan frågar om han varit inne i vår bil. Han svarar att det har han absolut inte varit. Då jag säger att vi kommer att söka igenom hans kläder och väska, så medger han att han faktiskt varit inne i bilen och tagit en väst. Mycket riktigt så ligger det en polisväst (en gul "trafikväst") i mannens ryggsäck. Vi griper honom på platsen för stöld, och återvänder till BAS.

När vi parkerar vid BAS igen så konstaterar personalen att de inte kommer att vilja ha kvar den stökiga fyllan. Jag ber kollegan att sitta kvar i bilen med den gripne, och går för att hämta honom. Mitt tålamod var redan då lite naggat i kanten, så jag tar helt enkelt tag i fyllan och drar upp honom på fötter och halvt släpar ut honom mot bilen. När jag kommit ut med honom och precis passerat en ambulans som parkerat utanför intaget så övergår hans motsträvighet i rent motstånd, och han börjar försöka slita sig loss och veva mot mig. Jag trycker upp honom mot ambulansen, och säger till honom att lugna ned sig. En tjej ur personalen på BAS, där alla är precis lika vana vid stökiga människor som polisen är, kommer fram och tar tag i hans fria arm. Efter att jag insett att han inte hade tänkt lugna ned sig och följa med självmant, så sliter jag ned honom på marken och bojar honom. Sedan lyfter jag upp honom och drar med honom till bilen. Efter lite samtal med kollegan där jag försäkrar att det inte är något problem för mig att sitta bak med dem båda, så trycker jag in fyllan bredvid hans gripne kompis, och vi åker till polisstationen.

Väl inne på stationen så hanterar kollegan den gripne, och jag själv sätter fyllan på en bänk och tar av honom bojorna. Då jag igen förklarar att han kommer att behöva ta av sig jackan och tillåta sig bli visiterad, så vägrar han igen och börjar förolämpa mig på spanska. Det var uppenbart att han inte hade någon avsikt att göra som han blev tillsagd, och eftersom det är ett absolut krav att en person som sätts in i en cell skall visiteras, så återstod det bara att ta till våld. Jag sliter ned honom på marken, han släpas in i cellen av arrestvakten och en kollega, och väl där inne så visiterar jag honom och tar av honom jacka, tröja, med mera medan jag får hjälp att hålla fast hans armar och ben.

Vår tanke då vi träffade på de två männen var, som vanligt, att vara vänliga och hjälpa dem på bästa möjliga sätt. Därför körde vi den fulle mannen till BAS istället för direkt till polisstationen trots att han var lite bångstyrig, och därför fick hans kompis följa med i bilen. I slutändan så hamnade de båda två i celler. Vad gäller mannen som vi grep, så hade han tydligen skyddstillsyn sen tidigare stölder, vilket gjorde kvällens påhitt ännu mycket dummare...

Polisens jobb att uppfostra?

I jobbet som polis i yttre tjänst möter man regelbundet människor som så att säga gör livsval som inte är särskilt bra, som antingen saboterar deras eget eller andras liv (eller naturligtvis ofta båda delarna). Det är för mig naturligt att vilja ta chansen som mötet innebär för att försöka resonera kring och påverka de här dåliga valen. Tyvärr så får det dock antagligen väldigt sällan effekt. Alkoholisten som ännu än gång har druckit för mycket lyssnar oftast till mina resonemang om varför han borde dra ned på alkoholen, och kanske till och med lovar att göra det, men jag har inga illusioner om att det faktiskt kommer att hända... I mötet med en kvinnomisshandlare är det viktigaste att få honom att prata för att kunna utreda brottet, och att ha åsikter om hans agerande kan vara direkt kontraproduktivt. Och vad gäller rånarna och inbrottstjuvarna är det sällan meningsfullt att ens försöka förklara vilka effekter deras handlingar får på andra människors liv, det vet dom redan om, men struntar i. Visst finns det tillfällen när mindre allvarliga brott har begåtts av relativt färska och ovana förbrytare som man kan försöka hålla ett förmanings- och konsekvenssamtal, men oftast är det helt enkelt inte vår uppgift att uppfostra vuxna människor...

Alla vi möter är dock inte vuxna människor, och med barn är det en annan fråga. Faktum är att varje gång man får åka på "lulare", barn som normalt har gripits för snatteri eller stöld i butik, är det en utmaning att hitta rätt nivå på förmaningssamtalet som hålls i samband med att barnen lämnas över till sina föräldrar. Om föräldrarna och barnen verkar ta det hela med en klackspark så försöker man strängt förklara hur fel det är att stjäla och hur barnen kan förstöra möjligheter för sig själva till t.ex. jobb samt prata om risken att snatterierna går över i grövre brott. Vanligare är dock att barnen redan är förtvivlade och föräldrarna upprörda, och då blir rollen snarare att trösta och att förklara att även om det de har gjort är fel, så är det inte jordens undergång, det viktiga är bara att de inte gör om det för då kommer det inte att på något sätt sabotera deras möjligheter till vad de än må vilja göra framöver. Ibland får man t.o.m säga till en förbannad förälder att lugna ned sig och inte vara så hård mot sitt barn. Och det utan tvivel effektivaste för att förhindra att barnet fortsätter att snatta är tvärtom när t.ex. mamman lyssnar på vår berättelse och våra förmaningar utan att skälla och det börjar rinna tårar ifrån ögonen på henne och hon sedan lugnt frågar "Varför?"... Den skammen som barnet känner då, och den lektion som det ger, kan ingen utskällning åstadkomma.

Jag och min kollega åkte på ett snatteri i butik häromdagen. Det var en 17-årig kille, som troligtvis pushad av en kompis, stal en klocka och åkte dit. Han var helt ostraffad och blev väldigt bekymrad över vad som skulle hända. Vi pratade med honom en hel del, både medan vi letade efter hans vårdnadshavare och då hon var närvarande. Vi kände nog båda två att vi hade nått fram hyfsat väl med budskapet, men jag blev ändå helt tagen på sängen när jag efter att ha skakat hand med vårdnadshavaren skall ta killen i hand och han i stället ger mig en kram. Jag har svårt att tänka mig ett bättre kvitto på att samtalet var lyckat... Senare samma kväll var det dags för ett nytt förmaningssamtal, den här gången med en betydligt yngre kille som begått ett grövre brott, han hade klottrat på ett antal olika ställen i sitt närområde. Där ville pappan, som tyckte att vårt rättssystem var alldeles för snällt och tandlöst att jag skulle skälla ut honom. Jag "skällde" naturligtvis inte, men höll en längre utläggning om vad konsekvenserna av hans handlande kunde bli för honom, familjen och samhället. Killen höll naturligtvis med om allt jag sa och föräldrarna verkade nöjda, men min känsla efter att ha avslutat samtalet var ändå att den unge gärningsmannen antagligen är ute klottrar igen så snart han tror att han kan komma undan med det... Man kan inte lyckas jämt...