Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...

Om en bojad tjej och sexuella trakasserier i en polisbil

Att hämta gripna misstänkta för snatteri eller stöld i butiker eller varuhus är ett av de vanligaste rutinjobben för en utryckningspolis. Men även dessa jobb kan bjuda på en del variation. För ett tag sedan kallades jag och kollegan till ett varuhus där en kvinna hade stulit, men vi ombads att trampa på gaspedalen eftersom hon tydligen var helt tokig. Väl framme så såg vi hur en stor ung man låg/satt ovanpå en spensligt byggd tjej och höll fast i hennes armar. Jag gick fram och tog över kvinnan efter att ha stämt av med mannen som höll henne. Hon var till en början helt lugn, och startade (till min stora förvåning) nästan direkt med att flirta ohämmat med mig och min kollega. Hon var dock uppenbart labil och blandade den mjuka tonen mot oss med hätska utfall mot den kvinnliga butikspersonalen som också fanns närvarande. Efter att hon två gånger försökt sträcka sig förbi oss och fysiskt attackera personalen sa jag till henne att vi skulle boja henne om hon försökte igen. Det tog inte många sekunder innan hon gjorde nästa försök att komma åt personalen, så jag vred runt henne och fick hjälp av kollegan att sätta på henne handfängsel. Vi insåg att vi inte kunde ha henne där, så vi förde ut henne mot bilen. På väg förbi personalen så lyckades hon överraska oss och skicka iväg en spark som träffade den kvinnliga butikschefen på benet. Vi satte in henne i bilen, där kollegan fick hålla koll på henne medan jag påbörjade förhör och anmälansupptagning. 

Det visade sig att kvinnan hade gått in i affären, och där plockat på sig ett hundratal varor utan något speciellt värde eller sammanhang, helt öppet stoppat ned dessa i väskor som också fanns i butiken och helt sonika gått ut. Då ett kvinnlig butiksbiträde gick efter henne och sa att hon behövde betala för varorna så attackerade hon och började misshandla henne. Det sprang fram fler butiksanställda, men kvinnan attackerade dem alla vilt och de fick inte kontroll på henne förrän mannen som senare höll fast henne kom och hjälpte till. Det blev ett antal förhör och anmälan om misshandel och stöld. Då jag kom tillbaka till bilen så höll kvinnan, trots handbojorna, på att försöka klättra upp i famnen på kollegan. De fysiska försöken till närmanden varvades med verbala inbjudningar och erbjudanden att göra både det ena och det andra... Så fortsatte det hela vägen in till arresten, och kvinnan gjorde även ett sista försök att övertala kollegan att komma med henne in i cellen... För att vara övertydlig så var kollegan självklart hela tiden väldigt tydlig i sitt avvisande av alla närmanden.

Det är inte helt ovanligt att tjejer man träffar på då man jobbar i uniform kan vara lite flirtiga. Det är dock definitivt ovanligt att tjejer man griper är det, och än mer någon som man har bojat. Vad gäller den här kvinnan så var det helt uppenbart att hon inte var psykiskt stabil. Stöldförsöket verkade egentligen bara handla om att skapa en situation där hon fick möjlighet att slåss. Hon var helt rabiat mot den kvinnliga personalen i butiken, men inte alls lika aggressiv mot mannen som höll henne. Och mot oss, speciellt då kollegan, var hon påstridig på ett helt annat sätt.Om kollegan hade velat hade man kunnat ta upp anmälan för sexuellt ofredande mot honom baserat på händelserna i baksätet, men det ansåg han av förståeliga skäl inte var nödvändigt. I slutändan handlar det ju om någon sorts tragedi, något torde ha hänt som gjorde att en ung tjej som dessutom hade kunnat vara rätt söt om det inte vore för att hennes beteende dolde det, gick till en affär för att söka slagsmål med personalen och sedan ragga på en av de poliser som grep henne. Man får verkligen hoppas att hon har fått något sorts hjälp av psykiatrin efter händelsen och att hon mår bättre nu.

Kriminalitetens effekter

Vi kallas till en adress i distriktet i vad som går ut som ett omedelbart jobb. Som vanligt är det "oklart" vad det rör sig om, men det skall handla om utpressning, dödshot och organiserad brottslighet. När vi väl får kontakt med offret/målsägaren på telefon så visar det sig att han inte är hemma ännu. Han har blivit hotad på jobbet av män med kopplingar till kriminella gäng i ett försök att pressa honom på pengar, och hotet riktades även mot hans familj. Vi väntade utanför bostaden tills mannen anlände, och gick sedan in tillsammans för att prata och hålla förhör.

Mannen hade för ett par år sedan utsatts för vad som verkade vara ett spontant utpressningsförsök av kända kriminella med stort våldskapital och med ledande positioner i ett kriminellt förortsgäng. Försöket verkade väldigt spontant och oöverlagt, då det rörde sig om i sammanhanget små summor och egentligen inte hade någon koppling till näringsverksamhet, förmögenhet eller något annat. Mannen, som av naturliga skäl blev livrädd då dödshot riktades mot honom och hans familj (sambo & barn), betalade då direkt den begärda summan. Det fick bara konsekvensen att ett liknande utpressningsförsök gjordes kort därefter. Då flydde mannen istället, ringde polis, och anmälde händelsen. Sedan, av rädsla för att hans familj skulle drabbas av repressalier, så flyttade de till en helt ny ort och startade ett nytt liv. Den följande polisutredningen om utpressningen och utpressningsförsöket gick aldrig hela vägen fram, trots att mannen/målsägaren kunde namnge de skyldiga. Hans vittnesmål ansågs inte räcka för en fällande dom, vilket för mig är ännu ett exempel på att vi sätter kraven på rättssäkerhet så högt att rättstryggheten, brottsoffers rätt till skydd och upprättelse, ständigt blir lidande. Offret, som är helt ostraffad själv, hade visserligen inga vittnen till själva hoten, men gott om olika sorters stödbevisning.

Tillbaka till nutid. Den aktuella natten hade mannen blivit kontaktad av personer som på nytt krävde att han skulle betala en summa pengar för att inte hans familj skulle råka väldigt, väldigt illa ut. De hänvisade även till namn kopplade till de tidigare fallen av utpressning. Mannen kontaktade återigen polisen, och begav sig sedan genast hem, där vi väntade. Förutom förhör och anmälansupptagning, så blev det även samtal kring risker, säkerhet, och hur det nya utpressningsförsöket påverkade mannen och hans familjs liv. Då vi sedan skrev på ärendet så hänvisade vi även ärendet till personskyddsgruppen för att någon med större kunskap än vi skulle göra en bedömning av behovet av säkerhetsåtgärder.

Fallet blev ännu ett tydligt exempel på vilka effekter brottslighet får för de drabbade och deras närstående. Hela deras nya liv raserades på några ögonblick. Plötsligt blir rädslan en del av vardagen igen, och kanske slutar det med en ny flytt, och ett ytterligare ett försök till nystart långt bort ifrån allt det de nu byggt upp de senaste åren professionellt och socialt. Men för männen som låg bakom hotet så gissar jag att det hela var en småsak, ett försök att få tag på lite lätta pengar emellan annan, grövre, kriminell verksamhet. De kände uppenbarligen till att mannen hade betalat en gång tidigare, och tänkte att det var värt ett nytt försök. Risken att åka dit om det inte fungerade ansågs nog inte vara särskilt hög. Jag har svårt att tro att de skulle verkställa de fruktansvärda hot som riktades mot mannen och hans familj eftersom det helt enkelt inte vore kriminell logik att riskera så mycket för så lite (vad gäller överlagda brott), men det gör inte det hela mindre traumatiskt för de drabbade.

Något som däremot är helt uppenbart är att männen bakom utpressningsförsöken inte kunde bry sig mindre om vilka effekter det får för en person att hota att ta livet av dennes barn. De har sedan länge valt att leva på ett sätt där hänsyn till andra helt enkelt inte är relevant. Brott begås antingen i stundens hetta för att hävda status och position, eller överlagt för att även ge pengar och makt. För överlagd brottslighet, vilket utpressningsförsöken helt uppenbart var, så är de relevanta faktorerna risken att åka fast och straffvärdet (om det inte riktas mot andra kriminella, då kommer fler faktorer/risker in). Det lidande brottet orsakar andra bryr de sig föga om. Att hotet riktas specifikt mot barn är bara ännu ett exempel på att det mesta snack om "heder" som finns vad gäller kriminella grupperingar, förortsgäng, med mera, mest är trams och mytbildning. Det handlar om egenintresse och att respektera regler som man själv har nytta av (t.ex. att inte prata med polisen), inget annat.

Det finns mer att säga om detta. Man kan prata om det nödvändiga i att polisen satsar specifikt mot organiserad brottslighet, vilket den mycket framgångsrika utredningen mot Södertäljenätverket är ett bevis på. Man skulle kunna önska att det fanns större förståelse för att detta (liksom många andra specialiserade verksamheter) tar resurser ifrån "kärnverksamheten", med tanke på all kritik polisen regelbundet får i media för dåliga "resultat" och yttranden om att det minsann inte behövs fler poliser. Man kan diskutera de mycket låga straff som gör att en hel del av den organiserade eller semi-organiserade brottsligheten sker med mycket små straffrättsliga konsekvenser (även då någon kan lagföras). Detta gäller t.ex. bostadsinbrott, där kombinationen av obefintliga straff (trots konsekvenserna för den drabbade) och låg risk att åka fast har gjort att många löst sammansatta kriminella nätverk nästan helt styrt över verksamheten dit. Men jag nöjer mig nu med att konstatera att det är viktigt att samhället gemensamt tar ställning och agerar mot de människor som har valt att leva på att utsätta andra för kränkningar och lidande. Och det innebär både adekvat lagstiftning och tillräckligt med resurser till alla led i rättskedjan, även de direkt brottsofferstödjande.

PS. Som vanligt har jag naturligtvis övervägt vad jag anser mig kunna skriva här utan att varken kränka nämnda personers integritet eller störa en pågående förundersökning. Att målsägaren haft kontakt med polisen är t.ex. redan känt av inblandade personer.

Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

Om att jaga kor och förevisa lik...

Vad gör man om man har ett problem och inte vet vem man skall be om hjälp? Man ringer till polisen. Oavsett vilken sorts problem det är, så kan man alltid ringa till polisen och be om hjälp. Sedan lägger vår ledningscentral upp ett ärende, ett "HR", och, om det anses nödvändigt, så skickas en radiobil för att lösa problemet. Det innebär att man som utryckningspolis kan få hantera lite vad som helst, saker som inte har något med brottslighet att göra, men som handlar om att ge stöd och hjälp till allmänheten. Och dessa jobb är faktiskt en stor del av charmen med jobbet, både att få möjlighet att hjälpa människor i behov (t.ex. att återföra en förvirrad åldring till sitt hem) och att ibland ställas inför en situation som inte påminner om något som man har varit med om förut (som kojakten nedan...). Men det innebär inte att vi poliser alltid är de som egentligen är bäst lämpade för att hantera alla de jobb som vi får i knät...

Häromdagen då jag satt på stationen och hade vårt HR-hanterings system uppe på datorn (det ger bra överblick över vad som händer i distriktet och ger dessutom möjlighet att reagera snabbare på akuta jobb än LKC hinner gå ut med dem) så såg jag hur ett HR precis skapades där en kvinna inte kom ut ifrån sitt jobb eftersom hennes passerkort inte fungerade. Istället för att ringa till någon chef eller till bevakningsbolaget så ringer hon till polisen. Om hon nu inte hade telefonnummer till någon av dessa, så kunde hon ju faktiskt ha skaffat det via nummerupplysningen istället för via LKC... Dit skickades dock ingen bil.

Ofta finns det däremot behov av att göra något. För ett par dagar sedan gick det ut ett larm om att en tjur vandrade på en större väg. Vi åkte två bilar, och då min bil kom fram till den aktuella vägen så såg vi ingen tjur. Efter en del letande i det närliggande skogsområdet (i vilket det finns en hel del boskapshagar) så fann vi kreaturet. Hon (det visade sig vara en ko av utländsk ras, vilket man inte hade gissat då hon hade ca 70 cm långa horn och bestod av typ 800 kg muskler) stod och betade på en äng mellan skogen där hagarna låg och ett bostadsområde. På platsen fanns också två unga tjejer som visade sig ha någon sorts jour för den gård som ägde kossan, och som var helt oförmögna att få henne att flytta på sig. Kossan var både tjurig och aningen aggressiv, och tjejerna höll sig på avstånd. Jag gjorde först ett försök att valla henne mot bron som ledde till hagen med hjälp av polisbilen. Det gick bra till en början (och måste ha sett hysteriskt roligt ut), men hon slank iväg bortåt, och det krävdes en hel del att få henne att vända. När jag lyckats tvinga henne tillbaka mot bron så körde dessutom framhjulen fast i en lerpöl... Efter det, när den andra patrullen också var på plats, så gjorde jag och en kollega ett försök att till fots valla henne. Det kunde ha slutat illa, vid ett tillfälle attackerade hon kollegan, som smidigt hoppade in bakom ett träd. Senare sprang hon mot mig, men då jag kom mot henne och klappade och skrek, så vände hon om innan hon kom riktigt nära. Vi lyckades i alla fall få henne tillbaka mot det polisband de andra kollegorna hade spänt upp för att valla henne in mot bron igen, men då hon kom fram dit så hoppade hon över bandet! Efter det krävde jag att tjejerna skulle fixa fram förstärkning...

Ett tag senare kom en man ifrån gården dit. Han försökte locka kossan med äpplen, vilket resulterade i att han blev stångad i bröstet, lyckligtvis då kon var stillastående. Då bad mannen oss att skjuta kon, vilket jag vägrade att göra. Jag bad istället om nummer till hans chefer, och försökte sedan få tag på någon högre upp i hierarkin på gården. Under tiden promenerade kossan iväg i samma riktning som hon hade försökt gå tidigare då vi hade stoppat henne. Mannen gick efter, och vi passade på att försöka få loss polisbilen (vilket vi kanske inte hade lyckats med om det inte vore för att två mycket vänliga män kom fram och hjälpte oss att knuffa, stort tack till dem!). Sedan, då jag skulle ge mig av efter mannen, tjejerna och kossan, så kom de tillbaka och sa att hon nu var inne i en hage. Troligtvis hade hon hela tiden varit på väg in i en hage längre bort, vilket varken tjejerna eller mannen ifrån gården visste om, så när hon tilläts gå i den riktningen blev allt mycket lättare...

Jag kan förstå att polis tillkallas då en "tjur"/bångstyrig långhornad ko är lös. Dels kan den vara farlig för förbipasserande, dels kan den ställa till med kaos i trafiken (den aktuella vägen är dock väl skyddad av suggor och stängsel). Vi har dock varken kunskap eller utrustning för att lösa uppgiften. I det här fallet gick det bra ändå (och jag tyckte personligen att hela händelsen var både intressant och rolig), men det hade egentligen varit bättre om man hade kunnat kontakta jourhavande boskapsskötare...

Det finns andra jobb som hamnar hos polisen där man kan fundera över om det borde vara vi som hanterar dem. Jag har tidigare skrivit om att lämna dödsbud. Även alla handräckningar av personer emellan vårdinrättningar eller behandlingshem kan man starkt ifrågasätta om polisen verkligen skulle behöva hantera. Det är en sak om det rör sig om en farlig och flyktbenägen person, men de allra flesta är hur lugna som helst, och borde utan problem kunna hanteras av personal ifrån de respektive hemmen. Det kanske värsta exemplet på en uppgift som landar på polisen trots att vi helt uppenbart inte har någon kunskap om hur den skall utföras är att på helgdagar åka till bårhuset på rättsmedicin och presentera en död människas lik för dennes anhöriga. Två kollegor fick den uppgiften nyligen. De får då en nyckel, skall sedan i en miljö de inte överhuvudtaget hittar i lokalisera liket, leta upp den utrustning som används för att kunna presentera det på ett snyggt sätt i visningsrummet och sedan öppna för de anhöriga. Nu är kollegorna duktiga och empatiska och gjorde säkert ett mycket bra jobb, då de berättade att allt gick bra och de anhöriga var nöjda, men varför har inte personal som jobbar där och dagligen sköter dylika sysslor jour, gärna i sällskap med en själavårdare, för att hantera ett sådant jobb? Det finns även en psykosocial arbetsmiljöaspekt på detta.

Faktum kvarstår, om något behöver göras och ingen annan gör det, då landar det hos polisen. Ibland är det roligt och intressant, ibland bara jobbigt, men i många fall är det väldigt konstigt att man inte istället använder personal som är tränade och utbildade på dessa olika uppgifter och frigör polisen till sådant som enbart polisen kan göra, beivra brott, hjälpa människor i nöd och upprätthålla ordning (och då främst bland tvåbenta varelser...).

"Jag pussar på dina skor!"

Det gick ut ett larm om pågående bråk i lägenhet, och vi och en bil till svarade. Ett sådant larm kan ju bero på allt ifrån att någon misstar TVn för ett slagsmål till att en person håller på att bli eller har blivit allvarligt misshandlad, så det är naturligtvis angeläget att komma fram fort och bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Vi lokaliserade rätt dörr och bankade på den samtidigt som vi skrek "Polis, öppna dörren!", men vi fick inget som helst svar. Det var helt tyst inne i lägenheten. Tack vare en hjälpsam granne kunde vi dock konstatera att en balkongdörr in mot innergården stod vidöppen (det var därifrån de främst hade hört bråket förut). Balkongen befann sig på tredje våningen, men det fanns en terass vid andra våningen och ställde man sig på balkongen under så skulle man kunna nå den aktuella balkongen. Jag stod kvar utanför dörren utifall att någon skulle öppna och/eller försöka fly därifrån samtidigt som min kollega med stöd av den andra patrullen undersökte möjligheten att ta sig in ifrån innergården/balkongen.

Vi ville absolut in i lägenheten, eftersom det i värsta fall kunde finnas någon skadad eller hotad och livrädd därinne. Vi kunde naturligtvis ha brutit upp dörren, men med tanke på att det var en säkerhetsdörr så hade det tagit lite tid och inneburit skada inte bara på dörren utan antagligen även på betongen runt dörrkarmen. Vi kunde även ha tillkallat låssmed, men det brukar alltid ta ett bra tag för den låssmed som myndigheten har kontrakt med att ta sig dit och vi visste som sagt inte hur det stod till i lägenheten, så balkongen blev ett bra alternativ. Jag hade funderingar på att man skulle kunna låna en stege, det fanns t.ex. en brandstation ett hundratal meter bort, men innan vi hann diskutera saken mer så rapporterade kollegorna vid balkongen att min partner för dagen hade klättrat in.


För att lyckas kränga sig upp och in på balkongen hade kollegan lämnat sitt bälte hos den andra patrullen, så han var alltså utan radio, vapen mm då han klev in, vilket för mig som hade varit ovetande om det hela kändes lite olustigt. Om det hade skett ett grovt brott där inne och gärningsmannen fortfarande var beväpnad så hade han befunnit sig i en besvärlig situation. Kort efter att jag fick höra att han hade klättrat in så öppnade han dock dörren, och jag kunde själv ta mig in i lägenheten.


I lägenheten befann sig en medelålders man och en hamster, inga fler. Mannen hävdade att han inte hade hört oss knacka och skrika utanför dörren, vilket självklart var ren och skär lögn. Vi försökte fråga honom om vad som hade hänt, och han insisterade på att det inte hade hänt någonting, han hade druckit och precis vaknat. Ifrån den utgångspunkten så började ett samtal som innebar att vi konfronterade mannen med hans uppenbara lögner och att han sedan successivt bytte ut dem mot aningen mindre uppenbara lögner. Detta varvades med utbrott av gråt och förtvivlan över hans ekonomiska situation och modern i Iraks sjukdom. Då jag försökte få tillbaka honom till anledningen till att vi var här, det vill säga att flera grannar hade hört ett kraftigt bråk ifrån den här lägenheten, så föll han in i att prisa oss, polisen i allmänhet och Sverige som land samtidigt som han talade nedsättande om sin egen kultur och bakgrund. "Jag har fem barn! Ni skyddar mina barn! Jag pussar på er! Jag pussar på era skor!" och "Vi är inte civiliserade som ni!", "I vår kultur så bråkar och skriker man mycket mer!". Hans version av vad som hade hänt var då att han på telefon hade haft ett gräl med mamman till hans yngsta barn, i vars lägenhet han nu befann sig.

Det var svårt att komma framåt i samtalet med mannen. Vi gjorde lite slagningar på olika håll, och medan jag pratade i telefon så kom mannen plötsligt fram och pussade på min axel, där polismärket var, vilket jag påpekade inte var nödvändigt. Kollegan lyckade under tiden få fram ett telefonnummer till kvinnan vars lägenhet vi befann oss i, och efter att ha ringt henne så fick han reda på att hon hade befunnit sig i lägenheten och att de hade haft ett högljutt gräl (främst mannen hade varit högljudd), men att det inte hade förekommit varken våld eller hot. Inget brott hade alltså skett, och om mannen hade släppt in oss då vi knackade på, berättat vad som hade hänt och gett oss numret till kvinnan han hade grälat med så hade vi kunnat klara av hela kontrollen på några minuter. Då jag förklarade för mannen att han borde vara grymt tacksam mot kollegan som klättrade in och besparade honom att få dörren sönderbruten på grund av att han vägrade att öppna, så formligen kastade han sig över kollegan i försök att pussa på honom, vilket mest framkallade obehag för alla inblandade. Eftersom han bad om ursäkt flera gånger i alla meningar han yttrade var det svårt att veta om han tog till sig något av mina förmaningar om att nästa gång helt enkelt öppna dörren och berätta sanningen. Vi lämnade hur som helt utan vidare åtgärder.

På väg därifrån kunde vi inte annat än skratta åt hela händelsen då allt ändå till slut hade gått bra (till största delen tack vare kollegans insatser). Men under tiden det hände var vi alla stundtals ordentligt irriterade. Dels störde lögnerna mig, framför allt då de var så onödiga. Men inte heller mannens sätt att visa underkastelse och sätta den i ett kulturellt sammanhang kändes särskilt bra . Jag har vänner som har sitt ursprung i samma land som mannen, kloka och starka personer som inte har något med mannens beteende att göra. Samtidigt förstår jag att hans sätt att hantera situationen och oss som auktoriteter med en blandning av smicker, underkastelse och lögner på något sätt ändå beror på erfarenheter som han har ifrån sitt ursprungsland, trots att han hade bott i Sverige längre än många kollegor som är födda här. Att bortse ifrån att mannen agerar som han gör på grund av ett kulturellt sammanhang vore lika dumt som att tro att en annan person som synbart kan kategoriseras i samma grupp som honom på grund av t.ex. etnicitet nödvändigtvis skulle tänka eller agera likadant. Med risk för att bli ovanligt flummig, så är det på många sätt kärnan i en ofta svårhanterlig diskussion om rasism och generaliseringar, man måste kunna se och förstå att människors bakgrund och sammanhang påverkar deras beteende utan att på individuell basis döma någon på förhand baserad på dennes kulturella, etniska och religiösa tillhörighet.

Ta av sig skorna?

I den senaste "snurran" (arbetspass i rad, för en person som inte jobbar treskift så skulle det motsvaras av en arbetsvecka) så var jag på två jobb vars enda gemensamma nämnare var mina skor. Eller rättare sagt våra skor (d.v.s. jag och min kollegas) och huruvida de skulle stanna på eller tas av... Jag börjar med den första händelsen.

Det var ett helgnattspass och det var bra tryck på jobben så alla patrullerna hade att göra. Vi hade precis avslutat ett jobb och var på väg att hjälpa till med att bevaka några polisbilar för att förhindra skadegörelse då vi fick omprioritera för att åka till vad som gick ut som ett pågående lägenhetsbråk. Vi åkte naturligtvis blått dit, och samtidigt som jag knackade på och var på väg in i den utpekade lägenheten så fick kollegan kontakt med anmälaren i trapphuset. Jag gick in i lägenheten för att bilda mig en uppfattning om vad som höll på att hända därinne, och kort efter kom kollegan med informationen att det inte hade rört sig om ett bråk utan bara en stökig och störande fest (alltså ett rutinjobb). Även om jag, som jag brukar, hälsade på mannen som öppnade dörren så gick han direkt igång på att jag hade klivit in i hans lägenhet utan att ta av mig skorna. Jag och kollegan kunde ganska snabbt konstatera att det, precis som anmälaren i trapphuset hade sagt, bara rörde sig om en stökig och brötig fest. Jag fastnade hur som helst i en diskussion med mannen som tyckte att jag hade varit respektlös som klev in i hans lägenhet med skor på. Jag försökte lugnt och pedagogiskt förklara att det är så vi poliser jobbar. Om vi i tjänsten går in i en lägenhet så är det för att vi av någon anledning behöver göra det, och då har vi rätt att klampa in med skor på. Förutom det självklara i de fall där man snabbt måste in och agera, så skulle det dessutom bli bökigt och tidskrävande, och även innebära dåligt säkerhetstänkande att alltid ta av sig skorna eftersom man varken vet vad man möts av i lägenheten (krossat glas på golvet, t.ex.) eller om det dyker upp ett plötsligt behov av att snabbt ge sig av därifrån. Efter ett kort och aningen irriterat samtal i vilket jag, förutom att upprepade gånger säga till honom att sänka rösten för att inte väcka ännu fler grannar, betonade att vi alltid går in med skor så sa en av mannens vänner till honom att släppa det, och vi skakade hand och gav oss av mot fler jobb.


Passet efter hade vi precis klarat av avrapporteringen på ett ärende och var på väg ut igen då vi i vårt datasystem för händelserapporter/larm (HR) såg att två HR låg och väntade i nära anslutning till varandra. Vi begav oss ut och kontaktade radion på väg emot det första, en stökig och aggressiv son som bankade på sin mors dörr mitt i natten. Då vi kom fram hade han dock lämnat, och efter att ha pratat med modern, med hjälp av en tolkande broder, så blev resultatet att vi lämnade utan vidare åtgärder och åkte mot nästa jobb. Det rörde sig om en psykiskt sjuk kvinna som uppenbarligen vägrade lämna en islamisk kulturförening. HRet hade legat i närmare tre timmar då vi vid ca kl 05 på natten kom fram, men då kollegan kontaktade anmälaren, en man som arbetade i föreningen, så fick vi reda på att hon fortfarande var kvar. Han guidade oss till ingången, och vi gick in igenom ytterdörren och in till en sorts "farstu" där besökarna uppenbarligen tog av sig sina skor innan de klev in i den med heltäckningsmattor beklädda och åt andlighet och bön tillägnade lokalen. Det var öppet in, och det var uppenbart att det var helt lugnt därinne. Vi tog båda av oss våra skor och gick in. 


Kvinnan som de hade ringt om satt orörlig längst in i lokalen. Där hade hon suttit helt stilla i över ett halvt dygn, i väntan på att någon skulle ge henne svar på de stora frågor som plågade henne. Ett antal eldsjälar, mannen som hade ringt oss som var verksamhetsansvarig samt några kvinnor hade stannat med henne och försökt hjälpa henne, ge henne stöd. Sedan hade de även förklarat för henne att hon inte kunde stanna kvar för att de behövde stänga och låsa lokalen. Hon hade vägrat att lämna och under alla dessa timmar bara upprepat sina frågor som ingen kunde svara på, och dessutom vägrat att låta någon röra vid henne. Till slut såg de andra ingen annan lösning än att ringa på polisen. Då jag med hjälp av en av kvinnorna som tolkade till somali själv försökte prata med henne så var det samma procedur igen, hon ville ha svar på frågor som jag inte kunde svara på. Jag märkte ganska snabbt att det inte fanns någon mening med att älta samma frågor som de redan hade gjort i tio-talet timmar, så vi erbjöd kvinnan att köra henne till St:Göran psykakuten eller till hennes hem, men jag sa också att hon inte kunde stanna kvar här eftersom personalen behövde stänga. Jag förklarade att om hon inte ville ha skjuts av oss så var hon fri att gå vart hon ville, men om hon inte själv gick ut så skulle vi behöva ta i henne och föra ut henne. Hon fortsatte att vägra ett kort tag till, men då min hand var så nära hennes axel att hotet om att bli berörd och utförd var överhängande så gav hon med sig och ställde sig upp själv. Med tanke på att hon inte rört sig på ett halvt dygn så behövde hon lite tid, men gick sedan självmant ut. 


På vägen ut informerade kvinnan som tolkade att hon hade gått med på att bli körd till St:Göran, och att hon själv tänkte åka med i bilen för att kunna tolka och ge trygghet åt kvinnan, vilket vi självklart välkomnade. De andra åkte efter i en egen bil för att kunna hämta upp kvinnan som hade åkt med oss. Den hjälpsamma kvinnan, en uppenbart troende muslim med traditionella somaliska kläder inklusive slöja/hijab, berättade i bilen att hon hade tänkt söka till polishögskolan, och jag önskade henne självklart lycka till eftersom jag kände att hennes engagemang i sina medmänniskor skulle vara en stor tillgång som polis. Hon påpekade dessutom skämtsamt att det skulle hjälpa henne att styra upp sin kriminelle lillebror...


Tillbaka till skorna. Det kändes lite ironiskt att kort efter att ha hävdat hårt att jag som polis på jobb inte tar av mig mina skor gjorde just det. Egentligen är det dock naturligtvis inget konstigt med det. Det har faktiskt hänt förut någon enstaka gång, då jag t.ex. gått in en brottsutsatt människas hem för att hålla förhör. Det handlar självklart, som alltid, om att vara flexibel och se till varje situation för sig och göra en ny bedömning. Däremot förbehåller jag mig som polis rätten att själv bedöma/bestämma om skorna åker av eller får vara kvar på, det är inget som en aggressiv eller lättkränkt lägenhetsinnehavare har möjlighet att avgöra. Och det skall till undantagsfall för att jag skall tycka att det är motiverat att ta av dem...