Om att bemötas och bemöta trevligt

Jag har förut skrivit om hur man ofta blir illa bemött i jobbet, och speciellt då av vissa grupper av ungdomar i de segregerade förorterna. För någon dag sedan så åkte vi på ett larm om att den tidigare mordbrandsutsatta Bussenhusskolan i Tensta brann. Radion gick ut med en (felaktig) brytpunkt dit brandkåren skickade, men vi åkte direkt mot objektet för att skaffa oss och kunna ge polisinsatschefen en lägesbild. Då vi närmade oss så såg vi tydligt hur mörk rök steg ifrån skolområdet. Väl framme vid skolan såg vi en större mängd ungdomar som hängde där, men de verkade vara lugna och avslappnade. Vi åkte upp på baksidan för att söka efter branden, men blev genast tillsagda av flera av ungdomarna att det var på skolgården det brann. Då vi kom runt så såg vi att det var en moped som stod i lågor, och att den dessutom befann sig så pass långt ifrån skolbyggnaden att spridningsrisken var väldigt låg. Stämningen bland ungdomarna var dessutom inte alls aggressiv eller utåtagerande, utan mer nyfiken och trevlig. Inga förolämpningar hördes, ingen ifrågasatte varför vi var där eller sa till oss att lämna. Jag försökte släcka mopeden med vår lilla pulversläckare, och blev närmast påhejad. Den lilla pulversläckaren räckte dock inte, även om den fick bukt med det mesta av själva branden så pyrde det fortfarande och lågor tittade fram här och där. Vi hade vid det laget meddelat polisinsatschefen att det var helt lugnt att komma fram, och bad om att få dit brandkåren för en ordentlig släckning. Medan vi väntade på dem så hade jag möjlighet att hälsa på och prata med några av ungdomarna, och det var ett lugnt och trevligt samtal. Efter att brandkåren hade släckt så lämnade vi alla skolan.

Faktum är att det är rätt ofta vi poliser bemöts trevligt, även av personer för vilka vår närvaro ofta innebär problem. Under samma dag som mopeden brann utanför Bussenhusskolan fick vi i uppdrag att kontrollera ett husvagnsläger som precis hade dykt upp. Det misstänktes (på goda grunder) att det rörde sig om så kallade irländska asfaltsläggare (Resande/Travellers). Dessa under sommarhalvåret årligen återkommande besökare till Sverige har ett ganska dåligt rykte hos polisen, då deras ofta olovligen uppsatta läger normalt innebär störningar och olägenheter för markägare och grannar (nedskräpning, trafik, ljud, mm). För asfaltsläggarna innebär det faktum att polisen har uppmärksammat deras läger ofta att de snart kommer att köras iväg. Det finns mycket mer att skriva om asfaltsläggarna och deras intressanta kultur och ursprung, men här nöjer jag mig med att konstatera att vårt möte med dem också var avspänt och trevligt. Detta läger var dessutom lite mindre, renare, och mer avlägset beläget än de flesta jag sett, så jag kan tänka mig (och faktiskt i det här fallet hoppas) att de får vara kvar där ett tag innan markägaren ser till att få dem flyttade på (med vår hjälp).


Det vanligaste exemplet på människor som ofta är trevliga och lätta att ha att göra med för polisen trots att vi konstant försvårar deras tillvaro är ändå "pundare", missbrukare som lever utanför samhället. Vi stoppade en gammal "pundarbil" inatt, och föraren hade naturligtvis inget körkort. Bilen var som vanligt avställd och körförbudsbelagd och stod på en annan person. Mannen var tillmötesgående och kunde rutinerna utan och innan. Vi tyckte inte att han uppvisade några tecken på narkotikapåverkan (och han blåste grönt), så även om det är mycket möjligt att man skulle kunna få träff på ett blodprov i alla fall eftersom en del droger sitter kvar ganska länge i kroppen så nöjde vi oss med en grov olovlig körning. Utredningen kunde göras klar och slutdelges på plats, och vi lämnade med ett handslag. Både han och vi visste dock att bilen skulle rulla vidare så fort vi var utom synhåll...


Polisjobbet innebär naturligtvis att man ofta behöver utsätta människor för saker som inte direkt gör en populär. Ibland är detta dessutom ett rent nöje, till exempel då man får gripa en inbrottstjuv, rånare, hustrumisshandlare, mm, men ofta kan det vara så att empatin man känner för en person som redan behandlats illa av livet gör att man nästan gör vissa tvångsåtgärder motvilligt. Om man då ändå blir trevligt bemött, så gör det naturligtvis arbetet mycket enklare.


Sammanfattningsvis så är det naturligtvis alltid mycket roligare att jobba då de människor man har att göra med bemöter en på ett bra sätt. Men det är nog främst i de fall där man hade väntat sig, eller borde ha kunnat vänta sig, ett negativt bemötande som det känns speciellt bra då man istället möter vänlighet och förståelse. Det är en insikt som vi poliser naturligtvis har med oss när vi själva hela tiden i jobbet bemöter folk. Men sen beror det på var och en (polis som "allmänhet") och främst på hur varje enskilt möte ser ut och utvecklar sig om bemötandet från vår sida gentemot en person faktiskt blir så vänligt som denne kanske hade önskat...