Triangeldrama med frun och älskarinnan

Vi var för någon vecka sedan på väg på ett kontroll HR som jag inte riktigt minns (kan ha haft med snöbollskastning att göra) då det gick ut ett larm om att två kvinnor slogs i en lägenhet. Enligt utropet försökte anmälaren hålla isär dem, men hade skadat sig på glasskärvor. Vi svarade att vi omprioriterade och ilade dit. Då vi kom fram så hade det uppenbarligen lugnat ned sig. En av kvinnorna som hade slagits satt i köket och den andra satt inne i sovrummet. Mannen som hade ringt oss mötte upp. Ingen verkade skadad (bortsett ifrån ett mycket litet skärsår på mannens fot), men det låg rikligt med glasskärvor på golvet. I lägenheten befann sig även två barn i 4-5 års åldern och en äldre kvinna, alla i barnens rum. Eftersom vi för dagen var tre stycken i patrullen så pratade vi med varsin av de tre inblandade.

Det visade sig att kvinnan i sovrummet var mannens fru och barnens mor. Enligt henne var hon och mannen tillsammans, och hon hade också bott i lägenheten, som tillhörde mannen, de senaste veckorna. Hon var dock skriven i en annan lägenhet där hon, mannen och deras barn hade bott . Anledningen till det, förklarade kvinnan, var att mannen inte klarade av att de bodde i en lägenhet som stod i hennes namn, då det enligt deras kultur var mannen som skulle ha boendet och kvinnan som skulle bo hos honom. Därför hade han, då han till slut hittade en lägenhet, flyttat med barnen dit. Tanken var att kvinnan skulle flytta med, men det blev ett "missförstånd" som gjorde att hon behöll den gamla lägenheten och inte flyttade efter. De hade alltså haft det lite struligt de senaste månaderna, men eftersom kvinnan nu bodde i mannens lägenhet sen ungefär en månad tillbaka (och inte i sin egen) så verkade det ifrån hennes perspektiv ha ordnat upp sig.

Den andra kvinnan var mannens älskarinna. I hennes värld hade mannen och hans fru gjort slut. Frun hade visserligen skrivit till henne på Facebook och sagt åt henne att lämna hennes man ifred, men eftersom mannen fortsatte att försäkra att det var slut med frun så hade hon valt att tro på honom. Hon hade under morgonen anlänt med flyg ifrån en stad i en helt annan del av landet med resväskor fulla med vad som verkade vara det mesta som hon ägde och hade tänkt flytta in i mannens lägenhet. Då hon, med hjälp av hjälpsamma grannar/förvaltare, lyckades ta sig in i mannens lägenhet blev det givetvis kaos. Frun, som kände igen älskarinnan ifrån Facebook, blev vansinnig. Det blev gräl och kastades glas. Eftersom mannen försökte hålla isär de båda rivalerna så blev det inget handgemäng och inga skador, men situationen var ohanterlig för honom och han ringde polisen.

Förutom att ta uppgifter för anmälan och hålla förhör så var det ganska självklart att kvinnorna inte kunde vara kvar i lägenheten båda två. I mitt huvud så var det naturliga att först se till att älskarinnan kom iväg, detta då frun hade bott där i flera veckor och hade sina två barn i lägenheten. Mannen verkade dock fortsätta att försöka bolla sina två relationer parallellt. Till oss hävdade han att han inte var tillsammans med någon och att han först och främst ville att älskarinnan skulle lämna. Det var dock inte vad han sa till henne då vi var färdiga med förhören och tillät dem att kommunicera. Då jag förklarade för älskarinnan att hon behövde gå så hävdade hon stenhårt att mannen ville att hon skulle vara kvar. Då jag frågade honom framför henne och fick samma svar, så sa hon att han hade sagt att han ville att hon skulle stanna men att hon inte kunde det för att vi/polisen körde ut henne. Han fortsatte alltså att bolla lögner (på deras gemensamma hemspråk) framför ögonen på oss. Jag, som sedan länge hade tröttnat på mannens fasoner och på att kvinnorna mest la skulden på varandra, förklarade högt och ljudligt inför älskarinnan att mannen helt uppenbart hade ljugit för henne hela tiden för att hålla igång sina båda relationer samtidigt och att det var dags att hon vaknade upp, och allra helst hittade en man som varken var upptagen eller förde henne bakom ljuset. Mannen, som hörde vad jag sa, sa inte ett knyst. Då älskarinnan, gråtandes, tvingades lämna lägenheten så stack han dock till henne en 500-lapp, som hon tog emot.

Efter att vi hade baxat ut älskarinnan så plockade vi ut frun som hade fått stanna i sovrummet så länge. Frun visste ju redan att mannen hade ljugit och varit otrogen, så hon hade inte lika stort behov av att få ögonen öppnade, även om hon fortfarande verkade lägga den mesta skulden på älskarinnan och mest vara fokuserad på att vinna "kampen" om mannen... Jag och kollegorna förklarade med all önskvärd tydlighet vad vi tyckte om att barnen utsattes för den här sortens bråk och drama, och att vi förväntade oss att de diskussioner som de absolut behövde ta tag i då vi hade lämnat fördes på ett sådant sätt att varken barnen, grannarna, eller någon annan stördes, och så att det definitivt inte behövdes någon mer polisiär närvaro...

Händelsen var naturligtvis en tragedi för alla inblandade, och speciellt tragisk med tanke på att det fanns barn i lägenhet, även om de vårdades av den äldre inneboende kvinnan under hela bråket. Men då man lämnar ett sådant jobb är det trots det svårt att inte samtidigt skratta åt hela situationen. Att man kan se det komiska i de absurda situationer som man hamnar i som utryckningspolis tror jag dessutom gör det lättare att inte tyngas av allt det tragiska man möter. Jag tror dessutom inte det faktum att man kan se komiken i jobbet innebär att man har mindre empati med eller omsorg om de människor man möter.

Hur som helst så blev det, förutom anmälan, naturligtvis även ett pm till socialtjänsten angående barnens situation. Det blir nog dessvärre ingen särskilt mysig jul för varken barn eller föräldrar. Otrohet är inte, och skall självklart inte, vara olagligt. Men otrohet kan vara nog så skadligt för de familjer som drabbas, och ibland förundras man över den totala bristen på hänsyn och konsekvenstänkande som en del människor uppvisar...

Trakasserier av förortsbor?

För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.

Om prestige och om att bli hotad med stryk

Jag och min kollega var och letade efter personer som hade avvikit efter ett inbrottsförsök då vi ser två unga killar varav en skulle kunna stämma med det vaga signalementet. Då vi långsamt kör förbi så gör de en Hitlerhälsning och en av dem ger oss sedan "fingret". Vi jobbar civilt den aktuella dagen, så jag tror inte att de inser att de just har förolämpat en polispatrull. Vi stannar och kliver ur och visar att vi är poliser. Då vi ber om id så är en av killarna samarbetsvillig och lätt att ha att göra med, medan den andre vägrar att uppge något id och hävdar stenhårt att vi inte har rätt att fråga. Killen i fråga är stissig, aggressiv, och väldigt "grandios" i sin självbild och vägrar konsekvent att samarbeta. Efter ett kort tag så inser både jag och kollegan att han är påverkad av droger, troligtvis kokain. Vi bestämmer oss för att ta med honom på pissprov/kroppsbesiktning och inhämtar beslut. Då det var precis på slutet av ett nattpass så mer jobb var det sista vi ville ha, men mannens beteende gjorde det omöjligt att bara släppa ärendet.

Väl inne på stationen så vägrade killen både att kissa och att uppge id, och det tog ett bra tag innan kollegan lyckades muta sig till hans personnummer med hjälp av en snus. Han pratade hela tiden, mest om att vi borde ge oss efter alla de kriminella invandrarna istället för att störa honom som var en laglydig person. Han svängde kraftigt i humöret och växlade mellan att böna och be om att vi bara skulle släppa honom då han på grund av sin utbildning inte "kunde" åka fast för narkotikabrott och att i princip hota oss och försöka domdera. Ena sekunden ville han kramas, nästa slåss... Medan vi avrapporterade detta och ett tidigare ärende så lyckades en dagpatrull få honom att kissa, så det var då klart att släppa ut honom. Men medan jag satt och skrev så hörde jag hur en kollegan nämnde att han nu ville slåss med allt och alla ute i arresten, så jag gick dit.

Mycket riktigt, han satt på bänken och hotade hela stationen med stryk. Det hade tydligen börjat med att han hade hotat städaren ifrån Samhall, och då arrestantvakten gick emellan även honom, och sedan fortsatt med att hota de poliser som kom dit. Jag gick fram till honom och försökte förklara att han fick skärpa sig, men det resulterade bara i att han sa sig vilja klå upp mig, möta mig utanför, att han skulle vänta på mig, med mera. Efter att hotelserna hade pågått ett tag så började jag tappa tålamodet. Jag hade hållit ner honom på bänken, men släppte nu upp honom och erbjöd honom att göra handling av sina ord. Där och då så ville jag inget annat än att han skulle attackera mig så att jag kunde bunta ihop honom i en liten hög, men det gjorde han inte. Jag själv kunde självklart inte använda våld mot honom utan att ha en tjänsteåtgärd att genomföra, så det blev ett kort "stand off" innan ett befäl tryckte tillbaka honom på bänken. 

Killen fortsatte dock med sina hotelser, så efter ett kort tag bestämde arrestbefälet att han skulle omhändertas enligt LOB då han på grund av sin narkotikapåverkad uppenbart var en fara för sig själv och andra, samt att det skulle skrivas anmälningar på "hot mot tjänsteman", bra och rimliga beslut. Jag, som då äntligen hade en åtgärd att genomföra, tog då tag i honom och släpade bort honom mot den LOB-cell han fått tilldelat sig. På vägen fram kom den arrestantvakt som han hade hotat och sög tag i mannens andra arm, och väl inne i cellen så svepte jag undan benen för honom då det är mycket lättare att avvisitera en person som gör motstånd då denne ligger ned. Då avvisitationen påbörjades så fanns det redan ett antal kollegor till i cellen som hade observerat händelserna innan och som ville hjälpa till, så det gick på nolltid att ta av honom de saker och kläder som han inte fick ha på sig i cellen.

Lite senare blev jag ombedd av arrestantvakten att gå ut till killens cell då han ville prata med en polis. Han var nu helt förändrad, och låg och grät på madrassen. Han sa att han bad om ursäkt, att han mådde dåligt och att han inte klarade av att stanna kvar i cellen. Jag berättade att han hade blivit omhändertagen för att tillnyktra ifrån ruset och att han troligtvis skulle bli kvar ett antal timmar. Jag förklarade även och att det inte var jag som bestämde över situationen men att jag skulle framföra att han mådde dåligt till arrestbefälet, vilket jag självklart gjorde. 

Att se honom så ynklig gjorde att jag kände mig dum och fick lite dåligt samvete över mitt eget agerande tidigare. Visst, han sa att han skulle slå sönder mig, men det var ju också tydligt att han var under påverkan av narkotika. I den situationen hade jag naturligtvis inte heller något att bevisa. Killen var visserligen en bit längre än mig, men han var ingen slagskämpe och varenda kollega som var på plats visste att han på grund av min bakgrund hade varit chanslös om han hade gett sig på mig (befälet sa först, roat, "fel kille" då han började säga att han skulle klå upp mig, vilket ledde till lite spridda skratt). Dessutom skall det ju när man jobbar naturligtvis inte vara relevant över huvud taget vem som kan besegra vem, och jag brukar också kunna undvika att fastna i prestigetänkande (till exempel i det här fallet). Men tyvärr så kan jag ibland bli provocerad av att hotas med stryk, speciellt av personer som jag tycker mindre synd om. Jag minns ett tillfälle då en kille som hade slagits med kollegorna bankade på sin celldörr och skrek att han skulle ge sig på mig om han kom åt, och jag öppnade hans celldörr och klev in (obeväpnad) för att syna bluffen. 

Det här fallet fick mig i alla fall att bli påmind om att det ofta finns en person som känner sig väldigt liten bakom de stora orden och att det kan vara synd om en människa även om denne för tillfället beter sig som en idiot. Det gav mig också chansen att reflektera över skillnaden emellan de tillfällena då det är viktigt att inte backa ner för att kunna genomföra en åtgärd (till exempel i det här fallet) och för att inte tappa mark då man utmanas medan man jobbar ute och de tillfällen, som detta, då det egentligen för min del dessvärre mest handlade om irritation och prestige... Påminnelsen kan vara speciellt nyttig eftersom jag brukar intala mig själv att jag är svår att provocera och att det brukar röra sig om övervägda beslut ifrån min sida då jag väljer att trappa upp en situation. Slutligen så gav det ännu en påminnelse om vad droger kan göra med en människas psyke och beteende... 

Om gråzonen, viljan att hjälpa, och hur jag blev anmäld för tjänstefel

För min del började historien med att jag blev kontaktad på Facebook av en kvinna som jag hade träffat som hastigast en gång. Vi hade pratat några minuter, och hon hade berättat att hon relativt nyligen hade kommit till Sverige. Några dagar senare skrev hon och berättade att alla hennes saker var fast hos en man som hon skulle hyra in sig hos men som hade trakasserat henne sexuellt (och som sedan vägrade att lämna ut sakerna till henne för att hon hade anmält trakasseriet) och frågade om jag kunde hjälpa till. Anledningen till att hon skrev just till mig var väl delvis att hon visste att jag är polis, men kanske främst för att jag talar spanska, och hon pratade själv i princip ingen svenska. Lägenheten som hennes saker befann sig i ligger i mitt distrikt, så jag svarade lite kort att vi kunde höras dagen efter då jag jobbade dagpass för att se om det fanns något som jag som polis kunde göra för att hjälpa henne att reda upp situationen.

Fördelen med dagpass är att det faktiskt, speciellt på förmiddagen, brukar finnas lite luft i schemat (till skillnad ifrån kvällspass då man normalt åker som en skållad råtta emellan jobben). Jag pratade med min kollega, och tog sedan ett eget "HR" för att se om det gick att hjälpa kvinnan. Till saken hörde att hon också hade ett litet barn, en ca treårig tjej, vars alla saker också var instängda i den aktuella lägenheten. Först försökte vi läsa in oss lite på ärendet. sedan mötte vi upp med kvinnan och fick en mer utförlig bakgrund. Hon hade relativt nyligen flyttat till Sverige med dotterns far, som också var spanskspråkig men som hade en anknytning hit. Väl här så blev det inte som hon hade tänkt sig, och det förekommer anmälningar mot mannen i fråga om brott mot kvinnan. Till slut så lämnade hon honom. Hon hade dock ännu inte hunnit lära sig någon svenska, delvis på grund av den korta tiden i landet och delvis på grund av att man blir rätt så isolerad om man mest är hemma med ett litet barn. 

I jakten på ett nytt boende så bestämde hon tillsammans med en väninna att de skulle flytta in i en annan latinamerikansk mans lägenhet som han hyrde ut i andra hand. Vid flytten så var bara kvinnan själv och en manlig vän till väninnan, samt lägenhetsinnehavaren själv närvarande. Efter att ha kånkat in sakerna så började männen på kvällen att dricka. Då lägenhetsinnehavaren blev berusad så började han göra ovälkomna och oacceptabla sexuella närmande mot kvinnan. Den andre mannen försökte gå emellan, vilket resulterade i slagsmål. Polisen ringdes till platsen, men innan de kom fram så avvek den andre mannen, så att enbart lägenhetsinnehavaren och kvinnan var kvar. Eftersom kvinnan inte pratade svenska så tog patrullen med henne till polisstationen för tolkförhör. Det enda hon hade med sig var en handväska, resten av allt hon och hennes barn ägde och hade blev kvar i lägenheten.

Efter händelsen så åkte kvinnan naturligtvis inte tillbaka till lägenheten. Då hon tog kontakt med lägenhetsinnehavaren och bad om att få hämta ut sina saker, så blev svaret "Du får inget om du inte tar tillbaka anmälan". Hennes väninnan fick dock (tillsammans med pojkvännen) hämta de saker tillhörandes väninnan som också hade tagits med till lägenheten under flyttdagen. Kvinnan försökte då, med hjälp av tolk på polisstationen, att anmäla även detta, men kom inte ett dugg närmare att få tillbaka sina saker (utan blev hänvisad till kronofogdemyndigheten). Hon fortsatte även att försöka ringa mannen, men fick då beskedet att hon kunde glömma att få tillbaka sakerna. Sedan slutade han att svara i telefon. Det hade gått närmare en vecka som hon och dottern hade fått klara utan några av sina saker då hon kontaktade mig.

Efter ett initialt samtal så tog vi oss till lägenheten. Det var ingen där, och ingen svarade på lägenhetsinnehavarens mobiltelefon. Jag bollade möjligheten att få till en husrannsakan med stationsbefälen, men fick av förklarliga skäl nej. Då vi hade börjat ge upp, och jag hade börjat ringa till kronofogdemyndigheten för att pejla möjligheten för henne att få prata med någon där med tolk, så kom en man vandrande längs med gatan. Kvinna sa genast att mannen var bekant med lägenhetsinnehavaren. Vi tog kontakt med honom och frågade om lägenhetsinnehavaren. Han sa att han inte visste var han var, men att han kunde ringa upp. Då han gjorde det, så svarade lägenhetsinnehavaren direkt (efter att varken ha svarat på kvinnans eller mina samtal). Jag bad att få prata med honom. Det hade då även framkommit att mannen som hade kommit hade nyckel till lägenheten, så jag frågade först om det var sant att kvinnan hade saker i lägenheten. Han svarade att det var det. Jag frågade då om det var ok att vi (med hjälp av hans bekant som hade nyckel) lämnade ut hennes saker till henne. Han svarade igen att det var ok. Så då gick vi tillsammans in i lägenheten. 

Kvinnans saker låg i en stor och tydligt separerad hög i det annars helt kala vardagsrummet. Kvinnan själv och mannen med nyckel började bära ut saker, medan jag tittade på och kollegan lekte med treåringen. Kvinnan ringde dit en vän med en minibuss i vilken hon började lassa in sakerna. Då hon hade fått in de mesta av sina grejor så påpekade hon dock att två mindre väskor med värdesaker, bland annat smycken och pass, saknades. Vid det laget hade även lägenhetsinnehavaren själv dykt upp. Han svor naturligtvis att de saknade väskorna aldrig hade funnits i lägenheten, men då kvinnan ringde upp sin väninnan så fick hon höra att hon och pojkvännen mindes att de två saknade väskorna hade legat långt upp i högen med saker då de hade varit där och hämtat hennes grejer. Det fanns dock inget vi kunde göra åt det, mer än att ta upp en anmälan om olovligt förfogande. Väl inne på station så skrev vi anmälan, tillhörande förhör, och ett relativt utförligt pm om hur kvinnans saker hade återbördats. Kommentaren ifrån den granskande förundersökningsledaren då jag förklarade ärendet var "Bra praktiskt polisarbete!".

Några veckor senare fick jag ett samtal ifrån ett högre befäl på min enhet. Hon informerade mig om att hon, tillsammans med några andra höga befäl i distriktet, hade beslutat att skicka ärendet med de återbördade sakerna till enheten för polismål, "CU". Fritt översatt så innebär de att de anmälde mig för tjänstefel (ett brott som är straffbart med allt ifrån böter upp till två års fängelse). Någon hade reagerat på mitt pm, dragit slutsatsen att mitt agerande kunde vara brottsligt, och anmält det till sin överordnade. Därefter hade ärendet åkt upp i leden tills förut nämnda befäl hade beslutat att eftersom det eventuellt kunde röra sig om ett brott ifrån min sida så var det rätta att låta CU ta ställning till om det skulle drivas vidare. Det jag riskerade i så fall var dock naturligtvis "bara" dagsböter, då det i så fall torde ha rört sig om ett lindrigare fall av tjänstefel. Efter det hörde jag inget mer. Efter mellan en och två månader så ringde jag själv till CU för att höra hur det låg till med ärendet, och fick då beskedet att det var nedlagt.

Det finns stora gråzoner kring en polismans agerande kring besittning av föremål. Poliser får inte hur som helst rubba någons besittning genom att återbörda föremål till dess rätta ägare. Det finns dock tillfällen då det går bra. Om man t.ex. fångar en tjuv på färsk gärning så kan man plocka av denne stöldgodset och ge tillbaka det till den bestulne. En annan sak som poliser skall vara försiktiga med är att fråga saker. En fråga ifrån en polisman kan tolkas som en order. Man kan t.ex. inte fråga en person om det är ok att titta igenom dennes lägenhet utan att det anses som en husrannsakan. Polisen är dessutom mycket försiktigare än t.ex. åklagare med detta. Enligt lagtolkningar ifrån polisen så får du som enskild polisman inte ens knacka på dörren där en efterlyst person är skriven eller uppges befinna sig för att se om någon svarar utan ett gällande beslut om husrannsakan. Då jag har frågat åklagare samma fråga så förstår de inte problemet, utan tycker att knackandet inte alls är att jämställa med en husrannsakan. Som sagt, så finns det gott om gråzoner. Att arbeta i gråzoner är enligt min uppfattning något som man som polis gör i princip varje dag, eftersom lagstiftning aldrig kan anpassas helt till verkligheten. Vill man göra allt till 100% "by the book" så får man väldigt lite gjort och väldigt mycket skrivet. Så, för att vi som enskilda poliser skall kunna ge allmänheten hjälp, hinna svara på larm, lösa situationer och överhuvudtaget göra ett bra jobb så måste man in i gråzonen då och då. Sen skall man vara medveten om både den lagstiftning som styr agerandet och om vad syftet med en viss åtgärd är. I grunden skall allt man gör naturligtvis handla om samhällsnytta, om att hjälpa, skydda, ställa till rätta och öka tryggheten. Gråzonen verkar dock krympa snabbt då man går upp i graderna, ju högre befäl och ju längre bort ifrån gatan, desto striktare tolkningar. Och så måste det kanske vara.

Då jag såg till att kvinnan fick ut sina saker, så försökte jag både göra mitt jobb och göra det jag kände var rätt. Det är så jag jobbar. Jag var medveten om att jag begav mig in i gråzonen, men jag tyckte inte heller att jag var ute på andra sidan, inne i det juridiskt felaktiga. Alternativet att inte hjälpa henne och hennes barn kändes inte aktuellt, då de båda befann sig i en svår och utsatt situation och desperat behövde sina saker. Det var dessutom helt uppenbart att det var hennes saker som fanns i lägenheten, det sa även mannen som tidigare hade vägrat att lämna ut dem. Så jag löste problemet. Hade jag inte gjort det, så fanns dessutom risken att fler saker hade hunnit försvinna innan hon med mycket om och men hade fått hjälp av kronofogden att få tillbaka sina grejer. Men även de chefer som anmälde mig gjorde sitt jobb. De gjorde helt enkelt det som de ansåg vara korrekt enligt gällande lagstiftning, och ville få agerandet prövat av den rätta instansen, i det här fallet i första hand CU (och om det hade gått vidare, tingsrätten). Så baserat på min egen begränsade personliga erfarenhet, så verkar ryktena om "kåranda" och om att poliser håller varandra om ryggen då de begår brottsliga fel vara aningen överdrivna...

Om huliganism och hävdelsebehov

Jag jobbar rätt sällan på fotbollsmatcher. Om man har sin tjänst på utryckningen, där det (liksom överallt inom polisen) är underbemannat och där det dessutom finns minimibemanningar som måste hållas blir man inte särskilt ofta anspråkstagen för kommenderingar. Undantag finns, t.ex. de bevakningsuppdrag utanför ambassader och domstolar som har blivit allt vanligare på sistone.

För ett tag sedan så jobbade jag hur som helst på en fotbollsmatch. Risken för oroligheter hade bedömts vara låg, så vi var bara fyra grupper som jobbade. Det fanns inga uppgifter om att det skulle komma några risksupportrar ifrån bortalaget, och man hade bemannat efter att det skulle bli en lugn tillställning. Efter utsättningen så var två av grupperna i stan för att rekognosera efter hemmalagets risksupportrar och vi var två grupper vid arenan. Till en början var det också lika lugnt som det var tänkt att vara, men sedan upptäckte gruppchefen för min grupp en stor långfärds/turistbuss som stod dåligt parkerad vid arenan. Bussen stod dessutom precis utanför en pub, och i samma veva som vi bad bussen att parkera om så noterade kollegorna också att pubens uteservering var full av yngre män med rakade huvuden, liknande tröjor, och aggressiv framtoning. De hade kommit med bussen, och det krävdes inga djupare kunskap om supportervärlden för att inse att de hade kommit till Stockholm främst för att slåss, och i andra hand för att se på fotboll. Då det togs kontakt med gruppen på uteserveringen så framkom det att de flesta inte ens var bortalagssupportrar utan supportrar till en utländsk klubb med vilken bortalagets huliganer hade ett samarbete och att de enbart hade kommit hit för möjligheten att få fightas. Många av dem hade tandskydd och annan utrustning med sig, och flera såg också påtända ut.

Upptäckten av en stor busslast med risksupportrar/huliganer hann knappt kommuniceras ut på radion innan samma gruppchef gjorde mig uppmärksam på att det kom en större tropp med män marscherandes i hög hastighet i vår riktning längre ned på gatan, hemmalagets risksupportrar. Jag hade precis börjat röra mig ut i gatan då gänget på uteserveringen såg motståndarlagets huliganer och vällde ut över staketet runt uteserveringen. Jag fick springa ut för att hinna slå stopp på massan ifrån uteservereringen innan den hade passerat våra två polisgrupper i riktning mot hemmalagshuliganerna, vars syfte uppenbarligen var att attackera bortalagets supportrar. Jag fick dra batong och slå några slag i luften innan de som var ivrigast av busslasten med huliganer förstod att det skulle göra ordentligt ont att försöka ta sig förbi. Alla kollegorna reagerade direkt, och på nolltid så stod hälften av dem bredvid mig och hindrade bortalagshuliganerna att avancera och hälften av dem hade sprungit bort och spärrat vägen för hemmalagshuliganerna.

Det var svårt för mig att uppfatta vad som hände bakom ryggen eftersom jag hade ett 50-tal huliganer skrikandes och studsandes i sin iver att ta sig förbi oss framför mig, men jag märkte att det började landa saker vid våra fötter. Något som klirrade. Något som brann. Det var dock inget som träffade mig eller någon kollega. Efter att den initiala rusningen hade stoppats så lugnade det ned sig lite precis framför mig. Det skreks fortfarande mycket, men de som stod närmast mig verkade ha gett upp försöken att ta sig förbi mig. Istället så kom en ledare för bortalagssupportrarna fram och helt lugnt och i vänlig ton försökte övertala mig att släppa förbi de "gäster" som han bjudit med för att slåss mot hemmalagssupportrarna.... Jag uppfattade nu situationen som under kontroll, och efter det initiala adrenalinpåslaget då mer än hundra huliganer rusade mot varandra, så kändes det ganska lugnt och jag kände mig inte särskilt stressad. Det kan dock bero på att jag läste situationen dåligt (eller på att de som stod vid just mig var lite mer passiva), för senare fick jag höra av den kollega som (tillsammans med gruppchefen) har störst erfarenhet av den här sortens situationer och som stod på samma linje som jag att han kände att det var på håret att de ditresta slagskämparna försökte slå sig igenom oss, och de var ju en bra bit mer än 10 gånger fler än vi. Efter ett tags "stand off" så kom polisinsatschefen med en insatsbuss med sirener och skrikor påslagna och körde rakt in mot gruppen framför oss, vilket fick effekten att de skingrades. När de väl hade börjat backa så kunde vi snabbt valla in dem mot samma uteservering igen, och slog en ring runt den. Parallellt så drog det andra gänget slutsatsen att det var fler poliser på väg, upphörde med försöken att ta sig förbi kollegorna och omgrupperade sig någon annan stans.

Konfrontationen ledde till att det kallades dit en större mängd poliser. Bortalagshuliganerna lyckades man också hålla koll på under hela matchen och fram tills de stuvades in i bussen och eskorterades ut ur länet. Det blev dock vid ett tillfälle en obehaglig situation för de publikvärdar och ordningsvakter, samt de fredliga bortalagssupportrar som var ditresta då man spärrade av alla vägar ut ur den aktuella läktarsektionen för att kunna slussa slagskämparna direkt in i sin buss. Resultatet blev dock att de inte lyckades ställa till med mer bråk än att stå och skrika bakom gallren på sektionen där de var instängda, så det blev en lång och misslyckade resa för dem. Med hemmalagshuliganerna var det värre. De ställde till med ytterligare ett par våldsamma upplopp efter matchen, och dessvärre blev också en kollega skadad (dock ej allvarligt) av stenkastningen.

Så vad gör att folk åker tvärs över landet för att söka konfrontation med andra huligangrupper och kasta stenar på polisen? Jag har varken särskilt mycket kunskap om eller förståelse för fenomenet. Jag har tränat kampsport hela livet, så jag gillar själv att fightas. Och vill man köra hårt, så går det utmärkt att göra det på en del av landets MMA-klubbar, bara man respekterar träningens regler och sina motståndare/medtränande. Faktum är att om det var just själva fighten som var huvudsyftet med huliganismen så känns det som att de båda huligangängen lätt skulle kunna ha organiserat ett möte ute på något ödsligt fält någonstans. Det verkar dock sällan ske... Så nej, det är annat som ligger bakom. Givetvis handlar det om gruppprocesser, hävdelsebehov, machoideal, status, med mera, men det känns fortfarande som att jag saknar en pusselbit. Kanske är det så att tillhörighetskänslan blir mycket starkare för personer med svag självkänsla och stort bekräftelsebehov om man utsätts för en upplevd fara tillsammans med gruppen (och det kanske är lättare uppnått genom katt och råttalekar på stan än genom ett rallarslagsmål på ett fält)? Fast den kicken borde man ju kunna få på ett konstruktivt sätt i t.ex. försvarsmakten istället? Men det är klart, de flesta av här individerna är väl personer som inte skulle gå igenom deras antagningsprocess, och tur är väl det? Tja, hur som helst så är det tråkigt att de här unga männens oförmåga att hitta vettiga sätt att söka adrenalinkickar och bekräftelse skall behöva kosta samhället och skattebetalarna mångmiljonbelopp. Och minst lika illa att kollegor, vars uppgift är att hålla ordningen och skydda samhället (även då huliganerna själva) ibland drabbas av fysiska eller psykiska men efter deras våldsamma attacker.

Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.

Vi demonstrerar!

För några veckor sedan informerade det yttre befälet om att det under det aktuella dagpasset skulle hållas en demonstration utanför en mindre ambassad i vårt distrikt och att det skulle kunna komma att bli stökigt. Jag nämnde att med tanke på hur liten den aktuella folkgruppen är i Sverige så borde det väl bli lugnt. Jag hade helt fel.

Det fanns en mindre kommendering utsedd för att hantera demonstrationen, men efter ett tag kallade de på förstärkningar. Gruppen demonstranter var visserligen relativt liten, men de var också väldigt utåtagerande och stundtals aggressiva. Efter att det hade gjorts försök av enskilda demonstranter att ta sig in i den kontorsbyggnaden där ambassaden låg samt försök att ta ner och förstöra landets flagga som var hissad på en stång bredvid entrén så tvingades de ditkommenderade poliserna att ingripa, vilket ledde till stegrade motsättningar och mer aggressivitet. Då jag och min kollega anlände fick vi först i uppdrag att hålla dörren in till byggnaden,  men då det framkom att den gick att låsa ifrån insidan så ansågs det räcka med att min kollega satt där inne, och jag kunde istället hjälpa till att hantera de stökiga demonstranterna. Flera personer hade vid det laget klamrat sig fast vid flaggstången där den för dem förhatliga flaggan var hissad, och runt dem hade en stor del av gruppen samlats och stod och hoppade, skrek, dansade och skanderade. Eftersom de inte begav sig av och backade undan till den plats som var anvisad för demonstrationen på våra uppmaningar så flyttade vi på dem med våld. Kollegor förde, föste och knuffade undan dem som befann sig i närheten och jag tog tag i en man som hade klamrat sig fast i flaggstången med båda armarna. Jag märkte snabbt att det var bökigt att själv få bort hans grepp då jag bara kunde lossa en arm åt gången, så jag tog i stället tag i hans huvud och drog sakta men bestämt bakåt tills han släppte taget. Han försökte då klösa mig på armarna, men det resulterade bara i att jag drog ned honom på marken och att han rullade iväg över gräset. Han studsade snabbt upp igen, full av ilska och energi, men då han märkte att han inte kom tillbaka mot flaggstången så gav han efter ett tag upp och sprang iväg.

Händelserna vid flaggstången utlöste ett allmänt kaos som varade ett par minuter. En av demonstranterna slog med en planka mot en hundförare. Han blev gripen av kollegor. En äldre kvinna sprang sedan omkring med samma planka och viftade med den. Hon släppte den dock och sprang iväg då jag närmade mig. Efter ett tag lugnade det dock ned sig betydligt. Inga demonstranter var kvar vid flaggan och ingången. Då tog en kollega tag i mig och bad mig hjälpa till att ta en person. Vi greppade i var sin arm och gick lugnt med honom till en av bilarna. Det visade sig vara samma man som jag hade dragit bort ifrån flaggstången. Han hade varit våldsam mot kollegan, och greps för våld mot tjänsteman. Trots gripandet så fortsatte demonstrationen att vara lugn, och jag fick tillfälle att försöka börja prata med några av demonstranterna, som nu stod inom det område som var anvisat för dem. En del av dem var måttligt intresserade, men jag hittade en och annan som var villig att berätta om varför de var där och vad det var de demonstrerade emot (nej, det var inte Syrien, Iran, eller någon av de mer kända konflikterna...). Resten av demonstrationen förlöpte relativt lugnt, och någon timme senare bröts den upp på grund av ett ösregn.

Så till tankarna och funderingarna. Var det till en början proportionerligt av mig att dra bort demonstranten ifrån flaggstången med grepp om hans huvud (ej hals)? Det var säkert obekvämt, och även om jag drog långsamt finns det viss risk att han hade lite nackspärr dagarna efteråt. Jag tycker nog ändå att mitt agerande kan försvaras. Dels så kunde vi inte låta demonstranterna förstöra flaggan, det hade både skickat helt fel signaler om vart gränserna går för vad som är ok och inneburit en (om än minimal) kränkning av ambassadens immunitet. Dels så berodde en stor del av kaoset som plötsligt uppstod just på att det fanns folk som klamrade sig fast vid flaggan, så fort vi hade fort bort dem därifrån och på så sätt fått slut på den konfrontationen så lugnade det ganska snabbt ned sig. Dels så befann sig hela gruppen alldeles för nära själva ambassaden, och inne på ett område som var avspärrat. Sen kan jag tycka att om man medvetet springer förbi en polisavspärrning för att göra något man vet om är otillåtet, så måste man vara beredd på att utsättas för mildare våld. Tankesättet gäller självklart inte bara mitt agerande, utan även kollegornas.

Kan jag då förstå demonstranterna? Ja och nej. Jag förstår varför de demonstrerade. Men det gör jag för att jag fick chansen att i lugn och ro prata med några av dem. Rusningarna, skanderandet, aggressiviteten, med mera gjorde absolut ingenting för att få ut deras budskap. Det fanns inte ens någon publik, bara någon enstaka arbetare som var på väg ifrån eller till jobbet inne i det aktuella kontors/industriområdet, och de förstod troligtvis inte ens vilket land det hela rörde sig om. Det verkade mer handla om att få attackera och uttrycka hat mot den aktuella ambassaden än om att påverka och bilda opinion. Jag föreslog också under samtalet att de skulle skriva debattartiklar eller hitta andra sätt att få ut sitt budskap och informera om de folkrättsbrott som de uppgav att den aktuella regimen var ansvarig för. Jag kan absolut förstå frustrationen av att vara i ett annat land och höra om hur människor i ens hemland utsätts för grova kränkningar, men det känns onödigt om den ilskan bara skall leda till en konfrontation med svensk polis, som ju inte har någon påverkansmöjlighet på den situation som de är upprörda över. Det mest konstruktiva under hela demonstrationen, förutom att bara ha skickat budskapet till den aktuella ambassaden/beskickningen om att det finns människor som är kritiska till landets förehavanden, torde ha varit de enstaka samtal som fördes emellan poliser och demonstranter om det det hela faktiskt handlade om.

Just syftet, vad man egentligen vill åstadkomma, med en demonstration, är något som ofta är värt att fundera över. Vill man bilda opinion? Påverka människor? Eller bara visa närvaro och stöd för en viss grupp eller ilska mot en annan grupp? Eller är man egentligen ute efter att få angripa någon, starta bråk, använda våld? Vid exempelvis en del antirasistiska demonstrationer verkar det behjärtansvärda syftet att visa stöd för de grupper som utsätts för hat och diskriminering ofta vara underordnad syftet att få attackera meningsmotståndare eller polis. Då är det svårt att ta till sig någon del av budskap om tolerans och kärlek. Istället blir man till nyttiga idioter som bara stärker de åsikter som man säger sig vilja bekämpa. Men, det är klart, om det egentliga syftet är en mer polariserad debatt och mer stöd för egna extremistiska åsikter, då gör man naturligtvis helt rätt då hat föder hat och extremism göds av extremism i destruktiv symbios. Och även om det bara är mindre element i en demonstration som har en sådan agenda så kan man lätt med hjälp av den masspsykos som föds av att vara del av en grupp som gör något, känner något, och speciellt utsätts för något (blir "attackerade") tillsammans, snart få med sig en del som faktiskt bara hade tänkt sig en fredlig demonstration i regelrätta upplopp.

Nu kanske det låter som att jag är kritisk mot de flesta demonstrationer. Det är jag inte. Det finns mängder med exempel på när fredliga demonstrationer har gett önskade resultat. Jag förstår och respekterar även att demonstranter ibland använder sig av civil olydnad, som t.ex. att lägga sig framför fordon vid protester mot avvisningar av asylsökande som har fått avslag. Exemplet ifrån Öjnareskogen på Gotland visar med all önskvärd tydlighet att den sortens aktioner, i det fallet handlade det om att kedja fast sig vid avverkningsmaskiner, kan vara effektiva sätt att bilda opinion på. Bara man sedan är beredd att ta ett eventuellt straff har jag svårt att invända mot tillvägagångssättet, speciellt eftersom jag många gånger själv kan dela demonstranternas åsikter. Däremot går en skarp gräns emellan passiv/fredlig civil olydnad och våldshandlingar mot sak och person som skadegörelse eller attacker mot polis (som naturligtvis måste se till att korrekt fattade beslut kan verkställas även om inte alla håller med om dem). Om man ägnar sig åt det senare så har man åsidosatt demokratins spelregler, och tar sig rätten att kränka andra bara för att man har politiska åsikter som inte delas av samhället/lagstiftningen. Och då bör man stoppas, gripas och lagföras.