Backjobb

För ett par veckor sedan kallades jag och kollegan till ett lägenhetsbråk. Det visade sig vara frågan om en ung man som hamnat i konflikt med sin mor, en bror och en syster, ursprungligen om en lägenhetsaffär. Jag pratade med den frustrerade unge mannen medan kollegan tog upp vad som blev en anmälan om olaga hot, men brottet var inte så pass allvarligt att det motiverade ett gripande. För att tillfälligt lugna ned situationen bad vi den unge mannen ta en promenad. På så sätt var i alla fall de bråkande parterna skilda åt när vi lämnade.

Efter att vi slagit upp en egen trafikkontroll och blåst av några passerande bilister så ropades vi upp av LKC igen. Det skulle återigen vara bråk på samma adress, så vi avbröt kontrollen och skyndade tillbaka. Läget på platsen var inte alls så våldsamt som det verkade på LKCs utrop. Det visade sig att den unge mannen inte hade blivit insläppt i det gemensamma hemmet då han kom tillbaka, vilket i sin tur hade lett till att han hotat att slå in en ruta.

Problemet för oss var inte det brottsutredande arbetet, att ta upp en anmälan var lätt gjort, utan att försöka lösa situationen. Det kändes fortfarande inte proportionerligt att gripa mannen, samtidigt kunde vi inte lämna och låta bråket fortsätta eftersom mannen inte hade någon annan stans att ta vägen. Lösningen blev att mannen gick med på att bli körd till en äldre broder, som sedan också kunde fundera som medlare i familjekonflikten. Det verkade fungera, vi behövde i alla fall inte återvända några fler gånger under det passet...

Hundräckning...

Distriktet där jag jobbar är visserligen ett av Sveriges största vad gäller folkmängd, men ibland känns det ändå litet. Förra veckan var jag och kollegan på vad som gick ut som ett lägenhetsbråk. Kvinnan hade ringt till polisen och hann säga adressen, men sedan verkade mannen ha fått tag på luren och lagt på. Vi visste varken namn eller våningsplan, och huset visade sig givetvis ha typ 10 våningar... Eftersom vi inte visste vad som hade hänt, sa ville vi naturligtvis inte ge upp utan att ha lokaliserat rätt lägenhet. I värsta fall kunde ju kvinnan vara illa misshandlat vid det här laget. Efter springande mellan våningsplanen och idogt bankande på dörrar, så fick vi till slut svar ifrån någon som kunde peka ut den aktuella lägenheten. Vi knackade på, blev insläppta, och kunde efter ett tag konstatera att även om de hade grälat så verkade inget brott ha begåtts. Kvinnan hävdade att hon varken hade blivit slagen eller hotad, och hon verkade inte heller skadad eller rädd. Så vi lämnade utan åtgärd, men efter att ha hälsat ordentligt på kvinnans söta lilla hundvalp...

Nästa dag när vi kom in till jobbet fick vi en handräckning, en hund skulle hämtas i en lägenhet där den blivit lämnad själv efter att personerna som bodde där hade gripits. Det visade sig vara samma lägenhet som vi varit i dagen innan, kvinnan och mannen var nu båda och gemensamt misstänkta för ett grovt brott emot en annan person. Vad gäller mannen, så hade han redan sedan tidigare ett digert register, men att den tidigare ostraffade unga kvinnan också var misstänkt för brott förvånade. Och när jag pratade med henne om praktikaliteterna angående valpen så verkade hon väldigt övertygande när hon hävdade sin oskuld. Detta är ett återkommande tema för mig, det faktum att jag har en tendens att tro på vad folk säger till mig, fast att jag mycket väl vet att en person inte skulle ha gripits, och än mindre anhållits, om det inte fanns starka själ för det. Som tur var hade jag i det sammanhanget i alla fall inget annat uppdrag än att lösa hundfrågan, och det var lätt fixat. Jag bar valpen i famnen tillbaka till polisstationen (medan kollegan tog med sig hundmat och tuggben), och lämnade henne med i receptionen där hon fick mängder med uppmärksamhet och kärlek av både personalen där och av en massa poliser som såg till att besöka receptionen under dagen...

Medkänsla med gärningsmän

Jag har svårt för människor som gör andra illa, det är nog en av de främsta anledningarna till att jag valde att jobba som polis. Jag spärrar gärna in våldsverkare, inbrottare och rånare om jag får chansen. Det hindrar naturligtvis inte att man i princip alltid tjänar på att ha ett vänligt och kommunikativt bemötande. Förutom att det är ett mål i sig att behandla alla människor man möter väl, inom de ramar som situationen sätter, så blir det nästan alltid mer lättjobbat om man är trevlig. Det betyder dock inte att man behöver gilla personen som man vet precis har sparkat ned en gammal tant för att stjäla hennes handväska.

Häromveckan då jag och kollegan var på St:Göran med en handräckning, en man misstänkt för rån som bedömdes vara självmordbenägen, så gick det ut ett larm om att en man hade gett sig på sin hustru. Han skulle enligt LKC (som tagit emot samtalet ifrån kvinnan) vara labil och potentiellt våldsam, då han var bipolär och psykiskt instabil. Och han skulle vara speciellt svårhanterlig om han inte kunde kommunicera, han pratade bara spanska. Yttre befälet ropade upp oss för att vi skulle hjälpa till med ärendet eftersom jag var den ende i tjänst som talade bra spanska, och efter att ha stressat väktaren som var på gång att lösa på St:Göran till att springa till platsen så blåade vi ut mot den aktuella adressen. Väl på plats, efter att först ha tagit fel på lägenhet, så gick vi in och jag sökte kontakt med mannen. Det visade sig att han sov efter att ha tagit en del tabletter, och när jag fick väckt honom och pratat en del så följde han med utan att ställa till problem.

Vår uppgift var bara att gripa och transportera mannen, misstänkt för bl.a. misshandel, till arresten. Det formella förhöret med honom utförs av krimjouren efter att målsägaren har hörts klart och de har fått hela bilden av ärendet klar för sig. Men naturligtvis pratar man ändå på under tiden, för att lugna, skapa kontakt och förklara situationen. Under samtalet med gärningsmannen blir det klart för mig att han mår riktigt, riktigt dåligt. Han lider av psykisk ohälsa, kanske delvis på grund av ett obearbetat trauma efter en trafikolycka med svåra skador för honom och dödlig utgång för annan, och har även en svår situation i sitt nya hemland. Det är under ett sådant samtal väldigt lätt att se människan bakom gärningsmannen, och att känna medkänsla för honom. Han mådde naturligtvis inte bättre utav att bli gripen och instoppad i en kal arrestcell, och jag förmedlade tydligt till det ansvarige befälet att jag var orolig för hans psykiska hälsa. Jag tror själv att medkänslan förenklades av att jag inte hade träffat målsägaren och inte visste något om vad han var misstänkt för att ha gjort. Jag nämnde tidigare att jag inte är särskilt förtjust i folk som gör andra illa, och kvinnomisshandlare kommer högt upp på listan över brottslingar som jag har svårt för. Men eftersom jag inte visste något av vad som hade hänt, så såg jag bara människan bakom gärningsmannen, och hans svåra och utsatta situation istället...

Utlänningslagen

De mest meningsfulla jobben man gör lämnar man med känslan av att man har gjort något bra, gjort nytta. De kan vara allt ifrån att ta upp en bra anmälan om grov kvinnofridskränkning (och självklart helst gripa gärningsmannen) till att ta hand om en fylla eller fånga in en tjuv på bar gärning. Det är de jobben som är anledningen till att man har det här yrket. En del jobb känns mer som ren administration, t.ex. att åka till timade inbrott eller på snattare (sen är bemötandet självklart viktigt även för dessa jobb). Sen finns det några få jobb som jag verkligen inte gillar. Att omhänderta och/eller köra någon som har fått utvisningsbeslut till Migrationsverkets förvar är en sådan uppgift.

Jag har blivit polis för att kunna hjälpa människor och för att bekämpa brottslighet och försöka sätta stopp för dem som begår handlingar som drabbar andra. Det kan röra sig om hustrumisshandel, inbrott, personrån eller något annat brott. Men jag har inte blivit polis för att jaga människor vars enda "brott" är att de försöker söka efter ett bättre liv i Sverige än det de har lämnat i sina hemländer. En av polisens uppgifter som har blivit mer prioriterad efter att gränskontrollen i och med Schengenavtalet har blivit lösare, är att göra så kallade inre utlänningskontroller. Jag är kanske inte den flitigaste med det... Däremot görs det naturligtvis rutinmässigt om någon har gripits för brott, vilket också känns mycket lättare. Om man är i Sverige illegalt och är dum nog att begå brott, då kan jag lite tänka att man får skylla sig själv om man blir gripen och sedermera utvisad.

Häromdagen fick jag och kollegan åka och träffa en målsägare som hade blivit misshandlad. Det visade sig då vi pratade med henne (med hjälp av en tolkande bekant) att hon även hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök. När kollegan tog kontakt med Migrationsverket för att få fram hennes adress (hon kunde den inte själv, och hade bara LMA-kort som id), så fick han ifrån mig reda på att det fanns ett utvisningsbeslut fattat för henne.

För min del är det helt och hållet uteslutet att någon skall bli omhändertagen enligt utlänningslagen för utvisning om hon har träffat på polisen i samband med att hon blir utsatt för ett brott. Förutom att det känns djupt oetiskt, så skulle en sådan praxis få som konsekvens att de som är i landet illegalt inte vågar vända sig till polisen även om de blir utsatta för brottsliga handlingar. Då blir de ännu mer lämpliga offer för rån, misshandel, våldtäkt, tvångsarbete, tvångsprostitution, med mera än vad de redan är bara genom att leva i ett land i vilket de varken behärskar språket, samhällssystemet eller har några sociala skyddsnät.

Detta klargjorde jag när jag kollegan berättade att det fanns beslut på Mig om att målsägaren skulle utvisas. Kollegan höll delvis med mig i sak, men var betydligt mer noga än vad jag är om att man som polisman har en plikt att följa det regelverk som gäller, och att beslut skall fattas av rätt befattningshavare. Som tur var visade det sig att kvinnan i fråga inte var efterlyst i polisens register trots beslutet om utvisning hos Mig, så då tyckte även kollegan att vi kunde släppa saken utan åtgärd. Allt annat hade varit för djävligt. När någon har blivit utsatt för ett brott så skall polisen vara en hjälpande hand, ett stöd, och självklart dem sätter dit gärningsmannen, men brottsoffer skall inte behöva vara rädda för polisen bara för att det inte har uppehållstillstånd.

Falsklarm

När vi precis hade beställt mat igår, så gick det ut ett larm om en pojke som hade setts ligga livlös i sitt hem av modern. Mamman hade ingen nyckel och kom inte in i lägenheten på bottenplan, så hon ringde panikslaget 112. Vi fick jobbet för att ambulansen behövde vår hjälp med att komma in i lägenheten. Vi ilade dit så fort vi kunde, och då vi kom fram fick vi besked av ambulanspersonalen att pojken bara hade sovit tungt, de hade lyckats få liv i honom genom att banka på rutan. Man kan tycka att modern själv kanske borde ha testat den metoden innan hon ringde till 112...

Dagen innan var vi dock på ett falskt larm som var betydligt dummare. Det gick ut som ett vanligt bråk i bostad, och efter att ha haft lite problem med att hitta den exakta adressen så kom vi fram två patruller. Skriken hördes tydligt inifrån huset, och eftersom dörren var olåst kunde vi gå rakt in. Mannen började med att ifrågasätta vad vi gjorde där och kräva att vi skulle ta av oss skorna. Det var naturligtvis inte aktuellt, utan jag bad honom följa med till ett annat rum för att separera honom ifrån kvinnan som han stod och bråkade med. Det är alltid det första man gör, dels för att få stopp på bråket och lugna ned situationen, men även för att den part (nästan alltid kvinnan) som har blivit hotad eller slagen skall kunna tala fritt. Eftersom han först vägrade och fortsatte att försöka överrösta mig med sina krav att vi skulle ta av oss skorna, så blev situationen hätsk. Jag kunde ha valt att ta det varsamt och försöka lugna honom först, men eftersom man inte vet vad som har hänt med kvinnan eller om det finns någon annan som kan ha farit illa i huset så valde jag att gå på istället. Jag tog tag i honom och började fösa ut honom. Han krängde, gapade, och var otrevlig, och även en kollega kom fram och tog tag i honom. Mannen slutade ganska snabbt att göra motstånd, vi släppte honom och gick ut till källaren där kollegan pratade med honom, men om han istället hade fortsatt att vägra gå därifrån så hade han blivit bortförd med våld, vilket om han kämpat emot kunde ha lett till att ha först hade blivit nedslängd på marken och bojad. Kollegorna som pratade med kvinnan kunde efter ett tag rapportera att ingenting hade hänt, hon hade inte blivit varken slagen eller hotad, utan ringde till polisen för att hon höll på att gräla med sin man, som något sorts påtryckningsmedel. Visst kan det vara så att hon ljög om det, men kollegorna uppfattade hennes version som trovärdig, hon visade inga tecken på skador eller rädsla och det hon sa stämde dessutom med vad mannen berättade. Hennes påfund riskerade att göra att någon annan som verkligen behövde polisens hjälp fick vänta längre, och i kombination med hennes mans attityd kunde det även ha lett till helt onödiga problem. För egen del kunde jag i efterhand konstatera att det i det här fallet hade varit bättre av mig att från början vara mer kommunikativ och smidig gentemot mannen och låta den initiala kontakten få ta lite mer tid, men just den extra tiden kunde under andra omständigheter ha lett till både ett försämrat utredningsläge i ett relationsvåldsärende och en ökad risk för en tredje parts hälsa.

Självmord

Jag brukar bara skriva om händelser som jag har varit med om själv på den här bloggen. Främst beror det på att det är när man själv är med som lärdomar, tankar och upplevelser blir som starkast. Några av mina kollegor var dock på ett jobb idag som, bara genom deras kortfattade berättelser i efterhand, väckte känslor och tankar även hos mig, och som jag därför tänkte skriva lite om. I ännu ett försök att inte kränka någons identitet men ändå få någon sagt, så nöjer jag mig med att berätta att det var ett självmord, och att personen i fråga hade minderåriga barn. Kollegorna kom dessutom fram till platsen innan ambulanspersonalen, och tvingades själva försöka påbörja livräddade åtgärder. Men även om de gjorde allt de kunde, så verkar det som om det redan var för sent sedan länge då larmet gick ut. Naturligtvis kom även ambulans och akutläkarbil till platsen, men kunde inget göra. Kvar var att försöka stötta chockade anhöriga och sedan sköta den nödvändiga administrationen som är polisens ansvar. Jag känner med kollegorna, som tvingades att vara med om en psykiskt jobbig händelse, och ännu mycket mer med de anhöriga, speciellt barnen.

Just det är så svårt att förstå. Att någon kan välja att ta sitt liv när man har barn, som man måste förstå att man gör så hemskt illa genom att lämna på det sättet. Det är illa nog att mista en förälder, men det måste vara etter värre att känna att den föräldern själv har valt att avsluta sitt liv och lämna dem i sticket. Att känna att de inte är viktigare än att de kan överges på det sättet, att de inte är värda att leva för. Det känns så otroligt egoistiskt att det är obegripligt. Men i samtal med en kollega växte en möjlig förklaring fram. När en människa mår riktigt riktigt dåligt, är riktigt desperat och panikslagen, då hamnar nog successivt mer och mer av ens tankar och fokus på en själv, världen krymper tills den till slut är så liten att allt bara handlar om en själv, och man förlorar stora delar av ens vanliga kapacitet till att tänka på andra, och vilka konsekvenser ens handlingar får för dem. Jag tror att det var det som hände med personen som kollegorna kom försent för att rädda idag.

Evig tvåa

När man är i tjänst, så vill man jobba. Och även om man självklart inte vill att det skall begås några brott, eller att någon skall fara illa, så är det just då något händer som det blir intressant och lärorikt att vara polis. Och viktigast av allt, det är då man har möjligheten att göra skillnad, att göra nytta, att hjälpa, och det är ju därför man har valt det här yrket (för det är definitivt inte lönen som har lockat...).

Vissa pass kan det gå flera timmar utan att ett enda jobb går ut. Speciellt vardagsnätter kan vara helt döda, men även dagpass är ofta relativt händelselösa (visst får man åka på en hel del snatterier och timade inbrott, men det hör ju inte till de intressantare jobben direkt...). Under fredagens dagpass haglade det däremot ut jobb. Det larmades ut att en person var hotfull, och det slutade med att ett vapen beslagstogs och att personen ifråga behövde brottas ned för att bojas (en situation som kunde ha blivit farlig, men som tack och lov gick bra). Ett pågående inbrott gick ut, men som vanligt hann vi inte fram i tid för att fånga tjuvarna. Förhoppningsvis finns det i det här fallet förutsättningar för att lösa det hela på utredningsvägen. En kvinna som behövde akut vård vägrade att följa med ambulansen, och de bad om hjälp ifrån oss. En man som hade kommit in på en stadsdelsförvaltning uppgavs vara labil och potentiellt farlig för sig själv eller andra, och han omhändertogs. Jag och de två kollegorna i vår minibusspatrull var på samtliga av dessa larm, men det var alltid någon patrull som hann fram före och som hade läget under kontroll då vi anlände. När det rör sig om kollegor ifrån turen, så vet man att jobbet blir bra gjort vilket självklart är det viktigaste, men man kan ändå ha känslan av att själv vilja vara först på plats och få hantera en intressant och oförutsägbar situation. Och att på så sätt få göra nytta...

För vår patrulls del så fick vi hur som helst ta hand om en kvinna som var väldigt upprörd och uppriven, men som hade svårt att förklara vad som var fel eftersom hon inte talade några av de språk vi talar, vilket en av kollegorna gjorde på ett fint och empatiskt sätt tills hon med hjälp av tolk kunde höras på stationen. Det verkade som om hon, som så ofta, hade blivit slagen av sin man... Dessutom åkte vi även på ett larm om en lös, farlig kamphund. Det visade sig vara en ung hund, nästan en valp, som efter att ha blivit kopplad kom fram glatt och hälsade på mig. Efter att ha klappat hunden och påpekat att det råder koppeltvång i det aktuella området, vilket ägarinnan visste om, så lämnade vi snabbt. Slutligen åkte vi in i en trafikolycka med behov av rapportering, bärgning och trafikdirigering precis innan passets slut, så vi fick trots allt gjort en del för att förtjäna vår (blygsamma) lön även om det kändes som om vi var den eviga tvåan under hela passet...