Övertid

På lördag morgon, efter att ha jobbat nattpasset, vill man bara gå hem och sova. Jag och min kollega blev dock kvar med avrapporteringen efter ett våldsamt upplopp i Brommatrakten. När vi väl kom hem så var det inte särskilt många timmar kvar tills det var dags att börja jobba igen. Så på söndagskvällen så ville man inget annat än att komma hem tidigt och få vila, speciellt eftersom jag både hade besök hemma och skulle upp tidigt på måndagen. Då, när vi sitter och avrapporterar på butiksrånet, så tvingas vi åka på ett ärende där några ungdomar brutit sig in i en gemensamhetslokal och sedan hotat en allmänhet som påträffade dom. Lustigt att det alltid blir övertidsjobb just de dagar då man minst vill ha det... Hundpatrullen som var med oss på jobbet lyckades dessutom spåra upp två unga killar, vilket naturligtvis var kul, men gav ännu mer jobb och övertid...

Misslyckat rån

Vi var på ett butiksrån i helgen. Gärningsmannen hade hotat personalen med kniv och tilltvingat sig pengar och telefonkort, och därefter sprungit ifrån platsen. Lite senare kom två tjejer fram till patrullen som befann sig på brottsplatsen och meddelade att de av en slump hade sett en kniv och lite kläder som var dumpade/lämnade på ett ställe. Vi tog oss dit och kunde snart konstatera att det med största sannolikhet hade lämnats av gärningsmannen. Det är inte särskilt ovanligt att rånare gör sig av med kläder och vapen efter ett genomfört rån. Det är dock ovanligt att de lämnas på ett ställe där de är så pass synliga att vem som helst kan hitta dem kort efter brottet. Och det är ännu ovanligare att rånaren lämnar kvar rånbytet i kläderna som han dumpat... Men så verkade det ha varit i det här fallet... Rånaren har alltså troligtvis totalt gått back en uppsättning kläder på sitt brott..

Bedrägeri och frustration

För ett par dagar sedan kallades jag och kollegan till en lägenhet i Rinkeby av länskommunikationscentralen (LKC) på något oklara grunder. Det verkade röra sig om något sorts bedrägeri, men det rådde, som så ofta vad gäller samtal ifrån Rinkeby "språkförbistringar". Som tur var så gick språkförbistringarna att övervinna den här gången, då målsägarna som hade ringt in talade spanska, vilket jag också gör. Annars kan det ofta krävas kunskaper i arabiska, somali, turkiska, ryska, mongoliska, m.m. eller hjälp av tolk för att nå en tillräckligt bra kommunikation.

Det visade sig att paret som hade ringt in mycket riktigt hade blivit utsatta för ett bedrägeri. De var i desperat behov av att hitta en lägenhet eftersom kvinnan låg i vårdnadstvist om sin äldste son med sonens svenske pappa. Hon hade för tillfället bara besöksrätt några timmar i veckan, och var dessutom rädd att pappan behandlade sonen illa. Så länge de bara hyrde ett rum hos en bekant minskade möjligheterna i rättsprocessen. Sen hade paret också en fyra månaders bebis att ta hand om. De hade sett en annons på nätet om en lägenhet som uthyrdes i andra hand, tog kontakt med annonsören, och blev upphämtade av honom och förevisade lägenheten. Dagen efter träffades de och betalade en deposition och den första hyresbetalningen, och fick i utbyte en nyckel. Därefter gjorde sig lägenhetsinnehavaren oanträffningsbar och de fick aldrig den andra nyckeln som de skulle ha fått senare samma kväll. Då ringde de polisen.

Vi kunde snabbt konstatera att det personnummer som bedragaren hade uppgivit inte existerade. Då vi tog med oss målsägarna till lägenheten de hyrt visade det sig först att nyckeln, som väntat, inte passade. Därefter, när vi ringde på, så visade det sig dessutom att det bodde ett par där, och att de redan hade haft besök av ett annat par under dagen som trodde att de skulle flytta in i deras lägenhet. Vi kunde snabbt konstatera att det var en tidigare inneboende i lägenheten som hade kommit över nycklar och, efter att han hade blivit utslängd då han inte betalade hyran, nu visade upp och "hyrde ut" lägenheten bakom innehavarnas rygg.

Utredningsläget för det här bedrägeriet var därför fördelaktigt, vi hade en identifierad misstänkt (som visserligen saknade adress) och bra bevisning. Trots det så behövde jag förklara för de drabbade, som i desperation hade lånat ihop till pengarna de blivit av med ifrån bekanta, att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan de ser pengarna igen, om de ens någonsin får tillbaks dom. Först skall utredningen färdigställas, och med tanke på hur stora balanserna är vad gäller den här sortens mängdärenden så kan det ta månader innan den ens dyker upp på en handläggares bord. Sedan skall den misstänkte slutdelges utredningen, och om han är tillräckligt duktig på att hålla sig undan kanske brottet hinner preskriberas innan någon får tag på honom. Därefter skall ärendet upp till domstol, och där är köerna och väntetiderna ännu längre. Och även om vi kommer fram till en laga-kraftvunnen dom så lär inte gärningsmannen betala självmant, och eftersom han garanterat inte har någon inkomst så kommer målsägarna ändå inte att få sina pengar. Möjligtvis kan de komma åt dem genom kronofogden, men det kräver ju ändå att det skall finnas någonting att utmäta.

Man kan konstatera att det som vanligt finns bra mycket fler skyddsnät som värnar om brottslingarnas intressen än om brottsoffrens. Själv skulle jag egentligen vilja leta upp den bil bedragaren har kört i, konfiskera den och sälja den på exekutiv auktion, och direkt utmäta brottsoffrens pengar. Det borde finnas interimistiska domar som går att fatta snabbt och smidigt och som kan gälla fram tills avslutad huvudförhandling i ärendet. Om mannen sedan mot förmodan inte döms för bedrägeriet, så kan han få tillbaka pengarna med ränta.

Det hade varit bra mycket mer tillfredsställande att jobba som polis om man hade haft bättre verktyg för att faktisk hjälpa de människor som blir utsatta för brott...

Gripen våldtäktsman

Nattpass, förutom fredag- och lördagnätter, kan ofta vara väldigt sega. Om man dessutom inte lyckats ställa om dygnet lite innan det första nattpasset på en snurra, så kan det vara svårt att hålla sig vaken. Igår ville jag lägga mig och sova vid den tiden som jag behövde gå till jobbet, och det kändes som att natten skulle bli väldigt lång...

Så blev det dock inte. Efter att ha åkt på en knivskärning och verkställt en handräckning ifrån vården, återfört en "förrymd" patient till sjukhus, så hamnade vi på ett våldtäktslarm. Eftersom det är för just den sortens tillfällen som jag och många andra har valt att bli poliser så var tröttheten tillfälligt bortblåst. Som vanligt är det svårt att berätta om händelsen med tanke på förundersökningssekretessen, men efter att ha hållit initiala förhör på plats kunde vi snabbt med stor sannolikhet identifiera och därefter gripa den för målsägaren okände gärningsmannen (han var kvar i anslutning till brottsplatsen). Dessutom fördes målsägaren till Södersjukhusets mottagning för våldtagna kvinnor, och kollegor tog viktig teknisk bevisning i beslag, så utredningsläget är enligt min bedömning mycket gott. Faktum är att jag den här gången är övertygad om att fallet kommer att hålla hela vägen fram till en fällande dom, vilket sällan är fallet med våldtäktsanmälningar. Och då känns det självklart ännu roligare att ha gripit den som vi är övertygade är gärningsmannen.

Förutom våldtäktsmannen greps dessutom en tjuv på bar gärning av duktiga kollegor, varav en av dem fick ta hjälp av både initiativförmåga och träning för att på ett elegant sätt få stopp på tjuvens flyktförsök... Och turlaget hade även att hantera bl.a. ett rån och en hängning under passet, så det blev definitivt inte den långa händelselösa natt i distriktet som jag hade förväntat mig. Man vet som sagt aldrig i förväg vad ett arbetspass har att erbjuda...

Om att bry sig

På den här bloggen brukar jag bara skriva om erfarenheter ifrån de sista arbetspassen, men en kommentar på min andra blogg väckte ett minne till liv...

Vi fick larm om bråk på en tunnelbandestation. Som vanligt var det oklart vad som hade hänt. En tjej var skogstokig, och verkade ha försökt knuffa ned en annan tjej på spåren? När vi kom dit så satt tjejen ifråga för sig själv och grät hejdlöst och okontrollerat, annars var läget lugnt. Jag gick fram och försökte etablera kontakt. Efter att först ha blivt ombedd att dra, och bemött med ilska och aggressivitet, lyckades jag visa att jag inte var där för att göra henne illa utan för att hjälpa, vilket gjorde att det gick att börja prata om hur hon mådde, och varför hon mådde dåligt.

Problemet för tjejen var helt enkelt att det händer en massa fruktansvärda saker i världen, jämt, överallt. Barn svälter ihjäl, människor dör i krig och sjukdomar, folk är vidrigt eleka mot varandra, och mängder av personer lider. Med alla dessa hemskheter kan man inte annat än bryta ihop och gråta! Och inte bara det, ingen bryr sig! Hur kan någon säga att det är hon som är sjuk när hon är den enda som reagerar på det enda friska, möjliga sättet, med att bryta ihop, medan alla andra bara fortsätter som om inget hade hänt? Det är ju vi som är sjuka, inte hon!

Jag försökte förklara balansen mellan att man visst bör påverkas av det som händer runt omkring en så att man känner empati och medkänsla och manas till handling, men att det inte gör någon gladare om man bryter ihop och förlamas av sorg. Eftersom det avstånd som finns mellan en person och saker som händer runt omkring, speciellt på avstånd, kommer naturligt för de flesta, så blev diskussionen både absurd och intressant. Problemet brukar ju snarare vara att många har så svårt att känna någon som helst empati utan att kunna identifiera personerna det är synd om (vilket kan göra att man känner mer med en stackars dokusåpa-kändis som blivit dumpad, än med miljontals svältande barn i Afrika...). Jag vet inte hur bra jag lyckades, men hon följde i alla fall med oss frivilligt till St:Göran, och hon tackades oss för hjälpen efteråt. Dessutom, trots att hon var väldigt stissig till en början lyckades vi lugna ned henne utan att använda något våld, och det är ju alltid en seger i sig.

Hon hade för övrigt aldrig försökt knuffa ned den andra tjejen, utan slängt ned hennes mobil på spåren för att hon fotade. Mobilen hämtades, och var fortfarande hel och tjejen ville inte anmäla ofredande, så i slutändan behövde vi inte skriva en enda rad på ärendet...

Beslag

Efter ett par dagars ledigt så tar jag mig nu tid att skriva några rader om de senaste passen.

Det är snarare regel än undantag att ett jobb visar sig vara något helt annat än det som larmades ut. I söndags åkte vi på ett inbrottslarm, men då vi kom fram till det inhägnade garage/förråd i ett p-hus där det misstänktes att det begicks inbrott, så visade det sig att de unga killarna som var där hade kommit dit med nyckel och i garageägarens egen bil. Desto mer intressant var det som fanns i garaget, ett 60-tal fulla lådor med öststatsvodka. Ett roligt beslag att göra, speciellt eftersom det var en annan patrull som tvingades att släpa och skriva in det... Beslaget innebär inte bara ett bevis i en brottsutredning och en ekonomisk förlust för smugglaren, utan främst att man får bort stora mängder alkohol som annars skulle ha sålts illegalt och antagligen orsakat en hel del fylla, slagsmål och andra problem. Alkoholen står ju trots allt för långt större samhällskostnader än alla illegala droger tillsammans och är inblandad i ca 80 % av alla misshandelsfall i landet. Allt som allt ett roligt beslag...

På tisdagen åkte vi direkt ifrån utsättningen på ett larm om slagsmål på en villatomt. Jag hann ångra mer än en gång att jag svarade på det larmet innan vi var färdiga med jobbet, ett helt arbetspass senare... Det visade sig handla om en konflikt mellan två grupper av plattsättare om stulna jobb och stulna verktyg. I slutändan tvingades vi släpa in hela verktygsparken, inklusive stora maskiner för att skära och pressa ned plattor, till stationen, eftersom det inte gick att avgöra på plats vem som var ägare till verktygen. Ett betydligt mindre roligt beslag...

Trafikolycka

Ännu ett arbetspass, ännu ett jobb som väcker tankar. Tidigt i passet går det ut ett larm om en trafikolycka i Rinkeby. Det visar sig att en man är mycket allvarligt skadad, och som tur är är både räddningstjänst och ambulans på plats då vi anländer. Mannen, vars bil har blivit påkörd, får klippas loss ur bilen och förs omedelbart till sjukhus. Ambulanspersonalen tror först att han kommer att avliva, men tack och lov visar det sig senare att han kommer att klara sig, och förhoppningsvis utan permanenta skador. Till stor del kan detta bero på att två personer som bodde i närheten rusade ut då de hörde olyckan, och genast tog sig fram till den allvarligt skadade mannen och höll upp hans huvud där han satt fastklämd i bilen, detta så att han kunde andas och så att nacken stabiliserades. Utan dessa vardagshjältars insats hade de hela kunnat sluta mycket värre, det är glädjande att det finns människor som har både viljan och sinnesnärvaron att hjälpa när något händer.

Mindre glädjande är att samtliga i den andra bilen som var inblandad i olyckan som kunde ta sig därifrån, däribland föraren, flydde ifrån platsen innan räddningstjänst, ambulans eller polis hade anlänt. Detta trots att de måste ha sett att föraren i den bil de kört på hade livshotande skador, och utan försök att vare sig hjälpa eller larma. De hade naturligtvis samtliga anledningar till att inte vilja prata med polisen, men man hade ju hoppats att det också skulle finnas någon form av medkänsla eller samvete. Tvärtom hade en av dem klivit ur och skrikit anklagande åt den fastklämde och då (innan hjälp hade kommit) döende föraren i den andre bilen. Visst kan man förstå om folk är chockade efter en olycka, och konflikter i trafiken brukar ge upphov till ilska och aggressioner, men jag har ändå svårt att förstå och förlåta ett sådant beteende. Nu återstår bara att hoppas att polisutredningen kan identifiera föraren av det vållande fordonet, vad gäller de andra, även han som skrek på den fastklämde skadade, så finns det nog dessvärre inget brott som går att lagföra dem för i efterhand, även om de identifieras.