Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.

Misstänkt övervåld vid ingripande

Vi befann oss i en av de mest segregerade och marginaliserade förorterna med anledning av ett tidigare larm då det gick ut på radion att kollegor behövde stöttning. Vi begav oss direkt mot den aktuella gatan, där det hade samlats en stor mängd människor. Vi var också snabbt relativt många poliser på platsen. Då jag klev ur och tog mig fram till den plats som verkade vara centrum för oroligheterna möttes jag av ett antal arga personer som talade upprört om övervåld. Jag hade inte haft någon chans att få en uppfattning om vad som hade hänt, så jag varken kunde eller försökte bemöta det de sa, utan försökte bara resonera och förklara kring hur vi jobbar, vad man får och inte får göra, att det verkade ha varit en stressad situation, samt att om brottsliga fel hade begåtts så skulle det utredas. Några av dem som var som argast blev kvar och pratade med mig ett tag, en man gick dock vidare för att försöka få tala med insatschefen. Efter ett tags samtal så hade känslorna lugnat ned sig hos de upprörda människorna som jag pratade med och det blev lättare att kommunicera.

Jag, och de flesta poliser som arbetar i de här områdena är vana vid att det flockas människor runt omkring vid ingripanden, samt att dessa antingen kommer med anklagelser mot poliserna eller direkt försöker hindra deras arbete, i värsta fall med grovt våld. Detta sker även vid exemplariska ingripanden. Det brukar dock främst röra sig om ungdomar och yngre män, som antingen är aktiva kriminella eller tillhör deras "svans" av hang-arounds och som därför har många anledningar att hata och vilja förstöra för polisen. Så var dock absolut inte fallet den här gången, de som pratade om övervåld var både ungdomar och vuxna, män och kvinnor, som alla gav intrycket av att vara helt vanliga, trovärdiga, människor. Många  av dem gav dessutom en samstämmig bild av ett ingripande där det verkade ha förekommit betydligt mer våld än vad som kan sägas vara proportionerligt, något jag själv aldrig hade varit med om tidigare.

Efter ett tag så fick min gruppchef i uppdrag av insatschefen att ta upp en anmälan angående händelsen. Jag hjälpte till med förhör. Det blev väldigt tydligt hur en del av de människor som tidigare hade varit rasande på polisen över ingripandet snabbt vände och blev vänligt och positivt inställda då de förstod att vi nu hade påbörjat en utredning om det de hade uppfattat som grovt övervåld. Den man som hade lämnat mig med några hårda ord när jag precis hade kommit till platsen och försökte lugna ned och kommunicera kom fram till mig och bad om ursäkt. Jag svarade att han inte hade något att be om ursäkt för, att jag förstod att han var upprörd.

Jag har ingen avsikt att försöka döma i sak, och har ingen aning om vad som har hänt efter att anmälan skrevs och ärendet lämnades över till interna utredningar. Senare fick jag reda på att kollegan som blev anmäld hade attackerats med ett tillhygge ur ett bakhåll av personen som han sedan jagade ikapp och grep. Det visste naturligtvis inte de personer som bevittnade det våldsamma gripandet. Det är självklart en relevant omständighet, men det innebär inte heller att det som hände sedan inte kan ha gått över gränsen för vad som är lämpligt eller lagligt.

På det personliga planet så hoppas jag att kollegan är att anse som oskyldig, men det är av underordnad betydelse då det har med relationer, och inte med fakta, att göra. Det viktigaste ur ett större perspektiv är att det blir en korrekt och rättvis utredning, och att han fälls eller frikänns baserat på en saklig juridisk bedömning av vad som faktiskt hände. Det är helt grundläggande, både för rättsstatens principer och för polisens förtroende, att polisers eventuella brott utreds professionellt och objektivt (dock med hänsyn tagen till den situation ett ingripande sker i och det svåra uppdraget en polis har att handskas med). I de områden där förtroendet för polisen generellt sätt är lägre, så blir det också speciellt viktigt att det även syns och märks att misstankar eller uppgifter om brott begågna av poliser tas på allvar.

Min erfarenhet är att enheten för interna utredningar i Stockholm gör ett mycket bra jobb. De åklagare som bedriver polismål är inte heller kända för att vara slappa och överseende, tvärtom finns det fall när man snarare kan fundera på om de verkligen har förstått den press en polis kan vara utsatt för i de tillfällen då misstag begås. De fall som jag själv har hört eller läst om då man kan ifrågasätta om utredningen emot en brottsmisstänkt polis verkligen har hanterats så professionellt som sig bör har alla varit utanför Stockholms län. En annan gemensam faktor för de flesta fall där resultatet av en internutredningen inte verkar ha levt upp till de krav man kan ställa är så vitt jag kan se att just de initiala utredningsåtgärderna på plats har brustit. Det kan naturligtvis inte påverkas av enheten för interna utredningar (och skulle självklart inte heller påverkas av om den gjordes till en egen myndighet).

Det ligger i sakens natur att det ställer höga krav på de poliser som är på plats i en ofta svår situation att direkt på ett objektivt sätt hantera eventuella misstankar mot en kollega som precis har deltagit i samma ingripande, jobbat mot samma mål (ofta då även utsatta för våld eller attacker ifrån dem vars rätt man nu skall säkra). Därför händer det säkert att misstag vad gäller förstahandsåtgärderna begås ibland. Lyckligtvis så var fallet jag berättade om ovan inte ett av de tillfällena, vilket främst var insatschefens förtjänst (när något missas är det också oftast främst det ansvarige befälets ansvar). Och jag tror att de flesta poliser gör sitt allra bästa för att hantera den här sortens svåra situationer så gott det bara går. 

Om en framgångsrik rånarjakt

Vi var i slutet av januari ute för att spana mot misstänkt alkohollangning då det gick ut ett larm om ett personrån precis i närheten. Två unga killar hade försökt knivråna en kvinna på hennes bil, vilket misslyckades för att hennes däck var så slitna att de bara slirade i snön då de försökte backa ut. Alla patrullerna i vår lilla grupp släppte genast spaningen och ilade mot adressen för rånet. Jag och min kollega var först på plats, så jag tog kontakten med målsägaren. Första prioritet var naturligtvis att få ut signalement, sista position och riktning så fort som möjligt. Därefter, medan kollegorna letade efter gärningsmännen, så höll jag ett detaljerat målsägandeförhör med den chockade men ändå samlade kvinnan. Trots bra ledning ifrån gruppchefen så slank de dock ur nätet. Dock gjordes långtgående förstahandsåtgärder vad gäller vittnesförhör, inhämtning av film, mm.

Det här rånet passade in i ett mönster. Då gruppen började leta anmälningar om liknande rån (vad gäller signalement, modus, mm) i samma område så dök det upp fler och fler. Faktum är att ett hade skett bara dagen innan, på samma parkeringsplats. Det hade dock lagts ned direkt. Det dök även upp ett rån utanför en bostad i samma område där en äldre kvinna hade knivrånats på sin handväska vid sin port samt ett rån på en annan parkeringsplats i en stadsdel en bit bort där en rånare hade satt sig i en kvinnas bil och där knivhotat henne. Alla verkade kunna hänga ihop. I det sistnämnda fanns det övervakningsfilm ifrån en butik att tillgå. Filmen var av dålig kvalitet, men en person med en karakteristisk färgglad keps och en med en svart täckjacka som båda skymtade förbi på filmen kunde misstänkas.

Befälen fattade beslut om att påbörja en spaningsinsats. Vi rörde oss i området där de två först nämnda bilrånen samt rånet utanför bostaden hade skett. Efter ett tag så observerade två skarpögda kollegor en grupp unga killar varav några kunde stämma in på det vaga signalementet. De rörde sig också på ett sätt som kollegorna uppfattade som att de mycket väl kunde hålla på med att leta efter potentiella offer. Vi försökte följa och observera dem för att kunna agera direkt om de visade tecken på att vara på gång att råna någon. Vid ett tillfälle så behövde jag köra förbi gruppen och ta en ny position, då de rörde sig bort ifrån det område vi hade grupperat runt. En kollega hoppade in bak, och vi åkte och ställde oss på en annan parkeringsplats. Då gruppen kom fram så gick de in på parkeringsplatsen, och en av dem gick fram till min bil. Då han kom fram så knackade han på och frågade efter cigg, vilket var ett modus som hade använts i tidigare rån. Jag svarade att jag inte hade några, och han gick därifrån med de andra. Efter ett kort samtal över radion så kom vi fram till att vi antagligen var röjda, och bestämde oss för att identifiera upp ungdomarna. Jag och kollegan gick ikapp gruppen, och identifierade, visiterade och fotograferade samtliga fem. Ingen av dem bar vapen. En av dem hade en keps som starkt påminde om den på butiksfilmen och jag var inne på att gripa, men det beslutades att avvakta.

Några dagar senare då vi spanade i närheten av platsen där rånet utanför butiken hade skett så gick det ut ett larm om en väskryckning i närheten, i en utsatt stadsdel/förort som ligger mitt emellan de brottsplatser som hade varit aktuella i vår spaning. Vi åkte naturligtvis på larmet, och i närheten av brottsplatsen så såg en kollega killen med den färgglada kepsen, men han hann försvinna innan han kunde kontrolleras. Jag träffade själv på en annan kille ifrån samma gäng och visiterade honom. Han hade en mörk täckjacka. Visitationen gav dock inget. Även denna gång fick vi lämna ärendet utan att ha gripit någon rånare. Även vid detta rån var det en äldre kvinna som var offret, hon hade dessutom skadats då rånaren hade sparkat mot henne och släpat omkull henne.

Någon dag senare så var övervakningsfilmen ifrån den buss som rånarna hade flytt med (och på vilken gods ifrån rånet hade påträffats) efter rånet utanför en bostad i närheten av de första bilrånen klar att hämtas. Då vi tittade igenom den så kunde vi direkt se att de två personer som vi vid det här laget hade träffat två gånnger, killen med den färgglada kepsen och killen med den mörka täckjackan, kliver på bussen. En av dem grejar dessutom med en telefon som ser ut som den som målsägaren blev av med. Efter detta såg en kollega till att få fram anhållningsbeslut på de båda, och strax därefter hämtades de in och fördes till polisarrest för att förhöras.

En polis får inte ljuga i polisförhör och hävda att man har bevisning som man inte har. Däremot behöver man inte heller vara tydlig med exakt vad man vet och inte vet. Det faktum att de misstänkta fick intrycket av att vi hade fler bevis än vad vi hade (vilket ingen allltså hade ljugit och sagt) gjorde att de berättade saker som de annars troligtvis inte hade sagt. Exempelvis så trodde killen som jag förhörde, ”15-åringen” (han har dock nu hunnit fylla 16), att vi hade fått DNA-träff på honom i den bil som rånarna misslyckades med att köra iväg med. Han försökte då förklara det med att han hade sett rånet på avstånd och sedan sprungit och satt sig i bilen för att hjälpa kvinnan och där ”halkat” och kommit åt ratt och växelspak. Efter att vi rekommenderade att han talade enskilt med sin advokat så erkände han sen det rånet, och vi fick en detaljerad berättelse för hur det hade gått till. Det finns fler liknande exempel.

Då förhöret med 15-åringen hade avslutats så var det dags för en åklagarkontakt. Åklagaren som var ansvarig för utredningen hade gett beskedet att han skulle ”höras och släppas”. Vi poliser hade en annan uppfattning. Vi hade fått fram en del erkännanden, men behövde mer tid och fler förhör för att komma vidare med rånen, framförallt dem han fortfarande nekade till. Efter att jag hade pratat med jouråklagaren så bestämde han att anhålningsbeslutet skulle bestå. Även den andre, ”18-åringen”, blev fortsatt anhållen.

De kommande dagarna var intensiva. Flera förhör hölls med de båda misstänka i vilka uppgifter ifrån förhören kunde använda mot varandra på ett väldig effektivt sätt, och då anhållningstiden för 15-åringen gick ut så hade vi erkännanden innehållandes detaljer som ingen som inte hade varit på platsen hade haft någon möjlighet att känna till på samtliga fem rån som föranledde spaningen. I flera av rånen, däribland det bilrån som hade lagts ned direkt, fanns det ingen teknisk bevisning alls, utan det var bara de lyckade förhören i kombination med spaningsinsatsen som gjorde att de gick att lösa. I förhören fick vi bland annat fram detaljer om hur kvinnan som hade rånats på sin väska i det sista av fallen hade flygit genom luften då 18-åringen ryckte till och hur det fanns en idé om att kidnappa den kvinna i vars bil 18-åringen satte sig för att tvinga henne att köra till den utsatta förort i närheten där han bodde och sedan dumpa henne där. Vi fick även reda på att 18-åringen, hade burit kniv då vi spanade efter dem, men att han hade hunnit slänga undan den innan de kontrollerades (vi letade i närområdet men hittade inget).

Då anhållningstiden gick ut släppte åklagaren ut 15-åringen, medan 18-åringen häktades. Utredningen fortsatte, nu i lägre tempo. Tack vare en driven handläggare så lyckades man dock identifiera två rån till som passade in i mönstret och dessutom få både tunnelbanefilm och utpek i fotokonfrontation att styrka misstankarna mot 18-åringen. I de här rånen var det inte kvinnor, utan barn, som var offren. Ett av dem var en tolvåring som rånades på sin mobiltelefon.

Då alla utredningsåtgärder och all (omfattande) administration hade hanterats och knutits ihop av handläggaren så var det dags för rättegång. Domen föll som följer:

Både 18-åringen och 15-åringen dömdes för rån vad gäller de två först nämnda bilrånen samt de två väskrånen. För fallet i vilket 18-åringen satte sig i en kvinnas bil och där knivhotade henne dömdes han för grovt olaga hot och försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, medan 15-åringen frikändes. Det sjätte ärendet, mot två ungdomar, stannade vid ofredande då man ansåg att råntvånget var för svagt. För rånet mot 12-åringen frikändes 18-åringen helt (15-åringen var här inte misstänkt). 18-åringen dömdes alltså för fyra rån, ett grovt olaga hot i kombination med ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev fängelse i tre månader samt skyddstillsyn. 15-åringen (nu 16) dömdes för fyra rån samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev ungdomsvård samt hundra timmars samhällstjänst. Därutöver utdömdes skadestånd på ca 10 000 vardera för rånoffren (inklusive det ”rån” som inte blev rån utan tillgrepp av fortskaffningsmedel). Domen har vunnnit laga kraft och är en allmän handling.

Det här är ett omfattande ärende med många aspekter och det finns mycket att reflektera kring. För det första, om vi inte hade haft möjlighet eller resurser till att bedriva riktad spaning så hade brotten blivit mycket svårare att lösa. Vi hade ändå fått in film (dock med relativt dålig kvalitet), men steget därifrån till att få de här ungdomarna identifierade kunde ha blivit långt. Hade vi inte haft möjlighet att agera proaktivt, utan varit fast i att reaktivt hantera inkommande ärenden så hade det troligtvis tagit betydligt längre tid att få tag på gärningsmännen, och många fler hade blivit rånade. Detta är alltid ett dilemma i en organisation som är så resursbegränsad som polisen, vi måste hantera inkommande ärenden (och larm), men om man drunknar och fastnar i det så kan det göra att mycket av det arbete som handlar om att jobba förebyggande och begränsa inflödet stryps ut, och man hamnar i en ond cirkel.

Vad gäller just övervakningsfilmen så hade vi troligtvis aldrig gått i mål utan de två filmerna, den ifrån butiken och den ifrån bussen. Främst filmen ifrån bussen var helt avgörande för utredningen. Då det diskuteras att övervakningsfilm är ”integritetskränkande” så bör man även beakta att hade dessa kameror inte funnit så hade ett mycket större antal människor, och främst då utsatta sådana som kvinnor, äldre, och barn, rånats. De två gärningsmännen begick under en period flera rån i veckan, och slutade inte förrän vi plockade in dem. Tack vare övervakningsfilmen.

Och på tal om integritetskränkningar så innebar rånen för flera av målsägarna ett stort trauma. Kvinnan som blev utsatt för bilrånsförsöket var visserligen lugn och samlad under förhöret,men kunde inte sova själv hemma på lång tid efter rånet. De två äldre kvinnorna som blev rånade på sina väskor var ännu värre däran, och har fått sina liv begränsade av trauma och rädsla och sin livskvalitet sänkt av de här händelserna. I det sammanhanget kan tre månaders fängelse eller hundra timmars samhällstjänst tyckas vara relativt lindriga straff. Främst då det innebär att ungdomarna relativt snabbt kan vara ute och råna fler som får sina liv mer eller mindre raserade, något som tyvärr ofta sker. 18-åringen dömdes kort innan den här rånserien för ett annat rån mot pulkaåkande barn, men den domen gjorde dessvärre inte mycket för att ändra hans vanor. Också ur ett vårdperspektiv så krävs det ingripande åtgärder och tid för att kunna bryta ett kriminellt beteende, vilket ju är det allra viktigaste.

Vad gäller framgångsfaktorer under utredningen så har jag redan pratat om förhören under anhållings- och häktningstiden. Hade de misstänkta inte varit inlåsta så hade vi sannolikt inte fått de erkännanden som vi fick. Det var helt essentiellt att kunna använda deras uppgifter emot varandra i flera omgångar, och det hade så klart inte gått om de hade varit fria. Dessutom, utan att lägga någon värdering i det, så är det mycket vanligare att misstänkta är beredda att berätta sanningen då de sitter inlåsta. I praktiken är ett anhållande på några dagar, och än mer en häktning på några veckor, något en ungdomsbrottsling ofta är betydligt mer rädd för än det straff (exempelvis samhällstjänst) som blir resultatet av den straffrättsliga processen. Det gäller även många vuxna.

Straffrättsligt så kan man även ifrågasätta att ett av ”rånen” inte blev ett rån. Det var alltså styrkt att 18-åringen med knivhot försökte tilltvinga sig bilen, men bara för att man inte ansågs sig kunna styrka ett ”tillägnelseuppsåt” (de kanske bara skulle ut och köra en sväng...?) så blir rånet inget rån utan en klumpig kombo av olaga hot och tillgrepp av fortskaffningsmedel. För de två andra bilrånen dömdes de dock för rån, enbart baserat på att de i förhör pratade om att sälja bilarna. Med samma logik borde exempelvis ett rån av en telefon nedrubriceras till olaga hot och något mer (olovligt brukande?) om gärningsmannen hävdar att han bara hade tänkt ringa lite...

Även vad gäller rånet mot tolvåringen kan man fundera över den straffrättsliga bedömningen. Det var alltså styrkt med hjälp av övervakningsfilm ifrån tunnelbanan att 18-åringen befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt (brottsplatsen var bara hundratalet meter ifrån en tunnelbaneuppgång). 18-åringen pekas dessutom ut helt säkert av målsägaren i en fotokonfrontation, och är känd för att råna enligt samma modus. Det enda som skilde det här rånet ifrån de övriga var att han inte erkände. Det visar på närmast orimligt höga beviskrav. Och det tydliggör igen hur totalt avgörande alla de erkännanden i de förhör som hölls med rånarna då de satt inspärrade var för de fällande domarna.

PS. Jag vet fortfarande inte om de hade tänkt att en ensam parkerad bil på en avsides parkering verkade vara ett lämpligt rånbyte eller om de redan från början anade att det var polisen. Om det nu var ett rek för ett rån, så gjorde de tydligen snabbt bedömningen att det inte var läge. Tyvärr, för i annat fall hade några av offren, t.ex. den äldre kvinna som skadades då väskrycktes, sluppit sitt trauma.

Om stenkastning och barn som ogillar polisen

Det här blogginlägget har länge legat och ”samlat damm” . Efter att ha funnits i datorn ett bra tag så skrev jag klart texten för någon månad sedan, men hade då av flera anledningar ingen lust att publicera den. Mitt behov att förklara mina funderingar kring det här blogginlägget ledde till den här texten på min andra blogg.

Det går ut ett larm om slagsmål med tillhyggen på ett lokalt torg i Södra Järva, ett segregerat och marginaliserat område i Stockholms västra förorter där bland annat Rinkeby och Tensta ingår. Då vi kommer fram är ingen av dem som har drabbat samman kvar på torget, däremot finns det en hel del ungdomar och barn kvar på platsen. Jag går fram och pratar med några ungdomar, tar av handskarna och sträcker fram handen för att hälsa. Någon tar den, andra gör det inte. På frågan om vad som har hänt så får jag dock bara "ingenting" till svar. En del av dem är neutrala i sin framtoning, andra flinar öppet som för att säga "tror du verkligen att vi skulle berätta något för dig". Det är uppenbart att många, om inte alla, av dem vet vad som har skett, men att de inte har någon avsikt att berätta något. Jag går istället fram till några små barn som leker i närheten. Efter att vi har hälsat på varandra så börjar de självmant att berätta om slagsmålet de sett på avstånd. Förutom ungdomarna som jag precis pratat med, så pekar de ut två tjejer som står med sina cyklar en bit bort som skall ha sett det hela. Jag tackar barnen och går för att prata med de två tjejerna, som är i 12-års åldern. Jag presenterar mig och sträcker igen fram handen för att hälsa. Ingen av dem tar den. Jag försöker få till stånd ett samtal, men tjejerna säger bara korthugget att de inte har sett något.

Jag och en kollega får nu i uppdrag att genomföra en dörrknackning i ett stort hyreshus som ligger i närheten av torget. Få öppnar dörren då vi knackar. En man, som själv inte hade sett händelsen, säger att det troligtvis var en uppgörelse om droghandeln på torget, det handlas ibland helt öppet, och det är väldigt otryggt att vistas här. Varför gör vi inget? Jag säger att vi gör så gott vi kan, men att vi är beroende av att folk pratar med oss, meddelar då det händer något, tipsar, med mera. I en annan lägenhet öppnar en ung man som är och besöker sin flickvän. Han kom dit precis då slagsmålet hade brutit ut, och berättar allt han mindes. Efter förhöret så samtalar vi kort, och det visar sig att hans flickvän, som flyttat till Stockholm ifrån en annan del av landet, inte hade någon aning om hur området där hon hade fått en lägenhet var. Mannen säger till flickvännen att "Nu måste du verkligen flytta här ifrån! Det är inte säkert att bo här!". Jag kan dessvärre inte säga emot, eftersom området har en extrem överrepresentation vad gäller både antalet verksamma yrkeskriminella och vad gäller brottslighet som skapar otrygghet för de boende. För inbrott ligger man till exempel enligt vad jag har fått höra av en insatt kollega i särklass högst i norden och i en undersökning av stiftelsen ”Tryggare Sverige” om otrygghetsfaktorer fick Tensta ett ”extremt högt värde” och framstår som den otryggaste stadsdelen i landet (med Rinkeby på tredje plats). Jag tackar dem och fortsätter dörrknackningen.

Kort därefter hör jag en kraftig smäll och känner hur det bränner till på min arm. Jag vänder mig om, men ser inte vad som kan ha orsakat smällen. Sedan lägger jag märke till en sten, knappt knytnävsstor, som ligger vid mina fötter. Jag inser då att det är någon som har kastat den på mig, och att smällen måste ha kommit ifrån att en sten träffade plåtstaketet på utsidan av loftgångarna där jag stod. Jag larmar ut på radion vad som har hänt. Stenkastarna verkar ha sprungit iväg, men en kollega skickas nu upp till det parkeringsdäck ifrån vilket stenarna kastades för att vakta, medan resten av oss fortsätter utredningsarbetet. Medan kollegan står där uppe blir det inga fler försök till attacker, men han utsätts för konstanta verbala påhopp av ett gäng 10-åriga barn som håller till på en lekplats i närheten. "Fuck Aina!", "Stick härifrån!", etcetera. Hans försök att börja prata vänligt med barnen leder ingenstans, så efter ett tag så nöjer han sig med att bara ignorera dem. När vi är klara på platsen så blir vi tvungna att hämta upp kollegan på parkeringsdäcket sist, för att säkerställa att inga stenar kastas på oss därifrån då vi lämnar.

Händelsen som jag berättade om är bara ett vardagligt exempel på hur det kan vara att arbeta som polis i de mest utsatta segregerade förorterna. De allra flesta människor man möter är naturligtvis vänliga och ofta tacksamma att vi är där, men en förhållandevis stor grupp, speciellt bland unga, är misstänksamma och till och med hatiska. Det leder på närmast daglig basis till betydligt värre händelser än den jag precis berättade om.

Kollegor har utsatts för planerade bakhåll och rent livsfarliga attacker. Även ordningsvakter, väktare och brandkår attackeras. Det är naturligtvis ett mycket större problem för oss som jobbar där än att små flickor vägrar att prata med polisen och att små pojkar skriker "fuck aina". Men fenomenen hänger ihop, och frågan som jag har ställt mig många gånger är vem som har lärt dessa barn, varav en del knappt verkar ha börjat mellanstadiet, att ogilla eller hata polisen? Det beror garanterat inte främst på egna negativa erfarenheter, då barn i den åldern i princip aldrig har med polisen att göra. Visst kan några av dem ha äldre bröder som är yrkeskriminella och därför varit med om hämtningar eller husrannsakningar, men det är frågan om en liten minoritet. Och visst kan det till viss del bero på dåliga ingripanden som bevittnas och återberättas, men min erfarenhet är att de allra flesta poliser i mitt distrikt gör precis som kollegan i händelsen jag berättade om, bemöter förolämpningar genom att försöka vara vänliga eller genom att ignorera dem. Nej, det går inte att förstå hatet mot poliser genom att enbart stirra sig blind på polisens eget agerande.

Förklaringen till hatet och missaktningen måste även sökas i de hatandes situation. Socialt utanförskap är en grogrund för hat, våld, och kriminalitet. Men även om kampen mot det sociala utanförskapet, kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigare och kraftfullare sociala insatser för att hjälpa familjer med problem, är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet, så räcker det inte som förklaring till varför en brandbil inte kan åka in i Rinkeby utan att riskera att utsättas för stenkastning eller att en polisbil inte kan parkeras i Tensta utan att riskera att få däcken sönderskurna. Som Stefan Fölster påpekar i en artikel på DN Debatt, så finns det stort socioekonomiskt utanförskap även i en del mindreorter. Jag har dock inte hört berättas att brandkåren behöver poliseskort i Munkfors, inte heller att andelen bostadsinbrott ligger skyhögt över riksmedel i Ragunda eller att polisen utsätts för planerade bakhåll i Töreboda. Dessa kommuner ligger ändå i topp i Sverige vad gäller de faktorer som Fölster använde för att mäta "sociala problem" (arbetslöshet, skulder hos kronofogden, med mera). Jämförelsen mellan kommuner är naturligtvis inte rättvis, men ger ändå en tankeställare.

Så vad beror då hatet och attackerna på? Min uppfattning är att det i vissa socialt marginaliserade och segregerade miljöer formas lokala subkulturer där en del ungdomar tidigt får lära sig av sin omgivning (inte av föräldrarna utan äldre barn och unga vuxna) att polisen är elak och förtrycker förortsbor, samt att samhället struntar i förorten. Det är inte bara det att polisen utmålas som en fiende som helst skall försvinna helt ifrån området, många ungdomar ser även kriminella som respekterade förebilder. Männen och pojkarna som stjäl ifrån och rånar deras föräldrar är alltså förebilder, medan de poliser som trots allt är där för att skydda och hjälpa de utsatta och svaga, brottsoffren, är fienden och de som står upp för ett brottsoffer genom att modigt berätta vad denne vet om exempelvis ett rån är en "golare", och därigenom förkastlig? Hur kommer det sig att så många ungdomar, som själva inte är kriminella, har värderingar som till 100% handlar om att stärka de kriminellas status och förenkla deras "arbete" och rekrytering, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar? Viss del av skulden ligger absolut hos polisen, då man som kollektiv/myndighet historiskt har gjort sig skyldig till många kränkande ingripanden och brister i kommunikationen. Det är dock svårt för alla de nu aktiva kollegor som varje dag gör sitt bästa för att ha ett bra bemötande att göra något åt. Att bilden av polisen i förorten verkar präglas av enskilda/gamla misstag och kränkningar istället för hur de flesta av oss är och jobbar idag beror nog dock mycket på rent lokala subkulturer där ungdomar lär sig av personer (exempelvis kriminella) vars status stärks av misstron och hatet. Men den negativa bilden av polisen är också en del av en världsbild där polisen är en förtryckare och samhället har svikit/saknar legitimitet som delas och sprids av så pass många med inflytande i förortsmiljöer att den har fått ett eget liv.

Så vad kan man göra åt problemet? Naturligtvis behöver polisen kontinuerligt bli bättre, både strukturellt/som myndighet och alla vi som på ett individuellt plan möter människor i förortsmiljöer. Och självklart måste samhället satsa i de här miljöerna. Sen tror jag att alla som har inflytande över de berättelser som ökar konfliktnivån och försvårar dialog behöver ta ett ökat ansvar, oavsett vilken ”sida” man står på. Utan samtal och respekt kommer de här problemen bli betydligt svårare att lösa.

Om ett personrån, samt om lidande, sorg och ilska.

Jag var nyligen med på ett förhör med en tjej som hade blivit brutalt nedslagen och rånad för ett tag sedan. Med tanke på att det förekom grovt våld mot huvudet så var det tur att hon inte fick några permanenta men. Men även om kroppen hade läkt relativt fort så hade hon av förklarliga skäl stora sår kvar i själen. Det blev under förhöret och samtalet däromkring tydligt hur flickans liv hade förändrats, hur världen för henne hade blivit en farligare, ondare plats. Och hon var i högstadieåldern.

Då man som polis och medmänniska sitter med en person som så uppenbart fortfarande lider, som bryter ihop flera gånger under förhöret för att hon tvingas minnas, så gör det ont inombords. Nu fanns det i det här fallet lyckligtvis en kärleksfull och stöttande familj, och flickan har regelbunden kontakt med stödcentrum för unga brottsoffer för att bearbeta traumat (förmedlad genom polisen), så förhoppningsvis så kommer hon successivt att kunna gå vidare, lägga händelsen bakom sig. För många är det ännu värre. En del invalidiseras, andra, speciellt äldre, begränsas så av den rädsla som ett brott orsakar att de knappt vågar sig ut genom dörren mer.

Det är alltid sorgligt att se människor lida, oavsett vad som har orsakat lidandet. Poliser och andra yrkeskategorier som regelbundet möter människor som har det svårt måste konstant hantera balansgången mellan att låta sig påverkas av eländet, att känna och visa empati, men att samtidigt då situationen är över kunna distansera sig en aning för att inte konstant bära på omgivningens alla sorger.

Det är dock skillnad på sorg och ilska. Den ilska som i alla fall jag känner för att några yngre kriminella tyckte sig ha rätt att attackera den här tjejen och sparka på hennes huvud för att de ville ha en mobiltelefon att sälja är en av anledningarna till att jag valde att bli just polis, och inte söka mig till något av alla andra yrken där man också har möjlighet att hjälpa. Att människor kan bete sig så mot andra människor gör mig vansinnig, och motiverar mig i att vara en del av polisens ständiga kamp mot kriminalitet.

För vår del så återstår det svåra uppdraget att leta reda på gärningsmännen, utan varken teknisk bevisning, övervakningskameror eller andra vittnen. Och det är inte bara för den traumatiserade tjejen och hennes familjs skull som det är viktigt, utan för alla andra möjliga framtida offer, alla personer som har tillräckligt svårt att fysiskt försvara sig mot en plötslig attack och som när som helst själva kan få tillvaron raserad av samma gärningsmän.

Man möter många människor i kris i det här yrket, men vissa berör en mer än andra. Denna flickan var en av dem. Jag hoppas innerligt att hennes läkningsprocess går bra!

Om LVU och socialtjänstens viktiga men svåra jobb

Jag och min kollega hade, tillsammans med några kollegor ifrån en annan enhet, fått i uppdrag att verkställa en hämtning till förhör av en ung kille. Han hade flytt ifrån ett inbrott, blivit gripen, ryckt sig loss, blivit ikappsprungen och gripen igen, för att sedan ha blivit fritagen av en folkmassa som attackerade patrullen, och skulle nu förhöras om den händelsen. Då det vid tidigare hämtningar av samma kille ibland hade blivit stökigt då folk på platsen har blivit aggressiva (en gång knivskars en kollega och en annan hamnade på marken och fick ett revben söndersparkat) så var vi ett par stycken. Även socialtjänsten var på egen begäran med vid hämtningen för att försöka värna om kontakten med killens familj.

Efter att vi hade säkrat baksidan på fastigheten (det är en bra bit ner, men killen hade tidigare undkommit en patrull genom att hoppa ifrån ett fönster i trapphuset och var uppenbart inte rädd för höjder) så lyssnade kollegorna vid dörren och knackade sedan på. Det hördes ljud inifrån, så det var uppenbart att det var folk hemma. Ingen öppnade. Kollegorna vid dörren knackade upprepade gånger, och ropade in igenom brevinkastet att det var ifrån polisen, men ingen svarade. Efter att knackningarna hade blivit allt högre och hårdare, så kom till slut en kvinna, modern, till brevinkastet. Hon vägrade öppna dörren och klagade argt på bankandet. Kollegorna sänkte nu rösten och förklarade att vi behövde hämta hennes son till förhör, och att om de inte öppnade dörren så skulle vi tvingas ringa på en låssmed som öppnade den åt oss, samt att det vore väldigt trist om vi tvingades skada deras dörr. Även socialtjänsten försökte, men övertalningsförsöken gav inget, och jag ringde och bad LKC att skicka en låssmed. Då jag hade träffat killen förut, och också varit med om en hämtning som gick relativt lugnt till, så gjorde även jag ett försök. Jag hade ju även fördelen av att inte ha bankat på dörren initialt. Efter ett tag så gav det resultat, och killens bror sa att han skulle komma ut om bara socialtjänsten lämnade fastigheten så att de slapp att se dem. Socialtjänsten var ju där för att hjälpa till att få en smidig hämtning, så de hade inga problem med att lämna. Det ställdes även en del andra villkor som vi inte kunde tillmötesgå, men kort därefter kom killen ut. Allt gick lugnt till. Då vi småpratade på vägen in till polisstationen så berättade killen att han själv hade varit redo att komma ut långt tidigare, men att han mor inte ville det. Då händelserna som han skulle förhöras mot bara var ett exempel på en frekvent och (för åldern) allvarlig brottslighet så var det för socialtjänstens del aktuellt med beslut om LVU (omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga), så efter förhören blev killen körd till ett LVU-hem. 

Att familjen var argare på socialtjänsten än på polisen berodde enligt min uppfattning just på LVU. Killen hade LVUats flera gånger förut. Jag var själv med en gång och assisterade vid en hämtning/handreäckning som var specifikt för att omhänderta killen enligt LVU. Det ledde till att modern och bröderna blev rasande på socialtjänsten. De hävdade argt att han borde få vara hos sin familj och att det var där han mådde bäst. Det var också uppenbart att killen verkligen inte ville bli LVUad, att det väckte starka känslor även hos honom.

Här finns ett dilemma, inte minst för socialtjänsten. De har dubbla roller. De är den myndighet som skall hjälpa en ungdom med problem och dennes familj, de som skall stötta igenom de svårigheter som följer på kriminalitet, missbruk, eller andra faktorer som leder till en dålig uppväxtmiljö. Men de blir samtidigt de enda som har makten att se till att brottslighet eller annat beteende där andra kränks får konsekvenser, speciellt då föräldrarna antingen är maktlösa eller ointresserade av att bryta ett kriminellt beteende. Många ungdomar är väldigt brottsaktiva redan innan de vid 15 år blir straffmyndiga, och även efter det är de juridiska konsekvenserna av att begå brott mycket lindriga på grund av den så kallade "ungdomsrabatten" (och "mängdrabatten"). Ett beslut om LVU blir alltså i praktiken också en brottsförebyggande åtgärd som skyddar den unges omgivning ifrån en frekvent och många gånger djupt kränkande brottslighet. Främst då den unga tas bort ifrån den miljö där denne har både nätverk och möjligheter till att begå brott, men även kanske i ett avskräckande syfte. I den aspekten följer LVU-beslutet samma logik som en brottspåföljd, ett straff, och ungdomar kan ju också dömas till tvångsvård enligt LVU. Kontentan för socialtjänstens del blir att de samtidigt skall vara den hjälpande och den dömande handen. Det gör att de kan råka ut för mer ilska (och ge upphov till mer rädsla) än polisen, vilket historien ovan var ett exempel på.

Detta är inget lätt dilemma. Ju yngre ett barn är, desto svårare blir det (i alla fall för mig) att skilja på barnets roll som förövare (då andra kränks, ibland mycket, mycket grovt och utstuderat) och offer (för en dålig uppväxtmiljö). Killen som vi hämtade hade säkert haft bättre förutsättningar till ett hederligt liv om han hade haft en mor som hade mått bättre och haft bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Det finns dock en fara att skylla allt på ungdom och omgivning och helt tappa bort det egna ansvaret. Vems fel var det att två framgångsrika 16-åringar ifrån synbart fungerande familjer mördade en helt oskyldig flicka i Stureby? De dömdes till LVU. Liksom ungdomar som rånar, våldtar, misshandlar och säljer narkotika, också gör. Där de sedan ibland hamnar på hem tillsammans med flickor som aldrig har gjort en fluga förnär, utan bara mår så dåligt att de har självskadebeteende. Ofta för att de har kränkts av andra, exempelvis genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Där har något gått fel.

Alla som omhändertas för LVU/tvångsvård bör få en så god och professionell behandling som det bara är möjligt. Inte minst för att allt annat är samhällsekonomiskt självmål av enorma proportioner. Varje ungdom som man kan få att lämna den kriminella banan sparar samhället gigantiska kostnader, både finansiellt och mänskligt. Men jag tycker ändå att det borde finnas en distinktion, en skillnad mellan vad som gäller för dem som omhändertas för att de kränker andra och dem som omhändertas för att de själva har blivit så kränkta av sin omgivning att de behöver hjälp. Det måste väl ändå finnas en skillnad på hur vi exempelvis hanterar våldtäktsmannen och våldtäktsoffret, även om båda är i behov av och bör få hjälp? 

Socialtjänsten har ett väldigt svårt uppdrag. Man kanske skulle behöva se över regelverket kring det uppdraget och fundera kring om olika aspekter borde separeras, både i form av vem på socialtjänsten som gör vad och i form av hur man hanterar ungdomar med olika sorters problematik och behov. Hur som helst är det största problemet, som vanligt, resurser. För mig är det tydligt att socialtjänsten inte ges de ekonomiska förutsättningar som skulle behövas för att på bästa sätt kunna hantera sitt otroligt viktiga uppdrag. Detta kompenseras, som så ofta, av hårt arbetande eldsjälar som ger mycket mer för sitt jobb än någon arbetsgivare kan kräva, men det räcker ändå inte. Det är trist att dagens politiker, och i slutändan dagens väljare, inte ser att de pengar som sparas här ger kraftigt ökade kostnader för samhället då vi alla är äldre och behöver dess stöd ännu mer än vad vi gör nu då vi är unga och friska. Men mest trist är det för alla de unga som sviks av samhället.

Fylleslagsmål på bensinmack

Ett larm gick ifrån en bensinmack i distriktet. Då det var en relativt lugn natt så var i princip alla bilarna i turlaget lediga, och alla högg naturligtvis på jobbet. Vi fick snabbt reda på att det rörde sig om ett större slagsmål. Jag och min kollega för passet kom fram först, och då vi svängde in mot macken så såg vi en grupp ungdomar som var på väg därifrån. Då de såg oss så började ett halvdussin av dem, alla killar, att springa iväg på en gångväg upp för en backe. Vi sladdade in framför dem som var kvar och jag kastade mig ut ur bilen och sprang efter. Kollegan blev kvar hos de som hade stannat, mest tjejer, och började prata med dem. Den långa uppförsbacken sög dock musten ur grabbarna, och jag kom ikapp innan de nådde krönet ett par hundra meter bort. Jag, också flämtande, beordrade dem att stanna, vilket alla utom en av dem gjorde. Det fanns ingen vägg att ställa upp dem som stod kvar mot, och det kändes inte motiverat att beordra ner dem på marken i smutsen och kylan, så det fick stå i en liten grupp framför mig. Eftersom killarna nu var lugna och gjorde som jag sa så blev det en abrupt övergång ifrån jakt till samtal. Jag rapporterade på radion att jag hade fått stopp på fem personer och om riktingen den sjätte hade försvunnit i. Om det inte redan hade varit uppenbart att gänget hade varit delaktika i slagsmålet på macken, så lämnade det faktum att några av dem hade sönderrivna kläder inget tvivel kvar. De berättade också snabbt att de hade varit inblandade i ett slagsmål, men hävdade att det var en annan grupp killar som hade attackerat dem. 

Jag påbörjade visitation och identifiering av samtliga, och fick snabbt sällskap av en bil och två kollegor till. Kort därefter lyckades en annan patrull fånga in killen som jag tappade bort, och kollegor fick även tag på ungdomar som hade sprungit i en annan rikting. Lyckligtvis så hade bensinmacken övervakningsfilm som kunde spelas upp direkt, så den patrull som hade fått i uppdrag att ta sig an macken kunde snabbt gå ut med detaljerat signalement på dem som hade varit mest aktiva i slagsmålet. Det resulterade i att två av killarna som jag hade stoppat, samt någon av dem ur det andra gänget som kollegorna hade fått stopp på, greps misstänkta för misshandel (däremot inte han som sprang ifrån mig). Efter att  förhör med övriga och anmälningsupptagningen hade avslutats så var vi klara och de gripna kördes in till polisstationen.

Som så ofta, så har jag ingen aning om vad som hände med ärendet efter att vi hade avrapporterat det hela. Eftersom gärningsmännen var unga och ingen var allvarligt skadad så gissar jag att samtliga släpptes inom kort. Insatsen på plats torde dock ha sparat enormt med tid för den utredare som annars hade behövt sitta och försöka identifiera okända personer på en övervakningsfilm och därefter hålla ett stort antal förhör (om nu inte det hela hade lagts ned istället). Ärendet i sig är bara en vardaglig anekdot i jobbet. Några saker kan dock vara värt att reflektera över. 

Samtliga slagskämpar hade druckit rikligt med alkohol. Det är så självklart att alkohol i princip alltid är med i bilden vid den här sortens brott att det knappt känns värt att nämnas, men det skadar å andra sidan inte att gång på gång försöka medvetandegöra omkring hur mycket av våra samhällsproblem, och speciellt då våldsbrott, som till stor del beror på alkoholen. Att samtliga av dem som slogs var män/killar är ännu mindre förvånande... Även om jag tycker mig ana en ökning bland unga tjejer som både slåss och begår personrån så är killarna fortfarande totalt dominerande vad gäller de här brotten.

Slutligen, vad gäller polisarbetet, så blir man ideligen påmind om det svåra med att hitta rätt nivå på ett ingripande. Många kollegor drar instinktivt batongen då de skall tvinga personer att stanna eller att göra som de blir tillsagda (vända sig om, lägga sig ned, osv) om de har försökt smita eller är aggressiva. Det får ofta önskad effekt. Jag har själv bara dragit batongen vid fotbollskommenderingar då grupper av huliganer har attackerat. Nu fungerade det för mig även denna gången, men om de fem killarna hade bestämt sig för att försöka springa iväg, så hade jag troligtvis fått tag på en, max två av dem och kunde ha tappat bort de båda som senare visade sig vara gärningsmän. Samtidigt, om jag hade hotat med batong  så hade visserligen risken att någon hade försökt pipa iväg minskat, men om de ändå hade gjort det så kunde jag ju knappast ha slagit mot någon av dem utan att veta vad personen hade gjort. 

Jag är själv mest bekväm med att ha händerna fria i de flesta situationer. Det finns t.ex. kollegor som gör genomsök av hus efter timade inbrott med draget vapen. Det kan visserligen vara praktiskt om det skulle dyka upp en tjuv med en kniv eller kofot i högsta hugg som tänker attackera, men i alla de fall då någon bara försöker ta sig därifrån så är man flera steg efter då man först måste hölstra innan man kan springa efter och hugga tag i personen. Dessutom så finns ju alltid risken att man gör en instinktiv felbedömning om någon plötsligt störtar ut ifrån ett gömställe, och då kan konsekvenserna bli ödestigra. Jag känner dock inte till ett enda fall när någon har blivit skjuten i en sådan situation, vilket talar väl om svensk polis. Hur som helst så kan man konstatera att det inte finns något facit, polisyrket är fullt av medvetna och omedvetna avvägningar och kompromisser mellan olika intressen som egen och andras säkerhet, kommunikation och medmänsklighet och behovet av att utföra en uppgift på bästa sätt. Och de allra flesta kollegorna gör varje dag bra avvägningar och tar bra beslut, vilket kan vara värt att påminna om eftersom enstaka misstag ofta lyfts fram och används som slagträn mot hela poliskåren.