Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.