Om gråzonen, viljan att hjälpa, och hur jag blev anmäld för tjänstefel

För min del började historien med att jag blev kontaktad på Facebook av en kvinna som jag hade träffat som hastigast en gång. Vi hade pratat några minuter, och hon hade berättat att hon relativt nyligen hade kommit till Sverige. Några dagar senare skrev hon och berättade att alla hennes saker var fast hos en man som hon skulle hyra in sig hos men som hade trakasserat henne sexuellt (och som sedan vägrade att lämna ut sakerna till henne för att hon hade anmält trakasseriet) och frågade om jag kunde hjälpa till. Anledningen till att hon skrev just till mig var väl delvis att hon visste att jag är polis, men kanske främst för att jag talar spanska, och hon pratade själv i princip ingen svenska. Lägenheten som hennes saker befann sig i ligger i mitt distrikt, så jag svarade lite kort att vi kunde höras dagen efter då jag jobbade dagpass för att se om det fanns något som jag som polis kunde göra för att hjälpa henne att reda upp situationen.

Fördelen med dagpass är att det faktiskt, speciellt på förmiddagen, brukar finnas lite luft i schemat (till skillnad ifrån kvällspass då man normalt åker som en skållad råtta emellan jobben). Jag pratade med min kollega, och tog sedan ett eget "HR" för att se om det gick att hjälpa kvinnan. Till saken hörde att hon också hade ett litet barn, en ca treårig tjej, vars alla saker också var instängda i den aktuella lägenheten. Först försökte vi läsa in oss lite på ärendet. sedan mötte vi upp med kvinnan och fick en mer utförlig bakgrund. Hon hade relativt nyligen flyttat till Sverige med dotterns far, som också var spanskspråkig men som hade en anknytning hit. Väl här så blev det inte som hon hade tänkt sig, och det förekommer anmälningar mot mannen i fråga om brott mot kvinnan. Till slut så lämnade hon honom. Hon hade dock ännu inte hunnit lära sig någon svenska, delvis på grund av den korta tiden i landet och delvis på grund av att man blir rätt så isolerad om man mest är hemma med ett litet barn. 

I jakten på ett nytt boende så bestämde hon tillsammans med en väninna att de skulle flytta in i en annan latinamerikansk mans lägenhet som han hyrde ut i andra hand. Vid flytten så var bara kvinnan själv och en manlig vän till väninnan, samt lägenhetsinnehavaren själv närvarande. Efter att ha kånkat in sakerna så började männen på kvällen att dricka. Då lägenhetsinnehavaren blev berusad så började han göra ovälkomna och oacceptabla sexuella närmande mot kvinnan. Den andre mannen försökte gå emellan, vilket resulterade i slagsmål. Polisen ringdes till platsen, men innan de kom fram så avvek den andre mannen, så att enbart lägenhetsinnehavaren och kvinnan var kvar. Eftersom kvinnan inte pratade svenska så tog patrullen med henne till polisstationen för tolkförhör. Det enda hon hade med sig var en handväska, resten av allt hon och hennes barn ägde och hade blev kvar i lägenheten.

Efter händelsen så åkte kvinnan naturligtvis inte tillbaka till lägenheten. Då hon tog kontakt med lägenhetsinnehavaren och bad om att få hämta ut sina saker, så blev svaret "Du får inget om du inte tar tillbaka anmälan". Hennes väninnan fick dock (tillsammans med pojkvännen) hämta de saker tillhörandes väninnan som också hade tagits med till lägenheten under flyttdagen. Kvinnan försökte då, med hjälp av tolk på polisstationen, att anmäla även detta, men kom inte ett dugg närmare att få tillbaka sina saker (utan blev hänvisad till kronofogdemyndigheten). Hon fortsatte även att försöka ringa mannen, men fick då beskedet att hon kunde glömma att få tillbaka sakerna. Sedan slutade han att svara i telefon. Det hade gått närmare en vecka som hon och dottern hade fått klara utan några av sina saker då hon kontaktade mig.

Efter ett initialt samtal så tog vi oss till lägenheten. Det var ingen där, och ingen svarade på lägenhetsinnehavarens mobiltelefon. Jag bollade möjligheten att få till en husrannsakan med stationsbefälen, men fick av förklarliga skäl nej. Då vi hade börjat ge upp, och jag hade börjat ringa till kronofogdemyndigheten för att pejla möjligheten för henne att få prata med någon där med tolk, så kom en man vandrande längs med gatan. Kvinna sa genast att mannen var bekant med lägenhetsinnehavaren. Vi tog kontakt med honom och frågade om lägenhetsinnehavaren. Han sa att han inte visste var han var, men att han kunde ringa upp. Då han gjorde det, så svarade lägenhetsinnehavaren direkt (efter att varken ha svarat på kvinnans eller mina samtal). Jag bad att få prata med honom. Det hade då även framkommit att mannen som hade kommit hade nyckel till lägenheten, så jag frågade först om det var sant att kvinnan hade saker i lägenheten. Han svarade att det var det. Jag frågade då om det var ok att vi (med hjälp av hans bekant som hade nyckel) lämnade ut hennes saker till henne. Han svarade igen att det var ok. Så då gick vi tillsammans in i lägenheten. 

Kvinnans saker låg i en stor och tydligt separerad hög i det annars helt kala vardagsrummet. Kvinnan själv och mannen med nyckel började bära ut saker, medan jag tittade på och kollegan lekte med treåringen. Kvinnan ringde dit en vän med en minibuss i vilken hon började lassa in sakerna. Då hon hade fått in de mesta av sina grejor så påpekade hon dock att två mindre väskor med värdesaker, bland annat smycken och pass, saknades. Vid det laget hade även lägenhetsinnehavaren själv dykt upp. Han svor naturligtvis att de saknade väskorna aldrig hade funnits i lägenheten, men då kvinnan ringde upp sin väninnan så fick hon höra att hon och pojkvännen mindes att de två saknade väskorna hade legat långt upp i högen med saker då de hade varit där och hämtat hennes grejer. Det fanns dock inget vi kunde göra åt det, mer än att ta upp en anmälan om olovligt förfogande. Väl inne på station så skrev vi anmälan, tillhörande förhör, och ett relativt utförligt pm om hur kvinnans saker hade återbördats. Kommentaren ifrån den granskande förundersökningsledaren då jag förklarade ärendet var "Bra praktiskt polisarbete!".

Några veckor senare fick jag ett samtal ifrån ett högre befäl på min enhet. Hon informerade mig om att hon, tillsammans med några andra höga befäl i distriktet, hade beslutat att skicka ärendet med de återbördade sakerna till enheten för polismål, "CU". Fritt översatt så innebär de att de anmälde mig för tjänstefel (ett brott som är straffbart med allt ifrån böter upp till två års fängelse). Någon hade reagerat på mitt pm, dragit slutsatsen att mitt agerande kunde vara brottsligt, och anmält det till sin överordnade. Därefter hade ärendet åkt upp i leden tills förut nämnda befäl hade beslutat att eftersom det eventuellt kunde röra sig om ett brott ifrån min sida så var det rätta att låta CU ta ställning till om det skulle drivas vidare. Det jag riskerade i så fall var dock naturligtvis "bara" dagsböter, då det i så fall torde ha rört sig om ett lindrigare fall av tjänstefel. Efter det hörde jag inget mer. Efter mellan en och två månader så ringde jag själv till CU för att höra hur det låg till med ärendet, och fick då beskedet att det var nedlagt.

Det finns stora gråzoner kring en polismans agerande kring besittning av föremål. Poliser får inte hur som helst rubba någons besittning genom att återbörda föremål till dess rätta ägare. Det finns dock tillfällen då det går bra. Om man t.ex. fångar en tjuv på färsk gärning så kan man plocka av denne stöldgodset och ge tillbaka det till den bestulne. En annan sak som poliser skall vara försiktiga med är att fråga saker. En fråga ifrån en polisman kan tolkas som en order. Man kan t.ex. inte fråga en person om det är ok att titta igenom dennes lägenhet utan att det anses som en husrannsakan. Polisen är dessutom mycket försiktigare än t.ex. åklagare med detta. Enligt lagtolkningar ifrån polisen så får du som enskild polisman inte ens knacka på dörren där en efterlyst person är skriven eller uppges befinna sig för att se om någon svarar utan ett gällande beslut om husrannsakan. Då jag har frågat åklagare samma fråga så förstår de inte problemet, utan tycker att knackandet inte alls är att jämställa med en husrannsakan. Som sagt, så finns det gott om gråzoner. Att arbeta i gråzoner är enligt min uppfattning något som man som polis gör i princip varje dag, eftersom lagstiftning aldrig kan anpassas helt till verkligheten. Vill man göra allt till 100% "by the book" så får man väldigt lite gjort och väldigt mycket skrivet. Så, för att vi som enskilda poliser skall kunna ge allmänheten hjälp, hinna svara på larm, lösa situationer och överhuvudtaget göra ett bra jobb så måste man in i gråzonen då och då. Sen skall man vara medveten om både den lagstiftning som styr agerandet och om vad syftet med en viss åtgärd är. I grunden skall allt man gör naturligtvis handla om samhällsnytta, om att hjälpa, skydda, ställa till rätta och öka tryggheten. Gråzonen verkar dock krympa snabbt då man går upp i graderna, ju högre befäl och ju längre bort ifrån gatan, desto striktare tolkningar. Och så måste det kanske vara.

Då jag såg till att kvinnan fick ut sina saker, så försökte jag både göra mitt jobb och göra det jag kände var rätt. Det är så jag jobbar. Jag var medveten om att jag begav mig in i gråzonen, men jag tyckte inte heller att jag var ute på andra sidan, inne i det juridiskt felaktiga. Alternativet att inte hjälpa henne och hennes barn kändes inte aktuellt, då de båda befann sig i en svår och utsatt situation och desperat behövde sina saker. Det var dessutom helt uppenbart att det var hennes saker som fanns i lägenheten, det sa även mannen som tidigare hade vägrat att lämna ut dem. Så jag löste problemet. Hade jag inte gjort det, så fanns dessutom risken att fler saker hade hunnit försvinna innan hon med mycket om och men hade fått hjälp av kronofogden att få tillbaka sina grejer. Men även de chefer som anmälde mig gjorde sitt jobb. De gjorde helt enkelt det som de ansåg vara korrekt enligt gällande lagstiftning, och ville få agerandet prövat av den rätta instansen, i det här fallet i första hand CU (och om det hade gått vidare, tingsrätten). Så baserat på min egen begränsade personliga erfarenhet, så verkar ryktena om "kåranda" och om att poliser håller varandra om ryggen då de begår brottsliga fel vara aningen överdrivna...

Om huliganism och hävdelsebehov

Jag jobbar rätt sällan på fotbollsmatcher. Om man har sin tjänst på utryckningen, där det (liksom överallt inom polisen) är underbemannat och där det dessutom finns minimibemanningar som måste hållas blir man inte särskilt ofta anspråkstagen för kommenderingar. Undantag finns, t.ex. de bevakningsuppdrag utanför ambassader och domstolar som har blivit allt vanligare på sistone.

För ett tag sedan så jobbade jag hur som helst på en fotbollsmatch. Risken för oroligheter hade bedömts vara låg, så vi var bara fyra grupper som jobbade. Det fanns inga uppgifter om att det skulle komma några risksupportrar ifrån bortalaget, och man hade bemannat efter att det skulle bli en lugn tillställning. Efter utsättningen så var två av grupperna i stan för att rekognosera efter hemmalagets risksupportrar och vi var två grupper vid arenan. Till en början var det också lika lugnt som det var tänkt att vara, men sedan upptäckte gruppchefen för min grupp en stor långfärds/turistbuss som stod dåligt parkerad vid arenan. Bussen stod dessutom precis utanför en pub, och i samma veva som vi bad bussen att parkera om så noterade kollegorna också att pubens uteservering var full av yngre män med rakade huvuden, liknande tröjor, och aggressiv framtoning. De hade kommit med bussen, och det krävdes inga djupare kunskap om supportervärlden för att inse att de hade kommit till Stockholm främst för att slåss, och i andra hand för att se på fotboll. Då det togs kontakt med gruppen på uteserveringen så framkom det att de flesta inte ens var bortalagssupportrar utan supportrar till en utländsk klubb med vilken bortalagets huliganer hade ett samarbete och att de enbart hade kommit hit för möjligheten att få fightas. Många av dem hade tandskydd och annan utrustning med sig, och flera såg också påtända ut.

Upptäckten av en stor busslast med risksupportrar/huliganer hann knappt kommuniceras ut på radion innan samma gruppchef gjorde mig uppmärksam på att det kom en större tropp med män marscherandes i hög hastighet i vår riktning längre ned på gatan, hemmalagets risksupportrar. Jag hade precis börjat röra mig ut i gatan då gänget på uteserveringen såg motståndarlagets huliganer och vällde ut över staketet runt uteserveringen. Jag fick springa ut för att hinna slå stopp på massan ifrån uteservereringen innan den hade passerat våra två polisgrupper i riktning mot hemmalagshuliganerna, vars syfte uppenbarligen var att attackera bortalagets supportrar. Jag fick dra batong och slå några slag i luften innan de som var ivrigast av busslasten med huliganer förstod att det skulle göra ordentligt ont att försöka ta sig förbi. Alla kollegorna reagerade direkt, och på nolltid så stod hälften av dem bredvid mig och hindrade bortalagshuliganerna att avancera och hälften av dem hade sprungit bort och spärrat vägen för hemmalagshuliganerna.

Det var svårt för mig att uppfatta vad som hände bakom ryggen eftersom jag hade ett 50-tal huliganer skrikandes och studsandes i sin iver att ta sig förbi oss framför mig, men jag märkte att det började landa saker vid våra fötter. Något som klirrade. Något som brann. Det var dock inget som träffade mig eller någon kollega. Efter att den initiala rusningen hade stoppats så lugnade det ned sig lite precis framför mig. Det skreks fortfarande mycket, men de som stod närmast mig verkade ha gett upp försöken att ta sig förbi mig. Istället så kom en ledare för bortalagssupportrarna fram och helt lugnt och i vänlig ton försökte övertala mig att släppa förbi de "gäster" som han bjudit med för att slåss mot hemmalagssupportrarna.... Jag uppfattade nu situationen som under kontroll, och efter det initiala adrenalinpåslaget då mer än hundra huliganer rusade mot varandra, så kändes det ganska lugnt och jag kände mig inte särskilt stressad. Det kan dock bero på att jag läste situationen dåligt (eller på att de som stod vid just mig var lite mer passiva), för senare fick jag höra av den kollega som (tillsammans med gruppchefen) har störst erfarenhet av den här sortens situationer och som stod på samma linje som jag att han kände att det var på håret att de ditresta slagskämparna försökte slå sig igenom oss, och de var ju en bra bit mer än 10 gånger fler än vi. Efter ett tags "stand off" så kom polisinsatschefen med en insatsbuss med sirener och skrikor påslagna och körde rakt in mot gruppen framför oss, vilket fick effekten att de skingrades. När de väl hade börjat backa så kunde vi snabbt valla in dem mot samma uteservering igen, och slog en ring runt den. Parallellt så drog det andra gänget slutsatsen att det var fler poliser på väg, upphörde med försöken att ta sig förbi kollegorna och omgrupperade sig någon annan stans.

Konfrontationen ledde till att det kallades dit en större mängd poliser. Bortalagshuliganerna lyckades man också hålla koll på under hela matchen och fram tills de stuvades in i bussen och eskorterades ut ur länet. Det blev dock vid ett tillfälle en obehaglig situation för de publikvärdar och ordningsvakter, samt de fredliga bortalagssupportrar som var ditresta då man spärrade av alla vägar ut ur den aktuella läktarsektionen för att kunna slussa slagskämparna direkt in i sin buss. Resultatet blev dock att de inte lyckades ställa till med mer bråk än att stå och skrika bakom gallren på sektionen där de var instängda, så det blev en lång och misslyckade resa för dem. Med hemmalagshuliganerna var det värre. De ställde till med ytterligare ett par våldsamma upplopp efter matchen, och dessvärre blev också en kollega skadad (dock ej allvarligt) av stenkastningen.

Så vad gör att folk åker tvärs över landet för att söka konfrontation med andra huligangrupper och kasta stenar på polisen? Jag har varken särskilt mycket kunskap om eller förståelse för fenomenet. Jag har tränat kampsport hela livet, så jag gillar själv att fightas. Och vill man köra hårt, så går det utmärkt att göra det på en del av landets MMA-klubbar, bara man respekterar träningens regler och sina motståndare/medtränande. Faktum är att om det var just själva fighten som var huvudsyftet med huliganismen så känns det som att de båda huligangängen lätt skulle kunna ha organiserat ett möte ute på något ödsligt fält någonstans. Det verkar dock sällan ske... Så nej, det är annat som ligger bakom. Givetvis handlar det om gruppprocesser, hävdelsebehov, machoideal, status, med mera, men det känns fortfarande som att jag saknar en pusselbit. Kanske är det så att tillhörighetskänslan blir mycket starkare för personer med svag självkänsla och stort bekräftelsebehov om man utsätts för en upplevd fara tillsammans med gruppen (och det kanske är lättare uppnått genom katt och råttalekar på stan än genom ett rallarslagsmål på ett fält)? Fast den kicken borde man ju kunna få på ett konstruktivt sätt i t.ex. försvarsmakten istället? Men det är klart, de flesta av här individerna är väl personer som inte skulle gå igenom deras antagningsprocess, och tur är väl det? Tja, hur som helst så är det tråkigt att de här unga männens oförmåga att hitta vettiga sätt att söka adrenalinkickar och bekräftelse skall behöva kosta samhället och skattebetalarna mångmiljonbelopp. Och minst lika illa att kollegor, vars uppgift är att hålla ordningen och skydda samhället (även då huliganerna själva) ibland drabbas av fysiska eller psykiska men efter deras våldsamma attacker.

Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.

Vi demonstrerar!

För några veckor sedan informerade det yttre befälet om att det under det aktuella dagpasset skulle hållas en demonstration utanför en mindre ambassad i vårt distrikt och att det skulle kunna komma att bli stökigt. Jag nämnde att med tanke på hur liten den aktuella folkgruppen är i Sverige så borde det väl bli lugnt. Jag hade helt fel.

Det fanns en mindre kommendering utsedd för att hantera demonstrationen, men efter ett tag kallade de på förstärkningar. Gruppen demonstranter var visserligen relativt liten, men de var också väldigt utåtagerande och stundtals aggressiva. Efter att det hade gjorts försök av enskilda demonstranter att ta sig in i den kontorsbyggnaden där ambassaden låg samt försök att ta ner och förstöra landets flagga som var hissad på en stång bredvid entrén så tvingades de ditkommenderade poliserna att ingripa, vilket ledde till stegrade motsättningar och mer aggressivitet. Då jag och min kollega anlände fick vi först i uppdrag att hålla dörren in till byggnaden,  men då det framkom att den gick att låsa ifrån insidan så ansågs det räcka med att min kollega satt där inne, och jag kunde istället hjälpa till att hantera de stökiga demonstranterna. Flera personer hade vid det laget klamrat sig fast vid flaggstången där den för dem förhatliga flaggan var hissad, och runt dem hade en stor del av gruppen samlats och stod och hoppade, skrek, dansade och skanderade. Eftersom de inte begav sig av och backade undan till den plats som var anvisad för demonstrationen på våra uppmaningar så flyttade vi på dem med våld. Kollegor förde, föste och knuffade undan dem som befann sig i närheten och jag tog tag i en man som hade klamrat sig fast i flaggstången med båda armarna. Jag märkte snabbt att det var bökigt att själv få bort hans grepp då jag bara kunde lossa en arm åt gången, så jag tog i stället tag i hans huvud och drog sakta men bestämt bakåt tills han släppte taget. Han försökte då klösa mig på armarna, men det resulterade bara i att jag drog ned honom på marken och att han rullade iväg över gräset. Han studsade snabbt upp igen, full av ilska och energi, men då han märkte att han inte kom tillbaka mot flaggstången så gav han efter ett tag upp och sprang iväg.

Händelserna vid flaggstången utlöste ett allmänt kaos som varade ett par minuter. En av demonstranterna slog med en planka mot en hundförare. Han blev gripen av kollegor. En äldre kvinna sprang sedan omkring med samma planka och viftade med den. Hon släppte den dock och sprang iväg då jag närmade mig. Efter ett tag lugnade det dock ned sig betydligt. Inga demonstranter var kvar vid flaggan och ingången. Då tog en kollega tag i mig och bad mig hjälpa till att ta en person. Vi greppade i var sin arm och gick lugnt med honom till en av bilarna. Det visade sig vara samma man som jag hade dragit bort ifrån flaggstången. Han hade varit våldsam mot kollegan, och greps för våld mot tjänsteman. Trots gripandet så fortsatte demonstrationen att vara lugn, och jag fick tillfälle att försöka börja prata med några av demonstranterna, som nu stod inom det område som var anvisat för dem. En del av dem var måttligt intresserade, men jag hittade en och annan som var villig att berätta om varför de var där och vad det var de demonstrerade emot (nej, det var inte Syrien, Iran, eller någon av de mer kända konflikterna...). Resten av demonstrationen förlöpte relativt lugnt, och någon timme senare bröts den upp på grund av ett ösregn.

Så till tankarna och funderingarna. Var det till en början proportionerligt av mig att dra bort demonstranten ifrån flaggstången med grepp om hans huvud (ej hals)? Det var säkert obekvämt, och även om jag drog långsamt finns det viss risk att han hade lite nackspärr dagarna efteråt. Jag tycker nog ändå att mitt agerande kan försvaras. Dels så kunde vi inte låta demonstranterna förstöra flaggan, det hade både skickat helt fel signaler om vart gränserna går för vad som är ok och inneburit en (om än minimal) kränkning av ambassadens immunitet. Dels så berodde en stor del av kaoset som plötsligt uppstod just på att det fanns folk som klamrade sig fast vid flaggan, så fort vi hade fort bort dem därifrån och på så sätt fått slut på den konfrontationen så lugnade det ganska snabbt ned sig. Dels så befann sig hela gruppen alldeles för nära själva ambassaden, och inne på ett område som var avspärrat. Sen kan jag tycka att om man medvetet springer förbi en polisavspärrning för att göra något man vet om är otillåtet, så måste man vara beredd på att utsättas för mildare våld. Tankesättet gäller självklart inte bara mitt agerande, utan även kollegornas.

Kan jag då förstå demonstranterna? Ja och nej. Jag förstår varför de demonstrerade. Men det gör jag för att jag fick chansen att i lugn och ro prata med några av dem. Rusningarna, skanderandet, aggressiviteten, med mera gjorde absolut ingenting för att få ut deras budskap. Det fanns inte ens någon publik, bara någon enstaka arbetare som var på väg ifrån eller till jobbet inne i det aktuella kontors/industriområdet, och de förstod troligtvis inte ens vilket land det hela rörde sig om. Det verkade mer handla om att få attackera och uttrycka hat mot den aktuella ambassaden än om att påverka och bilda opinion. Jag föreslog också under samtalet att de skulle skriva debattartiklar eller hitta andra sätt att få ut sitt budskap och informera om de folkrättsbrott som de uppgav att den aktuella regimen var ansvarig för. Jag kan absolut förstå frustrationen av att vara i ett annat land och höra om hur människor i ens hemland utsätts för grova kränkningar, men det känns onödigt om den ilskan bara skall leda till en konfrontation med svensk polis, som ju inte har någon påverkansmöjlighet på den situation som de är upprörda över. Det mest konstruktiva under hela demonstrationen, förutom att bara ha skickat budskapet till den aktuella ambassaden/beskickningen om att det finns människor som är kritiska till landets förehavanden, torde ha varit de enstaka samtal som fördes emellan poliser och demonstranter om det det hela faktiskt handlade om.

Just syftet, vad man egentligen vill åstadkomma, med en demonstration, är något som ofta är värt att fundera över. Vill man bilda opinion? Påverka människor? Eller bara visa närvaro och stöd för en viss grupp eller ilska mot en annan grupp? Eller är man egentligen ute efter att få angripa någon, starta bråk, använda våld? Vid exempelvis en del antirasistiska demonstrationer verkar det behjärtansvärda syftet att visa stöd för de grupper som utsätts för hat och diskriminering ofta vara underordnad syftet att få attackera meningsmotståndare eller polis. Då är det svårt att ta till sig någon del av budskap om tolerans och kärlek. Istället blir man till nyttiga idioter som bara stärker de åsikter som man säger sig vilja bekämpa. Men, det är klart, om det egentliga syftet är en mer polariserad debatt och mer stöd för egna extremistiska åsikter, då gör man naturligtvis helt rätt då hat föder hat och extremism göds av extremism i destruktiv symbios. Och även om det bara är mindre element i en demonstration som har en sådan agenda så kan man lätt med hjälp av den masspsykos som föds av att vara del av en grupp som gör något, känner något, och speciellt utsätts för något (blir "attackerade") tillsammans, snart få med sig en del som faktiskt bara hade tänkt sig en fredlig demonstration i regelrätta upplopp.

Nu kanske det låter som att jag är kritisk mot de flesta demonstrationer. Det är jag inte. Det finns mängder med exempel på när fredliga demonstrationer har gett önskade resultat. Jag förstår och respekterar även att demonstranter ibland använder sig av civil olydnad, som t.ex. att lägga sig framför fordon vid protester mot avvisningar av asylsökande som har fått avslag. Exemplet ifrån Öjnareskogen på Gotland visar med all önskvärd tydlighet att den sortens aktioner, i det fallet handlade det om att kedja fast sig vid avverkningsmaskiner, kan vara effektiva sätt att bilda opinion på. Bara man sedan är beredd att ta ett eventuellt straff har jag svårt att invända mot tillvägagångssättet, speciellt eftersom jag många gånger själv kan dela demonstranternas åsikter. Däremot går en skarp gräns emellan passiv/fredlig civil olydnad och våldshandlingar mot sak och person som skadegörelse eller attacker mot polis (som naturligtvis måste se till att korrekt fattade beslut kan verkställas även om inte alla håller med om dem). Om man ägnar sig åt det senare så har man åsidosatt demokratins spelregler, och tar sig rätten att kränka andra bara för att man har politiska åsikter som inte delas av samhället/lagstiftningen. Och då bör man stoppas, gripas och lagföras.

Pundarliv

Man stöter på en hel del elände i det här jobbet. Så pass mycket att det blir en del av vardagen. En del händelser står dock ut, slår igenom vardagstragiken för att de är så fruktansvärda. En helt ny kollega i turlaget fick till exempel inom loppet av någon månad två gånger vara med om att åka till ett jobb där en ung människa, ett barn, hade tagit livet av sig och sedan hittats av en förälder. Även om jag har tagit det här jobbet bland annat för att jag vill finnas till hands och hjälpa människor i svåra stunder så är jag glad över att jag ännu så länge har sluppit den sortens hjärtskärande tragedier. Däremot har jag, liksom alla poliser som jobbar i yttre tjänst, träffat på många människor som mår väldigt dåligt. Ofta (men inte alltid) så har det att göra med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Det här inlägget kommer att handla om narkotikamissbruk.

I somras fick vi larm om att en kvinna betedde sig aggressivt i ett lokalt centrum. Vi åkte dit och kunde ganska snabbt lokalisera kvinnan. Hon var inte direkt aggressiv mot oss, men var kraftigt påtänd och ganska utåtagerande. Vi erbjöd oss att ge henne skjuts till sitt stödboende, men vid en rutinmässig slagning fick vi reda på att hon var efterlyst för avtjäning av en tidigare dom. Då hon fick reda på det bröt hon ihop totalt. Hon var redan i mycket dåligt skick, och tragedin blev mer påträngande av att hon blev så ledsen. Det blev inte bättre av att de på den anstalt vi hänvisades till inte ville ta emot kvinnan på grund av hennes hälsotillstånd och påverkansgrad, så i slutändan fick vi beskedet att vi behövde köra henne till ett häkte (i en annan ände av länet) . Det innebär betydligt större personaltäthet och bättre översyn, men betydligt otrevligare lokaler. Det kändes dock som att hon hörde hemma på sjukhus och inte på anstalt, och jag hoppas att kriminalvården kombinerades med traditionell vård och missbruksvård. Vid en första anblick så trodde jag att kvinnan var i 60-års åldern. Hon var tandlös, utmärglad, skrynklig, och enormt bräcklig. Hon var i min ålder. Narkotikan och det hårda livet hade lett till att hon hade åldrats kraftigt i förtid, och jag tror dessvärre inte att hon har många år kvar att leva.

Dem som fastnar i allvarligt missbruk halkar ofta helt ur samhällets alla normala stöd- och skyddssystem. Man blir av med jobb och bostad. Om missbruket påbörjats i ung ålder har man ofta aldrig haft varken egen lägenhet eller ett arbete. De pengar man har går i första hand till knark, i andra hand till allt annat, och främsta inkomstkällan blir ofta brottslighet eller prostitution. Naturligtvis går det inte så illa för alla som missbrukar narkotika, och även bland "pundarna", dem som lever ett missbruksliv utanför samhället, finns det dem som klarar sig bättre och dem som klarar sig sämre. Det finns dock ingen som klarar sig bra. Ett exempel på ett tillfälligt lyft i tillvaron är då några av dem som tvingades flytta ifrån en illegal boplats där ett antal mycket nedgågna husvagnar länge bildat ett litet missbrukarsamhälle fick informellt tillstånd av markägaren till ett mindre koloniområde att slå sig ned i stugorna. Den kraftiga nedskräpning som naturligtvis följde blev ett mindre problem eftersom hela området snart skulle rivas och bli en byggarbetsplats, och det nya lägret de hade kommit till var betydligt trevligare än det de tvingades lämna.

Våra möten med dessa människor är ofta avspända och smidiga. Jag skulle säga att det bland poliser ofta finns en förståelse för deras svåra livssituation och att de bland de flesta missbrukarna finns en förståelse för att vi har ett jobb att sköta. Jag hade i somras ett närmast gemytligt möte med två missbrukare som hade tagit sig in på en byggarbetsplats och där påträffats av en väktare. De var troligtvis där för att stjäla koppar, en av de främsta inkomstkällorna för många, men hade inte hunnit plocka med sig något då väktaren hittade dem. Han var dessutom så trevlig mot dem att det kändes som att de redan hade ångrat sig då jag och kollegan kom fram. Vi stod och pratade lite i morgonsolen med dem (en av de två, en kvinna, hade jag träffat många gånger förut och alltid haft bra kommunikation med) och väktaren bjöd de två missbrukarna på cigaretter innan vi släppte dem och åkte iväg. Vi hade kunnat lagföra dem för både olaga intrång och ringa narkotikabrott genom eget bruk, men väktaren tyckte inte att det olaga intrånget var värt att ange till åtal och vi hade naturligtvis inget intresse av att ta upp en anmälan om ett narkotikabrott som inte gör någon som helst nytta för varken staten eller missbrukaren, så det blev inget skrivet alls. Någon månad senare träffade jag och en annan kollega på samma kvinna som vi pratat med vid byggarbetsplatsen, men då körandes på en vespa. Då blev det istället medtagande för kroppsbesiktning (misstanke om drograttfylleri) och den stöldanmälda vespan i beslag. Hon storgrät och bad oss att inte ta med henne, men det gjorde vi i alla fall. Inte för att hon hanterade stöldgods (vilket vi dock självklart skrev på) utan för att hon hade gett sig ut i trafiken drogpåverkad. Där går en tydlig gräns, och det behöver vi lagföra varje gång. Efter provtagning så släpptes hon självklart igen och den tillfälliga ilskan mot oss var helt borta, men exemplet säger mycket om hur missbrukarlivet egentligen ser ut än vad pratstunden i solen gjorde.

Den stora frågan är naturligtvis vad man kan göra för att hjälpa alla dessa människor. Beroendevården verkar, liksom de flesta sorters vård som direkt vänder sig till de svagaste i samhället, vara hopplöst underfinansierad. Sen att det, förutom det mänskliga lidande, kostar samhället stora pengar att ha människor som lever i ett totalt utanförskap tas inte med i kalkylerna. Dessutom verkar det vara svårt att hitta lagom avvägningar emellan tvång och frivillighet, krav och flexibilitet, i vården. Jag ser dagligen hur mycket elände drogerna ställer till med, så jag är för en restriktiv narkotikapolitik, men det känns som att synen på missbrukarna behöver förändras. Det borde vara en självklarhet att man använder sprututbytesprogram, att man (under kontrollerade former) ger narkotikaklassade läkemedel som kan förenkla avvänjningsprocessen, och att man inte kastar ut människor ur program som kan vara livsviktiga på grund av enskilda återfall. Sen är jag medveten om att det inte finns några enkla svar eller hundraprocentiga lösningar, men det känns ändå som att vi borde kunna få missbruksvården att fungera bättre än vad den gör idag. Det borde dessutom leda till en mindre marknad för narkotika och en mindre nyrekrytering in i missbruk, och det är kanske det viktigaste av allt.

Polistexter i andra bloggen - polishat, "romskt utseende", med mera

Sen jag startade den här bloggen har jag försökt att vara konsekvent med att enbart publicera texter som har sin utgångspunkt i och fokuserar på händelser som jag själv är med om då jag jobbar. Min tanke är ju att bloggen skall fungera som en inblick i min vardag som utryckningspolis. Därför har jag inte lagt upp texter här  där fokus är allmänpolisiära frågor eller samhällsproblem även då de har haft en koppling till mitt jobb och mina erfarenheter. Då jag av olika anledningar har skrivit dylika texter så har jag istället lagt upp dem på min andra, generella blogg. Det här inlägget är ett sätt att kort tipsa er läsare som följer den här bloggen om ett par texter som ni kanske kan tycka är intressanta.

Jag har idag lagt upp en text om fördomar, hat och attacker mot poliser i segregerade förorter. Den börjar med att ta upp ett tillfälle då två kollegor i mitt turlag fick en 11,7 kg tung sten kastad mot sin bil ifrån flera meters höjd. Det gick bra, men de kunde i värsta fall ha blivit invalidiserade. Sedan diskuterar jag polishatet och dess mekanismer.

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om signalementsuppgifter och etnicitet. Diskussionen började kring begreppet "etniska svenskar" och "svenskt utseende", och präglades enligt mig av en världsfrånvänd syn på vilket språkbruk som var acceptabelt, en syn som hade gjort det närmast omöjligt för oss poliser att använda signalement. Därför kände jag mig tvingad att skriva ett inlägg till om signalement, etnicitet, rasism och politisk korrekthet. Sedan dök begreppet "romskt utseende" upp och skapade en mindre storm på sociala medier (med anklagelser om rasbiologi) som spred sig till bl.a. DN, vilket gjorde att jag skrev ännu ett inlägg som blev väldigt välbesökt och diskuterat. För den som är intresserad av frågan, men inte orkar ta sig igenom tre inlägg, så rekommenderar jag det sista, det om "romskt utseende".

Jag blev i början av sommaren ombedd att skriva en krönika i Stockholmspolisens tidning Sambandet. Den handlar om hur polisens sätt att mäta verksamheten med kvantitativa mål styr fel och ger en dålig bild av hur väl polisarbetet i en grupp fungerar, speciellt på utryckningen där jag jobbar. Den tar även upp hur arbetets belöning inte är den feedback man sällan får, utan känslan av att ha hjälpt någon, gjort något betydelsefullt.

Även denna text är en krönika, men om hur debatten om att integriteten måste värnas genom att stoppa övervakning i form av kameror, telefonlistor, datalagring med mera missar att dessa åtgärder är helt nödvändiga för oss som poliser för att bekämpa brott. Och om hur det är enormt mycket mer integritetskränkande att bli misshandlade eller rånad än att fastna på en övervakningskamera.

Samtliga dessa texter, och en hel del till som berör polisiära frågor men som inte är direkt kopplade till mina egna erfarenheter som utryckningspolis, finns alltså på min ursprungliga blogg.

Slutligen så inser jag att jag med detta inlägg faktiskt gått ifrån mina principer genom att publicera en text här som inte har med mitt arbete att göra... Jag ber om ursäkt för det och lovar att inom kort återkomma med ett vanligt polisbloggsinlägg :-).

Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...