Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.

Vi demonstrerar!

För några veckor sedan informerade det yttre befälet om att det under det aktuella dagpasset skulle hållas en demonstration utanför en mindre ambassad i vårt distrikt och att det skulle kunna komma att bli stökigt. Jag nämnde att med tanke på hur liten den aktuella folkgruppen är i Sverige så borde det väl bli lugnt. Jag hade helt fel.

Det fanns en mindre kommendering utsedd för att hantera demonstrationen, men efter ett tag kallade de på förstärkningar. Gruppen demonstranter var visserligen relativt liten, men de var också väldigt utåtagerande och stundtals aggressiva. Efter att det hade gjorts försök av enskilda demonstranter att ta sig in i den kontorsbyggnaden där ambassaden låg samt försök att ta ner och förstöra landets flagga som var hissad på en stång bredvid entrén så tvingades de ditkommenderade poliserna att ingripa, vilket ledde till stegrade motsättningar och mer aggressivitet. Då jag och min kollega anlände fick vi först i uppdrag att hålla dörren in till byggnaden,  men då det framkom att den gick att låsa ifrån insidan så ansågs det räcka med att min kollega satt där inne, och jag kunde istället hjälpa till att hantera de stökiga demonstranterna. Flera personer hade vid det laget klamrat sig fast vid flaggstången där den för dem förhatliga flaggan var hissad, och runt dem hade en stor del av gruppen samlats och stod och hoppade, skrek, dansade och skanderade. Eftersom de inte begav sig av och backade undan till den plats som var anvisad för demonstrationen på våra uppmaningar så flyttade vi på dem med våld. Kollegor förde, föste och knuffade undan dem som befann sig i närheten och jag tog tag i en man som hade klamrat sig fast i flaggstången med båda armarna. Jag märkte snabbt att det var bökigt att själv få bort hans grepp då jag bara kunde lossa en arm åt gången, så jag tog i stället tag i hans huvud och drog sakta men bestämt bakåt tills han släppte taget. Han försökte då klösa mig på armarna, men det resulterade bara i att jag drog ned honom på marken och att han rullade iväg över gräset. Han studsade snabbt upp igen, full av ilska och energi, men då han märkte att han inte kom tillbaka mot flaggstången så gav han efter ett tag upp och sprang iväg.

Händelserna vid flaggstången utlöste ett allmänt kaos som varade ett par minuter. En av demonstranterna slog med en planka mot en hundförare. Han blev gripen av kollegor. En äldre kvinna sprang sedan omkring med samma planka och viftade med den. Hon släppte den dock och sprang iväg då jag närmade mig. Efter ett tag lugnade det dock ned sig betydligt. Inga demonstranter var kvar vid flaggan och ingången. Då tog en kollega tag i mig och bad mig hjälpa till att ta en person. Vi greppade i var sin arm och gick lugnt med honom till en av bilarna. Det visade sig vara samma man som jag hade dragit bort ifrån flaggstången. Han hade varit våldsam mot kollegan, och greps för våld mot tjänsteman. Trots gripandet så fortsatte demonstrationen att vara lugn, och jag fick tillfälle att försöka börja prata med några av demonstranterna, som nu stod inom det område som var anvisat för dem. En del av dem var måttligt intresserade, men jag hittade en och annan som var villig att berätta om varför de var där och vad det var de demonstrerade emot (nej, det var inte Syrien, Iran, eller någon av de mer kända konflikterna...). Resten av demonstrationen förlöpte relativt lugnt, och någon timme senare bröts den upp på grund av ett ösregn.

Så till tankarna och funderingarna. Var det till en början proportionerligt av mig att dra bort demonstranten ifrån flaggstången med grepp om hans huvud (ej hals)? Det var säkert obekvämt, och även om jag drog långsamt finns det viss risk att han hade lite nackspärr dagarna efteråt. Jag tycker nog ändå att mitt agerande kan försvaras. Dels så kunde vi inte låta demonstranterna förstöra flaggan, det hade både skickat helt fel signaler om vart gränserna går för vad som är ok och inneburit en (om än minimal) kränkning av ambassadens immunitet. Dels så berodde en stor del av kaoset som plötsligt uppstod just på att det fanns folk som klamrade sig fast vid flaggan, så fort vi hade fort bort dem därifrån och på så sätt fått slut på den konfrontationen så lugnade det ganska snabbt ned sig. Dels så befann sig hela gruppen alldeles för nära själva ambassaden, och inne på ett område som var avspärrat. Sen kan jag tycka att om man medvetet springer förbi en polisavspärrning för att göra något man vet om är otillåtet, så måste man vara beredd på att utsättas för mildare våld. Tankesättet gäller självklart inte bara mitt agerande, utan även kollegornas.

Kan jag då förstå demonstranterna? Ja och nej. Jag förstår varför de demonstrerade. Men det gör jag för att jag fick chansen att i lugn och ro prata med några av dem. Rusningarna, skanderandet, aggressiviteten, med mera gjorde absolut ingenting för att få ut deras budskap. Det fanns inte ens någon publik, bara någon enstaka arbetare som var på väg ifrån eller till jobbet inne i det aktuella kontors/industriområdet, och de förstod troligtvis inte ens vilket land det hela rörde sig om. Det verkade mer handla om att få attackera och uttrycka hat mot den aktuella ambassaden än om att påverka och bilda opinion. Jag föreslog också under samtalet att de skulle skriva debattartiklar eller hitta andra sätt att få ut sitt budskap och informera om de folkrättsbrott som de uppgav att den aktuella regimen var ansvarig för. Jag kan absolut förstå frustrationen av att vara i ett annat land och höra om hur människor i ens hemland utsätts för grova kränkningar, men det känns onödigt om den ilskan bara skall leda till en konfrontation med svensk polis, som ju inte har någon påverkansmöjlighet på den situation som de är upprörda över. Det mest konstruktiva under hela demonstrationen, förutom att bara ha skickat budskapet till den aktuella ambassaden/beskickningen om att det finns människor som är kritiska till landets förehavanden, torde ha varit de enstaka samtal som fördes emellan poliser och demonstranter om det det hela faktiskt handlade om.

Just syftet, vad man egentligen vill åstadkomma, med en demonstration, är något som ofta är värt att fundera över. Vill man bilda opinion? Påverka människor? Eller bara visa närvaro och stöd för en viss grupp eller ilska mot en annan grupp? Eller är man egentligen ute efter att få angripa någon, starta bråk, använda våld? Vid exempelvis en del antirasistiska demonstrationer verkar det behjärtansvärda syftet att visa stöd för de grupper som utsätts för hat och diskriminering ofta vara underordnad syftet att få attackera meningsmotståndare eller polis. Då är det svårt att ta till sig någon del av budskap om tolerans och kärlek. Istället blir man till nyttiga idioter som bara stärker de åsikter som man säger sig vilja bekämpa. Men, det är klart, om det egentliga syftet är en mer polariserad debatt och mer stöd för egna extremistiska åsikter, då gör man naturligtvis helt rätt då hat föder hat och extremism göds av extremism i destruktiv symbios. Och även om det bara är mindre element i en demonstration som har en sådan agenda så kan man lätt med hjälp av den masspsykos som föds av att vara del av en grupp som gör något, känner något, och speciellt utsätts för något (blir "attackerade") tillsammans, snart få med sig en del som faktiskt bara hade tänkt sig en fredlig demonstration i regelrätta upplopp.

Nu kanske det låter som att jag är kritisk mot de flesta demonstrationer. Det är jag inte. Det finns mängder med exempel på när fredliga demonstrationer har gett önskade resultat. Jag förstår och respekterar även att demonstranter ibland använder sig av civil olydnad, som t.ex. att lägga sig framför fordon vid protester mot avvisningar av asylsökande som har fått avslag. Exemplet ifrån Öjnareskogen på Gotland visar med all önskvärd tydlighet att den sortens aktioner, i det fallet handlade det om att kedja fast sig vid avverkningsmaskiner, kan vara effektiva sätt att bilda opinion på. Bara man sedan är beredd att ta ett eventuellt straff har jag svårt att invända mot tillvägagångssättet, speciellt eftersom jag många gånger själv kan dela demonstranternas åsikter. Däremot går en skarp gräns emellan passiv/fredlig civil olydnad och våldshandlingar mot sak och person som skadegörelse eller attacker mot polis (som naturligtvis måste se till att korrekt fattade beslut kan verkställas även om inte alla håller med om dem). Om man ägnar sig åt det senare så har man åsidosatt demokratins spelregler, och tar sig rätten att kränka andra bara för att man har politiska åsikter som inte delas av samhället/lagstiftningen. Och då bör man stoppas, gripas och lagföras.

Pundarliv

Man stöter på en hel del elände i det här jobbet. Så pass mycket att det blir en del av vardagen. En del händelser står dock ut, slår igenom vardagstragiken för att de är så fruktansvärda. En helt ny kollega i turlaget fick till exempel inom loppet av någon månad två gånger vara med om att åka till ett jobb där en ung människa, ett barn, hade tagit livet av sig och sedan hittats av en förälder. Även om jag har tagit det här jobbet bland annat för att jag vill finnas till hands och hjälpa människor i svåra stunder så är jag glad över att jag ännu så länge har sluppit den sortens hjärtskärande tragedier. Däremot har jag, liksom alla poliser som jobbar i yttre tjänst, träffat på många människor som mår väldigt dåligt. Ofta (men inte alltid) så har det att göra med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Det här inlägget kommer att handla om narkotikamissbruk.

I somras fick vi larm om att en kvinna betedde sig aggressivt i ett lokalt centrum. Vi åkte dit och kunde ganska snabbt lokalisera kvinnan. Hon var inte direkt aggressiv mot oss, men var kraftigt påtänd och ganska utåtagerande. Vi erbjöd oss att ge henne skjuts till sitt stödboende, men vid en rutinmässig slagning fick vi reda på att hon var efterlyst för avtjäning av en tidigare dom. Då hon fick reda på det bröt hon ihop totalt. Hon var redan i mycket dåligt skick, och tragedin blev mer påträngande av att hon blev så ledsen. Det blev inte bättre av att de på den anstalt vi hänvisades till inte ville ta emot kvinnan på grund av hennes hälsotillstånd och påverkansgrad, så i slutändan fick vi beskedet att vi behövde köra henne till ett häkte (i en annan ände av länet) . Det innebär betydligt större personaltäthet och bättre översyn, men betydligt otrevligare lokaler. Det kändes dock som att hon hörde hemma på sjukhus och inte på anstalt, och jag hoppas att kriminalvården kombinerades med traditionell vård och missbruksvård. Vid en första anblick så trodde jag att kvinnan var i 60-års åldern. Hon var tandlös, utmärglad, skrynklig, och enormt bräcklig. Hon var i min ålder. Narkotikan och det hårda livet hade lett till att hon hade åldrats kraftigt i förtid, och jag tror dessvärre inte att hon har många år kvar att leva.

Dem som fastnar i allvarligt missbruk halkar ofta helt ur samhällets alla normala stöd- och skyddssystem. Man blir av med jobb och bostad. Om missbruket påbörjats i ung ålder har man ofta aldrig haft varken egen lägenhet eller ett arbete. De pengar man har går i första hand till knark, i andra hand till allt annat, och främsta inkomstkällan blir ofta brottslighet eller prostitution. Naturligtvis går det inte så illa för alla som missbrukar narkotika, och även bland "pundarna", dem som lever ett missbruksliv utanför samhället, finns det dem som klarar sig bättre och dem som klarar sig sämre. Det finns dock ingen som klarar sig bra. Ett exempel på ett tillfälligt lyft i tillvaron är då några av dem som tvingades flytta ifrån en illegal boplats där ett antal mycket nedgågna husvagnar länge bildat ett litet missbrukarsamhälle fick informellt tillstånd av markägaren till ett mindre koloniområde att slå sig ned i stugorna. Den kraftiga nedskräpning som naturligtvis följde blev ett mindre problem eftersom hela området snart skulle rivas och bli en byggarbetsplats, och det nya lägret de hade kommit till var betydligt trevligare än det de tvingades lämna.

Våra möten med dessa människor är ofta avspända och smidiga. Jag skulle säga att det bland poliser ofta finns en förståelse för deras svåra livssituation och att de bland de flesta missbrukarna finns en förståelse för att vi har ett jobb att sköta. Jag hade i somras ett närmast gemytligt möte med två missbrukare som hade tagit sig in på en byggarbetsplats och där påträffats av en väktare. De var troligtvis där för att stjäla koppar, en av de främsta inkomstkällorna för många, men hade inte hunnit plocka med sig något då väktaren hittade dem. Han var dessutom så trevlig mot dem att det kändes som att de redan hade ångrat sig då jag och kollegan kom fram. Vi stod och pratade lite i morgonsolen med dem (en av de två, en kvinna, hade jag träffat många gånger förut och alltid haft bra kommunikation med) och väktaren bjöd de två missbrukarna på cigaretter innan vi släppte dem och åkte iväg. Vi hade kunnat lagföra dem för både olaga intrång och ringa narkotikabrott genom eget bruk, men väktaren tyckte inte att det olaga intrånget var värt att ange till åtal och vi hade naturligtvis inget intresse av att ta upp en anmälan om ett narkotikabrott som inte gör någon som helst nytta för varken staten eller missbrukaren, så det blev inget skrivet alls. Någon månad senare träffade jag och en annan kollega på samma kvinna som vi pratat med vid byggarbetsplatsen, men då körandes på en vespa. Då blev det istället medtagande för kroppsbesiktning (misstanke om drograttfylleri) och den stöldanmälda vespan i beslag. Hon storgrät och bad oss att inte ta med henne, men det gjorde vi i alla fall. Inte för att hon hanterade stöldgods (vilket vi dock självklart skrev på) utan för att hon hade gett sig ut i trafiken drogpåverkad. Där går en tydlig gräns, och det behöver vi lagföra varje gång. Efter provtagning så släpptes hon självklart igen och den tillfälliga ilskan mot oss var helt borta, men exemplet säger mycket om hur missbrukarlivet egentligen ser ut än vad pratstunden i solen gjorde.

Den stora frågan är naturligtvis vad man kan göra för att hjälpa alla dessa människor. Beroendevården verkar, liksom de flesta sorters vård som direkt vänder sig till de svagaste i samhället, vara hopplöst underfinansierad. Sen att det, förutom det mänskliga lidande, kostar samhället stora pengar att ha människor som lever i ett totalt utanförskap tas inte med i kalkylerna. Dessutom verkar det vara svårt att hitta lagom avvägningar emellan tvång och frivillighet, krav och flexibilitet, i vården. Jag ser dagligen hur mycket elände drogerna ställer till med, så jag är för en restriktiv narkotikapolitik, men det känns som att synen på missbrukarna behöver förändras. Det borde vara en självklarhet att man använder sprututbytesprogram, att man (under kontrollerade former) ger narkotikaklassade läkemedel som kan förenkla avvänjningsprocessen, och att man inte kastar ut människor ur program som kan vara livsviktiga på grund av enskilda återfall. Sen är jag medveten om att det inte finns några enkla svar eller hundraprocentiga lösningar, men det känns ändå som att vi borde kunna få missbruksvården att fungera bättre än vad den gör idag. Det borde dessutom leda till en mindre marknad för narkotika och en mindre nyrekrytering in i missbruk, och det är kanske det viktigaste av allt.

Polistexter i andra bloggen - polishat, "romskt utseende", med mera

Sen jag startade den här bloggen har jag försökt att vara konsekvent med att enbart publicera texter som har sin utgångspunkt i och fokuserar på händelser som jag själv är med om då jag jobbar. Min tanke är ju att bloggen skall fungera som en inblick i min vardag som utryckningspolis. Därför har jag inte lagt upp texter här  där fokus är allmänpolisiära frågor eller samhällsproblem även då de har haft en koppling till mitt jobb och mina erfarenheter. Då jag av olika anledningar har skrivit dylika texter så har jag istället lagt upp dem på min andra, generella blogg. Det här inlägget är ett sätt att kort tipsa er läsare som följer den här bloggen om ett par texter som ni kanske kan tycka är intressanta.

Jag har idag lagt upp en text om fördomar, hat och attacker mot poliser i segregerade förorter. Den börjar med att ta upp ett tillfälle då två kollegor i mitt turlag fick en 11,7 kg tung sten kastad mot sin bil ifrån flera meters höjd. Det gick bra, men de kunde i värsta fall ha blivit invalidiserade. Sedan diskuterar jag polishatet och dess mekanismer.

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om signalementsuppgifter och etnicitet. Diskussionen började kring begreppet "etniska svenskar" och "svenskt utseende", och präglades enligt mig av en världsfrånvänd syn på vilket språkbruk som var acceptabelt, en syn som hade gjort det närmast omöjligt för oss poliser att använda signalement. Därför kände jag mig tvingad att skriva ett inlägg till om signalement, etnicitet, rasism och politisk korrekthet. Sedan dök begreppet "romskt utseende" upp och skapade en mindre storm på sociala medier (med anklagelser om rasbiologi) som spred sig till bl.a. DN, vilket gjorde att jag skrev ännu ett inlägg som blev väldigt välbesökt och diskuterat. För den som är intresserad av frågan, men inte orkar ta sig igenom tre inlägg, så rekommenderar jag det sista, det om "romskt utseende".

Jag blev i början av sommaren ombedd att skriva en krönika i Stockholmspolisens tidning Sambandet. Den handlar om hur polisens sätt att mäta verksamheten med kvantitativa mål styr fel och ger en dålig bild av hur väl polisarbetet i en grupp fungerar, speciellt på utryckningen där jag jobbar. Den tar även upp hur arbetets belöning inte är den feedback man sällan får, utan känslan av att ha hjälpt någon, gjort något betydelsefullt.

Även denna text är en krönika, men om hur debatten om att integriteten måste värnas genom att stoppa övervakning i form av kameror, telefonlistor, datalagring med mera missar att dessa åtgärder är helt nödvändiga för oss som poliser för att bekämpa brott. Och om hur det är enormt mycket mer integritetskränkande att bli misshandlade eller rånad än att fastna på en övervakningskamera.

Samtliga dessa texter, och en hel del till som berör polisiära frågor men som inte är direkt kopplade till mina egna erfarenheter som utryckningspolis, finns alltså på min ursprungliga blogg.

Slutligen så inser jag att jag med detta inlägg faktiskt gått ifrån mina principer genom att publicera en text här som inte har med mitt arbete att göra... Jag ber om ursäkt för det och lovar att inom kort återkomma med ett vanligt polisbloggsinlägg :-).

Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...

Om en bojad tjej och sexuella trakasserier i en polisbil

Att hämta gripna misstänkta för snatteri eller stöld i butiker eller varuhus är ett av de vanligaste rutinjobben för en utryckningspolis. Men även dessa jobb kan bjuda på en del variation. För ett tag sedan kallades jag och kollegan till ett varuhus där en kvinna hade stulit, men vi ombads att trampa på gaspedalen eftersom hon tydligen var helt tokig. Väl framme så såg vi hur en stor ung man låg/satt ovanpå en spensligt byggd tjej och höll fast i hennes armar. Jag gick fram och tog över kvinnan efter att ha stämt av med mannen som höll henne. Hon var till en början helt lugn, och startade (till min stora förvåning) nästan direkt med att flirta ohämmat med mig och min kollega. Hon var dock uppenbart labil och blandade den mjuka tonen mot oss med hätska utfall mot den kvinnliga butikspersonalen som också fanns närvarande. Efter att hon två gånger försökt sträcka sig förbi oss och fysiskt attackera personalen sa jag till henne att vi skulle boja henne om hon försökte igen. Det tog inte många sekunder innan hon gjorde nästa försök att komma åt personalen, så jag vred runt henne och fick hjälp av kollegan att sätta på henne handfängsel. Vi insåg att vi inte kunde ha henne där, så vi förde ut henne mot bilen. På väg förbi personalen så lyckades hon överraska oss och skicka iväg en spark som träffade den kvinnliga butikschefen på benet. Vi satte in henne i bilen, där kollegan fick hålla koll på henne medan jag påbörjade förhör och anmälansupptagning. 

Det visade sig att kvinnan hade gått in i affären, och där plockat på sig ett hundratal varor utan något speciellt värde eller sammanhang, helt öppet stoppat ned dessa i väskor som också fanns i butiken och helt sonika gått ut. Då ett kvinnlig butiksbiträde gick efter henne och sa att hon behövde betala för varorna så attackerade hon och började misshandla henne. Det sprang fram fler butiksanställda, men kvinnan attackerade dem alla vilt och de fick inte kontroll på henne förrän mannen som senare höll fast henne kom och hjälpte till. Det blev ett antal förhör och anmälan om misshandel och stöld. Då jag kom tillbaka till bilen så höll kvinnan, trots handbojorna, på att försöka klättra upp i famnen på kollegan. De fysiska försöken till närmanden varvades med verbala inbjudningar och erbjudanden att göra både det ena och det andra... Så fortsatte det hela vägen in till arresten, och kvinnan gjorde även ett sista försök att övertala kollegan att komma med henne in i cellen... För att vara övertydlig så var kollegan självklart hela tiden väldigt tydlig i sitt avvisande av alla närmanden.

Det är inte helt ovanligt att tjejer man träffar på då man jobbar i uniform kan vara lite flirtiga. Det är dock definitivt ovanligt att tjejer man griper är det, och än mer någon som man har bojat. Vad gäller den här kvinnan så var det helt uppenbart att hon inte var psykiskt stabil. Stöldförsöket verkade egentligen bara handla om att skapa en situation där hon fick möjlighet att slåss. Hon var helt rabiat mot den kvinnliga personalen i butiken, men inte alls lika aggressiv mot mannen som höll henne. Och mot oss, speciellt då kollegan, var hon påstridig på ett helt annat sätt.Om kollegan hade velat hade man kunnat ta upp anmälan för sexuellt ofredande mot honom baserat på händelserna i baksätet, men det ansåg han av förståeliga skäl inte var nödvändigt. I slutändan handlar det ju om någon sorts tragedi, något torde ha hänt som gjorde att en ung tjej som dessutom hade kunnat vara rätt söt om det inte vore för att hennes beteende dolde det, gick till en affär för att söka slagsmål med personalen och sedan ragga på en av de poliser som grep henne. Man får verkligen hoppas att hon har fått något sorts hjälp av psykiatrin efter händelsen och att hon mår bättre nu.

Kriminalitetens effekter

Vi kallas till en adress i distriktet i vad som går ut som ett omedelbart jobb. Som vanligt är det "oklart" vad det rör sig om, men det skall handla om utpressning, dödshot och organiserad brottslighet. När vi väl får kontakt med offret/målsägaren på telefon så visar det sig att han inte är hemma ännu. Han har blivit hotad på jobbet av män med kopplingar till kriminella gäng i ett försök att pressa honom på pengar, och hotet riktades även mot hans familj. Vi väntade utanför bostaden tills mannen anlände, och gick sedan in tillsammans för att prata och hålla förhör.

Mannen hade för ett par år sedan utsatts för vad som verkade vara ett spontant utpressningsförsök av kända kriminella med stort våldskapital och med ledande positioner i ett kriminellt förortsgäng. Försöket verkade väldigt spontant och oöverlagt, då det rörde sig om i sammanhanget små summor och egentligen inte hade någon koppling till näringsverksamhet, förmögenhet eller något annat. Mannen, som av naturliga skäl blev livrädd då dödshot riktades mot honom och hans familj (sambo & barn), betalade då direkt den begärda summan. Det fick bara konsekvensen att ett liknande utpressningsförsök gjordes kort därefter. Då flydde mannen istället, ringde polis, och anmälde händelsen. Sedan, av rädsla för att hans familj skulle drabbas av repressalier, så flyttade de till en helt ny ort och startade ett nytt liv. Den följande polisutredningen om utpressningen och utpressningsförsöket gick aldrig hela vägen fram, trots att mannen/målsägaren kunde namnge de skyldiga. Hans vittnesmål ansågs inte räcka för en fällande dom, vilket för mig är ännu ett exempel på att vi sätter kraven på rättssäkerhet så högt att rättstryggheten, brottsoffers rätt till skydd och upprättelse, ständigt blir lidande. Offret, som är helt ostraffad själv, hade visserligen inga vittnen till själva hoten, men gott om olika sorters stödbevisning.

Tillbaka till nutid. Den aktuella natten hade mannen blivit kontaktad av personer som på nytt krävde att han skulle betala en summa pengar för att inte hans familj skulle råka väldigt, väldigt illa ut. De hänvisade även till namn kopplade till de tidigare fallen av utpressning. Mannen kontaktade återigen polisen, och begav sig sedan genast hem, där vi väntade. Förutom förhör och anmälansupptagning, så blev det även samtal kring risker, säkerhet, och hur det nya utpressningsförsöket påverkade mannen och hans familjs liv. Då vi sedan skrev på ärendet så hänvisade vi även ärendet till personskyddsgruppen för att någon med större kunskap än vi skulle göra en bedömning av behovet av säkerhetsåtgärder.

Fallet blev ännu ett tydligt exempel på vilka effekter brottslighet får för de drabbade och deras närstående. Hela deras nya liv raserades på några ögonblick. Plötsligt blir rädslan en del av vardagen igen, och kanske slutar det med en ny flytt, och ett ytterligare ett försök till nystart långt bort ifrån allt det de nu byggt upp de senaste åren professionellt och socialt. Men för männen som låg bakom hotet så gissar jag att det hela var en småsak, ett försök att få tag på lite lätta pengar emellan annan, grövre, kriminell verksamhet. De kände uppenbarligen till att mannen hade betalat en gång tidigare, och tänkte att det var värt ett nytt försök. Risken att åka dit om det inte fungerade ansågs nog inte vara särskilt hög. Jag har svårt att tro att de skulle verkställa de fruktansvärda hot som riktades mot mannen och hans familj eftersom det helt enkelt inte vore kriminell logik att riskera så mycket för så lite (vad gäller överlagda brott), men det gör inte det hela mindre traumatiskt för de drabbade.

Något som däremot är helt uppenbart är att männen bakom utpressningsförsöken inte kunde bry sig mindre om vilka effekter det får för en person att hota att ta livet av dennes barn. De har sedan länge valt att leva på ett sätt där hänsyn till andra helt enkelt inte är relevant. Brott begås antingen i stundens hetta för att hävda status och position, eller överlagt för att även ge pengar och makt. För överlagd brottslighet, vilket utpressningsförsöken helt uppenbart var, så är de relevanta faktorerna risken att åka fast och straffvärdet (om det inte riktas mot andra kriminella, då kommer fler faktorer/risker in). Det lidande brottet orsakar andra bryr de sig föga om. Att hotet riktas specifikt mot barn är bara ännu ett exempel på att det mesta snack om "heder" som finns vad gäller kriminella grupperingar, förortsgäng, med mera, mest är trams och mytbildning. Det handlar om egenintresse och att respektera regler som man själv har nytta av (t.ex. att inte prata med polisen), inget annat.

Det finns mer att säga om detta. Man kan prata om det nödvändiga i att polisen satsar specifikt mot organiserad brottslighet, vilket den mycket framgångsrika utredningen mot Södertäljenätverket är ett bevis på. Man skulle kunna önska att det fanns större förståelse för att detta (liksom många andra specialiserade verksamheter) tar resurser ifrån "kärnverksamheten", med tanke på all kritik polisen regelbundet får i media för dåliga "resultat" och yttranden om att det minsann inte behövs fler poliser. Man kan diskutera de mycket låga straff som gör att en hel del av den organiserade eller semi-organiserade brottsligheten sker med mycket små straffrättsliga konsekvenser (även då någon kan lagföras). Detta gäller t.ex. bostadsinbrott, där kombinationen av obefintliga straff (trots konsekvenserna för den drabbade) och låg risk att åka fast har gjort att många löst sammansatta kriminella nätverk nästan helt styrt över verksamheten dit. Men jag nöjer mig nu med att konstatera att det är viktigt att samhället gemensamt tar ställning och agerar mot de människor som har valt att leva på att utsätta andra för kränkningar och lidande. Och det innebär både adekvat lagstiftning och tillräckligt med resurser till alla led i rättskedjan, även de direkt brottsofferstödjande.

PS. Som vanligt har jag naturligtvis övervägt vad jag anser mig kunna skriva här utan att varken kränka nämnda personers integritet eller störa en pågående förundersökning. Att målsägaren haft kontakt med polisen är t.ex. redan känt av inblandade personer.