Medkänsla och kommunikation

När jag och kollegan fick jobbet att åka till en socialtjänstmottagning i distriktet för att avhysa två personer som vägrade att själva lämna lokalen vid stängning, så var det direkt uppenbart att det rörde sig om samma två personer, en far och hans son, som kollegor dagen innan hade behövt åka dit för att ta hand om. Då slutade det med att båda blev nedbrottade och bojade. Fadern fraktades sedan till psykakuten medan sonen omhändertogs enligt polislagen och fördes till polisstationen för en kortare förvaring. Totalt krävdes det insatser av tre patruller, två av dem under en längre tid (inklusive transporter och avrapportering). Dessutom rörde det sig om mycket duktiga poliser, som hade kunnat göra stor nytta på annat håll under den tiden.

När jag och kollegan fick jobbet så småpratade vi som vanligt på vägen fram till jobbet (och utan hjälp ifrån en av kollegorna som hade varit där dagen innan så vet jag inte om vi överhuvudtaget hade hittat till den väl dolda mottagningen...). Vi var båda överens om att vi skulle försöka se till att få ut männen själva, utan att behöva brottas eller boja någon. Det var naturligtvis bara en målbild, man vet aldrig vad som händer, men det var i alla fall en målbild som vi delade och var beredda att jobba för.

Väl på plats så började vi naturligtvis att försöka prata med männen. Problemet gällde att familjen hade fått ett boende av socialtjänsten som de tyckte var under all kritik, en hotellhem utan fungerande kylskåp och dålig vattenförsörjning. Det var fadern som hade bestämt att det bästa sättet att få socialtjänsten att hjälpa dem med att betala för ett annat boende var att vägra att lämna deras kontor, sonen var med som stöd och tolk (fadern pratade bara farsi). Förutom att vi från början förklarade för männen att de inte kunde stanna här och att vi på ett eller annat sätt till slut skulle behöva se till att de lämnade, men att vi verkligen inte ville göra det med våld, så engagerade vi oss även i att prata ett längre tag om det som för dem var den centrala frågan, deras problem med boendet och socialtjänsten. Vi förklarade gång på gång att inget skulle bli bättre av att ställa till problem och hamna i konflikt med både socialtjänsten och polisen och pratade även om olika mer konstruktiva sätt för dem att jobba för att förbättra situationen för sin familj. Vi presenterade tankar om att ta kontakt med ideella organisationer och religiösa samfund som hjälper både socialt utsatta och flyktingar med allt ifrån mat och boende till aktiviteter och juridiskt stöd. Vi pratade om att leta efter jobb, och även om vi höll med om att det finns mycket diskriminering på arbetsmarknaden så försökte vi säga att inte alla dörrar är stängda och om de använder samma envishet som de hittills bara använt till att sabotera för sig själva till att leta jobb så är det möjligt att de skulle kunna hitta arbetstillfällen. Vi pratade om var de skulle kunna vända sig för att konstruktivt protestera emot socialtjänstens beslut, allt ifrån media till olika granskningsorgan eller förvaltningsdomstolar. Och så vidare.

Efter ungefär en halvtimma förklarade jag att vi nu tänkte föra ut dem ifrån lokalen och se till att de kunde stänga och låsa. Fadern vända genast på sig och höll upp händerna för att bli bojad som ett tecken på att han fortfarande inte var beredd att lämna frivilligt. Jag sa då till sonen att jag nu tänkte föra ut hans far, och när han hade översatt så tog jag tag om faderns arm och gick ut med honom. Han lät sig föras ut, och sonen gick helt enkelt efter med min kollega bredvid sig. Väl utanför så stängde vakten som tålmodigt väntat medan vi pratade dörren och låste. Vi stannade kanske tjugo minuter till och pratade om samma saker, försökte övertyga dem om att ägna sin kraft åt mer konstruktiva sätt att jobba för familjens bästa, och sedan förklarade vi att vi behövde åka, skakade hand, och lämnade.

Jag vet inte om männen var tillbaka dagen efter, men jag tror inte det och jag har inte heller själv hört om några fler jobb på den aktuella socialtjänstmottagningen. Jag hoppas i alla fall att de istället började att ringa runt till Röda Korset med fler organisationer som skulle kunna hjälpa dem med att komma i kontakt med någon som faktiskt kan hjälpa dem med deras situation. Och om det är så, så har förhoppningsvis ingripandet både hjälpt den inblandade familjen och det lokala socialtjänstkontoret och det är ju att hjälpa folk som yrket i slutändan framför allt handlar om. Och om den hjälpen nu lyckades, så har vi även besparat polisen att framöver behöva skicka ut fler patruller för att komma ut och avvisa familjen i fråga.

Barn i förorten

I början av passet går det ut ett larm om ett butiksrånförsök i Rinkeby. Jag och kollegan lämnar utsättningen och åker. Det var egentligen redan kört att få tag på gärningsmannen. Det tar några minuter ifrån att butiksägaren ringer 112 tills att LKC går ut med jobbet, och därefter skall vi ner, lasta bilen, och köra ut, medan det tar sekunder för en tilltänkt rånare att försvinna i sin egen hemmiljö. Man blir helt beroende av vittnesmål som kan peka ut vart han har tagit vägen, och tyvärr är det ofta ont om sådana.

Kollegan utses hur som helst till polisinsatschef för den lilla insatsen, och vi tar oss direkt till objektet, en liten godisbutik. Det visar sig snabbt att rånförsöket misslyckades totalt. Rånaren hade kommit in med en yxa, ett pistollikande föremål och en påse och beordrat butiksinnehavaren att fylla på påsen (med pengar). Han hade dock ställt sig så att butiksinnehavaren lätt kunde springa ut ur butiken och ropa på hjälp, vilket han också gjorde. Det förvirrade rånaren sprang helt enkelt efter ut ut butiken och försvann, utan att ha fått med sig ens en snickers...

En anledning till rånarens tafatthet var antagligen hans unga ålder, som uppskattades till 15-16 år. Han var alltså ett barn enligt lagen. Men tyvärr är det många barn i förortsmiljön som hamnar snett tidigt.

Eftersom det rörde sig om en godisbutik så fanns det även många barn runt omkring. Ett av dem, en liten pojke på kanske 5-6 år, var också det bästa vittnet, och kunde beskriva detaljer på rånarens klädsel som butiksägaren hade missat. En grupp andra små barn följde med oss runt då vi letade igenom närområdet efter saker som rånaren kan ha slängt under flykten, främst då yxan. De var otroligt charmiga och vänliga, och det var nästan lite tråkigt att lämna dem då vi gav upp letandet.

Vi hann inte komma många meter med bilen då en flicka i 11-12årsåldern vinkar till oss. Hon och hennes kompisar hade hittat en treårig pojke som vandrade omkring ensam bredvid den kraftigt trafikerade lokalgatan. Självklart stannar vi för att ta hand om pojken och försöka återföra honom till hans föräldrar. Efter att vi med hjälp av hjälpsamma förbipasserande försökt prata med honom på svenska, spanska, arabiska (olika dialekter), turkiska, romani, och kanske några fler språk som jag missade, så kunde vi konstatera att vi inte fick mer än nickanden och huvudskakningar ur honom. Han pekade dock i riktning ut mot den stora vägen, så jag plockade upp honom och vi började promenera. Som tur var verkade han vara trygg med mig, han hade gråtit förut men lugnade ned sig. När vi kom hela vägen ut, så pekade han och sa "lastbil", det första och sista ordet som han yttrade medan han var med oss. De hjälpsamma barnen som hade räddat honom ifrån att riskera att bli påkörd cyklade med oss, så vi var en liten klunga som frågade alla vi passerade om de kände igen barnet. Det gjorde ingen.

Vi fortsatte att försöka fråga honom om mamma, och han fortsatte att peka. Den här gången ledde färden in på en innergård och upp i ett trapphus. Inte heller där kände någon igen barnet. Sedan fick kollegan till slut det förväntade samtalet ifrån LKC, mamman hade ringt in och sagt att hon hade tappat bort sitt barn. Han tog telefonkontakt med henne, hon visade sig vara i Centrum, och vi promenerade dit. Jag bar fortfarande på pojken (som fortfarande var nöjd och lugn), och när vi passerade områden där de äldre ungdomarna hängde, så kom några av de vanliga kommentarerna. "Gris!". "Släpp honom!". Med mera... Vi ignorerade naturligtvis kommentarerna helt och hållet, och kort därefter var den lille pojken åter hos sin mamma. Det visade sig då att han var bror till den några år äldre pojken som hade varit så duktig på att observera detaljer på rånarens klädsel...

Jag har tidigare nämnt att det är ett stort problem att många ungdomar i förorter som Rinkeby har en dålig attityd, inte bara till polisen utan till samhället i allmänhet och till lagar och regler. Detta leder ofta till kriminalitet och moraliska sammanbrott av typen som den 15-16-årige rånaren ägnade sig åt. Självklart gäller inte detta alla, men så pass många att det är ett stort problem, både vad gäller lokala oroligheter och rekrytering till kriminella nätverk. I skarp kontrast till detta är ofta de små barnen hur vänliga och charmiga som helst, och kanske speciellt mot oss poliser. Det är bara ett av många tecken på att det som gör att så många av dem senare "hatar" polisen och samhället och blir kriminella knappast har att göra med värderingar som de får med sig ifrån sina föräldrar och deras kultur, utan beror helt och hållet på den lokala ungdomskulturen som de växer upp i. Och de destruktiva krafterna som finns i den kräver både integritet och/eller positiva förebilder att stå emot.

Lögner överallt

Något av det första som man behöver lära sig när man jobbar som polis är att vara lagom skeptiskt till sanningshalten i vad folk säger. Om man precis har fått tag på en person som är misstänkt för ett brott, speciellt då om det rör sig om en yrkeskriminell, så har man en hög mental förberedelse på att personen kommer att ljuga. Tyvärr är det ju också så att en brottsling har väldigt lite motivation att tala sanning. Det kostar honom ingenting att obstruera rättsprocessen allt han kan, och han har inget att vinna på att berätta precis vad som har hänt, han får ändå samma straff.

Om man har att göra med vanliga "Svenssons", t.ex. vid ett lägenhetsbråk, så är de inblandade ofta personer med generellt sätt högre trovärdighet. Men likväl så får man nästan alltid historier som skiljer sig väldigt mycket ifrån de olika parterna, så minst en person ljuger nästan alltid. Och oftast är det naturligtvis gärningsmannen som ljuger mest och offrets version som ligger närmast sanningen. Just det att en målsägare berättar vad som har hänt på ett korrekt och sanningsenligt sätt är nästan en förutsättning för att det skall vara möjligt att bilda sig en uppfattning, annars blir allt bara ett kaos av lögner ifrån alla håll.

Häromdagen var vi på ett jobb som gick ut som en konflikt om en andrahandsuthyrning av en lägenhet. Det hade varit en patrull på platsen tidigare som hade medlat och gett råd, men bråket hade blossat upp igen. Då jag och kollegan kom dit så fanns där ett antal människor, varav de flesta talade dålig svenska och många var upprörda. Vi försökte metodiskt att separera folk och prata med dem en och en för att bilda oss en uppfattning om vad som hade hänt, men det försvårades av att det fanns ont om avskilda utrymmen att prata på. Vi fick snabbt fram att det rörde sig om en konflikt emellan en man som sedan några dagar hyrde en lägenhet av en kvinna och kvinnan med familj. Kvinnan och hennes mor var närmast hysteriska och talade om att han hade hotat dem med kniv. Då jag försökte få hela berättelsen ur kvinnan så blev det dock snabbt klart för mig att hon ljög om en massa olika saker. Vi visste ifrån oberoende vittnen att kvinnan hade haft män med sig (det visade sig vara hennes bröder), men hon hävdade att hon bara var där med sin mor. Hon sa att hon hade tänkt hyra ut till dem som inneboende, men det var helt uppenbart att hon inte hade tänkt dela den lilla lägenheten med ett för henne okänt par. Hon hävdade att mannen, som hade ett sår i ena fingret, hade skurit sig med kniven, fast det uppenbart var ett klämsår. Sedan kom hennes lillebror till platsen, och då jag pratade med honom så fick jag, med undantaget att han sa att han och hans bror också hade varit på platsen, samma osannolika berättelse om omständigheterna kring knivhotet. Då tröttnade jag. Jag förklarade för honom att jag var less på att höra uppenbara lögner och att hela deras trovärdighet, inklusive angående att de skulle ha blivit hotade med kniv, var närmast obefintlig. Efter en kortare diskussion sade sig lillebrodern vara beredd att berätta sanningen. Han kom sedan med en historia som var mycket mer trovärdig. Grunden till konflikten var mycket riktigt andrahandsuthyrningen, men systern bodde inte i lägenheten utan hyrde ut hela. Mannen hade hotat dem med kniv, men såret på fingret hade han fått då dörren hade tryckts igen av deras mor när han, fortfarande med kniven i handen, var inblandad i ett bråk med storebrodern.

Med de nya uppgifterna så tog vi upp en anmälan om olaga hot mot mannen som hyrde lägenheten, men vi förklarade också att de som hade hyrt ut den skulle hålla sig undan ifrån lägenheten och ta alla diskussioner på telefon. Även om knivmannen bara hade bott där i två dagar, så hade han och hans gravida fru besittningsrätt till lägenheten. Sedan fick de lösa de ekonomiska förehavanden civilrättsligt, med advokater och vräka paret med hjälp av kronofogden om de inte kom överens.

Lögnen om att kvinnan fortfarande bodde i lägenheten berodde helt enkelt på bidragsfusk, hennes mor hade egentligen inte rätt till bostadsbidrag eftersom den vuxna dottern bodde där, men dottern låtsades bo i den lägenhet som hon hade förstahandskontrakt på och som hon under tiden hyrde ut svart. Vi hade antagligen inte tänkt så mycket mer på det om hon inte hade ljugit om saken, eftersom vi hade fullt upp med själva bråket. Nu när vi blev uppmärksammade på det så kommer vi (det är inte gjort ännu för att det har varit hysteriskt mycket jobb de senaste passen) att skriva en anmälan om bidragsfusk. Det tragiska är att det är så otroligt vanligt med att folk är skrivna på en adress och bor på en annan, vilket många gånger beror på bidragsfusk, att man som polis knappt reagerar om de inte markerar ut sig själva genom uppenbara lögner. Jag hade antagligen kunnat skriva anmälningar om bidragsfusk mängder med gånger om jag bara hade haft/tagit mig tid att gräva i varför olika personer helt uppenbart är skrivna på andra adresser än de de bor på. Tyvärr, så verkar den här sortens fusk också vara speciellt vanligt i de segregerade förorterna. När vi konfronterade familjen med lögnerna och fusket så var svaret bara "Alla gör det". Om det är så här det fungerar, så kan man lika gärna skrota bostadsbidraget.

En annan tragisk detalj är lättheten med vilken vissa människor ljuger. Kvinnan med lägenheten var det kanske värsta exemplet. Hon ljög om ett antal detaljer som hon borde förstått helt uppenbart skulle gå att se igenom, som t.ex. att mannen hade skurit sig själv fast det var tydligt att det inte var ett skärsår som han hade, och spärrade sedan upp sina ögon och såg anklagande på mig då jag påpekade att hon ljög. Tyvärr är det väl med lögner som med kriminalitet, när man väl har vant sig vid det, så slutar man att ifrågasätta sig själv och fundera över moraliska aspekter med det man gör, man kör på av bara farten...

Latinamerikansk förhandling

Som så ofta var jobbet "lite oklart" då det gick ut, men tydligen så satt det en man på ett tak, och dit hade han tagit sig för att undvika en grupp män som nu stod nedanför och var hotfulla. Efter att ha letat ett tag på taken i närheten av den adress som vi först fick och kammat noll, så fick vi kompletterande information som ledde oss rätt. Och mycket riktigt så satt det också en man på taket, och det satt fyra män i gräset utanför tomten. De som satt nedanför (de var inte ett dugg hotfulla då vi kom) kom fram till mig och började tala spanska, eftersom ingen av dem talade svenska. Dom blev naturligtvis glada då det visade sig att jag kunde tala med dom. Under tiden gick kollegan fram för att tala med mannen som höll på att klättra ned ifrån taket, som talade hyfsad svenska efter att ha varit i Sverige i flera år.

Sammanfattningsvis så handlade det hela om att en av dem på marken hade en konflikt med han på taket angående betalning för utfört arbete. Mannen på taket hade en firma som utförde arbeten på hus, bland annat måleri. Mannen på marken hade jobbat för honom men inte fått betalt på flera månader. Enligt takmannen berodde det på att han vid ett jobb hade skadat några fönster som sedan behövde ersättas av dennes firma. Det verkade dock inte som om förlusten han hade gjort på fönstren var alls lika stor som de betalningar som han hade vägrat att betala ut till arbetaren. Den uppenbart fattige arbetaren hade nu alltså kommit för att kräva sina pengar. Och i desperation hade han också hotat mannen som vägrade att betala honom till livet.

Polisiärt, så var det bara frågan om att ta upp en anmälan om olaga hot, avvisa männen ifrån platsen, och sedan lämna. Konflikten emellan företagaren och arbetaren är civilrättslig och inte vårt bord. Men jag kände med den uppenbart medellöse arbetaren vars svar när jag förklarade att han borde gå till facket och att han behövde en advokat för att stämma företagaren på sina pengar var "Gud är min advokat" och vars tal om hungriga barn i hemlandet som han behövde skicka pengar till med största sannolikhet var helt sant. Han hade troligtvis inga möjligheter att legalt få tillbaka några pengar ifrån företagaren, och än mindre då han varken kunde språket eller systemet i landet som han befann sig. Så jag bearbetade företagaren lite, förklarade för honom hur dåligt det var för hans rykte i området att det ställdes till scener och blev konflikter, och kollade sedan med arbetaren hur mycket pengar han ville ha för att bli nöjd. Efter en kort förhandling så hade jag medlat fram en lösning som de båda skakade hand på, och arbetaren fick också hälften utbetalt direkt i kontanter. Jag vågar säga att alla inblandade var mycket nöjda med polisens arbete då vi lämnade...

Ingripande på väg hem med tunnelbanan

Det är natt mellan lördag och söndag och jag är på väg hem ifrån en trevlig men lugn kväll med vänner söder om stan. Väl ombord på blå linje står jag min vana trogen upp precis innanför dörrarna. På andra sidan det lilla öppna området emellan dörrparen står en man och en kvinna och pratar upprört. I alla fall är kvinnan upprörd och ledsen, och hon verkar vilja gå därifrån. Av samtalet förstår jag ingenting, de talar antagligen amarinha eller tigrinha. Mannen har dock greppat tag i kvinnans arm och det ser ut som att han håller kvar henne mot hennes vilja. Jag ställer mig närmare, både för att göra dem medvetna om att jag observerar och för att kunna agera om det behövs. Jag avvaktar ett tag, men frågar sedan kvinnan på svenska om allt är bra. Hon tittar snabbt åt mitt håll, men svarar inte. Antagligen förstod hon inte frågan. Deras diskussion fortsätter och mannen flyttar nu sin hand ifrån kvinnans arm till hennes hals. Då är måttet rågat för min del. Jag räcker påsen som jag bar på (med min jacka och en matlåda som mina fina vänner skickat med mig ifrån festen) till en ung man som står mitt emot och kliver in. Jag trycker undan mannen ifrån kvinnan med ena handen och drar upp polisbrickan med den andra och identifierar mig som polis.

Redan här kunde jag ha gripit mannen. Någonstans i bakhuvudet visste jag att det hade inneburit att jag hade behövt hålla kvar hela det fulla tunnelbanetåget tills ordningsvakter och senare polis kom till platsen, och de i sin tur hade behövt leta upp och förhöra kvinnan (som hade försvunnit så fort jag knuffade undan mannen ifrån henne) och några vittnen som hade observerat händelseförloppet. Det kanske ändå hade varit rätt sak att göra, men jag agerade instinktivt för att lösa den akuta situationen och sa till mannen att han var avvisad ifrån tåget och att han skulle gå av. Eftersom jag själv skulle av på nästa hållplats (för att gå hem och sova) så ville jag inte riskera att mannen skulle leta upp kvinnan efter att jag hade lämnat tåget och fortsätta sina trakasserier. Han vägrade dock och greppade i stället tag med båda händerna i en stång. Vid det laget var jag ju inställd på att få av mannen ifrån tåget, så jag bänder loss hans fingrar (han hade ett riktigt starkt grepp), och knuffar och slänger sedan ut honom ur vagnen. Han greppar tag i skjorta, som slits sönder, men hamnar på backen på perrongen utanför vagnen. Innan dörrarna har stängts så får han dock in en fot emellan, vilket leder till att de öppnas igen. Jag står vid dörrparet och väntar på honom och tar tag i honom igen när han försöker tränga sig in. Nu försöker han skalla mot mig och även spotta mot mig. Tydligen träffade han min näsa med sin skallning, för jag märkte senare att jag hade ett litet uns av näsblod, men det är inget jag noterar då. Under hela händelsen så har jag aldrig sett honom som ett hot mot mig, och därför nöjt mig med att ta bort och slänga ut honom, hade han varit farligare så hade jag behövt gå mycket hårdare fram och direkt satsa på att kasta ned honom på marken. Men nu insåg jag i alla fall att det inte fanns några andra lösningar än att gripa honom, så jag slänger ned honom på golvet inuti vagnen, sätter ett knä på honom, håller kvar honom och säger till någon att kalla på ordningsvakterna.

Där jag sitter och väntar så frågar den unge mannen som jag gav min påse hjälpsamt om jag vill att han skall stanna och vittna om att han också såg hur den gripne greppade om halsen på kvinnan. Jag säger att det vore bra om han gör det. Någon annan noterar en strimma med blod vid min näsa och räcker mig en näsduk. Mannen som jag har gripit verkar ha fattat att leken är slut, och gör inga nämnvärda försök att komma loss. Efter ett tag anländer ordningsvakter. Personerna runt omkring har redan sagt till dem att jag är polis, och de ber om att få se min bricka. Jag visar den, och en av dem tar över mitt grepp på mannen och för ut honom ur vagnen. Då börjar han försöka slita sig loss, så jag går och hjälper till att trycka upp honom mot en trappa och boja honom.

Ett tag senare anländer polisen. Eftersom vi redan befinner oss i Västerort så är det kollegor till mig som kommer. De håller tåget tills de har letat upp kvinnan som mannen först trakasserade, och släpper sedan iväg det. Därefter håller de metodiskt förhör med inblandade personer (inklusive mig) och vittnen. Jag passar på att byta om ifrån den sönderslitna skjortan till jackan som jag bar på, och efter att ha blivit förhörd, tackat vittnet som hade stannat kvar, och småpratat lite med kollegorna så kommer en ny tunnelbana som jag åker med sista stationen hem.

Så vad lärde jag mig av det här? Om jag hade varit bryskare med min våldsanvändning ifrån början, så hade jag antagligen räddat både min skjorta och sluppit att bli spottad på, men då hade det ännu inte heller hunnit bli motiverat att gå fram hårt. Kanske borde jag bara ha stått kvar med mannen efter att ha knuffat undan honom ifrån kvinnan och samtidigt försökt få någon att se till att lokföraren tillkallade ordningsvakter. När man stöter på en situation då man är ledig och civil är det inte alltid lika lätt att instinktivt se vilket handlingsalternativ som är det naturligaste och smidigaste. Det som dock är helt uppenbart för mig, oavsett om jag jobbar eller är ledig, är att jag inte tänker stå passiv när en oskyldig person blir utsatt för något sorts övergrepp.

Skadegörelse för skoj skull

Mot slutet av ett nattpass en lördagsnatt då vi kör på en gata nära ett lokalt centrum så ser kollegan två personer som går inne i ett bostadsområde. Tydligen väckte de hans intresse, för han kör runt området för att kontrollera vad de gör (vägen där han såg dom var blockerad av en bom). När vi letat oss in och tillbaka mot vägen där de gick och får syn på dem riktar en av dem precis en ordentlig hoppspark mot en parkerad bil. Han gasar och vi flyger ut och griper dem. Det var två berusade killar som plötsligt hade fått för sig att attackera en parkerad bil med sparkar. Bilen var bucklig och repad. Jag pratar med en av killarna, en 30-åring med bra jobb som tjänar dubbelt så mycket som jag, och han hade absolut ingen förklaring till upptåget. Medan kollegan går in och väcker familjen som fått sin bil tillbucklad identifierar jag upp och förhör honom. Han erkänner och säger sig vara beredd att betala skadorna. När bilägaren kommer ut så blir det lite hetsk stämning, av förklarliga skäl så blir han allt annat än glad när han ser sin nylackerade bil repad och bucklad med skomärken över hela ena sidan. Han får skälla av sig lite på mannen jag har pratat med. Killen slänger ur sig lite ursäkter som inte imponerar på bilägaren och efter ett tag går jag in och bryter och skickar iväg honom. Den andre killen tar vi däremot med eftersom han är utlänning och inte har någon fast adress i Sverige. Han grips i flyktfara för att han inte skall kunna lämna landet utan att betala för sig. Dessutom behövde han nyktra till en del innan han kunde förhöras.

För bilägarens del, så räddade kollegans skarpa ögon honom ifrån att själv behöva stå för en självrisk på 6000 kronor när skadorna lagas, så han var naturligtvis tacksam. Och det är alltid kul när man känner att man konkret faktiskt hjälper någon när man jobbar. Killarna lär dömas till dagsböter samt skadestånd, varav skadeståndet kommer att bli den stora kostnaden (även försäkringsbolaget skall naturligtvis ha sina kostnader täckta). Men hade de inte haft en sådan osannolik otur att vi hade passerat precis när de sparkade på bilen så hade de naturligtvis kommit undan med det, vilket ju är fallet med de flesta sådana här upptåg. Även om en skadegörelse aldrig kan jämföras med rån, misshandel eller inbrott, så är det ändå nedslående att människor bryr sig så lite om vad deras handlingar får för konsekvenser för andra. Och i det här fallet var det dessutom så totalt meningslöst, vilket en av gärningsmännen kanske märkte själv när han stammande skulle förklara för bilägaren varför de hade roat sig med att buckla hans bil.

Backjobb och pistolbeslag

För ett tag sedan fick jag och min kollega ett larm om att en man hade varit och hotat en kvinnan med pistol vid hennes lägenhet. Även grannarna hade ringt, eftersom mannen hade slagit sönder en ruta vid ytterdörren till trappuppgången på väg in. När vi kom till platsen möttes vi av ordföranden i bostadsrättsföreningen, som berättade att några barn på gården hade sett mannen bära på ett pistolliknande föremål. Det verkade dock som om mannen redan hade lämnat, och dessutom tappat något i trapphuset.

Vi gick in och säkerställde att mannen inte var kvar, varken utanför eller i den aktuella lägenheten. I samtal med kvinnan som hade blivit hotad så framkom att hon hade lånat pengar av mannen, och att de varit överens om att hon skulle betala om ett par veckor, men att han hade tidigare under kvällen kommit påtänd och krävt sina pengar direkt. När hon svarade att hon inte hade några pengar för tillfället, så hade han plockat fram en pistol som han viftade med. Kvinnan stängde då dörren och ringde till polisen. När mannen hade gått ut ur trappuppgången hittade kvinnan ett tomt magasin liggandes utanför sin dörr. Mannen hade sedan kommit tillbaka och skrikit att han ville ha sina pengar och det han hade tappat, samt kastat sten på kvinnans fönster så att det gick sönder, men lämnat innan vi kom till platsen. Eftersom hon kunde identifiera honom så var jag sugen på att försöka få beslut om husrannsakan direkt i hans lägenhet, som låg i närheten, men vi behövdes på annat håll så det stannade vid en anmälan om olaga hot och skadegörelse.

Senare under natten sker två saker med koppling till vårt jobb. Dels så får en patrull en handräckning som visar sig röra samma man. Han hade avvikit ifrån missbruksvård och skulle hämtas in igen. I samband med att vi förstår att det jobb som kollegorna var på väg till rör samme man som vi letade efter tidigare, så går det ut larm ifrån den aktuella adressen igen. Vi hade redan avbrutit den avrapportering som vi höll på med för att åka med kollegorna och leta efter mannen, samt naturligtvis informerat om att han hade varit aggressiv och viftat med vapen tidigare under kvällen när radion säger att någon springer omkring med ett tillhygge och är hotfull utanför samma lägenhet som sist.

Vi kommer fram samtidigt som kollegorna och kontrollerar snabbt den lägenhet i vilken målsägaren i det tidigare ärendet bor. Hon var inte hemma, men två andra personer uppehöll sig i lägenheten, en man och en kvinna. Kvinnan uppgav att hon var vän med lägenhetsinnehavaren. Vi får inte så mycket information av dem, och beger oss för att kontrollera den misstänktes lägenhet precis i närheten. Väl där ser vi en man som stämmer väl överens med signalementet röra sig i trappuppgången med ett tillhygge, antagligen en kofot. Han verkade vara på väg ut, men när han ser oss vänder han i trappan. Dörren var låst och en kollega börjar slå sönder glaset med batongen. Det tar sin tid, då glaset verkade vara laminerat. Medan kollegan bankar och glasskärvorna yr så visar mannen i ett fönster någon våning upp hur han demonstrativt läger ifrån sig kofoten. Sedan kommer han ned med händerna ut ifrån kroppen. När han öppnar dörren och kliver ur så vänder jag på honom och visiterar honom, och han gör inget motstånd. Innan kollegorna tar med honom till stationen, så ser han att vi är på väg in i trapphuset igen, och visar att dörren (som har gått igen) går att öppna med ett kraftigt ryck. Kollegans glaskrossande hade alltså varit onödigt om någon av oss hade slitit till i dörren först...

Väl inne i den kaotiska lägenheten så börjar vi leta efter pistolen. Efter ett tags fruktlöst letande så stannar kollegan upp och säger högt för sig själv "Var skulle jag gömma pistolen om jag var kriminell och trodde att någon var ute efter mig?". Tio sekunder senare kommer han tillbaka till mig med en liten pistol utan magasin i handen...

Det visade sig senare att mannen som vi grep inte bara hade pengar att kräva in hos kvinnan som han först hotade, utan även hade en konflikt med mannen som senare befunnit sig med en annan kvinna i samma lägenhet. Det var därför han hade sprungit omkring och varit hotfull den andra vändan. Och, som så ofta, så handlade allting om droger. Inte bara mannens stissiga och aggressiva beteende, men även orsaken till de olika konflikterna var drogrelaterade. Jag kan tycka att straffsatserna för narkotikabrott är oproportionerligt höga om man jämför med t.ex. våldsbrott eller sexualbrott (därmed inte sagt att de är för höga, det är snarare våldsbrotten som ger för låga straff), men samtidigt så förstår jag att narkotikahantering ofta ger upphov till ett antal följdbrott. Som i exemplet ovan.