Rattfylleri

Att beivra rattfylleri är en av många prioriteringar hos polisen, och en som styrs av konkreta mål för hur många fall som varje enhet med personal i yttre tjänst skall ha rapporterat per år. Mitt turlag ligger back på rattfyllerier, och jag måste erkänna att det här med att nosa upp rattfulla förare inte är min starkaste sida. Häromveckan lyckades dock jag och kollegan få tag på ett grovt rattfylleri. Det var dock, om sanningen skall fram, inte någon skarp observation eller en smart placerad blåskontroll som låg bakom träffen. Det var nämligen den rattfulle som kom till oss… Och det gjorde han genom att köra rakt emot oss i vårt körfält (d.v.s. mot trafiken). Kollegan, som körde, blev lite ställd när en mötande bil var på gång att fronta rakt in i vår, och stannade, men föraren lyfte blicken i sista sekunden och gjorde någon form av undanmanöver som gjorde att han mer körde snett in i vänster framskärm. Eftersom hastigheten var låg blev varken vi eller han skadade. Däremot lär mannen i fråga inte få köra bil på ett tag, för även om han själv inte trodde på att polisens instrument för att mäta alkoholhalten i blodet var rätt kalibrerat, så lär inte tingsrätten vara lika skeptisk…

PL21

Polisjobbet handlar naturligtvis huvudsakligen om att förebygga och bekämpa brott samt att hålla ordning (d.v.s. stoppa ordningsstörningar). Därför ligger det i sakens natur att det oftast är någon som inte är nöjd efter att vi har gjort ett ingripande. Visst händer det att en person som grips misstänkt för brott ändå kan visa uppskattning för att vi har haft ett vänligt bemötande, men de flesta som blir utsatta för repressiva åtgärder tenderar att ha svårt att se det positiva och nödvändiga med polisens jobb. Det är svårt att göra alla glada...

Vissa jobb är dock helt hjälpande till sin natur, t.ex. då någon befarar att en anhörig eller granne kan ha råkat ut för något i sin lägenhet och behöver hjälp. Polisen får då enliogt PL21 (Polislagens 21e paragraf) bryta sig in för att kunna hjälpa till (eller för att konstatera att det är för sent). Jag och min kollega fick ett sådant jobb för ett litet tag sedan. Ambulanspersonalen som var på plats befarande att det var bråttom att komma in, så istället för att tillkalla låssmed så bröt vi upp dörren. Som tur var var den äldre kvinnan som bodde i lägenheten vid god hälsa, hon var bara oförmögen att tillkalla hjälp, och hon togs med av ambulanspersonalen för att få vård. Då hon bars ut undrande hon lite försynt vad som hade hänt med hennes dörr. Till skillnad ifrån inbrottstjuvar som är proffs på att bryta dörrar och som ibland kan ta sig in i en säkerhetsdörr utan att lämna särskilt mycket märken efter sig, var jag och kollegan nybörjare, så det var nästan bara pinnved kvar av dörren efter att vi hade brytit oss in... Men hur som helst var alla inblandade, anhöriga, hemtjänstpersonal, sjukvårdare och kvinnan själv nöjda efter att jobbet hade avslutats. Och vad gäller dörren, så var en ny på gång när vi lämnade. Och eftersom bostadsrättsföreningen kan fakturera kostnaden för den nya dörren till polismyndigheten var även de nöjda...

Om att gripa

Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).

I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...

LVM

Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.

För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.

Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.

Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.

Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...

Övertid

På lördag morgon, efter att ha jobbat nattpasset, vill man bara gå hem och sova. Jag och min kollega blev dock kvar med avrapporteringen efter ett våldsamt upplopp i Brommatrakten. När vi väl kom hem så var det inte särskilt många timmar kvar tills det var dags att börja jobba igen. Så på söndagskvällen så ville man inget annat än att komma hem tidigt och få vila, speciellt eftersom jag både hade besök hemma och skulle upp tidigt på måndagen. Då, när vi sitter och avrapporterar på butiksrånet, så tvingas vi åka på ett ärende där några ungdomar brutit sig in i en gemensamhetslokal och sedan hotat en allmänhet som påträffade dom. Lustigt att det alltid blir övertidsjobb just de dagar då man minst vill ha det... Hundpatrullen som var med oss på jobbet lyckades dessutom spåra upp två unga killar, vilket naturligtvis var kul, men gav ännu mer jobb och övertid...

Misslyckat rån

Vi var på ett butiksrån i helgen. Gärningsmannen hade hotat personalen med kniv och tilltvingat sig pengar och telefonkort, och därefter sprungit ifrån platsen. Lite senare kom två tjejer fram till patrullen som befann sig på brottsplatsen och meddelade att de av en slump hade sett en kniv och lite kläder som var dumpade/lämnade på ett ställe. Vi tog oss dit och kunde snart konstatera att det med största sannolikhet hade lämnats av gärningsmannen. Det är inte särskilt ovanligt att rånare gör sig av med kläder och vapen efter ett genomfört rån. Det är dock ovanligt att de lämnas på ett ställe där de är så pass synliga att vem som helst kan hitta dem kort efter brottet. Och det är ännu ovanligare att rånaren lämnar kvar rånbytet i kläderna som han dumpat... Men så verkade det ha varit i det här fallet... Rånaren har alltså troligtvis totalt gått back en uppsättning kläder på sitt brott..

Bedrägeri och frustration

För ett par dagar sedan kallades jag och kollegan till en lägenhet i Rinkeby av länskommunikationscentralen (LKC) på något oklara grunder. Det verkade röra sig om något sorts bedrägeri, men det rådde, som så ofta vad gäller samtal ifrån Rinkeby "språkförbistringar". Som tur var så gick språkförbistringarna att övervinna den här gången, då målsägarna som hade ringt in talade spanska, vilket jag också gör. Annars kan det ofta krävas kunskaper i arabiska, somali, turkiska, ryska, mongoliska, m.m. eller hjälp av tolk för att nå en tillräckligt bra kommunikation.

Det visade sig att paret som hade ringt in mycket riktigt hade blivit utsatta för ett bedrägeri. De var i desperat behov av att hitta en lägenhet eftersom kvinnan låg i vårdnadstvist om sin äldste son med sonens svenske pappa. Hon hade för tillfället bara besöksrätt några timmar i veckan, och var dessutom rädd att pappan behandlade sonen illa. Så länge de bara hyrde ett rum hos en bekant minskade möjligheterna i rättsprocessen. Sen hade paret också en fyra månaders bebis att ta hand om. De hade sett en annons på nätet om en lägenhet som uthyrdes i andra hand, tog kontakt med annonsören, och blev upphämtade av honom och förevisade lägenheten. Dagen efter träffades de och betalade en deposition och den första hyresbetalningen, och fick i utbyte en nyckel. Därefter gjorde sig lägenhetsinnehavaren oanträffningsbar och de fick aldrig den andra nyckeln som de skulle ha fått senare samma kväll. Då ringde de polisen.

Vi kunde snabbt konstatera att det personnummer som bedragaren hade uppgivit inte existerade. Då vi tog med oss målsägarna till lägenheten de hyrt visade det sig först att nyckeln, som väntat, inte passade. Därefter, när vi ringde på, så visade det sig dessutom att det bodde ett par där, och att de redan hade haft besök av ett annat par under dagen som trodde att de skulle flytta in i deras lägenhet. Vi kunde snabbt konstatera att det var en tidigare inneboende i lägenheten som hade kommit över nycklar och, efter att han hade blivit utslängd då han inte betalade hyran, nu visade upp och "hyrde ut" lägenheten bakom innehavarnas rygg.

Utredningsläget för det här bedrägeriet var därför fördelaktigt, vi hade en identifierad misstänkt (som visserligen saknade adress) och bra bevisning. Trots det så behövde jag förklara för de drabbade, som i desperation hade lånat ihop till pengarna de blivit av med ifrån bekanta, att det troligtvis kommer att ta mycket lång tid innan de ser pengarna igen, om de ens någonsin får tillbaks dom. Först skall utredningen färdigställas, och med tanke på hur stora balanserna är vad gäller den här sortens mängdärenden så kan det ta månader innan den ens dyker upp på en handläggares bord. Sedan skall den misstänkte slutdelges utredningen, och om han är tillräckligt duktig på att hålla sig undan kanske brottet hinner preskriberas innan någon får tag på honom. Därefter skall ärendet upp till domstol, och där är köerna och väntetiderna ännu längre. Och även om vi kommer fram till en laga-kraftvunnen dom så lär inte gärningsmannen betala självmant, och eftersom han garanterat inte har någon inkomst så kommer målsägarna ändå inte att få sina pengar. Möjligtvis kan de komma åt dem genom kronofogden, men det kräver ju ändå att det skall finnas någonting att utmäta.

Man kan konstatera att det som vanligt finns bra mycket fler skyddsnät som värnar om brottslingarnas intressen än om brottsoffrens. Själv skulle jag egentligen vilja leta upp den bil bedragaren har kört i, konfiskera den och sälja den på exekutiv auktion, och direkt utmäta brottsoffrens pengar. Det borde finnas interimistiska domar som går att fatta snabbt och smidigt och som kan gälla fram tills avslutad huvudförhandling i ärendet. Om mannen sedan mot förmodan inte döms för bedrägeriet, så kan han få tillbaka pengarna med ränta.

Det hade varit bra mycket mer tillfredsställande att jobba som polis om man hade haft bättre verktyg för att faktisk hjälpa de människor som blir utsatta för brott...