Om en "krigsvåldtäkt" och en mycket modig flicka

För ett par månader sedan så skedde ett av de sjukaste brotten jag har stött på. Då jag kom till jobbet efter en ledig dag fanns utredningen, som gällde försök till våldtäkt och grov misshandel, på vår sektion. Det som hade hänt var kortfattat att en man hade slagit sönder fönstret till den lägenhet i vilken en flicka befann sig ensam, tagit sig in där, och gett sig efter flickan i syfte att våldta henne. Av en slump så kom hennes mors pojkvän precis hem till lägenheten. Då han såg vad som hände så rusade han in för att stoppa mannen. Gärningsmannen slog då ned honom och fortsatte sedan att misshandla honom mycket brutalt då han låg ner. Då flickan försökte få gärningsmannen att sluta så vände han sig mot henne igen, och försökte våldta henne. Flickan hade hunnit ringa polisen då han slog rutan, och lyckligvis var de snabbt på plats. Då gärningsmannen såg polisen så slog han sönder ett annat fönster, hoppade ut, och försvann. Han återfanns inte av den polisman som följde efter eller av hundpatrullen som senare kom till platsen.

I lägenheten hade det påträffats ett SL-kort och en nyckelknippa som med största sannolikhet hade tappats av gärningsmannen. SL-kortet spårades snabbt av kollegorna, och film hämtades ifrån de senaste tillfällena som det hade använts. Detta ledde snabbt till att man kunde få fram en misstänkt. Vi fick beslut om anhållande och husrannsakan och åkte ut för att hämta in honom. Han var hemma. En kollega höll ett väldigt bra förhör med den anhållne där det framkom relativt snabbt att han hade lånat ut busskortet till en kompis den aktuella kvällen. Han berättade även att han hade grillat med den kompisen den kvällen i närheten av brottsplatsen, och att kompisen tidigt nästa morgon hade kommit blodig till hans lägenhet och bett om att få låna kläder, samt sagt att han tror att han hade slagit ihjäl en person. Det räckte självklart till beslut om anhållande och husrannsakan hos den anhållne. Ingen nyckel passade dock till den lägenhet i vilken han var skriven. Efter ett tags väntan så knackade vi på och gick in. Det visade sig att han inte bodde i den här lägenheten, utan med en släkting. Vi fick rätt adress. Då vi var på väg dit så fick jag ett samtal av Solna Tingsrätt. Jag hade glömt av att jag skulle vittna, och blev tvungen att avvika (vilket gjorde mig enormt frustrerad, då jag väldigt gärna ville vara med och gripa den här personen).

I nästa lägenhet passade nyckeln, och kollegorna kunde gå in obemärkta. De träffade snabbt på gräningsmannen sovandes i sitt rum. Han greps, och fick sitta och vänta i en stol bevakad av en kollega medan de andra två genomförde husrannsakan. I lägenheten fanns även den släkting som han kallade för sin mor. Då gärningsmannen hade fått kläder på sig så bad han sin "mor" om ett glas vatten, vilket han fick. Han drack upp vattnet och ställde sig sedan upp och kastade glaset med full kraft mot kollegan som vaktade honom, och sprang sedan mot balkongen. Kollegan lyckades ducka, och kastade sig efter gärningsmannen. Lyckligtvis öppnades balkongdörren inåt, och kollegan fick fatt på honom där, slängde ned honom på marken, och sprayade honom i ansiktet. De andra kollegorna var snabbt på plats och hjälpte till med att säkra och boja upp honom. Senare visade det sig att kollegan hade blivit träffad på handen då han skyddade sig med den, dock lyckligtvis utan att få någon allvarligare skada.

I det första förhöret med den misstänkte så nekade han till allt. Eftersom det var självklart att han skulle förbli anhållen, och senare häktad, så gjorde det dock inget. Utredningen fortsatte genom bland annat fler förhör med målsägarna, förhör med gärningsmannens släktingar (jag förhörde själv gärningsmannens pappa, och tyckte verkligen synd om den stackars mannen) och inhämtning av film ifrån den tvättstuga och källare där han hade gjort sig av med sina blodiga kläder. Självklart skickades även de DNA-prover som kriminalteknikerna hade tagit på brottsplatsen till SKL för analys. Ett par dagar senare blev jag ombedd att hålla ett nytt förhör med gärningsmannen, som då var häktad. I det förhöret, som jag har lagt upp på bloggen i sin helhet (dock anonymiserat), så erkände gärningsmannen efter ett antal timmars förhör i princip allt. Då målsägaren  bara hade berättat att han hade haft för avsikt att våldta henne, men inte hunnit, så blev jag förvånad när gärningsmannen erkände en handling som innebär en fullbordad våldtäkt. Efter det förhöret så hölls ytterligare ett långt förhör med målsägaren, där hon av en väldigt duktig kollega efter mycket om och men förmåddes att berätta om att hon faktiskt hade blivit utsatt för en fullbordad oral våldtäkt.

Ytterligare några förhör hölls. Då väl provsvaren ifrån SKL kom så var i princip utredningen redan klar. De visade på högsta gradens träff på gärningsmannen. Åklagaren åtalade för grov våldtäkt och grov misshandel. Försvaret hävdade att det borde stanna vid våldtäkt och misshandel av normalgraden, men tingsrätten gick helt på åklagarens linje. Gärningsmannen dömdes till fyra års fängelse, vilket om han hade varit över 21 år hade motsvarat sex års fängelse. Det var en av de strängare domarna vi har haft på sektionen.

För den intresserade så ger mitt förhör med gärningsmannen som jag har lagt upp som ett separat inlägg en mer detaljerad inblick i både händelsen och i hur gärningsmannen tänker. Jag kommer i mina reflektioner att hänvisa till saker som står i förhöret som jag inte har nämnt i det här inlägget, så för att få helheten bör även förhöret läsas.

Om det inte hade varit för framgångrikt polisarbete av kollegorna, så hade gärningsmannen kommit undan. Om vi hade behövt vänta på det positiva svaret på DNA-proven hade han redan befunnit sig i ett annat land (flygbiljetten var ju redan inhandlad), och brottsoffren hade inte fått upprättelse. Speciellt beröm går också till kollegan som duckade för glaset och fick tag på och övermannade honom innan han hann fly ifrån sin lägenhet. Det är inte säkert att vi hade hittat honom om han hade lyckats fly där.

När det gäller beröm så är det dock två personer som verkligen förtjänar att lyftas fram. Den misshandlade mannen var berusad då han såg att en man slog sig in i flickvännens lägenhet, i vilken dottern befann sig. Han hade väldigt svårt att freda sig då han blev attackerad när han sprang in i lägenheten, och blev mycket brutalt slagen. Han tvekade dock inte med att försöka hjälpa. Allra störst mod visade dock flickan. Hon ringde snabbt 112 då gärningsmannen tog sig in i lägenheten, något som visade sig vara helt avgörande. Då hennes mammas pojkvän höll på att bli misshandlad så hade hon chansen att fly, men hon återvände istället för att försöka oskadliggöra gärningsmannen med en kniv. Detta då han fortsatte att misshandla den då mycket blodige och halvt medvetslöse mannen, och hon var rädd att han skulle dö om han fick fler smällar. Då hon misslyckades med kniven, så beskriver hon själv att hon försökte lugna ned honom genom att tala med honom och göra som han sa för att han inte skulle fortsätta att sparka och slå på den liggande mannen, trots att detta var obeskrivligt jobbigt och kränkande. Moderns pojkvän klarade sig också lyckligtvis utan allvarligare skador eller men.

Vad gäller flickan så illustrerar hennes känslor och beteende efter våldtäkten hur otroligt kränkande och tragiskt det här brottet är. Hon har i mina ögon agerat hjältemodigt, men känner ändå en sådan fruktansvärd skam att det krävdes ett långt förhör av en mycket duktig och empatisk förhörsledare som redan visste att hon hade blivit oralt våldtagen för att hon skulle medge våldtäkten. I förhöret nämnde hon också att hon hellre ville dö än minnas/berätta. Detta blev även väldigt tydligt i rättegången. Trots att alla i salen visste att hon hade blivit utsatt för en fullbordad våldtäkt, så tog det lång, lång tid för åklagaren att dra ur henne det, då hon först bara svarade undvikande eller inte alls eftersom det var så jobbigt för henne. Det var smärtsamt att se och ögonen tårades på både mig och kollegan som hade handlagt ärendet där vi satt och lyssnade.

Vad gäller gärningsmannen, så hade han ju efter att ha känt sig så överbevisad att det inte var någon idé att ljuga mer erkänt brotten han stod anklagad för. Det är dock anmärkningsvärt att den lögn som han stod fast vid (förutom att minska ned sin våldsanvändning i den egna beskrivningen) gällde motivet till våldtäkten och misshandeln, och var inte relevant för skuldfrågan eller strafflängden. Han tyckte tydligen att det var för pinsamt att erkänna att han tog sig in i lägenheten för att våldta flickan, så han hittade istället på att han tog sig in där för att slå ned mannen (som då inte var på plats) och att han sedan skulle våldta flickan för att förnedra mannen. Flickan blev alltså i den versionen bara ett verktyg som han genom att våldta använde för att trampa på mannen. Att han tyckte att det var en lämplig lögn säger en hel del om hans kvinnosyn. Han gav i tingsrätten (nästan ord för ord) samma version som han hade gett mig i förhöret (då han kände sig tvingad att erkänna våldtäkten), vilket jag tror väckte kraftig antipati hos både domaren och nämndemännen, och knappast var till hans fördel.

Vad gäller rättegången, så blev den, trots att rätten till punkt och pricka gick på åklagarens linje och dömde till ett relativt strängt straff ändå i vissa delar ytterligare en kränkning för våldtäktsoffret. Åklagaren och förundersökningsledaren gjorde ett utmärkt jobb i alla delar utom en, han hade inte särskilt smidig hand med flickan då han i rätten förhörde/frågade henne om händelsen. Det värsta exemplet var då hon efter mycket ångest hade berättat att hon tvingades sätta på en kondom på gärningsmannen först fick frågan om det var jobbigt, och efter ett självklart "ja" fick följdfrågan "Varför var det jobbigt?". Hon reagerade, helt naturligt, med ilska. Då hon under rättegången fick frågan hur det kändes nu, så svarade hon också att hon var arg på allt och alla. Jag hoppas att hon får bra hjälp och stöd, och att det går att på något sätt lägga det mesta av den ilskan, och den totalt oförtjänta skammen som hon också beskrev, bakom sig. Förhoppningsvis kan rättegången, domen (och det största kränkningsskadestånd som jag har sett) åtminstone på något litet sätt bidra till det.

Trots gärningsmannens uppenbara brist på empati, även i nyktert tillstånd, så är jag helt säker på att våldtäkten inte hade skett om han inte hade varit berusad. Det verkar som att han och vännerna hade druckit smuggelsprit (ifrån "vodkabilen"), vilket också visar hur viktig kampen mot illegal alkoholhandel kan vara. Sen är det ännu en tankeställare om hur farlig alkoholen är rent generellt, och hur mycket lidande den orsakar. Gärningsmannen var dessutom påverkad av cannabis.

Vad gäller domen, som ju var relativt sträng och en framgång för åklagarsidan, så innebär den ändå att gärningsmannen släpps ut efter knappt tre år (två tredjedelar av straffet). Han är då fortfarande bara några år över 20. Risken att fler personer får sina liv raserade av hans totala brist på empati och konsekvenstänkande är överhängande. I det perspektivet hade det känts tryggare om han hade suttit frihetsberövad längre.

Detta är som jag inledningsvis var inne på, den sjukaste våldtäkt jag har haft att göra med. Överfallsvåldtäkter brukar ske på ett sätt som är ägnat att inte väcka uppmärksamhet, på lite ödsligare platser eller genom att smyga sig på någon, och även helt samvetslösa personer brukar dra sig undan och fly om de under ett våldtäktsförsök blir påkomna. Den här gärningsmannen slog sig in i en lägenhet mitt i ett samhälle, misshandlade brutalt mannen som kom dit för att avbryta försöket, och fortsatte sedan helt oberört med att fullborda våldtäkten ända tills polisen anlände. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige. Ett sådant beteende för mina tankar till krigszoner och de våldtäkter som sker (ofta systematiskt) under väpnade konflikter. Trots detta, och trots att både häktningspromemorior och nu senast domen, är offentlig har fallet konstigt nog inte gett upphov till något som helst medieintresse. Detta har visserligen varit skönt för både oss och målsägarna, men jag kan inte undgå att förvånas. Min tanke är att det beror på att brottet skedde i en av våra mest utsatta och segregerade förorter, och att målsägarna tillhör en klass som inte har ett särskilt stort mediautrymme, i alla fall inte som brottsoffer. Hade något dylikt hänt i innerstan hade det blivit krigsrubriker. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett larm om en överfallsvåldtäkt där det blev stort intresse i riksmedia och en storm på sociala medier där vi poliser initialt fick svårt att få ihop uppgifterna. Efter en mycket noggrann utredning av kollegorna på en annan sektion kunde man också konstatera att brottet som hade anmälts inte hade skett (vilket man naturligtvis inte kan gå ut med). Hur som helst så känns det som om nyhetsvärderingen ibland blir lite skev...

Jag skriver det här inlägget medveten om att det inte är okomplicerat att lägga upp den här texten på min blogg. Ur förundersökningssekretesssynpunkt är det inget problem, texten innehåller inga uppgifter om utredningen som inte redan är offentliga i och med domen. Däremot är det alltid svårt med integritetsshänsyn. Eftersom målsägarna i ärendet i domen har fått sina namn sekretessbelagda så finns det dock inget lätt sätt för nyfikna att via min text spåra upp dem utan att gå via deras målsägarbiträden, vilket gör beslutet att publicera texten enklare.

Slutligen, målsägarna har vid flera tillfällen uttryckt tacksamhet för vårt arbete med det här ärendet, och främst då till den kollegan som handlade ärendet och som på ett väldigt fint sätt har skött kontakten med familjen. Den tacksamheten, och känslan av att utredningen och rättegången faktiskt har hjälpt dem i deras sorgearbete tillsammans med vetskapen att det faktum att gärningsmannen blev påträffad och inspärrad innebär ett skydd för fler presumtiva offer, är en del av det som ibland gör det här jobbet till ett av de bästa som man kan ha.

I huvudet på en våldtäktsman

Nedan följer det första förhöret som jag höll med den misstänkte i en våldtäktsutredning som jag precis har skrivit om. Min uppfattning är att det gärningsmannen slutligen uppger i förhöret ligger relativt nära sanningen, dock med två undantag. Han har tonat ned sin egen våldsanvändning markant, både mot flickan och mot den misshandlade mannen. Han ljuger dessutom om anledningen till att han slår rutan och tar sig in i lägenheten, syftet med att göra det är helt uppenbart att våldta flickan. Det störande ljudet han nämner är en ren efterhandskonstruktion. Tingsrätten delade i domen i målet helt min uppfattning vad gäller båda dessa undantag.

Förhöret finns med i ett förundersökningsprotokoll som ligger till grunden för en tingsrättsdom och är således inte sekretessbelagt. Även om alla namn (utom på de två målsägandena) finns med i den offentliga domen, så har jag av integritetsskäl valt att anonymisera alla inblandade. Gärningsmannen benämns XXX, alla övriga personer benämns YYY och datum, platser, mm benämns ZZZ i texten. Förhöret är nedtecknat i konceptform direkt vid förhörstillfället. Det innebär att det är min sammanfattning av det som är relevant i förhöret. Långa samtal där jag påpekar att jag vet att han ljuger och på olika sätt försöker få honom att tala sanning finns därför inte med (förhöret varade i ett antal timmar). Förhöret lästes upp och godkändes successivt under förhörstillfället. Nedan följer förhöret ord för ord:

Med vid förhöret, YYY som ersatte ordinarie försvarare då denne inte kunde närvara. I förhöret nedan benämns förhörsledaren "FL"

XXX tillfrågas vad han gjorde natten mellan ZZZ och ZZZ.

XXX: Jag var hemma. Kom hem vid 20-21 tiden. Farsan och morsan var hemma.

Med mamman menar XXX YYY, som är hans pappas kusin.

FL: Träffade du YYY den kvällen?

XXX: Jag träffade honom för att låna ett SL-kort, för mitt eget var bara öppet till 7-tiden. Då sa YYY att jag redan hade lånat hans kort. Då kom jag på att jag redan hade tappat bort det för två veckor sedan. Jag var hemma hela natten, vaknade vid 11-12 tiden på morgonen. Sedan gick jag ut med YYY och några andra kompisar ifrån ZZZ.

FL: Både din pappa och mamma säger att du inte var hemma den kvällen.

XXX: Det var jag. Min pappa och mamma ljuger när dom säger det.

XXX tar tillbaka det han sa tidigare och säger nu att han skall berätta sanningen:

XXX: Den dagen så gick jag och YYY och YYY och grillade. Vi drack. Vid 2-3 så blev jag helt fucked up. I den här tjejens hem såg jag en kille. Jag blev arg, jag hoppade in i hemmet och hamnade i slagsmål med honom. Jag dödade honom nästan. Jag gick in för att slå den här killen för att han hade gjort mig galen när jag skulle grilla. Det kanske inte ens var han, men jag hörde något pip eller ljud i närheten. Jag trodde att det var han. Jag såg honom inne i lägenheten. Jag hoppade direkt in och började slå honom. Jag slog honom så fucking mycket så han började bloda. Så fort jag såg polisen så hoppade jag ut igenom ett fönster, jag tog sönder det och hoppade ut.

FL: Hur slog du honom?

XXX: Först med boxar. Sedan gav jag honom flera sparkar. Jag fortsatte att sparka på honom när han låg ner. Jag hade någonting och slog med någonting. Jag slog honom med en gitarr. Jag tror att jag träffade honom i huvudet med gitarren. Det var under bråket, jag la gitarr på hans huvud för han skulle gå ner. Det var i sovrummet jag slog honom med gitarren.

FL: Berätta om bråket från början.

XXX: Jag såg honom genom rutan, och då trodde jag att han hade gjort den där ljudgrejen som hade fuckat upp min hjärna. Det var på första våningen. Jag slog sönder fönstret för att gå in. Då kom jag in i köket. Då jag kom in där så ser jag bara tjejen. Jag frågade henne (tjejen som var i lägenheten) Var är han? Var är han? för att jag ville ha tag i den där killen som hade gjort ljudet. Jag ville fråga honom varför han hade gjort det där ljudet. Tjejen springer in i sovrummet. Jag sprang efter och skrek Var är killen? Jag kom också in i sovrummet. Då kom killen till sovrummet och var kaxig. Han sa att jag skulle gå ut och började putta mig. Jag frågade om det var han som hade gjort ljudet, men han svarade inte. Då blev jag arg och började slå honom. Jag började boxa honom i ansiktet och sparka på honom. Jag vet inte hur många sparkar och slag som jag utdelade, men det höll kanske på i en till två minuter, så det var många boxar och sparkar. Då killen låg på golvet, nedslagen, så tog han tag i en gitarr. Då tog jag gitarren ifrån honom och slog honom med den. Jag slog honom i huvudet med gitarren då han låg ned. Allt detta hände i sovrummet. Han svimmade inte, men han kunde inte ta sig upp. Sedan såg jag polisen, och då blev jag skitskraj och slog sönder sovrumsfönstret och hoppade ut.

FL: Var tog du vägen sedan?

XXX: Jag sprang åt höger, kanske 100 meter. Sedan gömde jag mig i en buske. Jag sprang över bron över ZZZ, där bus ZZZ stannar. Det var efter bron som jag sprang åt höger. Där finns det en lång buske, bredvid den finns det en papperskorg. Jag gömde mig bakom papperskorgen i buskarna. Jag somnade där. Då jag vaknade till så kollade jag mobilen, och då var det vid 4-tiden. Då jag kollande i mina fickor så såg jag att jag hade tappat mina nycklar och mitt SL-kort.

FL: Var det SL-kortet som du hade lånat ifrån YYY?

Ja. Så jag gick och vilade i en port vid ZZZ. Det är en port där fönstret är sönder så man kan ta sig in. Alla brukar hänga där. Jag gick in där och vilade. Vid 9-10 tiden så gick jag hem till YYY och sa att jag behöver kläder. Det var YYYs morsa som öppnade dörren, så jag sa till henne att ropa på YYY. Jag bad YYY om kläder, sen gick vi ner till källaren och bytte om. YYY tog mina kläder och sa att han kunde kasta dom. Det var en regnjacka (svart och gul) en luvtröja (grå) och ett par blåa jeans. Jag sa att jag var bajsnödig, så vi gick till tvättstugan. Jag gick och bajsade på en toalett i tvättstugan och sa till YYY att kasta kläderna. Jag bajsade medan YYY kastade kläderna, så jag vet inte var han kastade dem, men jag tror att det var i en papperskorg i tvättstugan. Jag tvättade mig inne på toaletten.

FL: Hade du mycket skador?

XXX: Jag var skadad på händerna, på örat, på näsan.

Såret på näsan var ifrån dagen innan. Jag hade druckit med YYY och YYY. Det var vid fotbollsplanen i ZZZ. Jag kastade flaskan, och den studsade på en gummigrind och träffade mig på näsan, det var så jag fick det såret.

Blåtiran fick jag då polisen hämtade mig. Jag gjorde våld mot dem och de sprayade mig, det hände då.

FL: Efter att du hade tvättat av dig, vad gör ni då?

XXX: Vi chillar som vanligt. Jag hörde av mig till min pappa och sa att jag har gjort en fucked up grej. Jag behöver komma ut ur landet. Jag har slagit ned en person, jag tror han dog, jag behöver hjälp att komma undan. Pappa blev besviken och arg och sa att han själv skulle gå till polisen. Han la på. Sedan ringde han tillbaks och frågade vad han skulle göra. Jag sa boka en biljett till ZZZ. Sedan då de träffades så sa han att han hade bokat en biljett till den ZZZ.

FL: Vi går tillbaka. Du grillade med YYY och YYY. Heter YYY egentligen YYY?

XXX: Ja, han heter YYY och är ZZZ. Vi satt på några bänkar precis bredvid den där lägenheten som jag hoppade in i sen. Vi hade packat ihop grejerna. Jag gick iväg med YYY. YYY hade gått hem 30-40 minuter innan. Jag gick med YYY ned till bussarna. Jag sa att jag skulle gå hem. YYY frågade vad jag skulle göra, om jag ville göra något. Jag sa nej, jag skall gå hem. Sedan gick jag tillbaka till den där lägenheten. Det var för att söka upp den där mannen. Jag ville ta mig in i lägenheten för att söka upp honom. Jag började med att banka på fönstret och skrika Var är han, var är han?. Tjejen sa ”Vadå han, är du sjuk?” Då slog jag sönder rutan och tog mig in i lägenheten. Det hela var för att någon hade skrikit något ljud medan vi grillade. Jag såg att någon gick snabbt inne i lägenheten, det var därför jag trodde att det var han som gjorde den där fucked up ljudgrejen, typ Uuuuu, gååå. Det var en man som rörde på sig därinne, det är jag säker på. Han hade inget hår. Det var i samma lägenhet som jag senare slog mig in i, det är jag säker på. Jag vet inte om det var samma person som jag slogs med, men jag är 70-80% säker. Jag tror att det var han.

Förhöret hittills uppläst och godkänt

Förhöret fortsätter 14:42

FL: Du är även misstänkt för försök till våldtäkt.

XXX: Jag hoppade ut ur fönstret efter att jag hade slagit ned killen, hur skulle jag hinna?

FL: Tjejen säger att du tvingar henne att ta av henne byxorna och trosorna.

XXX: Omöjligt, det där är inte jag.

FL: Tog du av dig några kläder därinne?

XXX: Jag hann inte ta av mig några kläder, jag hann bara slå den där killen. Jag tog aldrig av några kläder över huvud taget.

FL: Polismannen som kom först till platsen säger att du hade byxorna nere.

XXX: Jag vet inte. Det där är inte jag. Jag har inte gjort det där. Jag tror inte. Jag är 100% säker. Jag såg personen inne i lägenheten innan. Kort innan vi gick. Jag kastade några stenar. Några minuter senare så skulle vi gå. Efter att YYY hade gått så gick jag tillbaka. Jag är säker på att jag såg honom i samma lägenhet som jag slog mig in i. Jag slog sönder rutan för att leta efter honom.

XXX tar tillbaka det han hittills sagt om våldtäkten

XXX: Jag sa till henne sug. Hon sög på min kuk också. Jag skulle skämma ut henne. Jag trodde att hennes kille hade gjort något. Jag ville göra honom galen, så jag tvingade henne att suga av mig. Hon blev skraj, så hon gjorde det. Det var efter att jag hade slagit ned den där mannen. Jag sa till henne, lägg kondom också. Hon hämtade i lådan. Sen efter det så kom polisen, så jag sprang iväg. Jag sa till henne ta ner byxorna och tvingade henne att ta av byxorna. Jag skulle skämma ut henne. Jag sa till henne att lägga på kondomen, hon la själv på den. Jag sa till killen också Kolla! Kolla vad jag gör med din tjej! Jag hörde bara Aj! Aj! För han var fucked up. Jag hann bara tvinga henne suga av i 3-4 sekunder, inte mer, innan polisen kom. Jag stod med byxorna nere då. Jag skulle precis börja med grejer då polisen kom. Jag hade tänkt göra henne också för att skämma ut honom.

FL: Med göra så menar du att du skall ha sex med henne?

XXX: Ja

FL: Hur uppfattade du tjejen?

XXX: Hon var rädd. Jag sa till henne att hon måste göra det, så hon blev rädd och gjorde själv allt.

FL: Drog du henne i håret vid något tillfälle?

XXX: Nej

FL: Höll du tag i hennes armar?

XXX: Nej, vad jag än sa så blev hon rädd och gjorde som jag sa.

FL: Slog du henne vid något tillfälle?

XXX: Nej, jag slog henne inte. Ingenting. Jag behövde inte det för hon var rädd. Vad jag än sa så gjorde hon det.

FL: Var var ni? I vilket rum?

XXX: I samma sovrum som vi bråkade, jag försökte med våldtäkten i samma sovrum. Vi var i samma rum hela tiden, vi bytte inte rum.

Stycket om våldtäkten uppläst och godkänt

FL: När du tog dig in i lägenheten, varför var det?

XXX: För att slå killen, jag lovar.

FL: Erkänner du grov misshandel

XXX: Ja

FL: Erkänner du försök till våldtäkt?

XXX: Ja.

Det sista stycket uppläst och godkänt.

 För min del var taktiken att först få en bra berättelse om den misstänktes förehavanden före och efter händelsen samt av misshandeln godkänd innan jag började pressa honom om våldtäkten. Det gick över förväntan, speciellt med tanke på att han hade blånekat i tidigare förhör. Vid förhörstillfället var han dessutom bara misstänkt för försök till våldtäkt (eftersom målsägaren inte hade berättat om att brottet hade fullbordats). Troligtvis trodde den misstänkte att jag visste, eftersom han då han väl började erkänna våldtäkten till min förvåning erkände ett fullbordat brott. När jag sedan skulle få hans formella erkännande på pränt så glömde jag att justera från försök till våldtäkt till våldtäkt. Senare delgavs och dömdes den misstänkte för grov misshandel och grov våldtäkt.

Mina reflektioner om ärendet finns i det här inlägget. Jag kan dock nämna att han under förhöret var helt kall. Han visade ingen som helst ånger, den enda känslan som jag märkte av var ilskan då han blev pressad och till slut erkände (både först för misshandeln och senare för våldtäkten). Det var ett av de mer absurda förhör jag har hållit. Jag tror även att den jurist som satt med för att under förhöret ersätta den ordinarie advokaten blev lite ställd då den misstänkte berättade hela sin historia.

Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.

Misstänkt övervåld vid ingripande

Vi befann oss i en av de mest segregerade och marginaliserade förorterna med anledning av ett tidigare larm då det gick ut på radion att kollegor behövde stöttning. Vi begav oss direkt mot den aktuella gatan, där det hade samlats en stor mängd människor. Vi var också snabbt relativt många poliser på platsen. Då jag klev ur och tog mig fram till den plats som verkade vara centrum för oroligheterna möttes jag av ett antal arga personer som talade upprört om övervåld. Jag hade inte haft någon chans att få en uppfattning om vad som hade hänt, så jag varken kunde eller försökte bemöta det de sa, utan försökte bara resonera och förklara kring hur vi jobbar, vad man får och inte får göra, att det verkade ha varit en stressad situation, samt att om brottsliga fel hade begåtts så skulle det utredas. Några av dem som var som argast blev kvar och pratade med mig ett tag, en man gick dock vidare för att försöka få tala med insatschefen. Efter ett tags samtal så hade känslorna lugnat ned sig hos de upprörda människorna som jag pratade med och det blev lättare att kommunicera.

Jag, och de flesta poliser som arbetar i de här områdena är vana vid att det flockas människor runt omkring vid ingripanden, samt att dessa antingen kommer med anklagelser mot poliserna eller direkt försöker hindra deras arbete, i värsta fall med grovt våld. Detta sker även vid exemplariska ingripanden. Det brukar dock främst röra sig om ungdomar och yngre män, som antingen är aktiva kriminella eller tillhör deras "svans" av hang-arounds och som därför har många anledningar att hata och vilja förstöra för polisen. Så var dock absolut inte fallet den här gången, de som pratade om övervåld var både ungdomar och vuxna, män och kvinnor, som alla gav intrycket av att vara helt vanliga, trovärdiga, människor. Många  av dem gav dessutom en samstämmig bild av ett ingripande där det verkade ha förekommit betydligt mer våld än vad som kan sägas vara proportionerligt, något jag själv aldrig hade varit med om tidigare.

Efter ett tag så fick min gruppchef i uppdrag av insatschefen att ta upp en anmälan angående händelsen. Jag hjälpte till med förhör. Det blev väldigt tydligt hur en del av de människor som tidigare hade varit rasande på polisen över ingripandet snabbt vände och blev vänligt och positivt inställda då de förstod att vi nu hade påbörjat en utredning om det de hade uppfattat som grovt övervåld. Den man som hade lämnat mig med några hårda ord när jag precis hade kommit till platsen och försökte lugna ned och kommunicera kom fram till mig och bad om ursäkt. Jag svarade att han inte hade något att be om ursäkt för, att jag förstod att han var upprörd.

Jag har ingen avsikt att försöka döma i sak, och har ingen aning om vad som har hänt efter att anmälan skrevs och ärendet lämnades över till interna utredningar. Senare fick jag reda på att kollegan som blev anmäld hade attackerats med ett tillhygge ur ett bakhåll av personen som han sedan jagade ikapp och grep. Det visste naturligtvis inte de personer som bevittnade det våldsamma gripandet. Det är självklart en relevant omständighet, men det innebär inte heller att det som hände sedan inte kan ha gått över gränsen för vad som är lämpligt eller lagligt.

På det personliga planet så hoppas jag att kollegan är att anse som oskyldig, men det är av underordnad betydelse då det har med relationer, och inte med fakta, att göra. Det viktigaste ur ett större perspektiv är att det blir en korrekt och rättvis utredning, och att han fälls eller frikänns baserat på en saklig juridisk bedömning av vad som faktiskt hände. Det är helt grundläggande, både för rättsstatens principer och för polisens förtroende, att polisers eventuella brott utreds professionellt och objektivt (dock med hänsyn tagen till den situation ett ingripande sker i och det svåra uppdraget en polis har att handskas med). I de områden där förtroendet för polisen generellt sätt är lägre, så blir det också speciellt viktigt att det även syns och märks att misstankar eller uppgifter om brott begågna av poliser tas på allvar.

Min erfarenhet är att enheten för interna utredningar i Stockholm gör ett mycket bra jobb. De åklagare som bedriver polismål är inte heller kända för att vara slappa och överseende, tvärtom finns det fall när man snarare kan fundera på om de verkligen har förstått den press en polis kan vara utsatt för i de tillfällen då misstag begås. De fall som jag själv har hört eller läst om då man kan ifrågasätta om utredningen emot en brottsmisstänkt polis verkligen har hanterats så professionellt som sig bör har alla varit utanför Stockholms län. En annan gemensam faktor för de flesta fall där resultatet av en internutredningen inte verkar ha levt upp till de krav man kan ställa är så vitt jag kan se att just de initiala utredningsåtgärderna på plats har brustit. Det kan naturligtvis inte påverkas av enheten för interna utredningar (och skulle självklart inte heller påverkas av om den gjordes till en egen myndighet).

Det ligger i sakens natur att det ställer höga krav på de poliser som är på plats i en ofta svår situation att direkt på ett objektivt sätt hantera eventuella misstankar mot en kollega som precis har deltagit i samma ingripande, jobbat mot samma mål (ofta då även utsatta för våld eller attacker ifrån dem vars rätt man nu skall säkra). Därför händer det säkert att misstag vad gäller förstahandsåtgärderna begås ibland. Lyckligtvis så var fallet jag berättade om ovan inte ett av de tillfällena, vilket främst var insatschefens förtjänst (när något missas är det också oftast främst det ansvarige befälets ansvar). Och jag tror att de flesta poliser gör sitt allra bästa för att hantera den här sortens svåra situationer så gott det bara går. 

Om en framgångsrik rånarjakt

Vi var i slutet av januari ute för att spana mot misstänkt alkohollangning då det gick ut ett larm om ett personrån precis i närheten. Två unga killar hade försökt knivråna en kvinna på hennes bil, vilket misslyckades för att hennes däck var så slitna att de bara slirade i snön då de försökte backa ut. Alla patrullerna i vår lilla grupp släppte genast spaningen och ilade mot adressen för rånet. Jag och min kollega var först på plats, så jag tog kontakten med målsägaren. Första prioritet var naturligtvis att få ut signalement, sista position och riktning så fort som möjligt. Därefter, medan kollegorna letade efter gärningsmännen, så höll jag ett detaljerat målsägandeförhör med den chockade men ändå samlade kvinnan. Trots bra ledning ifrån gruppchefen så slank de dock ur nätet. Dock gjordes långtgående förstahandsåtgärder vad gäller vittnesförhör, inhämtning av film, mm.

Det här rånet passade in i ett mönster. Då gruppen började leta anmälningar om liknande rån (vad gäller signalement, modus, mm) i samma område så dök det upp fler och fler. Faktum är att ett hade skett bara dagen innan, på samma parkeringsplats. Det hade dock lagts ned direkt. Det dök även upp ett rån utanför en bostad i samma område där en äldre kvinna hade knivrånats på sin handväska vid sin port samt ett rån på en annan parkeringsplats i en stadsdel en bit bort där en rånare hade satt sig i en kvinnas bil och där knivhotat henne. Alla verkade kunna hänga ihop. I det sistnämnda fanns det övervakningsfilm ifrån en butik att tillgå. Filmen var av dålig kvalitet, men en person med en karakteristisk färgglad keps och en med en svart täckjacka som båda skymtade förbi på filmen kunde misstänkas.

Befälen fattade beslut om att påbörja en spaningsinsats. Vi rörde oss i området där de två först nämnda bilrånen samt rånet utanför bostaden hade skett. Efter ett tag så observerade två skarpögda kollegor en grupp unga killar varav några kunde stämma in på det vaga signalementet. De rörde sig också på ett sätt som kollegorna uppfattade som att de mycket väl kunde hålla på med att leta efter potentiella offer. Vi försökte följa och observera dem för att kunna agera direkt om de visade tecken på att vara på gång att råna någon. Vid ett tillfälle så behövde jag köra förbi gruppen och ta en ny position, då de rörde sig bort ifrån det område vi hade grupperat runt. En kollega hoppade in bak, och vi åkte och ställde oss på en annan parkeringsplats. Då gruppen kom fram så gick de in på parkeringsplatsen, och en av dem gick fram till min bil. Då han kom fram så knackade han på och frågade efter cigg, vilket var ett modus som hade använts i tidigare rån. Jag svarade att jag inte hade några, och han gick därifrån med de andra. Efter ett kort samtal över radion så kom vi fram till att vi antagligen var röjda, och bestämde oss för att identifiera upp ungdomarna. Jag och kollegan gick ikapp gruppen, och identifierade, visiterade och fotograferade samtliga fem. Ingen av dem bar vapen. En av dem hade en keps som starkt påminde om den på butiksfilmen och jag var inne på att gripa, men det beslutades att avvakta.

Några dagar senare då vi spanade i närheten av platsen där rånet utanför butiken hade skett så gick det ut ett larm om en väskryckning i närheten, i en utsatt stadsdel/förort som ligger mitt emellan de brottsplatser som hade varit aktuella i vår spaning. Vi åkte naturligtvis på larmet, och i närheten av brottsplatsen så såg en kollega killen med den färgglada kepsen, men han hann försvinna innan han kunde kontrolleras. Jag träffade själv på en annan kille ifrån samma gäng och visiterade honom. Han hade en mörk täckjacka. Visitationen gav dock inget. Även denna gång fick vi lämna ärendet utan att ha gripit någon rånare. Även vid detta rån var det en äldre kvinna som var offret, hon hade dessutom skadats då rånaren hade sparkat mot henne och släpat omkull henne.

Någon dag senare så var övervakningsfilmen ifrån den buss som rånarna hade flytt med (och på vilken gods ifrån rånet hade påträffats) efter rånet utanför en bostad i närheten av de första bilrånen klar att hämtas. Då vi tittade igenom den så kunde vi direkt se att de två personer som vi vid det här laget hade träffat två gånnger, killen med den färgglada kepsen och killen med den mörka täckjackan, kliver på bussen. En av dem grejar dessutom med en telefon som ser ut som den som målsägaren blev av med. Efter detta såg en kollega till att få fram anhållningsbeslut på de båda, och strax därefter hämtades de in och fördes till polisarrest för att förhöras.

En polis får inte ljuga i polisförhör och hävda att man har bevisning som man inte har. Däremot behöver man inte heller vara tydlig med exakt vad man vet och inte vet. Det faktum att de misstänkta fick intrycket av att vi hade fler bevis än vad vi hade (vilket ingen allltså hade ljugit och sagt) gjorde att de berättade saker som de annars troligtvis inte hade sagt. Exempelvis så trodde killen som jag förhörde, ”15-åringen” (han har dock nu hunnit fylla 16), att vi hade fått DNA-träff på honom i den bil som rånarna misslyckades med att köra iväg med. Han försökte då förklara det med att han hade sett rånet på avstånd och sedan sprungit och satt sig i bilen för att hjälpa kvinnan och där ”halkat” och kommit åt ratt och växelspak. Efter att vi rekommenderade att han talade enskilt med sin advokat så erkände han sen det rånet, och vi fick en detaljerad berättelse för hur det hade gått till. Det finns fler liknande exempel.

Då förhöret med 15-åringen hade avslutats så var det dags för en åklagarkontakt. Åklagaren som var ansvarig för utredningen hade gett beskedet att han skulle ”höras och släppas”. Vi poliser hade en annan uppfattning. Vi hade fått fram en del erkännanden, men behövde mer tid och fler förhör för att komma vidare med rånen, framförallt dem han fortfarande nekade till. Efter att jag hade pratat med jouråklagaren så bestämde han att anhålningsbeslutet skulle bestå. Även den andre, ”18-åringen”, blev fortsatt anhållen.

De kommande dagarna var intensiva. Flera förhör hölls med de båda misstänka i vilka uppgifter ifrån förhören kunde använda mot varandra på ett väldig effektivt sätt, och då anhållningstiden för 15-åringen gick ut så hade vi erkännanden innehållandes detaljer som ingen som inte hade varit på platsen hade haft någon möjlighet att känna till på samtliga fem rån som föranledde spaningen. I flera av rånen, däribland det bilrån som hade lagts ned direkt, fanns det ingen teknisk bevisning alls, utan det var bara de lyckade förhören i kombination med spaningsinsatsen som gjorde att de gick att lösa. I förhören fick vi bland annat fram detaljer om hur kvinnan som hade rånats på sin väska i det sista av fallen hade flygit genom luften då 18-åringen ryckte till och hur det fanns en idé om att kidnappa den kvinna i vars bil 18-åringen satte sig för att tvinga henne att köra till den utsatta förort i närheten där han bodde och sedan dumpa henne där. Vi fick även reda på att 18-åringen, hade burit kniv då vi spanade efter dem, men att han hade hunnit slänga undan den innan de kontrollerades (vi letade i närområdet men hittade inget).

Då anhållningstiden gick ut släppte åklagaren ut 15-åringen, medan 18-åringen häktades. Utredningen fortsatte, nu i lägre tempo. Tack vare en driven handläggare så lyckades man dock identifiera två rån till som passade in i mönstret och dessutom få både tunnelbanefilm och utpek i fotokonfrontation att styrka misstankarna mot 18-åringen. I de här rånen var det inte kvinnor, utan barn, som var offren. Ett av dem var en tolvåring som rånades på sin mobiltelefon.

Då alla utredningsåtgärder och all (omfattande) administration hade hanterats och knutits ihop av handläggaren så var det dags för rättegång. Domen föll som följer:

Både 18-åringen och 15-åringen dömdes för rån vad gäller de två först nämnda bilrånen samt de två väskrånen. För fallet i vilket 18-åringen satte sig i en kvinnas bil och där knivhotade henne dömdes han för grovt olaga hot och försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, medan 15-åringen frikändes. Det sjätte ärendet, mot två ungdomar, stannade vid ofredande då man ansåg att råntvånget var för svagt. För rånet mot 12-åringen frikändes 18-åringen helt (15-åringen var här inte misstänkt). 18-åringen dömdes alltså för fyra rån, ett grovt olaga hot i kombination med ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev fängelse i tre månader samt skyddstillsyn. 15-åringen (nu 16) dömdes för fyra rån samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev ungdomsvård samt hundra timmars samhällstjänst. Därutöver utdömdes skadestånd på ca 10 000 vardera för rånoffren (inklusive det ”rån” som inte blev rån utan tillgrepp av fortskaffningsmedel). Domen har vunnnit laga kraft och är en allmän handling.

Det här är ett omfattande ärende med många aspekter och det finns mycket att reflektera kring. För det första, om vi inte hade haft möjlighet eller resurser till att bedriva riktad spaning så hade brotten blivit mycket svårare att lösa. Vi hade ändå fått in film (dock med relativt dålig kvalitet), men steget därifrån till att få de här ungdomarna identifierade kunde ha blivit långt. Hade vi inte haft möjlighet att agera proaktivt, utan varit fast i att reaktivt hantera inkommande ärenden så hade det troligtvis tagit betydligt längre tid att få tag på gärningsmännen, och många fler hade blivit rånade. Detta är alltid ett dilemma i en organisation som är så resursbegränsad som polisen, vi måste hantera inkommande ärenden (och larm), men om man drunknar och fastnar i det så kan det göra att mycket av det arbete som handlar om att jobba förebyggande och begränsa inflödet stryps ut, och man hamnar i en ond cirkel.

Vad gäller just övervakningsfilmen så hade vi troligtvis aldrig gått i mål utan de två filmerna, den ifrån butiken och den ifrån bussen. Främst filmen ifrån bussen var helt avgörande för utredningen. Då det diskuteras att övervakningsfilm är ”integritetskränkande” så bör man även beakta att hade dessa kameror inte funnit så hade ett mycket större antal människor, och främst då utsatta sådana som kvinnor, äldre, och barn, rånats. De två gärningsmännen begick under en period flera rån i veckan, och slutade inte förrän vi plockade in dem. Tack vare övervakningsfilmen.

Och på tal om integritetskränkningar så innebar rånen för flera av målsägarna ett stort trauma. Kvinnan som blev utsatt för bilrånsförsöket var visserligen lugn och samlad under förhöret,men kunde inte sova själv hemma på lång tid efter rånet. De två äldre kvinnorna som blev rånade på sina väskor var ännu värre däran, och har fått sina liv begränsade av trauma och rädsla och sin livskvalitet sänkt av de här händelserna. I det sammanhanget kan tre månaders fängelse eller hundra timmars samhällstjänst tyckas vara relativt lindriga straff. Främst då det innebär att ungdomarna relativt snabbt kan vara ute och råna fler som får sina liv mer eller mindre raserade, något som tyvärr ofta sker. 18-åringen dömdes kort innan den här rånserien för ett annat rån mot pulkaåkande barn, men den domen gjorde dessvärre inte mycket för att ändra hans vanor. Också ur ett vårdperspektiv så krävs det ingripande åtgärder och tid för att kunna bryta ett kriminellt beteende, vilket ju är det allra viktigaste.

Vad gäller framgångsfaktorer under utredningen så har jag redan pratat om förhören under anhållings- och häktningstiden. Hade de misstänkta inte varit inlåsta så hade vi sannolikt inte fått de erkännanden som vi fick. Det var helt essentiellt att kunna använda deras uppgifter emot varandra i flera omgångar, och det hade så klart inte gått om de hade varit fria. Dessutom, utan att lägga någon värdering i det, så är det mycket vanligare att misstänkta är beredda att berätta sanningen då de sitter inlåsta. I praktiken är ett anhållande på några dagar, och än mer en häktning på några veckor, något en ungdomsbrottsling ofta är betydligt mer rädd för än det straff (exempelvis samhällstjänst) som blir resultatet av den straffrättsliga processen. Det gäller även många vuxna.

Straffrättsligt så kan man även ifrågasätta att ett av ”rånen” inte blev ett rån. Det var alltså styrkt att 18-åringen med knivhot försökte tilltvinga sig bilen, men bara för att man inte ansågs sig kunna styrka ett ”tillägnelseuppsåt” (de kanske bara skulle ut och köra en sväng...?) så blir rånet inget rån utan en klumpig kombo av olaga hot och tillgrepp av fortskaffningsmedel. För de två andra bilrånen dömdes de dock för rån, enbart baserat på att de i förhör pratade om att sälja bilarna. Med samma logik borde exempelvis ett rån av en telefon nedrubriceras till olaga hot och något mer (olovligt brukande?) om gärningsmannen hävdar att han bara hade tänkt ringa lite...

Även vad gäller rånet mot tolvåringen kan man fundera över den straffrättsliga bedömningen. Det var alltså styrkt med hjälp av övervakningsfilm ifrån tunnelbanan att 18-åringen befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt (brottsplatsen var bara hundratalet meter ifrån en tunnelbaneuppgång). 18-åringen pekas dessutom ut helt säkert av målsägaren i en fotokonfrontation, och är känd för att råna enligt samma modus. Det enda som skilde det här rånet ifrån de övriga var att han inte erkände. Det visar på närmast orimligt höga beviskrav. Och det tydliggör igen hur totalt avgörande alla de erkännanden i de förhör som hölls med rånarna då de satt inspärrade var för de fällande domarna.

PS. Jag vet fortfarande inte om de hade tänkt att en ensam parkerad bil på en avsides parkering verkade vara ett lämpligt rånbyte eller om de redan från början anade att det var polisen. Om det nu var ett rek för ett rån, så gjorde de tydligen snabbt bedömningen att det inte var läge. Tyvärr, för i annat fall hade några av offren, t.ex. den äldre kvinna som skadades då väskrycktes, sluppit sitt trauma.

Om stenkastning och barn som ogillar polisen

Det här blogginlägget har länge legat och ”samlat damm” . Efter att ha funnits i datorn ett bra tag så skrev jag klart texten för någon månad sedan, men hade då av flera anledningar ingen lust att publicera den. Mitt behov att förklara mina funderingar kring det här blogginlägget ledde till den här texten på min andra blogg.

Det går ut ett larm om slagsmål med tillhyggen på ett lokalt torg i Södra Järva, ett segregerat och marginaliserat område i Stockholms västra förorter där bland annat Rinkeby och Tensta ingår. Då vi kommer fram är ingen av dem som har drabbat samman kvar på torget, däremot finns det en hel del ungdomar och barn kvar på platsen. Jag går fram och pratar med några ungdomar, tar av handskarna och sträcker fram handen för att hälsa. Någon tar den, andra gör det inte. På frågan om vad som har hänt så får jag dock bara "ingenting" till svar. En del av dem är neutrala i sin framtoning, andra flinar öppet som för att säga "tror du verkligen att vi skulle berätta något för dig". Det är uppenbart att många, om inte alla, av dem vet vad som har skett, men att de inte har någon avsikt att berätta något. Jag går istället fram till några små barn som leker i närheten. Efter att vi har hälsat på varandra så börjar de självmant att berätta om slagsmålet de sett på avstånd. Förutom ungdomarna som jag precis pratat med, så pekar de ut två tjejer som står med sina cyklar en bit bort som skall ha sett det hela. Jag tackar barnen och går för att prata med de två tjejerna, som är i 12-års åldern. Jag presenterar mig och sträcker igen fram handen för att hälsa. Ingen av dem tar den. Jag försöker få till stånd ett samtal, men tjejerna säger bara korthugget att de inte har sett något.

Jag och en kollega får nu i uppdrag att genomföra en dörrknackning i ett stort hyreshus som ligger i närheten av torget. Få öppnar dörren då vi knackar. En man, som själv inte hade sett händelsen, säger att det troligtvis var en uppgörelse om droghandeln på torget, det handlas ibland helt öppet, och det är väldigt otryggt att vistas här. Varför gör vi inget? Jag säger att vi gör så gott vi kan, men att vi är beroende av att folk pratar med oss, meddelar då det händer något, tipsar, med mera. I en annan lägenhet öppnar en ung man som är och besöker sin flickvän. Han kom dit precis då slagsmålet hade brutit ut, och berättar allt han mindes. Efter förhöret så samtalar vi kort, och det visar sig att hans flickvän, som flyttat till Stockholm ifrån en annan del av landet, inte hade någon aning om hur området där hon hade fått en lägenhet var. Mannen säger till flickvännen att "Nu måste du verkligen flytta här ifrån! Det är inte säkert att bo här!". Jag kan dessvärre inte säga emot, eftersom området har en extrem överrepresentation vad gäller både antalet verksamma yrkeskriminella och vad gäller brottslighet som skapar otrygghet för de boende. För inbrott ligger man till exempel enligt vad jag har fått höra av en insatt kollega i särklass högst i norden och i en undersökning av stiftelsen ”Tryggare Sverige” om otrygghetsfaktorer fick Tensta ett ”extremt högt värde” och framstår som den otryggaste stadsdelen i landet (med Rinkeby på tredje plats). Jag tackar dem och fortsätter dörrknackningen.

Kort därefter hör jag en kraftig smäll och känner hur det bränner till på min arm. Jag vänder mig om, men ser inte vad som kan ha orsakat smällen. Sedan lägger jag märke till en sten, knappt knytnävsstor, som ligger vid mina fötter. Jag inser då att det är någon som har kastat den på mig, och att smällen måste ha kommit ifrån att en sten träffade plåtstaketet på utsidan av loftgångarna där jag stod. Jag larmar ut på radion vad som har hänt. Stenkastarna verkar ha sprungit iväg, men en kollega skickas nu upp till det parkeringsdäck ifrån vilket stenarna kastades för att vakta, medan resten av oss fortsätter utredningsarbetet. Medan kollegan står där uppe blir det inga fler försök till attacker, men han utsätts för konstanta verbala påhopp av ett gäng 10-åriga barn som håller till på en lekplats i närheten. "Fuck Aina!", "Stick härifrån!", etcetera. Hans försök att börja prata vänligt med barnen leder ingenstans, så efter ett tag så nöjer han sig med att bara ignorera dem. När vi är klara på platsen så blir vi tvungna att hämta upp kollegan på parkeringsdäcket sist, för att säkerställa att inga stenar kastas på oss därifrån då vi lämnar.

Händelsen som jag berättade om är bara ett vardagligt exempel på hur det kan vara att arbeta som polis i de mest utsatta segregerade förorterna. De allra flesta människor man möter är naturligtvis vänliga och ofta tacksamma att vi är där, men en förhållandevis stor grupp, speciellt bland unga, är misstänksamma och till och med hatiska. Det leder på närmast daglig basis till betydligt värre händelser än den jag precis berättade om.

Kollegor har utsatts för planerade bakhåll och rent livsfarliga attacker. Även ordningsvakter, väktare och brandkår attackeras. Det är naturligtvis ett mycket större problem för oss som jobbar där än att små flickor vägrar att prata med polisen och att små pojkar skriker "fuck aina". Men fenomenen hänger ihop, och frågan som jag har ställt mig många gånger är vem som har lärt dessa barn, varav en del knappt verkar ha börjat mellanstadiet, att ogilla eller hata polisen? Det beror garanterat inte främst på egna negativa erfarenheter, då barn i den åldern i princip aldrig har med polisen att göra. Visst kan några av dem ha äldre bröder som är yrkeskriminella och därför varit med om hämtningar eller husrannsakningar, men det är frågan om en liten minoritet. Och visst kan det till viss del bero på dåliga ingripanden som bevittnas och återberättas, men min erfarenhet är att de allra flesta poliser i mitt distrikt gör precis som kollegan i händelsen jag berättade om, bemöter förolämpningar genom att försöka vara vänliga eller genom att ignorera dem. Nej, det går inte att förstå hatet mot poliser genom att enbart stirra sig blind på polisens eget agerande.

Förklaringen till hatet och missaktningen måste även sökas i de hatandes situation. Socialt utanförskap är en grogrund för hat, våld, och kriminalitet. Men även om kampen mot det sociala utanförskapet, kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigare och kraftfullare sociala insatser för att hjälpa familjer med problem, är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet, så räcker det inte som förklaring till varför en brandbil inte kan åka in i Rinkeby utan att riskera att utsättas för stenkastning eller att en polisbil inte kan parkeras i Tensta utan att riskera att få däcken sönderskurna. Som Stefan Fölster påpekar i en artikel på DN Debatt, så finns det stort socioekonomiskt utanförskap även i en del mindreorter. Jag har dock inte hört berättas att brandkåren behöver poliseskort i Munkfors, inte heller att andelen bostadsinbrott ligger skyhögt över riksmedel i Ragunda eller att polisen utsätts för planerade bakhåll i Töreboda. Dessa kommuner ligger ändå i topp i Sverige vad gäller de faktorer som Fölster använde för att mäta "sociala problem" (arbetslöshet, skulder hos kronofogden, med mera). Jämförelsen mellan kommuner är naturligtvis inte rättvis, men ger ändå en tankeställare.

Så vad beror då hatet och attackerna på? Min uppfattning är att det i vissa socialt marginaliserade och segregerade miljöer formas lokala subkulturer där en del ungdomar tidigt får lära sig av sin omgivning (inte av föräldrarna utan äldre barn och unga vuxna) att polisen är elak och förtrycker förortsbor, samt att samhället struntar i förorten. Det är inte bara det att polisen utmålas som en fiende som helst skall försvinna helt ifrån området, många ungdomar ser även kriminella som respekterade förebilder. Männen och pojkarna som stjäl ifrån och rånar deras föräldrar är alltså förebilder, medan de poliser som trots allt är där för att skydda och hjälpa de utsatta och svaga, brottsoffren, är fienden och de som står upp för ett brottsoffer genom att modigt berätta vad denne vet om exempelvis ett rån är en "golare", och därigenom förkastlig? Hur kommer det sig att så många ungdomar, som själva inte är kriminella, har värderingar som till 100% handlar om att stärka de kriminellas status och förenkla deras "arbete" och rekrytering, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar? Viss del av skulden ligger absolut hos polisen, då man som kollektiv/myndighet historiskt har gjort sig skyldig till många kränkande ingripanden och brister i kommunikationen. Det är dock svårt för alla de nu aktiva kollegor som varje dag gör sitt bästa för att ha ett bra bemötande att göra något åt. Att bilden av polisen i förorten verkar präglas av enskilda/gamla misstag och kränkningar istället för hur de flesta av oss är och jobbar idag beror nog dock mycket på rent lokala subkulturer där ungdomar lär sig av personer (exempelvis kriminella) vars status stärks av misstron och hatet. Men den negativa bilden av polisen är också en del av en världsbild där polisen är en förtryckare och samhället har svikit/saknar legitimitet som delas och sprids av så pass många med inflytande i förortsmiljöer att den har fått ett eget liv.

Så vad kan man göra åt problemet? Naturligtvis behöver polisen kontinuerligt bli bättre, både strukturellt/som myndighet och alla vi som på ett individuellt plan möter människor i förortsmiljöer. Och självklart måste samhället satsa i de här miljöerna. Sen tror jag att alla som har inflytande över de berättelser som ökar konfliktnivån och försvårar dialog behöver ta ett ökat ansvar, oavsett vilken ”sida” man står på. Utan samtal och respekt kommer de här problemen bli betydligt svårare att lösa.

Om ett personrån, samt om lidande, sorg och ilska.

Jag var nyligen med på ett förhör med en tjej som hade blivit brutalt nedslagen och rånad för ett tag sedan. Med tanke på att det förekom grovt våld mot huvudet så var det tur att hon inte fick några permanenta men. Men även om kroppen hade läkt relativt fort så hade hon av förklarliga skäl stora sår kvar i själen. Det blev under förhöret och samtalet däromkring tydligt hur flickans liv hade förändrats, hur världen för henne hade blivit en farligare, ondare plats. Och hon var i högstadieåldern.

Då man som polis och medmänniska sitter med en person som så uppenbart fortfarande lider, som bryter ihop flera gånger under förhöret för att hon tvingas minnas, så gör det ont inombords. Nu fanns det i det här fallet lyckligtvis en kärleksfull och stöttande familj, och flickan har regelbunden kontakt med stödcentrum för unga brottsoffer för att bearbeta traumat (förmedlad genom polisen), så förhoppningsvis så kommer hon successivt att kunna gå vidare, lägga händelsen bakom sig. För många är det ännu värre. En del invalidiseras, andra, speciellt äldre, begränsas så av den rädsla som ett brott orsakar att de knappt vågar sig ut genom dörren mer.

Det är alltid sorgligt att se människor lida, oavsett vad som har orsakat lidandet. Poliser och andra yrkeskategorier som regelbundet möter människor som har det svårt måste konstant hantera balansgången mellan att låta sig påverkas av eländet, att känna och visa empati, men att samtidigt då situationen är över kunna distansera sig en aning för att inte konstant bära på omgivningens alla sorger.

Det är dock skillnad på sorg och ilska. Den ilska som i alla fall jag känner för att några yngre kriminella tyckte sig ha rätt att attackera den här tjejen och sparka på hennes huvud för att de ville ha en mobiltelefon att sälja är en av anledningarna till att jag valde att bli just polis, och inte söka mig till något av alla andra yrken där man också har möjlighet att hjälpa. Att människor kan bete sig så mot andra människor gör mig vansinnig, och motiverar mig i att vara en del av polisens ständiga kamp mot kriminalitet.

För vår del så återstår det svåra uppdraget att leta reda på gärningsmännen, utan varken teknisk bevisning, övervakningskameror eller andra vittnen. Och det är inte bara för den traumatiserade tjejen och hennes familjs skull som det är viktigt, utan för alla andra möjliga framtida offer, alla personer som har tillräckligt svårt att fysiskt försvara sig mot en plötslig attack och som när som helst själva kan få tillvaron raserad av samma gärningsmän.

Man möter många människor i kris i det här yrket, men vissa berör en mer än andra. Denna flickan var en av dem. Jag hoppas innerligt att hennes läkningsprocess går bra!