För ett par
månader sedan så spreds nyheten att en gravid kvinna vid ett rånförsök hade sparkats i magen och att gärningsmannen även hade
sparkat omkull en barnvagn i vilken kvinnans bebis låg. Som tur var så klarade sig både kvinnan och bebisen i barnvagnen utan skador, men kvinnan chockades svårt av händelsen. Senare kunde man på sjukhus lyckligtvis konstatera att även fostret trots smällen hade klarat sig bra. Brottet
skedde i mitt distrikt, och eftersom gärningsmannen enligt
signalementet troligtvis var under 18 så hamnade utredningen på min
sektion.
Eftersom
brottet skedde på en plats där det inte finns några
övervakningskameror och det inte fanns några vittnen förutom
brottsoffret själv så var utredningsläget tufft. Det fanns ingen
som helst teknisk bevisning. Film beställdes ifrån den närmaste
tunnelbanestationen (som dock ligger en bra bit bort) och några ur
gruppen åkte ut för att leta efter en skötväska som hade
försvunnit i samband med attacken. Samtidigt skickades signalementet
ut till de närpolisstationer som kunde tänkas ha kännedom om
rånaren. Varken filmen eller letandet efter skötväskan gav något.
Däremot fick vi in några förslag på personer som kunde stämma in
på signalementet (som egentligen bara innehöll offrets
uppskattningar av ålder, längd, kroppsbyggnad och etnisk härkomst,
då gärningsmannen inte hade några speciellt utmärkande
kännetecken alls).
Vid
slagningar på en av de personer som vi tipsades om, så hittade jag
en anmälan om misshandel då killen i princip oprovocerat hade knäat
en tjej i ansiktet. Att killar fult misshandlar tjejer de inte känner
i offentlig miljö är relativt ovanligt (de mesta av killars våld
mot tjejer sker bakom stängda dörrar), och då jag läste anmälan
så fick jag en känsla av att killen helt hade "flippat ur"
då han blev arg, på samma sätt som gärningsmannen vid rånet vi
utredde verkade ha gjort. Magkänslan sa att det mycket väl kunde
röra sig om rätt person, men vi hade fortfarande inte tillräckligt
mycket för att nå upp till en skälig misstanke. Det räckte i alla
fall för att min gruppchef, som var djupt involverad i ärendet,
bestämde sig för att vi skulle ta in killen på förhör.
Vi
koordinerade med den mycket hjälpsamma kontaktperson som killen hade
fått genom socialtjänsten, och jag och en kollega kunde på så
sätt smidigt åka och hämta upp honom. Vi var medvetna om att det
enda sättet att lösa just det här rånet i princip var att få
någon sorts erkännande. Även om brottsoffret skulle kunna peka ut
killen i en fotokonfrontation så är det tveksamt om det hade räckt
eftersom vi inte hade någon som helst stödbevisning. Jag har varit
med om att få tvärsäkra utpekanden i fotokonfrontationer på helt
fel person, och att rånoffer som trott sig känna igen rånaren
efter att ha sett denne på nära håll har varit helt ointresserade
av den bild som föreställer en rånare som både har erkänt och
kan bindas med teknisk bevisning, så det är ett osäkert verktyg.
Därför var vi alla väldigt taggade på att få killen att berätta.
Även
om man gärna vill att dåligt samvete och hänsyn mot brottsoffret
skall räcka som motivation för att erkänna, så ser verkligheten
sällan ut så. De flesta erkännanden sker för att gärningsmannen
tror sig förlora mer på att tiga eller ljuga, vilket kan vara
fallet om det finns bevisning som binder honom till brottet. I det
här fallet så drog vi slutsatsen att den absolut enda möjligheten
att komma någon vart med förhöret (och utredningen) var att få
killen att tro att vi visste saker som vi inte visste, vilket
självklart behövde ske utan att på något sätt ljuga eller fara
med osanning.
Vi
började samtalet med att säga att typ ”Det där som hände förra
helgen, det var ju inte särskilt bra...”. Killen reagerade direkt,
och bedyrade spänt att han inte hade gjort något, och frågade om
vilken dag och tid det gällde. Då vi svarade, så svor han på att
han spenderade hela den dagen på sjukhus på grund av en infektion.
Han lät så övertygande att jag, som hade varit ganska säker på
att vi hade rätt person, vacklade. Andra kollegor fick i uppdrag att
kolla upp om det stämde att han faktiskt hade varit på det nämnda
sjukhuset den dagen, medan vi pratade vidare och jag försökte gå
en balansgång emellan att inte hävda något som vi inte hade belägg
för (och som ju kunde vara fel), men inte heller få killen att inse
att vi visste så lite som vi visste (dvs i praktiken ingenting). Då
beskedet kom att uppgiften om sjukhusbesöket inte stämde blev det
ett helt nytt läge. Då killen konfronterades med detta så svor han
sedan dyrt och heligt att han hade misstagit sig på dagar, men att
han nu visste att han hade varit på en ungdomsgård, vilket en
ledare där skulle kunna bekräfta. Då han förstod att vi skulle
komma att kontrollera även den uppgiften blev han än mer stressad.
Han blev stundtals väldigt aggressiv och hotfull, men då vi
fortsatte att bemöta honom vänligt men bestämt och visa förståelse
för både lögnerna och aggressiviteten så rann den av honom efter
ett tag. Han fortsatte dock att neka i sten till att veta något om
den händelse som vi ville prata om. Då kollegan till slut gick ut
för att berätta för gruppchefen att vi inte kom längre, så kom
han tydligen till läget där han trodde sig ha mer att vinna på att
prata, och sa plötsligt att han bara ”försökte ta hennes
telefon”, och att han ”aldrig rörde vid varken kvinnan eller
barnvagnen”. Jag fick anstränga mig för att hålla en uttryckslös
min och inte jubla... Vi avbröt förhöret, då han i och med det
uttalandet blev misstänkt för brott och därmed skulle ha advokat
närvarande vid förhör (för minderåriga gäller det oavsett om de
själva kräver det eller ej). Killen anhölls för brottet.
Vid
det följande förhöret med advokat så såg jag till att killen
fick berätta om ett stort antal detaljer om händelsen (hur kvinnan
såg ut och var klädd, vad hon sa, var brottet skedde, etcetera) som
han enbart kunde ha känt till om han själv var på platsen. Vad
gäller erkännandet, så stod han dock fast vid att han inte hade
rört kvinnan eller barnvagnen. Han nämnde dock vilka de andra två killarna som hade varit med honom var, och vid förhör med dem så
lyckades vi efter en hel del om och men få delvisa medgivanden på
att deras kompis faktiskt hade ”kommit åt” kvinnan och
barnvagnen, och att barnvagnen hade vält. Under rättegången tog de
dock tillbaka allt, och hävdade som den misstänkte att han aldrig
hade rört kvinnan eller barnvagnen, vilket var väntat då de då
hade haft chansen att prata ihop sig med varandra. Domen föll i för
en vecka sedan, och tingsrätten gick helt och hållet på
brottsoffret, vår, och åklagarens linje (förutom vad gäller den
försvunna skötväskan). Straffvärdet för en vuxen person skulle
ha varit ett år och sex månader, men med tanke på gärningsmannens
ringa ålder så dömdes han till ungdomsvård. För den utsatta
kvinnan så blev domen så klart en upprättelse efter vad som hade
varit en väldigt traumatisk händelse som gjorde att hon ett tag
inte vågade gå ut utan sin man.
Framgångsfaktorerna
i den här utredningen var kanske främst närpolisens
personkännedom, men även vår förmåga att få fram ett erkännande
i förhör. Vad gäller det senare, så är det ofta en stor utmaning
då många brottslingar inte ser några anledningar till att erkänna
(förutom att det leder till att man blir släppt ur arresten
snabbare och risken för häktning minskar eftersom kollussionsfaran
faller). Jag har ofta känt att det borde finnas mer incitament för
den som erkänner och både står för vad han har gjort och
förenklar brottsutredningen än vad det faktiskt gör. Man tjänar
tyvärr sällan på att göra rätt för sig i rättssystemet, vilket
inte minst visas av hur utsatta målsägare och vittnen blir då de
tvingas möta gärningsmännens kumpaner utanför rättssalen och
ibland leva med rädsla och hot. Det är lätt att få känslan av
att samhället är bättre på att värna gärningsmännens intressen
än brottsoffer och vittnens.
Vad
gäller påföljden, så var den den här gången faktiskt helt rätt
för alla parter. Killen hade redan innan domen omhändertagits
enligt LVU, så domen innebar egentligen ingen förändring. Då han
därigenom kom bort ifrån den förortsmiljö där han redan var i
klorna på äldre kriminella (och själv blev allt mer brottsaktiv)
så tyckte både han och modern att placeringen var bra. Då spelar
det mindre roll att killen enligt personnumret var 15, men själv
hävdade att han egentligen var 17 (och på så sätt fick en rejäl
straffrabatt om han, som jag uppfattade det, talade sanning om sin
ålder). I andra sammanhang är dock påföljderna mycket mer
relevanta. Tyvärr är extremt integritetskränkande personrån
utförda av ungdomar allt annat än ovanliga i och omkring de mest
segregerade förorterna. Under de senaste veckorna har vi haft en ny
våg halskedjeryckningar i distriktet. Det äldsta offret i den här
vågen var född på 20-talet. Risken finns att hon aldrig mer vågar
gå ut. I somras attackerade en person på en permobil. Denne slogs
och förnedrades i samband med rånet. Och gärningsmännen får, om
vi ens får tag på dem, i princip inga påföljder alls då de är
så pass unga, vilket gör att de i många fall fortsätter att råna
kort efter att de har släppts. Det är ett problem.
Den
enda möjligheten att skydda omgivningen (och då främst de mest
utsatta som exempelvis äldre kvinnor, eftersom det är dem som
personrånarna nästan alltid ger sig på) ifrån unga kriminella är tyvärr ofta att få till LVU-placeringar. I
många fall är det också helt nödvändigt för att bryta ett
kriminellt beteende och en kriminell identitet, vilket sällan går
att göra i samma miljö där den utvecklades. Dessutom fungerar unga
kriminella i de segregerade förorterna ofta som ledargestalter som
drar med yngre barn in på en kriminell bana, vilket är ännu en
anledning till att ett påtvingat miljöombyte behövs. Samhället
behöver satsa mycket hårdare på högkvalitativa ingripande
åtgärder mot ungdomskriminella. Som det ser ut idag brister det
ofta både vad gäller viljan att placera unga kriminella och
kvaliteten på den vård och behandling de får vid en placering.
Förhoppningsvis
kommer ”barnvagnsrånet” i alla fall tack vare att det ledde till
en placering av gärningsmannen göra att denne får den förändring
i livet som får honom att hamna rätt. Om det blir fallet, så vore
det inte bara bra för honom och hans familj, utan en stor vinst för
hela samhället. Och det gäller så klart varje ungdom som man
lyckas få bort ifrån den kriminella banan.
Vilka varianter av att lyfta bort (unga)brottslingar ur deras miljö fungerar bäst för omgivningen och dem själva? Jag vet tyvärr tämligen lite om LVU-placeringar.
SvaraRaderaSå bra att ni lyckades reda ut detta obehagliga brott. På sätt och vis var det ändå skönt att läsa att gärningsmannen var förhållandevis ung och han - om allt går väl - kan få en nystart i livet.
SvaraRaderaFan du är värsta hjälten! Hurra och jag vill betona: sjukt viktigt både arbete och att berätta. /Andreas
SvaraRaderaUppskattar verkligen ditt engagemang för samhället och att du försöker belysa det viktigaste dvs etik och moral. Lagar är en sak men om man går på djupet så är det rätt och fel som alla ska lära sig. Fortsätt med att skriva mer.Jag känner hopp för framtiden när jag ser att det finns sådana kämpar som du därute.
SvaraRaderaJag gråter, vilken bisarr jävla cirkus det är att läsa om verkligheten i Sverige idag.
SvaraRaderaJag måste säga att det är skönt att läsa om en polisman som faktiskt försöker jobba utifrån etik och moral med lagarna som ramar/verktyg, i motsättning till att göra sitt jobb enbart utifrån vad det är som står i lagtexterna. Intressant att läsa dina reflektioner om och runt de olika fallen också. Keep it up!
SvaraRaderaOslo23
Hej, det som slår mig med din text är just hur lätt det är att undkomma brott då polisen nästan aldrig verkar patrullera.
SvaraRaderaVisst, poliser kan inte vara överallt hela tiden men desto mer fotpatruller/patrulleringar som görs, så ökar också chansen att vara i närheten när något sker.
Iförsig, med tanke på att Stockholm har fler poliser per capita än New York och man i New York klarar att ställa ut en eller flera poliser i varje gathörn, så bör även 08-polisen kunna täcka en betydligt större yta än nu ...
Tack så mycket för kommentarer och beröm! LVU är nog det enda verktyget vi har för att tvinga unga kriminella att byta miljö, Magnus. Om man kan få famiiljen att flytta så fungerar ju det också, men det bygger i så fall självklart på frivillighet. När man använder LVU är det ju för att föräldrarna själva inte kan hantera situationen. Jag tror också på fotpatrullering, men det kräver mer resurser än vad vi har idaqg. tack igen!
SvaraRadera