Om en gruppvåldtäkt och en modig men extremt utsatt flicka

Det var i vintras. Min grupp jobbade för tillfället ”inne”, det vill säga med utredningsarbete, så när en misstänkt gruppvåldtäkt med unga gärningsmän kom in så hamnade ärendet hos oss. Tack vare bra arbete av krimjouren och kollegorna i gruppen identifierades snabbt de flesta av de misstänkta killarna. Samarbetet med åklagaren fungerade utmärkt, och de anhölls, hämtades in och häktades senare.

Med tanke på hur grovt brottet var och hur många misstänkta det rörde sig om (åtta totalt), så behövde i princip hela gruppen hjälpa till med ärendet. Jag kom in då det skulle hållas längre förhör med de misstänkta. Vid det laget hade vi, tack vare att två kollegor hållit ett strålande förhör med målsägaren, en 15-årig tjej, en hyfsat klar bild av vad som faktiskt hade hänt.

Flickan och en vän till henne hade följt med en annan tjej som hennes vän kände till en fest dit hon i sin tur hade bjudits in av en kille som hon var bekant med. De tre tjejerna åkte ut till den tunnelbanestation dit de skulle bli hämtade, och fördes sedan till den lägenhet i vilken festen hölls. En av tjejerna blev snabbt väldigt berusad. Flickan själv, som var relativt blyg och tillbakadragen, fördes av en av killarna till ett sovrum. Hennes kompis var också där inne ett tag med en annan kille, men lämnade sedan då han ville ha sex med henne. Flickan övertalades först till att ha sex med den kille som hade tagit med henne in i rummet. Därefter kom det in fler och fler killar. Dem ville flickan absolut inte ha sex med, men trots att hon sa nej flera gånger så insisterade de. En efter en hade de sex med henne, och hon blev stundtals fasthållen av den kille som för tillfället låg över henne och höll på. Hon försökte ibland vrida sig undan, men vågade annars inte göra något motstånd. Då hennes vän redan hade gått och den andra tjejen var redlöst berusad, så var hon i princip ensam med de för henne okända killarna. Dessutom hade någon av dem tagit hennes mobiltelefon, vilket gjorde hennes situation ännu mer utsatt. Då de alla var färdiga lämnade flickan lägenheten. Hon var chockad och grät, och fick hjälp av förbipasserande som kontaktade polisen då hon berättade att hon hade blivit våldtagen.

Mitt första förhör i ärendet var med killen i vars lägenhet allt hade skett. Han mådde fruktansvärt dåligt. Vi fick bra kontakt. Han berättade utförligt om hela händelsen och om vem som hade gjort vad i vilken ordning. Hans berättelse skilde sig ifrån målsägarens då han hävdade att ingen hade hållit fast henne och de hade slutat om hon hade sagt till. Han var dock djupt ångerfull och sa mot slutet av förhöret gråtandes att han förstod att hon inte ville ha sex med dem alla. I förhöret framkom också att flickan inte hade visat några tecken på att vilja vara med på det hela, utan bara hade legat helt passiv.

Mitt andra förhör, med en annan av killarna, gick sämre. Då jag och kollegan kom in, ca 15 minuter försenade, så möttes vi arga och spydiga kommentarer ifrån advokaten. Att vi bad om ursäkt hjälpte inte. Sedan började advokaten att skälla ut kvinnan ifrån socialtjänsten som var med. Där vi ville ha en trygg stämning som gjorde det lättare för den misstänkte killen att öppna upp och berätta hade vi istället fått en spänd och irriterad situation där advokaten i sin klients ögon hade gjort både oss och socialtjänsten till fiender. Killen totalnekade till att ha varit på plats, trots att flera av hans vänner hade namngett honom och sagt att han var där. Då vi försökte öppna upp och skapa kontakt, samt prata om behovet av att stå för det man har gjort för att kunna gå vidare, så avbröt advokaten konstant och bad oss att ställa frågor som var relevanta för utredningen. Varken jag eller kollegan kom någonstans, och vi tvingades bryta förhöret. Den killen var den enda som häktades om.

I det tredje förhöret som jag var med om att hålla började killen vi då förhörde med att tvärljuga. Han hade dock en bättre advokat, så efter att vi hade fått advokaten att förstå att vi hade övertygande bevisning om att han hade varit på platsen och att han hade haft samlag där bad vi dem ta ett enskilt samtal. Efter det berättade han att han och de andra hade haft sex med flickan, och redogjorde för sin version av vad som han påstod hade hänt. Han visade dock inte samma ånger som den första killen, och stod fast vid att allt hade varit frivilligt, även om han också sa att flickan hade varit helt passiv. Den här killen förekom redan trots sin unga ålder i våra register. Det fanns även meddelanden som visade att han direkt efter händelsen hade försökt sälja en likadan telefon som den som flickan blev av med, att han hade försökt övertala andra att ljuga om händelsen, samt att han hade filmat och ombads radera filmen.

Efter att alla inblandade hade förhört gick det att pussla ihop en ännu tydligare bild av vad som hade hänt och vem som hade gjort vad. Vissa detaljer återkom, som exempelvis att den första killen kommer ut och kaxigt visar upp en använd kondom, samt att en av killarna hade erbjudit den som kom efter honom att använda samma kondom som han själv precis använt genom att bara vända den ut och in. Även om ingen av killarna erkänner brott och alla hävdar att flickan gjorde det frivilligt, så träder också i deras berättelser fram en bild av en rädd och passiv tjej som mest ligger orörlig på sängen medan killarna väntar ”på kö” och den ena efter andra tar för sig. Hon tar inga egna initiativ, visar inte på något sätt att hon samtycker. Flera nämner att hon säger att hon inte vill, men sedan blir ”övertalad”. Stundtals är dörren in till rummet låst, och ibland är det ett antal killar där inne med henne samtidigt. Även om det är uppenbart att killarna gärna vill ge en berättelse som inte innebär att de själva har gjort något fel, och än mindre något brottsligt, så stärker förhören med dem den totala bilden av en ensam 15-årig livrädd tjej som inte har vågat göra något för att ta sig ur situationen som hon hamnade i mer än att då och då tyst säga att hon inte vill.

Under utredningens gång så framkom även att det förekom hot och förolämpningar mot flickan på sociala medier, och speciellt då på ”KIK”. Vi var flera i gruppen som genast ville ta tag i detta för att se till att de upphörde direkt. Hon var redan enormt utsatt, och att hon kallades för lögnare, anklagades för att hon anmälde för att hon ville ha pengar, samt hotades med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var bara rent vidrigt. Jag pratade med flickan om hoten. Vi lyckadessedan få tag på tjejen som stod bakom dem, vilket resulterade i ettallvarligt samtal med henne och hennes mamma tillsammans medsocialtjänsten. Brottsmisstankarna lades ned eftersom hon var 14. Det mest tragiska med det samtalet var kanske hennes initiala förklaring till hur hon ”visste” att flickan ljög om våldtäkten, i hennes värld kunde det inte ha varit en våldtäkt eftersom flickan befann sig frivilligt i den lägenhet där det skedde...

Eftersom vår grupp jobbar regelbundet med våldtäkter och vet hur svårt det är att nå fram till en fällande dom var vi fullt medvetna om att det var ett svårt ärende. Därför jobbade vi så hårt vi bara kunde för att göra allt som stod i vår makt för att öka chansen för en fällande dom. Handläggaren och en kollega till gjorde ett otroligt bra arbete. Åklagarna var modiga och beslutsamma och drev ärendet stenhårt, vilket också ledde fram till en fällande dom i tingsrätten. Nyss kom hovrättsdomen, och där friades alla inblandade helt och hållet. Det känns för jävligt. Jag vet att det faktum att en domstol anser att ingen kan bevisas vara skyldig inte betyder att inget brott har begåtts. Den signal som både flickan, de misstänkta pojkarna, deras vänner, och alla andra ungdomar med en tvivelaktig syn på tjejers rätt till sin egen kropp får är dock att allt gick rätt till. Det är förfärligt, speciellt för 15-åringen som efter den initiala kränkningen också har kämpat sig igenom en krävande utredning och två tuffa rättegångar. Man skäms å samhällets vägnar.

Hur kan det då bli så fel? I grunden handlar det mycket om bevisvärdering och rättspraxis. Våra domstolar har extremt höga beviskrav i brottsmål. De utgår ifrån att den misstänkte alltid har rätt, och kräver väldigt övertydlig bevisning för att fälla någon (till skillnad ifrån exempelvis civilrättsliga mål). I strävan att aldrig riskera att en oskyldig person fälls, så frias mängder med skyldiga. För oss poliser så kan det vara en frustration även i mål om rån eller stöld, men det är väldigt mycket värre i just våldtäktsmål. Detta då den friande domen blir ett slag i ansiktet och en ytterligare kränkning för den målsägare som har kämpat sig igenom hela rättsprocessen. Det faktum att många tolkar en friande dom som att det är bevisat att den misstänkte är oskyldig (vilket i så fall skulle innebära att målsägaren har ljugit) gör det hela ännu värre. Jag känner personligen att balansen har hamnat fel, och att bevisvärderingen i det här våldtäktsmålet, där målsägaren har väldigt mycket högre trovärdighet än de misstänkte men ändå ifrågasätts av hovrätten på viktiga punkter, är ett exempel på det. Sen är ju juridik en bedömningssport, så det är möjligt att högsta domstolen skulle fatta ett annat beslut. Därför hoppas jag innerligt att man i alla fall försöker att ta fallet dit.

En annan anledning till att det blev fel är den våldtäktslagstiftning som gällde då brottet begicks. Då krävdes det enkelt sagt våld eller hot om våld, eller att målsägaren befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd” för att en handling skulle vara straffbar som våldtäkt. Det ansåg alltså inte hovrätten att flickan hade gjort. I den nu gällande lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation”, och det är möjligt att det hade räckt för en fällande dom. Jag hoppas det, och jag hoppas att man även framgent tar hänsyn till ung ålder, då det känns underligt att brott begås om en 14-åring har sex med sin pojkvän, men dagen hon fyller 15 så blir det fritt fram för ett helt killgäng om hon inte gör tydligt motstånd. Jag tror dock att det bästa vore att även införa ett tydligt samtyckeskrav, kanske i en kompletterande paragraf om sexuellt utnyttjande. Med en sådan lag så är jag övertygad om att killarna hade blivit fällda för brott, och att tjejen hade fått den upprättelse som hon förtjänar. Det hade dessutom inte bara minskat risken att uppenbara sexuella kränkningar förblir ostraffade, det hade också skickat en tydlig signal om att en tjej faktiskt måste vara med på det för att det skall vara ok att ha sex med henne.

Det finns några saker till som jag tycker är värda att reflekteras över. Trots den friande domen, så känner jag att vi kom ganska långt i utredningen vad gäller att ta reda på vad som faktiskt hände. Till stor del så beror det på mycket bra arbete av handläggarna och på att åklagarna fattade bra beslut igenom hela utrednigen. Ett av de helt nödvändiga besluten var att anhålla och häkta killarna trots deras ringa ålder. I förhören med de misstänkta fick vi fram en hel del som stärkte målsägaren berättelse, exempelvis att de hade väntat ”på kö”, att hon hade varit helt passiv, att killarna bestämde sig för att de alla skulle ha sex med flickan, att dörren stundtals var låst, att mobilen stals, med mera. Under rättegången, efter att de hade haft chansen att i lugn och ro prata ihop sig, så nekade de till alla dessa uppgifter. Utan frihetsberövandena så hade alltså flickans version varit mycket svårare att styrka.

En annan sak som blev tydlig i det här ärendet är hur viktig advokatens roll är, och hur mycket en advokat kan påverka. Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag...

Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”. Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig ifrån alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas. Dessa värderingar är kanske speciellt starka i en del ungdomsmiljöer, men de finns här och var i hela samhället. Att göra upp med dem är totalt grundläggande. Och jag hoppas att den här tragedin blir ett steg i att hjälpa oss att ta tag i den här frågan. Det är vi skyldiga den här modiga 15-åringen, och alla andra som har utsatts eller riskerar att utsättas för samma kränkningar.