Om möten och bemötande

Under mitt första år som polis så var jag med då några kollegor gjorde en kontroll av ett par killar i tunnelbanan i en av våra segregerade förorter. Kollegorna, som hade koll på att killarna i gruppen vi kontrollerade var kriminellt aktiva, kunde snabbt konstatera att några av dem sannolikt var påverkade av narkotika. Det beslutades att de skulle tas med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebar urinprov. Killarna blev arga då detta meddelades. Han som jag pratade med försäkrade att han inte hade tagit något och var påtagligt irriterad över att behöva åka med till stationen och kissa. Jag, som då själv inte hade sett några tydliga tecken, förklarade att jag förstod att han tyckte att det var onödigt och kränkande, men att han ändå skulle behöva komma med. Vi fick bra kontakt och väl på väg in berättade han att provet skulle komma att bli positivt på cannabis. Då jag släppte honom efter att vi var klara så sa han att han hade uppskattat mitt bemötande. 

De följande åren dök hans namn upp regelbundet i en gruppering som var kriminellt aktiva, både med narkotikahandel och inbrott. Jag träffade honom själv kanske ett år efter det första mötet. Jag var på väg till en vän som då bodde i samma förort och stannade på den lokala pizzerian för att köpa med mat. Då några av hans vänner, alla kriminellt aktiva, kom fram och uttryckte sitt missnöje med att jag var där (dock inte på ett aggressivt eller hotfullt sätt) så kom han istället fram och hälsade vänligt. Ingen av dem trodde dock på att jag hade kommit till området "privat". 

För inte så länge sedan, då jag var i den förorten på ett möte, så kom samma kille fram till mig. Han tackade mig för att jag hade varit trevlig mot honom och berättade att han nu hade lagt av med narkotika och inbrott och hade börjat studera på universitetet. Jag kan så klart inte veta om det är sant, men det faktum att han valde att komma fram och berätta att han nu hade fått ordning på sitt liv gör att det kändes äkta. Jag blev både glad och tacksam och hoppas verkligen, både för hans och för omgivningens skull, att han har lagt av med kriminaliteten en gång för alla, samt att det går riktigt bra för honom med studier och jobb!

Jag är inte trevligare eller charmigare än någon annan, så att vårt möte för flera år sedan tydligen gjorde intryck på den här mannen berodde troligtvis på en kombination av att han kände att jag visade honom respekt under tvångsåtgärden och att han själv var ovanligt lätt att prata med. Då det finns tid och möjlighet att visa förståelse för den irritation ett ingripande kan orsaka och förklara varför man gör det man gör så kan det uppenbarligen göra skillnad. Så upplever jag också att de flesta av de kollegor som jag har jobbat med arbetar, och många gör det smidigare och bättre än jag.

Nyligen var jag i en annan segregerad förort med en kollega under kvällstid för att ta en kort fotpatrull och kolla läget i centrum. Vi var civila, men kunde lika gärna varit uniformerade med tanke på hur mycket åtminstone jag stod ut. Utanför en korvkiosk stod ett 20-tal unga vuxna och hängde. Vi gick fram för att hälsa. Då vi sträckte fram våra händer så ignorerades de, liksom även alla försök att starta ett samtal. De sa till oss att vi inte var önskade och att vi skulle gå därifrån. Jag svarade att vi stod bra där vi var, vilket resulterade att hela gänget drog över till andra sidan av den breda gågatan i centrum. När de väl stod så långt bort att de upphörde att vara individer och istället blev en massa så började förolämpningarna komma. Vi stod kvar ett tag och pratade medan vi ignorerade dem, och gick sedan tillbaka mot bilen. Då vi var på väg bort och hade vänt ryggen mot gruppen så kastades lite småsten och en halvfull läskburk i vår riktning, inget var dock nära att träffa. Då vi vände oss om så upphörde genast kasten. Eftersom det inte fanns något konstruktivt vi kunde göra i den här situationen så gick vi efter ett kort tag till därifrån. 

Ibland verkar det inte spela någon roll vilket bemötande man har. En del personer kommer att möta en med hat och ovett, och ibland med våld och stenar, oavsett hur man beter sig. Och det går inte att prata med varken kastade stenar eller en förolämpande folkmassa. Om vi hade ingripit, vilket hade varit väldigt svårt på två personer (och hade troligtvis startat oroligheter och krävt ordentlig förstärkning), så hade det behövt göras resolut. 

I vissa situationer behöver man ta kontroll först och prata sen. Dessutom ger det sällan något att prata med dem som svarar med förolämpningar, i alla fall inte då de är i grupp. Men även när man tvingas använda våld mot någon är det viktigt hur man kommunicerar, eller åtminstone hur man inte kommunicerar. Att man ibland behöver vara hård förstår nog de flesta som man ingriper mot innerst inne. En kollega berättade dock nyligen om hur en ung kille som hade gripits efter att ha gjort något väldigt dumt sa att han förstod dem som hade varit hårdhänta under ingripandet, men att han aldrig skulle glömma att en annan polis fällde en hånfull kommentar då han var bojad och maktlös.

Det är så klart inte bara mot misstänkta brottslingar, aggressiva personer med mera som bemötandet är viktigt, utan kanske ännu mer

 vad gäller brottsoffer. I möten med brottsoffer är det min erfarenhet att det allra flesta poliser är väldigt bra på att vara empatiska och lyssnande. Däremot kan det vara frustrerande att det kan upplevas att man som brottsoffer ofta blir helt ignorerad efter att brottet väl är anmält. Många anmälningar hamnar på hög, och resulterar i slutändan bara i en nedläggning som kommuniceras genom att ett standardiserat brev skickas ut. Då är det lätt att brottsoffer känner sig ignorerade. Om man som polis däremot ringer upp och förklarar varför det inte gick att komma vidare i ärendet så bemöts man nästan alltid av förståelse, och inte sällan av tacksamhet, trots att resultatet är lika dåligt. En kollega nämnde nyligen att hon även brukade se till att ringa upp målsäganden så fort hon fick ett ärende bara för att se till att denne visste var hon eller han kunde vända sig med frågor och funderingar. Få ringde, men alla uppskattade samtalet. Tyvärr har dock många utredningsavdelningar en så enorm resursbrist så att bara ett enkelt samtal till ett brottsoffer i ett inkommet ärende kan vara mer än vad man har möjlighet att hinna med. 

Polisen har de senaste åren styrts stenhårt efter "resultat", det vill säga för att leverera fina siffror vad gäller blås, redovisade utredningar, med mera. Förutom att i princip alla målen riskerar att styra verksamheten fel (man gör det som ger bra siffror istället för det som är lämpligt ur ett polis- eller samhällsperspektiv) så visar de också ett totalt fokus på vad man producerar på bekostnad av de mjukare värdena, som hur man bemöter människor. Lyckligtvis så kommer det humanistiska perspektivet naturligt för många poliser, man har ju ofta valt jobbet för att man vill möta och hjälpa andra människor. Jag tror dock att vi behöver lägga betydligt mer fokus på de här frågorna, dels för att bli av med de avarter som förekommer, men också för att jag tycker att borde bli tydligt att bemöta människor väl inte bara är ett medel för att nå resultat, utan ett viktigt mål i sig. 

Med snaran runt halsen

Jag hade ungefär fått i mig hälften av thaimaten jag hade köpt då det gick ut ett larm om att en kvinna var orolig för en väninna som hade uttalat självmordstankar. Ingen av IG-bilarna svarade. Vi jobbar inte främst mot LKC, men jag hjälper personligen gärna utryckningen med att ta jobb om det behövs, speciellt innan skiftesbyte, vilket var fallet då anropet gick ut. Är det frågan om akuta jobb så är det dessutom en självklarhet att åka. Jag svarade på larmet, och drog ut ifrån stationen med min kollega.

Då vi närmade oss adressen såg och hörde vi räddningstjänsten framför oss. Det visade sig att de var på väg till samma adress. Vi kom in i porten precis efter dem. Då jag kom upp till den aktuella lägenheten stod det flera brandmän framför dörren, och en av dem försökte ropa in genom brevinkastet. Jag tog tag i handtaget, kände på det, märkte att dörren var olåst, och gick in. Någon sekund senare tittade jag in i vardagsrummet, och såg då en kvinna ståendes på något pall-liknande med en strypsnara tight knuten runt halsen som via ett spänt rep hängde i en krok i taket. Jag hade brandmännen precis bakom mig och kollegan längre bak i kön och väste "kniv" bakåt samtidigt som jag gick fram mot kvinnan (vilket kollegan längre bak så klart tolkade som att någon var knivbeväpnad). Min tanke, att brandmän måste ha knivar med sig och att någon av dem skulle plocka upp den så att de kunde vara beredda att snabbt skära ned kvinnan medan jag försökte lyfta/hålla henne uppe om hon skulle sparka undan pallen, plockades snabbt upp av en av brandmännen som drog fram en morakniv. De stannade dock i dörröppningen till vardagsrummet.

Då jag gick fram emot kvinnan så bad hon mig först att räcka henne ett kärt föremål som låg en bit bort i rummet då hon själv satt fast i hängsnaran och inte kunde ta sig någonstans alls. Detta gjorde jag självklart, medan jag hälsade, presenterade mig och försökte etablera kontakt med henne. Efter att hon hade fått det hon bad om så beordrade hon oss direkt att gå därifrån. Jag konstaterade så klart att vi inte kunde det, att vi tänkte hjälpa henne. Diskussionen fortsatte ett tag, och även om jag pratade lugnt och vänligt till kvinnan och gjorde mitt bästa för att nå fram till henne, så gick det inget vidare. Hon var helt ointresserad av att få vår hjälp, och blev succesivt allt mer irriterad över att vi inte gick därifrån.

Samtidigt som vi diskuterade så hade min kollega diskret börjat röra sig in i rummet. Han tog närmast omärkligt steg för steg tills han utan att kvinnan verkade ha lagt märke till honom, hon hade ju också fullt upp med att argt be mig att ge mig av, hade tagit sig in bakom henne. Där på vardagsrumsbordet låg det en kökskniv, som han plockade upp. När kvinnan sedan för andra eller tredje gången gjorde något sorts försök att knuffa undan mig så var han snabbt framme och skar smidigt av repet bakifrån. Jag fick henne i famnen och la ned henne på en madrass som låg en bit bakom mig. Hon kämpade argt emot, och vi var alla oroliga för repet som satt kvar runt halsen då det som sagt var väldigt hårt knutet. Vi ville få bort det så fort som möjligt, och höll ned henne medan vi försökte skära bort det då knuten var för svår för oss att lossa, självklart utan att riskera att rispa kvinnan som som sagt kämpade emot. Med hjälp av en av brandmännen så lyckades vi.

Efter att den akuta faran var avvärjd och vi kunde släppa upp kvinnan så gick det lite bättre att få kontakt. Vi behövde självklart ta med henne till psykakuten på St:Görans sjukhus och även om hon fortfarande inte direkt gillade oss så fick vi henne i alla fall att själv ta på sig ytterkläder och skor och samla ihop det hon behövde ha med, medan kollegan också dokumenterade uppsatta avskedsbrev för att kunna visa psykiatrin. Då jag höll tag i henne på väg ned för trappan för att hon inte skulle snubbla ofrivilligt eller medvetet försöka skada sig själv, så försökte hon slita sig. Väl nere med risken ifrån trappan borta så släppte jag henne. Jag tvingades dock att ta tag igen då hon ville vandra iväg. Väl inne i bilen så kunde jag dock sitta lugnt bak med henne och prata en del på väg till psykakuten. Jag ringde också in om LPT47 beslut, vilket var en ren formsak i det här fallet. Överlämningen till psykiatrin gick smidigt, hon var dessutom välkänd där.

Det viktigaste målet vid ett självmordslarm är självklart att rädda liv, och naturligtvis helst utan att personen får några skador eller men av händelsen. Det lyckades vi med, mycket tack vare kollegans smidiga ingripande. Det är så klart mycket möjligt att kvinnan inte själv hade sparkat undan det hon stod på, men det hade räckt med att hon hade säckat ihop en aning så hade hon kvävts, och hon hade inte själv kunnat ta sig därifrån. Sen ville vi så klart försöka se till att vårt ingripande i sig inte blev ytterligare en traumatisk upplevelse för kvinnan. Jag får ofta relativt bra kontakt med psykiskt sjuka människor, men den här gången nådde jag som sagt aldrig riktigt fram. Det var dock skönt att vi, trots att hon vid flera tillfällen försökte slita sig och knuffa undan mig, kunde lösa jobbet utan att använda handbojor och att vi mot slutet i alla fall kunde sitta och prata med varandra. Ju mindre våld och/eller kränkningar man behöver utsätta en redan trasig människa för, desto bättre så klart.

Även om vi lämnade jobbet med en känsla av att ha gjort något bra, så är hela händelsen och kvinnans situation i stort enormt tragisk. Oavsett om hon hade haft beslutsamheten att faktiskt aktivt ta livet av sig själv eller inte, så var det uppenbart att hon mådde väldigt dåligt och var extremt olycklig. Hon hade en lång historia av psykisk ohälsa, och hade dessutom nyligen förlorat sin kanske närmaste anhöriga. Då vi lämnade henne så var hon fortfarande arg över att vi hade stoppat hennes planer. Man kan bara hoppas att hon får så pass bra hjälp av vården/samhället att hon så småningom ändå är glad över att vara vid liv.

Vad gäller psykvården, så verkar det för mig tydligt att den helt enkelt inte räcker till. Kvinnan berättade att om hon bara fick prata med en viss överläkare så skulle hon bli utskriven direkt igen. Sanningen är troligtvis att psykvården inte har resurser till att vårda alla som är i behov av deras hjälp. Det är dessutom väldigt vanligt att man får höra berättelser om hur akut omhändertagna bara har förvarats och medicinerats i ett par dagar, och sedan mår ännu sämre då de släpps ut. Gissningsvis finns det inte tillräckligt med personal för att exemeplvis ge samtalsterapi på ett sådant sätt som de människor som kommer dit faktiskt skulle behöva.

I ett ännu bredare perspektiv så handlar det också om att samhället är dåliga på att i tid ge hjälp och stöd till människor som mår dåligt. Det är naturligtvis väldigt svårt, både att fånga upp dem som är i behov av stöd och att hitta sätt att stötta som faktiskt hjälper, men det är också väldigt viktigt. Jag tror att mycket vore vunnet om vi blev bättre på att se och hjälpa de barn och unga som har särskilda behov, och då menar jag inte bara de agressiva och utåtagerande, utan även de tillbakadragna, olyckliga och ofta mobbade. Förutom att det så klart främst handlar om människosyn och att försöka ge alla ett drägligt liv, så skulle det även i ett längre tidsperspektiv kunna leda till drastiskt minskade kostnader för vård, missbruk, arbetslöshet, med mera. I ett samhälle där kvartalskaptalism råder och där varje förvaltnings främsta mål är budget i balans  så är det lätt att missa att det faktiskt i ett längre tidsperspektiv inte bara är humanistiskt, utan även ekonomiskt sunt att investera i och satsa på människor som riskerar att fara illa i livet.

Om en gruppvåldtäkt och en modig men extremt utsatt flicka

Det var i vintras. Min grupp jobbade för tillfället ”inne”, det vill säga med utredningsarbete, så när en misstänkt gruppvåldtäkt med unga gärningsmän kom in så hamnade ärendet hos oss. Tack vare bra arbete av krimjouren och kollegorna i gruppen identifierades snabbt de flesta av de misstänkta killarna. Samarbetet med åklagaren fungerade utmärkt, och de anhölls, hämtades in och häktades senare.

Med tanke på hur grovt brottet var och hur många misstänkta det rörde sig om (åtta totalt), så behövde i princip hela gruppen hjälpa till med ärendet. Jag kom in då det skulle hållas längre förhör med de misstänkta. Vid det laget hade vi, tack vare att två kollegor hållit ett strålande förhör med målsägaren, en 15-årig tjej, en hyfsat klar bild av vad som faktiskt hade hänt.

Flickan och en vän till henne hade följt med en annan tjej som hennes vän kände till en fest dit hon i sin tur hade bjudits in av en kille som hon var bekant med. De tre tjejerna åkte ut till den tunnelbanestation dit de skulle bli hämtade, och fördes sedan till den lägenhet i vilken festen hölls. En av tjejerna blev snabbt väldigt berusad. Flickan själv, som var relativt blyg och tillbakadragen, fördes av en av killarna till ett sovrum. Hennes kompis var också där inne ett tag med en annan kille, men lämnade sedan då han ville ha sex med henne. Flickan övertalades först till att ha sex med den kille som hade tagit med henne in i rummet. Därefter kom det in fler och fler killar. Dem ville flickan absolut inte ha sex med, men trots att hon sa nej flera gånger så insisterade de. En efter en hade de sex med henne, och hon blev stundtals fasthållen av den kille som för tillfället låg över henne och höll på. Hon försökte ibland vrida sig undan, men vågade annars inte göra något motstånd. Då hennes vän redan hade gått och den andra tjejen var redlöst berusad, så var hon i princip ensam med de för henne okända killarna. Dessutom hade någon av dem tagit hennes mobiltelefon, vilket gjorde hennes situation ännu mer utsatt. Då de alla var färdiga lämnade flickan lägenheten. Hon var chockad och grät, och fick hjälp av förbipasserande som kontaktade polisen då hon berättade att hon hade blivit våldtagen.

Mitt första förhör i ärendet var med killen i vars lägenhet allt hade skett. Han mådde fruktansvärt dåligt. Vi fick bra kontakt. Han berättade utförligt om hela händelsen och om vem som hade gjort vad i vilken ordning. Hans berättelse skilde sig ifrån målsägarens då han hävdade att ingen hade hållit fast henne och de hade slutat om hon hade sagt till. Han var dock djupt ångerfull och sa mot slutet av förhöret gråtandes att han förstod att hon inte ville ha sex med dem alla. I förhöret framkom också att flickan inte hade visat några tecken på att vilja vara med på det hela, utan bara hade legat helt passiv.

Mitt andra förhör, med en annan av killarna, gick sämre. Då jag och kollegan kom in, ca 15 minuter försenade, så möttes vi arga och spydiga kommentarer ifrån advokaten. Att vi bad om ursäkt hjälpte inte. Sedan började advokaten att skälla ut kvinnan ifrån socialtjänsten som var med. Där vi ville ha en trygg stämning som gjorde det lättare för den misstänkte killen att öppna upp och berätta hade vi istället fått en spänd och irriterad situation där advokaten i sin klients ögon hade gjort både oss och socialtjänsten till fiender. Killen totalnekade till att ha varit på plats, trots att flera av hans vänner hade namngett honom och sagt att han var där. Då vi försökte öppna upp och skapa kontakt, samt prata om behovet av att stå för det man har gjort för att kunna gå vidare, så avbröt advokaten konstant och bad oss att ställa frågor som var relevanta för utredningen. Varken jag eller kollegan kom någonstans, och vi tvingades bryta förhöret. Den killen var den enda som häktades om.

I det tredje förhöret som jag var med om att hålla började killen vi då förhörde med att tvärljuga. Han hade dock en bättre advokat, så efter att vi hade fått advokaten att förstå att vi hade övertygande bevisning om att han hade varit på platsen och att han hade haft samlag där bad vi dem ta ett enskilt samtal. Efter det berättade han att han och de andra hade haft sex med flickan, och redogjorde för sin version av vad som han påstod hade hänt. Han visade dock inte samma ånger som den första killen, och stod fast vid att allt hade varit frivilligt, även om han också sa att flickan hade varit helt passiv. Den här killen förekom redan trots sin unga ålder i våra register. Det fanns även meddelanden som visade att han direkt efter händelsen hade försökt sälja en likadan telefon som den som flickan blev av med, att han hade försökt övertala andra att ljuga om händelsen, samt att han hade filmat och ombads radera filmen.

Efter att alla inblandade hade förhört gick det att pussla ihop en ännu tydligare bild av vad som hade hänt och vem som hade gjort vad. Vissa detaljer återkom, som exempelvis att den första killen kommer ut och kaxigt visar upp en använd kondom, samt att en av killarna hade erbjudit den som kom efter honom att använda samma kondom som han själv precis använt genom att bara vända den ut och in. Även om ingen av killarna erkänner brott och alla hävdar att flickan gjorde det frivilligt, så träder också i deras berättelser fram en bild av en rädd och passiv tjej som mest ligger orörlig på sängen medan killarna väntar ”på kö” och den ena efter andra tar för sig. Hon tar inga egna initiativ, visar inte på något sätt att hon samtycker. Flera nämner att hon säger att hon inte vill, men sedan blir ”övertalad”. Stundtals är dörren in till rummet låst, och ibland är det ett antal killar där inne med henne samtidigt. Även om det är uppenbart att killarna gärna vill ge en berättelse som inte innebär att de själva har gjort något fel, och än mindre något brottsligt, så stärker förhören med dem den totala bilden av en ensam 15-årig livrädd tjej som inte har vågat göra något för att ta sig ur situationen som hon hamnade i mer än att då och då tyst säga att hon inte vill.

Under utredningens gång så framkom även att det förekom hot och förolämpningar mot flickan på sociala medier, och speciellt då på ”KIK”. Vi var flera i gruppen som genast ville ta tag i detta för att se till att de upphörde direkt. Hon var redan enormt utsatt, och att hon kallades för lögnare, anklagades för att hon anmälde för att hon ville ha pengar, samt hotades med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var bara rent vidrigt. Jag pratade med flickan om hoten. Vi lyckadessedan få tag på tjejen som stod bakom dem, vilket resulterade i ettallvarligt samtal med henne och hennes mamma tillsammans medsocialtjänsten. Brottsmisstankarna lades ned eftersom hon var 14. Det mest tragiska med det samtalet var kanske hennes initiala förklaring till hur hon ”visste” att flickan ljög om våldtäkten, i hennes värld kunde det inte ha varit en våldtäkt eftersom flickan befann sig frivilligt i den lägenhet där det skedde...

Eftersom vår grupp jobbar regelbundet med våldtäkter och vet hur svårt det är att nå fram till en fällande dom var vi fullt medvetna om att det var ett svårt ärende. Därför jobbade vi så hårt vi bara kunde för att göra allt som stod i vår makt för att öka chansen för en fällande dom. Handläggaren och en kollega till gjorde ett otroligt bra arbete. Åklagarna var modiga och beslutsamma och drev ärendet stenhårt, vilket också ledde fram till en fällande dom i tingsrätten. Nyss kom hovrättsdomen, och där friades alla inblandade helt och hållet. Det känns för jävligt. Jag vet att det faktum att en domstol anser att ingen kan bevisas vara skyldig inte betyder att inget brott har begåtts. Den signal som både flickan, de misstänkta pojkarna, deras vänner, och alla andra ungdomar med en tvivelaktig syn på tjejers rätt till sin egen kropp får är dock att allt gick rätt till. Det är förfärligt, speciellt för 15-åringen som efter den initiala kränkningen också har kämpat sig igenom en krävande utredning och två tuffa rättegångar. Man skäms å samhällets vägnar.

Hur kan det då bli så fel? I grunden handlar det mycket om bevisvärdering och rättspraxis. Våra domstolar har extremt höga beviskrav i brottsmål. De utgår ifrån att den misstänkte alltid har rätt, och kräver väldigt övertydlig bevisning för att fälla någon (till skillnad ifrån exempelvis civilrättsliga mål). I strävan att aldrig riskera att en oskyldig person fälls, så frias mängder med skyldiga. För oss poliser så kan det vara en frustration även i mål om rån eller stöld, men det är väldigt mycket värre i just våldtäktsmål. Detta då den friande domen blir ett slag i ansiktet och en ytterligare kränkning för den målsägare som har kämpat sig igenom hela rättsprocessen. Det faktum att många tolkar en friande dom som att det är bevisat att den misstänkte är oskyldig (vilket i så fall skulle innebära att målsägaren har ljugit) gör det hela ännu värre. Jag känner personligen att balansen har hamnat fel, och att bevisvärderingen i det här våldtäktsmålet, där målsägaren har väldigt mycket högre trovärdighet än de misstänkte men ändå ifrågasätts av hovrätten på viktiga punkter, är ett exempel på det. Sen är ju juridik en bedömningssport, så det är möjligt att högsta domstolen skulle fatta ett annat beslut. Därför hoppas jag innerligt att man i alla fall försöker att ta fallet dit.

En annan anledning till att det blev fel är den våldtäktslagstiftning som gällde då brottet begicks. Då krävdes det enkelt sagt våld eller hot om våld, eller att målsägaren befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd” för att en handling skulle vara straffbar som våldtäkt. Det ansåg alltså inte hovrätten att flickan hade gjort. I den nu gällande lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation”, och det är möjligt att det hade räckt för en fällande dom. Jag hoppas det, och jag hoppas att man även framgent tar hänsyn till ung ålder, då det känns underligt att brott begås om en 14-åring har sex med sin pojkvän, men dagen hon fyller 15 så blir det fritt fram för ett helt killgäng om hon inte gör tydligt motstånd. Jag tror dock att det bästa vore att även införa ett tydligt samtyckeskrav, kanske i en kompletterande paragraf om sexuellt utnyttjande. Med en sådan lag så är jag övertygad om att killarna hade blivit fällda för brott, och att tjejen hade fått den upprättelse som hon förtjänar. Det hade dessutom inte bara minskat risken att uppenbara sexuella kränkningar förblir ostraffade, det hade också skickat en tydlig signal om att en tjej faktiskt måste vara med på det för att det skall vara ok att ha sex med henne.

Det finns några saker till som jag tycker är värda att reflekteras över. Trots den friande domen, så känner jag att vi kom ganska långt i utredningen vad gäller att ta reda på vad som faktiskt hände. Till stor del så beror det på mycket bra arbete av handläggarna och på att åklagarna fattade bra beslut igenom hela utrednigen. Ett av de helt nödvändiga besluten var att anhålla och häkta killarna trots deras ringa ålder. I förhören med de misstänkta fick vi fram en hel del som stärkte målsägaren berättelse, exempelvis att de hade väntat ”på kö”, att hon hade varit helt passiv, att killarna bestämde sig för att de alla skulle ha sex med flickan, att dörren stundtals var låst, att mobilen stals, med mera. Under rättegången, efter att de hade haft chansen att i lugn och ro prata ihop sig, så nekade de till alla dessa uppgifter. Utan frihetsberövandena så hade alltså flickans version varit mycket svårare att styrka.

En annan sak som blev tydlig i det här ärendet är hur viktig advokatens roll är, och hur mycket en advokat kan påverka. Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag...

Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”. Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig ifrån alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas. Dessa värderingar är kanske speciellt starka i en del ungdomsmiljöer, men de finns här och var i hela samhället. Att göra upp med dem är totalt grundläggande. Och jag hoppas att den här tragedin blir ett steg i att hjälpa oss att ta tag i den här frågan. Det är vi skyldiga den här modiga 15-åringen, och alla andra som har utsatts eller riskerar att utsättas för samma kränkningar.  

Barnvagn med bebis i omkullsparkad vid rånförsök

För ett par månader sedan så spreds nyheten att en gravid kvinna vid ett rånförsök hade sparkats i magen och att gärningsmannen även hade sparkat omkull en barnvagn i vilken kvinnans bebis låg. Som tur var så klarade sig både kvinnan och bebisen i barnvagnen utan skador, men kvinnan chockades svårt av händelsen. Senare kunde man på sjukhus lyckligtvis konstatera att även fostret trots smällen hade klarat sig bra. Brottet skedde i mitt distrikt, och eftersom gärningsmannen enligt signalementet troligtvis var under 18 så hamnade utredningen på min sektion.

Eftersom brottet skedde på en plats där det inte finns några övervakningskameror och det inte fanns några vittnen förutom brottsoffret själv så var utredningsläget tufft. Det fanns ingen som helst teknisk bevisning. Film beställdes ifrån den närmaste tunnelbanestationen (som dock ligger en bra bit bort) och några ur gruppen åkte ut för att leta efter en skötväska som hade försvunnit i samband med attacken. Samtidigt skickades signalementet ut till de närpolisstationer som kunde tänkas ha kännedom om rånaren. Varken filmen eller letandet efter skötväskan gav något. Däremot fick vi in några förslag på personer som kunde stämma in på signalementet (som egentligen bara innehöll offrets uppskattningar av ålder, längd, kroppsbyggnad och etnisk härkomst, då gärningsmannen inte hade några speciellt utmärkande kännetecken alls).

Vid slagningar på en av de personer som vi tipsades om, så hittade jag en anmälan om misshandel då killen i princip oprovocerat hade knäat en tjej i ansiktet. Att killar fult misshandlar tjejer de inte känner i offentlig miljö är relativt ovanligt (de mesta av killars våld mot tjejer sker bakom stängda dörrar), och då jag läste anmälan så fick jag en känsla av att killen helt hade "flippat ur" då han blev arg, på samma sätt som gärningsmannen vid rånet vi utredde verkade ha gjort. Magkänslan sa att det mycket väl kunde röra sig om rätt person, men vi hade fortfarande inte tillräckligt mycket för att nå upp till en skälig misstanke. Det räckte i alla fall för att min gruppchef, som var djupt involverad i ärendet, bestämde sig för att vi skulle ta in killen på förhör.

Vi koordinerade med den mycket hjälpsamma kontaktperson som killen hade fått genom socialtjänsten, och jag och en kollega kunde på så sätt smidigt åka och hämta upp honom. Vi var medvetna om att det enda sättet att lösa just det här rånet i princip var att få någon sorts erkännande. Även om brottsoffret skulle kunna peka ut killen i en fotokonfrontation så är det tveksamt om det hade räckt eftersom vi inte hade någon som helst stödbevisning. Jag har varit med om att få tvärsäkra utpekanden i fotokonfrontationer på helt fel person, och att rånoffer som trott sig känna igen rånaren efter att ha sett denne på nära håll har varit helt ointresserade av den bild som föreställer en rånare som både har erkänt och kan bindas med teknisk bevisning, så det är ett osäkert verktyg. Därför var vi alla väldigt taggade på att få killen att berätta.

Även om man gärna vill att dåligt samvete och hänsyn mot brottsoffret skall räcka som motivation för att erkänna, så ser verkligheten sällan ut så. De flesta erkännanden sker för att gärningsmannen tror sig förlora mer på att tiga eller ljuga, vilket kan vara fallet om det finns bevisning som binder honom till brottet. I det här fallet så drog vi slutsatsen att den absolut enda möjligheten att komma någon vart med förhöret (och utredningen) var att få killen att tro att vi visste saker som vi inte visste, vilket självklart behövde ske utan att på något sätt ljuga eller fara med osanning.

Vi började samtalet med att säga att typ ”Det där som hände förra helgen, det var ju inte särskilt bra...”. Killen reagerade direkt, och bedyrade spänt att han inte hade gjort något, och frågade om vilken dag och tid det gällde. Då vi svarade, så svor han på att han spenderade hela den dagen på sjukhus på grund av en infektion. Han lät så övertygande att jag, som hade varit ganska säker på att vi hade rätt person, vacklade. Andra kollegor fick i uppdrag att kolla upp om det stämde att han faktiskt hade varit på det nämnda sjukhuset den dagen, medan vi pratade vidare och jag försökte gå en balansgång emellan att inte hävda något som vi inte hade belägg för (och som ju kunde vara fel), men inte heller få killen att inse att vi visste så lite som vi visste (dvs i praktiken ingenting). Då beskedet kom att uppgiften om sjukhusbesöket inte stämde blev det ett helt nytt läge. Då killen konfronterades med detta så svor han sedan dyrt och heligt att han hade misstagit sig på dagar, men att han nu visste att han hade varit på en ungdomsgård, vilket en ledare där skulle kunna bekräfta. Då han förstod att vi skulle komma att kontrollera även den uppgiften blev han än mer stressad. Han blev stundtals väldigt aggressiv och hotfull, men då vi fortsatte att bemöta honom vänligt men bestämt och visa förståelse för både lögnerna och aggressiviteten så rann den av honom efter ett tag. Han fortsatte dock att neka i sten till att veta något om den händelse som vi ville prata om. Då kollegan till slut gick ut för att berätta för gruppchefen att vi inte kom längre, så kom han tydligen till läget där han trodde sig ha mer att vinna på att prata, och sa plötsligt att han bara ”försökte ta hennes telefon”, och att han ”aldrig rörde vid varken kvinnan eller barnvagnen”. Jag fick anstränga mig för att hålla en uttryckslös min och inte jubla... Vi avbröt förhöret, då han i och med det uttalandet blev misstänkt för brott och därmed skulle ha advokat närvarande vid förhör (för minderåriga gäller det oavsett om de själva kräver det eller ej). Killen anhölls för brottet.

Vid det följande förhöret med advokat så såg jag till att killen fick berätta om ett stort antal detaljer om händelsen (hur kvinnan såg ut och var klädd, vad hon sa, var brottet skedde, etcetera) som han enbart kunde ha känt till om han själv var på platsen. Vad gäller erkännandet, så stod han dock fast vid att han inte hade rört kvinnan eller barnvagnen. Han nämnde dock vilka de andra två killarna som hade varit med honom var, och vid förhör med dem så lyckades vi efter en hel del om och men få delvisa medgivanden på att deras kompis faktiskt hade ”kommit åt” kvinnan och barnvagnen, och att barnvagnen hade vält. Under rättegången tog de dock tillbaka allt, och hävdade som den misstänkte att han aldrig hade rört kvinnan eller barnvagnen, vilket var väntat då de då hade haft chansen att prata ihop sig med varandra. Domen föll i för en vecka sedan, och tingsrätten gick helt och hållet på brottsoffret, vår, och åklagarens linje (förutom vad gäller den försvunna skötväskan). Straffvärdet för en vuxen person skulle ha varit ett år och sex månader, men med tanke på gärningsmannens ringa ålder så dömdes han till ungdomsvård. För den utsatta kvinnan så blev domen så klart en upprättelse efter vad som hade varit en väldigt traumatisk händelse som gjorde att hon ett tag inte vågade gå ut utan sin man.

Framgångsfaktorerna i den här utredningen var kanske främst närpolisens personkännedom, men även vår förmåga att få fram ett erkännande i förhör. Vad gäller det senare, så är det ofta en stor utmaning då många brottslingar inte ser några anledningar till att erkänna (förutom att det leder till att man blir släppt ur arresten snabbare och risken för häktning minskar eftersom kollussionsfaran faller). Jag har ofta känt att det borde finnas mer incitament för den som erkänner och både står för vad han har gjort och förenklar brottsutredningen än vad det faktiskt gör. Man tjänar tyvärr sällan på att göra rätt för sig i rättssystemet, vilket inte minst visas av hur utsatta målsägare och vittnen blir då de tvingas möta gärningsmännens kumpaner utanför rättssalen och ibland leva med rädsla och hot. Det är lätt att få känslan av att samhället är bättre på att värna gärningsmännens intressen än brottsoffer och vittnens.

Vad gäller påföljden, så var den den här gången faktiskt helt rätt för alla parter. Killen hade redan innan domen omhändertagits enligt LVU, så domen innebar egentligen ingen förändring. Då han därigenom kom bort ifrån den förortsmiljö där han redan var i klorna på äldre kriminella (och själv blev allt mer brottsaktiv) så tyckte både han och modern att placeringen var bra. Då spelar det mindre roll att killen enligt personnumret var 15, men själv hävdade att han egentligen var 17 (och på så sätt fick en rejäl straffrabatt om han, som jag uppfattade det, talade sanning om sin ålder). I andra sammanhang är dock påföljderna mycket mer relevanta. Tyvärr är extremt integritetskränkande personrån utförda av ungdomar allt annat än ovanliga i och omkring de mest segregerade förorterna. Under de senaste veckorna har vi haft en ny våg halskedjeryckningar i distriktet. Det äldsta offret i den här vågen var född på 20-talet. Risken finns att hon aldrig mer vågar gå ut. I somras attackerade en person på en permobil. Denne slogs och förnedrades i samband med rånet. Och gärningsmännen får, om vi ens får tag på dem, i princip inga påföljder alls då de är så pass unga, vilket gör att de i många fall fortsätter att råna kort efter att de har släppts. Det är ett problem.

Den enda möjligheten att skydda omgivningen (och då främst de mest utsatta som exempelvis äldre kvinnor, eftersom det är dem som personrånarna nästan alltid ger sig på) ifrån unga kriminella är tyvärr ofta att få till LVU-placeringar. I många fall är det också helt nödvändigt för att bryta ett kriminellt beteende och en kriminell identitet, vilket sällan går att göra i samma miljö där den utvecklades. Dessutom fungerar unga kriminella i de segregerade förorterna ofta som ledargestalter som drar med yngre barn in på en kriminell bana, vilket är ännu en anledning till att ett påtvingat miljöombyte behövs. Samhället behöver satsa mycket hårdare på högkvalitativa ingripande åtgärder mot ungdomskriminella. Som det ser ut idag brister det ofta både vad gäller viljan att placera unga kriminella och kvaliteten på den vård och behandling de får vid en placering.

Förhoppningsvis kommer ”barnvagnsrånet” i alla fall tack vare att det ledde till en placering av gärningsmannen göra att denne får den förändring i livet som får honom att hamna rätt. Om det blir fallet, så vore det inte bara bra för honom och hans familj, utan en stor vinst för hela samhället. Och det gäller så klart varje ungdom som man lyckas få bort ifrån den kriminella banan.

Angående blogginlägget om dödsskjutningen i Husby

För ett par veckor sedan så publicerade jag  en text om dödsskjutningen av en man i Husby under en polisinsats. Blogginlägget ledde till stor uppmärksamhet, och gav upphov till både beröm, kritik och en hel del frågor. För att besvara de frågorna så skrev jag två nya blogginlägg, som publicerades på min andra blogg, martinfunderar.blogspot.com.

Det första inlägget skrevs som ett svar på den direkta kritik som har riktats mot mig av främst en del kollegor med avseende på publiceringen.  

Det andra inlägget skrevs för att förklara varför det överhuvud taget var viktigt för mig att skriva om händelsen.

Jag har även publicerat ett inlägg där jag kort redogör för mediaintresset kring blogginlägget.

Polisbloggen är normalt enbart reserverad för texter om sådant som jag är med om på jobbet. En anledning till att jag ändå väljer att publicera det här korta inlägget, är att texterna som länkas till besvarar många av de frågor som har tagits upp i kommentarsfältet. Dessutom kan jag tänka mig att läsare som enbart följer den här bloggen ändå kan vara intresserade av de länkade inläggen ovan, då texten de berör blev ovanligt uppmärksammad. 

Om en mycket tragisk dödsskjutning

Innan jag börjar berätta så vill jag en extra gång betona att jag inte har skrivit detta inlägget för att skuldbelägga någon enskild kollega. Jag är övertygad om att alla har gjort sitt bästa för att göra ett bra jobb efter sina förutsättningar, både under och efter den tragiska händelsen. Om någon tar illa vid sig av det som jag har skrivit så ber jag om ursäkt. Jag väljer ändå att publicera texten då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet.

Detta inlägg skrevs ursprungligen veckan efter dödsskjutningen. Tack vare kloka kollegor som jag bollade med så valde jag att vänta med att lägga ut det. Det var tur för mig, hade jag publicerat då så hade jag riskerat att få en del av skulden för kravallerna i Stockholms förorter i maj. Jag bedömer dock att situationen är annorlunda nu, dels för att förundersökningen mot kollegan som sköt är nedlagd (vilket både gör ämnet mindre känsligt för honom och ändrar vad som är sekretessbelagt) och dels för att det har gått så pass mycket tid att alla inblandade har haft möjlighet att få lite distans till tragedin.

Hela gruppen, för dagen sex personer, var inne på stationen då det gick ett larm om att en synbart psykiskt störd man hotfullt hade visat en stor kniv för en väktare. Bara en radiobil var ledig för att åka på larmet, så vi svarade och ilade ut med tre bilar. Det visade sig snabbt att mannen hade gått in i ett stort hyreshus. Jag och kollegan pratade kort i bilen om att använda pepparsprej och sköld om kommunikation inte fungerade och vi skulle behöva övermanna mannen inne i en bostad. Då vi var på väg fram ut så kallade LKC även piketen till den aktuella platsen, vilket självklart innebar att det skulle bli de som skötte ingripandet. Radiobilen som var först på plats hade fått tag på väktaren och fått ett signalement, men hade inte lyckats lokalisera lägenheten ännu. Efter ett tag så såg dock den kollega jag för dagen åkte med en man som stämde med signalementet komma ut på en balkong högt upp i byggnaden. Vid det laget var piketen också på plats, och förhandlarna var på väg. Mannen gjorde ett frånvarande intryck, och man förstod snabbt att något inte stod rätt till. Han verkade både berusad och psykiskt sjuk. Han gick in och ut ett par gånger, och ignorerade alla försök till kommunikation. En gång kom han ut tillsammans med en kvinna i sin egen ålder (ca 70 år), och de höll armarna om varandras axlar. En gång kom han ut och ställde sig och ylade. Vi var nu många poliser på plats, och de flesta av kollegorna ifrån gruppen saknade arbetsuppgift, så fyra av oss lämnade på gruppchefens förslag, medan han själv och en kollega till stannade.

Ett tag senare så hörde gruppchefen av sig igen. Han berättade att mannen nu var död och att vi behövdes på platsen. Vi började styra tillbaka samtidigt som vi försökte ta in det vi precis hade fått reda på. Död? Vi hade precis sett honom komma ut på balkongen med en kvinna som vi trodde (korrekt, visade det sig senare) var hans fru? Hur kunde det gå så fel? Då vi kom upp i trapphuset så stod en patrull med kvinnan utanför lägenheten. Hon var i chock, och hade dessutom blivit sprejad med pepparspray. Mannen låg kvar, avliden, inne i lägenheten. Ambulanspersonalen hade lämnat och piketen var på väg in för debriefing. Kvinnan ville absolut in till sin man, och det bestämdes precis efter att vi hade anlänt att hon skulle omhändertas och föras till psykakuten. Lägenheten spärrades av för teknisk undersökning. Jag och en kollega till ställde frågan om man inte borde kort förhöra den polispersonal som hade varit på plats under dödsskjutningen innan de genom en debriefing fick sina, säkert kaotiska, minnesbilder av situationen sammanpratade och ensade. Det befäl som vi ställde frågan till tyckte att det lät vettigt och bollade frågan vidare, men fick senare beskedet att det inte skulle ske, de skulle omedelbart till debriefingen för att direkt få hjälp att bearbeta händelsen. Vi blev kvar för att vakta lägenheten.

Då vi blev avlösta och åkte in till stationen så fick jag frågan av gruppchefen om jag kunde åka till psykakuten för att prata med änkan. Jag svarade självklart ja, men eftersom vi precis hade betalat för en hamburgare (vi hade inte hunnit äta ännu under passet) så frågade jag om det var ok att jag åt upp den först. Då bestämde gruppchefen att han och den kollega han åkte med skulle ta det istället, då de hade ätit medan vi vaktade lägenheten. Det var då dock fortfarande aktuellt att vi eventuellt skulle förhöra poliserna som hade varit på plats efter deras debriefing. Väl inne på stationen så fick vi beskedet att det inte skulle ske, och jag åkte hem, men med en stor klump i magen. Främst för den avlidne, hans änka och deras anhörigas skull, men även för de kollegor i min grupp som då befann sig med den chockade och hysteriska kvinnan vars man vi/polisen just hade skjutit.

Nästa dag så fick jag reda på att den kollega som dagen innan hade åkt med gruppchefen hade gjort ett hästjobb med att försöka nå fram till, hjälpa och stötta änkan, och lyckats komma ifrån att hon stod och skrek ”mördare” (vilket var fullt naturligt) till att de kunde prata med varandra. Eftersom änkan inte hade någon släkt eller några nära vänner här, och varken sjukvården eller socialtjänsten ansåg sig kunna hjälpa till så hamnade polisen i situationen att de fick fortsätta ha ett vårdande ansvar. Kollegan som hade stöttat henne kvällen innan behövde nu hjälp av en person till som åkte med till det hotell där hon befann sig med andra kollegor (samt en väldigt duktig sköterska ifrån öppenvårdspsykiatrin som dock senare behövde lämna), så jag följde med. Då vi kom dit så var hon samlad, men naturligtvis fortfarande i chock. Hon hade dessutom inte sovit något, och ville absolut inte gå till det rum som hade skaffats åt henne utan satt i soffgruppen vid receptionen. Vi spenderade passet med att prata med henne om minnen, livet, hennes avlidne man, hur han var och vad de hade delat under de 37 år som de hade varit gifta. Kollegan ringde även dit en diakon, som var till mycket stor hjälp trots att kvinnan inte var religiös. Precis innan vi blev avlösta så slumrade hon till för första gången sedan tragedin började. Dagen efter så följde dessutom samma kollega med till rättsmedicin där kvinnan skulle ta farväl av sin man, vilket även sköterskan och diakonen gjorde. Diakonen löste dessutom problemen att få socialtjänsten att skaffa en lägenhet åt kvinnan med ett enda samtal, och efter visningen kunde polisen även avsluta sin vårdinsats då kvinnan till slut hade fått stöd ifrån annat håll.

Detta är kanske den händelse som har berört mig mest illa sedan jag blev polis. Inte för att det är den enda gången en människa har avlidit tragiskt och lämnat förtvivlade anhöriga bakom sig, jag har varit med om flera tragiska dödsfall. Utan för att den vänder upp-och-ned på allt som polisen står för. Polisen skall skydda, hjälpa och ställa till rätta. I det här fallet blev det tvärtom. Ingångsvärdena var ett olaga hot mot en väktare samt en uppenbar psykisk ohälsa. Mannen var så vitt jag förstår tidigare helt ostraffad, men befann sig uppenbarligen i någon form av psykotiskt tillstånd, dessutom i kombination med berusning. Efter att vi hade lämnat hade han kommit ut på balkongen igen, denna gång med den stora kniv som han tidigare hade visat för väktaren. Han hade hållit upp kniven och även hållit den mot sin egen hals, innan han gick in igen. Förhandlarna fick ingen kontakt med mannen, och insatschefen valde att man skulle gå in, främst för att säkerställa att kvinnan var ok och inte hade skadats av den knivbeväpnade mannen. Förståeligt, men det blir dock mer bisarrt att inbrytningen som ledde till att hennes make dog och hon själv blev sprejad gjordes primärt för hennes skull. Om hjälpen riskerar att få det resultatet är det bättre att inte hjälpa alls.

Jag vill betona att jag absolut inte skuldbelägger någon speciell person, varken i piketgruppen eller i insatsledningen. Det har skett en internutredning som har kommit fram till att det dödande skottet sköts i nödvärn, och ingen enskild polisman är längre misstänkt för något brott. Men, och det här är skillnad, jag anser att polisen som organisation har en stor skuld för att vi inte klarar av att hantera den uppkomna situationen utan att någon dör. Jag är medveten om att jag bara kan en bråkdel så mycket om taktik och farliga situationer som de kollegor som befann sig i lägenheten. Men det var frågan om en snart 70-årig man, som dessutom troligtvis hade försämrade reflexer på grund av förvirring och berusning, som befann sig i sin egen lägenhet. Han var visserligen beväpnad med en stor kniv, men polisen hade full kontroll över hur vi valde att gå in i situationen, med vilken taktik, vilka medel och vilka verktyg. Då får inte resultatet bli så katastrofalt.

Ur de involverade kollegornas perspektiv så fattas (efter att man länge försökt att förhandla utan respons) beslut om att gå in i lägenheten för att säkra kvinnans hälsa. Man bryter sig in, och får vid ett defensivt sök syn på mannen och kvinnan, som fortfarande ignorerar alla försök till kommunikation. Man pepparsprejar då mannen, och träffar även kvinnan som står framför. Därefter separeras de två för att säkra kvinnan ifrån eventuella angrepp ifrån mannen. Sedan kommer mannen efter med kniven, och då varken distraktionsgranater eller varningsskott hjälper så skjuts han, då han är så nära att han utgör en akut livsfara (han är beväpnad med en mycket stor kniv och framstår som väldigt motiverad), i nödvärn.

Ur den nu avlidne mannen och hans frus perspektiv, så ser det annorlunda ut. De blir rädda då polisen bankar på och vägrar att öppna dörren eller prata med de poliser som försöker få kontakt med dem. Efter ett tag bryts dörren upp och maskerade och beväpnade poliser kommer in. Då de fortfarande ignorerar polisernas order, så sprejas båda med pepparspray (vilket är väldigt smärtsamt). Hustrun, som hade ställt sig framför sin man för att skydda honom och som aldrig har uppfatta något hot ifrån maken (han hade enligt vad hon sa dagen efter aldrig krökt ett hår på hennes huvud), hamnar nu i köket och poliserna stänger av mannens väg dit. Mannen, som redan ifrån början var psykiskt sjuk och berusad och nu även är sprejad, rör sig sedan, trots att det smäller och blixtrar, med lyft kniv mot dem som har attackerat honom och nu även har hans fru. Det leder till att han blir skjuten i huvudet.

Uppgifterna i stycket  nedan om detaljer vad gäller skjutningen kommer ifrån förhöret med kollegan som sköt: När skottet avlossas befann sig skytten uppskattningsvis en till två meter ifrån mannen, vilket gör situationen livsfarlig oavsett mannens höga ålder och innebär ett solklart nödvärnsläge. Hur akut faran är är alltid en subjektiv bedömning. Direkt efter att skottet mot huvudet sköts avfyrade en annan av poliserna ett skott mot mannens ena ben, så den kollegan torde ha uppfattat faran som aningen mindre akut, annars hade även han skjutit högre. Livsfaran i vilken skottet mot huvudet avfyrades hade dock skapats av inbrytningen och den använda taktiken. Givetvis är det alltid svårt att förutse vad en psykiskt sjuk man tar sig till, och insatser mot beväpnade personer i lägenheter är alltid svåra och farliga, men man måste ändå ha insett att det fanns en risk att mannen skulle reagera precis som han gjorde och röra sig mot poliserna med kniven. En kollega som arbetar på en taktiskt avancerad enhet kommenterade att man om man såg det som en ”offersituation” borde ha gått in tokoffensivt ifrån början och tagit kontroll över mannen innan han hade förstått vad som hände och i annat fall varit mycket mer defensiva och helt undvikit konfrontation genom att gå in och separera undan kvinnan. Bara det att agera tidigare, och exempelvis ersätta varningsskottet, som sköts cirka fem sekunder innan skottet mot huvudet, med verkanseld i benet hade kunnat leda till att mannen var vid liv fortfarande. Det är naturligtvis spekulationer, men faktum kvarstår, mannen blev dödad i en akut nödvärnssituation som polisen hade skapat.

Det är inget konstigt att polisen ibland tvingas skjuta människor. Exempelvis dödsskjutningen vid rånet i Södertälje var enligt min mening oklanderligt polisarbete. I en hastigt uppkommen situation så konfronteras kollegor med en uppenbart motiverad gärningsman med ett automatvapen som innebär en omedelbar livsfara, inte bara för dem utan för alla i närheten. Då måste man skjuta (de kan naturligtvis inte utgå ifrån att det rör sig om en attrapp). Skjutlägen kan komma ögonblickligen då till exempel en radiobilspolis plötsligt i en trång lägenhet konfronteras med en kniv. Det är nästan konstigt att inte fler människor dör i sådana situationer, då det enda redskap vanliga poliser har fått med sig för ett sådant läge är nödvärnsdraget. Många fler hade kunnat dö utan att polisen hade kunnat klandras, men ofta tas stora medvetna risker för att undvika dödande skott. Det är dock stor skillnad på sådana situationer och då polisen själv väljer och kontrollerar konfrontationen, vilket här var fallet.

För att avsluta reflektionerna kring själva dödsskjutningen, så kan man också konstatera att mannen med största sannolikhet hade varit vid liv om polisen hade haft möjlighet att använda fler sorters vapen, exempelvis elpistol. Frågan lyftes av polisförbundet direkt efter skjutningen, men någon tjänsteman på RPS svarade att det inte hade hjälpt eftersom det var en nödvärnssituation, och då använder man pistolen. Man häpnar. Om pistolen vore den enda reaktionen vi poliser hade då vi hamnade i nödvärnssituationer hade folk skjutits dagligen. Ofta kan en nödvärnssituation lösas med en knuff, ett grepp, ett slag eller någon annan sorts direkt fysiskt våld. Ibland löses de med pepparspray eller batong. Bara i absoluta nödfall används vapen. I fallet med den nu avlidne mannen hade en elpistol troligtvis varit tillräcklig, om den bara hade använts i tid. Ett problem är som sagt att man i nödvärnssituationer ofta väntar så länge med att agera att faran blir akut, och därför istället i onödan riskerar att använda mycket grovt våld.

Det är dock inte bara det faktum att mannen sköts ihjäl som störde mig med hela händelsen, även om det självklart var orsaken till hela tragedin. Jag har även svårt att förstå varför det inte tilläts att man höll initiala förhör med de kollegor som befann sig på plats under skjutningen. I alla andra fall där en person dödas så hade man separerat dem som var på plats för att säkerställa att man får varje persons egna upplevelse och iakttagelser, och inte en sammanpratad historia, speciellt om det hade rört personer som känner varandra. Detta gäller även nära anhöriga som kan tänkas vara i mycket större chock. Jag tror självklart att kollegorna ändå har gjort sitt bästa för att berätta sanningsenligt om vad de såg och upplevde, men den sanningen är oåterkalleligt påverkad av det avlastningssamtal där de har fått höra samtliga medlemmar i gruppens beskrivning, och än mer av att ha läst igenom varandras pm om händelsen. Det förvånar mig att man särbehandlar poliser på ett sätt som man inte hade behandlat något annat vittne på. Det har även riskerat att kunna drabba kollegorna själva då deras berättelse minskar i trovärdighet efter att de har pratat med varandra. Sen är det självklart jättebra och helt nödvändigt att det hålls avlastningssamtal och att kollegorna stöttas och tas hand om på bästa sätt, men det kunde ha skett efter att de i korta förhör hade fått möjligheten att ge sina egna opåverkade versioner av händelsen.

Dessutom så stör det mig hur polisen har hanterat informationen till allmänheten. Alla som hade något med ärendet att göra visste att mannen hade lämnats kvar död i lägenheten, men ändå så kommer det ut ett pressmeddelande där det stod att han hade förts bort i ambulans. Den felaktigheten är djupt olycklig och får det att framstå som att polisen försöker dölja något. Det störde mig även att dagen efter (då jag satt med den förkrossade änkan) läsa på polisens hemsida att ”Mannen hade därefter gått in i en lägenhet i närheten där en kvinna befann sig” (efter knivhotet mot väktaren). Det är inget sakfel, men det låter som om han har brutit sig in hos en obekant kvinna. Så var det inte, han hade gått in i sin egen lägenhet, och kvinnan var hans fru sedan 37 år tillbaka.

Ibland då jag läser mediabevakning om ett fall där jag själv har insyn (vilket händer ganska ofta), så kan jag reagera på att det vinklas på ett osakligt sätt för att framställa polisen i negativ dager och på så sätt få en bättre ”story”. I det här fallet var det närmast tvärtom, bevakningen har varit väldigt skonsam. Jag gissar att det till stor del beror på att den enda anhöriga som fanns i landet under dagarna efter händelsen fick stöd och hjälp av poliser på ett hotell som media inte kände till. Både hennes och den avlidnes släktingar befann sig i andra europeiska länder, och var svårtillgängliga. Jag vet i alla fall att om det som drabbade henne hade drabbat mig så hade jag direkt efter händelsen spytt oändligt med hat och galla över polisen till vem som än hade frågat. Här vill jag igen lyfta fram den insats som den kollega som spenderade de första timmarna på natten efter skjutningen, samt en stor del av nästa dag (då tillsammans med mig) med kvinnan och som också var med på visningen på rättsmedicin gjorde. Syftet var självklart att stötta den fruktansvärt utsatta kvinnan, men en sidoeffekt är att kvinnan lämnade tragedin med fler bilder av polisen än av dem som kom in i hennes lägenhet, sprejade henne och sköt hennes man. Det är nog många som borde vara tacksamma för det.

En del av den uppmärksamhet som händelsen har lett till har också varit illa genomtänkt. En lokal organisation målade på sin hemsida upp en bild av att mannen blev dödad för att han var invandrare och förortsbo. ”Polisen finns inte för att tjäna det vanliga folket/knegarna/ortenbarnen”, ”Polisen finns i våra områden för att skydda den politiska och ekonomiska eliten: skrämma oss, disciplinera oss…” Förutom att det är faktafel, polisen finns självklart i dessa områden för att hjälpa vanligt folk och det finns inte ens ett spår av sanning i att vi skulle vara där för att ”skrämma” eller ”disciplinera” människor för att de bor i en viss stadsdel, så är det också ett väldigt tråkigt sätt att utnyttja en extremt tragisk händelse för egna politiska syften. Tragedin har självklart absolut inget att göra med adress eller etnicitet, utan med polisens brister vad gäller taktik under en farlig händelse. Det finns inte en taktik för förortslägenheter och en annan för lägenheter innanför tullarna. Att det senare startades upplopp och kravaller med livsfarligt våld mot oskyldiga med hänvisning till skjutningen är ännu en tragedi, och visar hur farligt och destruktivt det kan vara att försöka plocka poäng på händelser som man inte vet något om. Varken änkan eller mannens familj ville ha stenkastning och brända bilar, men det spelade knappast någon roll för våldsverkarna då de aldrig kände eller brydde sig om den dödade mannen utan hade helt andra motiv för sina handlingar.

Slutligen så vill jag upprepa att jag inte skriver detta för att skuldbelägga någon enskild kollega. Det hindrar dock inte det faktum att polisen och samhället har svikit den här mannen och hans änka på ett fruktansvärt sätt genom att inte vara kapabla att hantera situationen som uppstod. Jag är stolt över att vara polis. Jag ser varje dag som jag jobbar exempel på både stort engagemang, professionalitet och medmänsklighet ifrån kollegor. Jag tror speciellt att svensk polis ligger långt fram ur ett internationellt perspektiv vad gäller en humanistisk människosyn. Därför blir det ännu tråkigare då ett sådant oåterkalleligt misstag som hela den här insatsen i slutändan visade sig bli begås. Och det blir inte bättre av att det förekommer tveksamheter och misstag även efter att det värsta redan hade skett.

Svensk polis är som sagt bra på mycket, men inte alltid på självkritik, på att se och lära sig av sina misstag. Jag hoppas att man har lärt sig av den här tragedin, och att de misstag som faktiskt begicks av polisen som organisation i samband med hela hanteringen av ärendet leder till att man blir bättre. Det handlar inte om att peka ut individer som eventuellt kunde ha agerat annorlunda utan om att identifiera och åtgärda de brister som hela den här tragedin har visat på. Det behövs till exempel tydligare rutiner, både vad gäller utrednings- och personalaspekten. Vi har hela pärmar med rutiner för när en polis backar på en stolpe, men tydligen ingenting för då en polis skjuter ihjäl en människa. Vad gäller informationshanteringen så känns det för mig självklart att det som sägs officiellt vid så här känsliga situationer måste vara sant. Om man inte anser sig kunna gå ut med viss information utan att vinkla den, så borde man enligt min uppfattning hellre avstå helt och hållet. Men det viktigaste av allt är självklart att man drar taktiska och operativa lärdomar som gör att risken för att nästa knivbeväpnade psykiskt sjuke man som polisen väljer att gå in till dödas blir så minimal som möjligt.

Offer för övervåld och kränkningar av polis

Jag fick för ett par månader sedan i uppgift att hjälpa till att hålla ett förhör i ett mordbrandsärende. Brottet hade skett på ett SIS/LVU-hem och det var också dit jag och kollegan åkte för att träffa de två tjejer som skulle förhöras (båda var mellan 18 och 20).

Jag fikck relativt snabbt bra kontakt med tjejen som jag pratade med, och hon berättade detaljerat en version av den aktuella händelsen som jag tror låg relativt nära sanningen. Hennes berättelse stärkte inte bara misstankarna mot den tjej som var misstänkt i ärendet, utan var också komprometterande för både den andra tjejen som förhördes samtidigt av kollegan och, till viss del, för henne själv.

Vid flera tillfällen under förhöret så förde tjejen över samtalet till att handla om helt andra saker. Hon pratade mycket om hur det var på SIS-hemmet där hon var placerad. Hennes berättelse stämde väl överens med det jag tidigare hade hört, att det var en otrygg plats som var långt ifrån idealisk för att ge unga tjejer som hade hamnat fel en bra möjlighet att ta sig tillbaka till ett fungerande och stabilt liv. En av de andra tjejerna där utsatte regelbundet henne (och flera andra) för hot och våld. Detta hade hon redan anmält, men eftersom ingen av dem hade flyttats på så hade anmälan i praktiken inte gett några som helst konsekvenser, vilket ju i princip gjorde det fritt fram för den fysiskt större tjejen att fortsätta med sin mobbning.

Jag brukar ha lätt att se behovet av frihetsberövande påföljder efter att i jobbet ha mött många brottsoffer som blir lidande då aktiva kriminella, speciellt ungdomar, trots upprepad brottslighet tillåts vara ute och fortsätta att igen och igen kränka andra. Vad gäller den här tjejen så uppfattade jag dock inte behovet som särskilt starkt, tvärtom kändes det som att det hade varit betydligt bättre om hon hade tillåtits bo hos sin far som verkade vara stabil och en bra förebild. Jag är dock medveten om att jag absolut inte har hela bilden, och att jag också säkert påverkades av vad en kollega brukar kalla den "rosa lagboken", dvs en tendens att se annorlunda på tjejer som begår brott än killar. Hur som helst så kändes det av många anledningar fel att hon skulle sitta inspärrad där hon var.

Det starkaste intrycket av samtalet handlade dock inte om situationen på SIS-hemmet, utan om en annan sak som hon spontant ville berätta för mig. Det rörde en händelse i hennes hemlän, där den bil som hon då satt i stoppades av polisen. Vid kontrollen så uppdagades det att hon var efterlyst för omhändertagande. Tjejen berättade sedan om hur hon, bara för att hon var uppkäftig och trotsig, utsattes för en hel del våld av de två manliga poliserna. Enligt hennes berättelse så försökte hon aldrig attackera någon av dem, utan var bara fysiskt omedgörlig och verbalt provocerande. Det resulterade dock i att hon blev nedslängd på asfalten, bojad, och sedan insliten i bilen där hon fick sitta ihoptryckt och dubbelvikt samtidigt som hon grät av både smärta, ilska och förnedring. Hon blev även förolämpad på olika sätt upprepade gånger. Efter att hon hade lämnats över så anmälde hon händelsen, och fick dokumenterat sår/skador i bland annat ansiktet och på en axel.

Hennes berättelse gjorde mig ledsen och bedrövad. Jag har absolut ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i den, men med reservation för att alla som beskriver en händelse där man har varit inblandad i en konflikt alltid ger en starkt subjektiv beskrivning, så ser jag egentligen ingen anledning till varför hon skulle ljuga eller hitta på. Händelsen var redan anmäld (och tjejen förhörd) så det faktum att hon berättade det för mig påverkade inte på något sätt den internutredning som då startades upp. Det kan inte heller ha varit ett försök att "smutskasta" de inblandade kollegorna då de som sagt jobbade i en helt annan myndighet. Jag minns inte ens om hon nämnde några namn. Troligtvis så ville hon bara lätta sitt hjärta, berätta om något som hade varit jobbigt.

Jag inser som sagt att situationen säkerligen såg annorlunda ut för de inblandade poliserna, att deras subjektiva upplevelse om vad som hände skiljer sig kraftigt ifrån tjejens. Trots det, så verkar det tydligt för mig att betydligt mer våld än nödvändigt har använts, och att de har haft en riktigt dålig attityd. Det är helt oacceptabelt att poliser, som finns till för att hjälpa, i onödan kränker en person. Visst kan det förekomma våld under ett omhändertagande, men då skall det vara proportionerligt. Och det beror på vad man möts av. Hade det varit en 100 kg tung man som hade varit stökig hade mer våld varit motiverat (och situationen svårare att kontrollera), men det var en 50 kg lätt tjej. Och att sedan på ett förnedrande sätt förolämpa tjejen då man har henne under kontroll, gissningsvis för att hon hade varit uppkäftig vid ingripandet, är totalt underkänt!

Det kommer alltid att finnas folk som upplever att polisen har kränkt dem, även vid helt korrekta och nödvändiga ingripanden. Då kan man bara försöka förklara, och sedan släppa det. Däremot är det en katastrof varje gång en polis medvetet och/eller i onödan kränker någon. Det skadar inte bara den personen, utan hela rättsväsendet. Speciellt så skadar det så klart förtroendet för poliskåren.

Jag vet som sagt inte vad som faktiskt hände den där gången. Jag har en tendens att vara "blåögd" och har köpt historier som visat sig vara uppdiktade förut. Skillnaden den här gången är dock att jag inte kan se några motiv för personen att ljuga. Jag är medveten att det finns kollegor som tycker att man skall vara väldigt försiktig med att uttala sig kritiskt om hur andra poliser jobbar, speciellt om man inte var där och därigenom inte vet exakt vad som hände. En del går så långt att de alltid, per automatik, utgår ifrån att det alltid finns en legitim förklaring till varje ifrågasatt ingripande. Det tycker jag är en farlig inställning, ett uttryck för negativ "kåranda". Självklart skall man vara extremt försiktig med att hänga ut en specifik kollega (exempelvis genom att med bristfällig information kritisera någon offentligt), men att vara kritiskt inställd till hur ett ingripande verkar ha gått till tycker jag är sunt. Det är så vi lär oss, och det är också så vi visar allmänheten att vi tar frågor om etik och moral på allvar.

Det kommer alltid att finnas poliser som inte borde ha varit poliser. Även "bra" poliser kommer också alltid då och då av olika anledningar göra mindre lyckade ingripanden eller bete sig illa, inte minst då de har utsatts för stress och fara. Då måste vi, både som organisation och som kollegor, samtidigt kunna hantera lojaliteten med en arbetskamrat som har hamnat eller satt sig in en svår situation och vår plikt gentemot uppdraget och medborgarna, speciellt då mot den som har blivit oschysst behandlad. När vi misslyckas med det senare så förtjänar vårt förtroende att sjunka. Ansvaret inbegriper självklart att se till att poliser som beter sig illa slutar med det eller slutar som poliser.

Med det sagt så har jag under mina år som polis ALDRIG sett någon kollega kränka en person på det sätt som tjejen beskrev för mig. De allra flesta kollegor som jag har jobbat med har haft sunda värderingar och ett bra och professionellt bemötande. Det innebär självklart inte att den sortens kränkningar inte kan hända, det gör det dessvärre säkert. Däremot innebär det att det, åtminstone i det distrikt där jag jobbar, i så fall rör sig om extrema och väldigt beklagliga undantag.