Angående blogginlägget om dödsskjutningen i Husby

För ett par veckor sedan så publicerade jag  en text om dödsskjutningen av en man i Husby under en polisinsats. Blogginlägget ledde till stor uppmärksamhet, och gav upphov till både beröm, kritik och en hel del frågor. För att besvara de frågorna så skrev jag två nya blogginlägg, som publicerades på min andra blogg, martinfunderar.blogspot.com.

Det första inlägget skrevs som ett svar på den direkta kritik som har riktats mot mig av främst en del kollegor med avseende på publiceringen.  

Det andra inlägget skrevs för att förklara varför det överhuvud taget var viktigt för mig att skriva om händelsen.

Jag har även publicerat ett inlägg där jag kort redogör för mediaintresset kring blogginlägget.

Polisbloggen är normalt enbart reserverad för texter om sådant som jag är med om på jobbet. En anledning till att jag ändå väljer att publicera det här korta inlägget, är att texterna som länkas till besvarar många av de frågor som har tagits upp i kommentarsfältet. Dessutom kan jag tänka mig att läsare som enbart följer den här bloggen ändå kan vara intresserade av de länkade inläggen ovan, då texten de berör blev ovanligt uppmärksammad. 

Om en mycket tragisk dödsskjutning

Innan jag börjar berätta så vill jag en extra gång betona att jag inte har skrivit detta inlägget för att skuldbelägga någon enskild kollega. Jag är övertygad om att alla har gjort sitt bästa för att göra ett bra jobb efter sina förutsättningar, både under och efter den tragiska händelsen. Om någon tar illa vid sig av det som jag har skrivit så ber jag om ursäkt. Jag väljer ändå att publicera texten då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet.

Detta inlägg skrevs ursprungligen veckan efter dödsskjutningen. Tack vare kloka kollegor som jag bollade med så valde jag att vänta med att lägga ut det. Det var tur för mig, hade jag publicerat då så hade jag riskerat att få en del av skulden för kravallerna i Stockholms förorter i maj. Jag bedömer dock att situationen är annorlunda nu, dels för att förundersökningen mot kollegan som sköt är nedlagd (vilket både gör ämnet mindre känsligt för honom och ändrar vad som är sekretessbelagt) och dels för att det har gått så pass mycket tid att alla inblandade har haft möjlighet att få lite distans till tragedin.

Hela gruppen, för dagen sex personer, var inne på stationen då det gick ett larm om att en synbart psykiskt störd man hotfullt hade visat en stor kniv för en väktare. Bara en radiobil var ledig för att åka på larmet, så vi svarade och ilade ut med tre bilar. Det visade sig snabbt att mannen hade gått in i ett stort hyreshus. Jag och kollegan pratade kort i bilen om att använda pepparsprej och sköld om kommunikation inte fungerade och vi skulle behöva övermanna mannen inne i en bostad. Då vi var på väg fram ut så kallade LKC även piketen till den aktuella platsen, vilket självklart innebar att det skulle bli de som skötte ingripandet. Radiobilen som var först på plats hade fått tag på väktaren och fått ett signalement, men hade inte lyckats lokalisera lägenheten ännu. Efter ett tag så såg dock den kollega jag för dagen åkte med en man som stämde med signalementet komma ut på en balkong högt upp i byggnaden. Vid det laget var piketen också på plats, och förhandlarna var på väg. Mannen gjorde ett frånvarande intryck, och man förstod snabbt att något inte stod rätt till. Han verkade både berusad och psykiskt sjuk. Han gick in och ut ett par gånger, och ignorerade alla försök till kommunikation. En gång kom han ut tillsammans med en kvinna i sin egen ålder (ca 70 år), och de höll armarna om varandras axlar. En gång kom han ut och ställde sig och ylade. Vi var nu många poliser på plats, och de flesta av kollegorna ifrån gruppen saknade arbetsuppgift, så fyra av oss lämnade på gruppchefens förslag, medan han själv och en kollega till stannade.

Ett tag senare så hörde gruppchefen av sig igen. Han berättade att mannen nu var död och att vi behövdes på platsen. Vi började styra tillbaka samtidigt som vi försökte ta in det vi precis hade fått reda på. Död? Vi hade precis sett honom komma ut på balkongen med en kvinna som vi trodde (korrekt, visade det sig senare) var hans fru? Hur kunde det gå så fel? Då vi kom upp i trapphuset så stod en patrull med kvinnan utanför lägenheten. Hon var i chock, och hade dessutom blivit sprejad med pepparspray. Mannen låg kvar, avliden, inne i lägenheten. Ambulanspersonalen hade lämnat och piketen var på väg in för debriefing. Kvinnan ville absolut in till sin man, och det bestämdes precis efter att vi hade anlänt att hon skulle omhändertas och föras till psykakuten. Lägenheten spärrades av för teknisk undersökning. Jag och en kollega till ställde frågan om man inte borde kort förhöra den polispersonal som hade varit på plats under dödsskjutningen innan de genom en debriefing fick sina, säkert kaotiska, minnesbilder av situationen sammanpratade och ensade. Det befäl som vi ställde frågan till tyckte att det lät vettigt och bollade frågan vidare, men fick senare beskedet att det inte skulle ske, de skulle omedelbart till debriefingen för att direkt få hjälp att bearbeta händelsen. Vi blev kvar för att vakta lägenheten.

Då vi blev avlösta och åkte in till stationen så fick jag frågan av gruppchefen om jag kunde åka till psykakuten för att prata med änkan. Jag svarade självklart ja, men eftersom vi precis hade betalat för en hamburgare (vi hade inte hunnit äta ännu under passet) så frågade jag om det var ok att jag åt upp den först. Då bestämde gruppchefen att han och den kollega han åkte med skulle ta det istället, då de hade ätit medan vi vaktade lägenheten. Det var då dock fortfarande aktuellt att vi eventuellt skulle förhöra poliserna som hade varit på plats efter deras debriefing. Väl inne på stationen så fick vi beskedet att det inte skulle ske, och jag åkte hem, men med en stor klump i magen. Främst för den avlidne, hans änka och deras anhörigas skull, men även för de kollegor i min grupp som då befann sig med den chockade och hysteriska kvinnan vars man vi/polisen just hade skjutit.

Nästa dag så fick jag reda på att den kollega som dagen innan hade åkt med gruppchefen hade gjort ett hästjobb med att försöka nå fram till, hjälpa och stötta änkan, och lyckats komma ifrån att hon stod och skrek ”mördare” (vilket var fullt naturligt) till att de kunde prata med varandra. Eftersom änkan inte hade någon släkt eller några nära vänner här, och varken sjukvården eller socialtjänsten ansåg sig kunna hjälpa till så hamnade polisen i situationen att de fick fortsätta ha ett vårdande ansvar. Kollegan som hade stöttat henne kvällen innan behövde nu hjälp av en person till som åkte med till det hotell där hon befann sig med andra kollegor (samt en väldigt duktig sköterska ifrån öppenvårdspsykiatrin som dock senare behövde lämna), så jag följde med. Då vi kom dit så var hon samlad, men naturligtvis fortfarande i chock. Hon hade dessutom inte sovit något, och ville absolut inte gå till det rum som hade skaffats åt henne utan satt i soffgruppen vid receptionen. Vi spenderade passet med att prata med henne om minnen, livet, hennes avlidne man, hur han var och vad de hade delat under de 37 år som de hade varit gifta. Kollegan ringde även dit en diakon, som var till mycket stor hjälp trots att kvinnan inte var religiös. Precis innan vi blev avlösta så slumrade hon till för första gången sedan tragedin började. Dagen efter så följde dessutom samma kollega med till rättsmedicin där kvinnan skulle ta farväl av sin man, vilket även sköterskan och diakonen gjorde. Diakonen löste dessutom problemen att få socialtjänsten att skaffa en lägenhet åt kvinnan med ett enda samtal, och efter visningen kunde polisen även avsluta sin vårdinsats då kvinnan till slut hade fått stöd ifrån annat håll.

Detta är kanske den händelse som har berört mig mest illa sedan jag blev polis. Inte för att det är den enda gången en människa har avlidit tragiskt och lämnat förtvivlade anhöriga bakom sig, jag har varit med om flera tragiska dödsfall. Utan för att den vänder upp-och-ned på allt som polisen står för. Polisen skall skydda, hjälpa och ställa till rätta. I det här fallet blev det tvärtom. Ingångsvärdena var ett olaga hot mot en väktare samt en uppenbar psykisk ohälsa. Mannen var så vitt jag förstår tidigare helt ostraffad, men befann sig uppenbarligen i någon form av psykotiskt tillstånd, dessutom i kombination med berusning. Efter att vi hade lämnat hade han kommit ut på balkongen igen, denna gång med den stora kniv som han tidigare hade visat för väktaren. Han hade hållit upp kniven och även hållit den mot sin egen hals, innan han gick in igen. Förhandlarna fick ingen kontakt med mannen, och insatschefen valde att man skulle gå in, främst för att säkerställa att kvinnan var ok och inte hade skadats av den knivbeväpnade mannen. Förståeligt, men det blir dock mer bisarrt att inbrytningen som ledde till att hennes make dog och hon själv blev sprejad gjordes primärt för hennes skull. Om hjälpen riskerar att få det resultatet är det bättre att inte hjälpa alls.

Jag vill betona att jag absolut inte skuldbelägger någon speciell person, varken i piketgruppen eller i insatsledningen. Det har skett en internutredning som har kommit fram till att det dödande skottet sköts i nödvärn, och ingen enskild polisman är längre misstänkt för något brott. Men, och det här är skillnad, jag anser att polisen som organisation har en stor skuld för att vi inte klarar av att hantera den uppkomna situationen utan att någon dör. Jag är medveten om att jag bara kan en bråkdel så mycket om taktik och farliga situationer som de kollegor som befann sig i lägenheten. Men det var frågan om en snart 70-årig man, som dessutom troligtvis hade försämrade reflexer på grund av förvirring och berusning, som befann sig i sin egen lägenhet. Han var visserligen beväpnad med en stor kniv, men polisen hade full kontroll över hur vi valde att gå in i situationen, med vilken taktik, vilka medel och vilka verktyg. Då får inte resultatet bli så katastrofalt.

Ur de involverade kollegornas perspektiv så fattas (efter att man länge försökt att förhandla utan respons) beslut om att gå in i lägenheten för att säkra kvinnans hälsa. Man bryter sig in, och får vid ett defensivt sök syn på mannen och kvinnan, som fortfarande ignorerar alla försök till kommunikation. Man pepparsprejar då mannen, och träffar även kvinnan som står framför. Därefter separeras de två för att säkra kvinnan ifrån eventuella angrepp ifrån mannen. Sedan kommer mannen efter med kniven, och då varken distraktionsgranater eller varningsskott hjälper så skjuts han, då han är så nära att han utgör en akut livsfara (han är beväpnad med en mycket stor kniv och framstår som väldigt motiverad), i nödvärn.

Ur den nu avlidne mannen och hans frus perspektiv, så ser det annorlunda ut. De blir rädda då polisen bankar på och vägrar att öppna dörren eller prata med de poliser som försöker få kontakt med dem. Efter ett tag bryts dörren upp och maskerade och beväpnade poliser kommer in. Då de fortfarande ignorerar polisernas order, så sprejas båda med pepparspray (vilket är väldigt smärtsamt). Hustrun, som hade ställt sig framför sin man för att skydda honom och som aldrig har uppfatta något hot ifrån maken (han hade enligt vad hon sa dagen efter aldrig krökt ett hår på hennes huvud), hamnar nu i köket och poliserna stänger av mannens väg dit. Mannen, som redan ifrån början var psykiskt sjuk och berusad och nu även är sprejad, rör sig sedan, trots att det smäller och blixtrar, med lyft kniv mot dem som har attackerat honom och nu även har hans fru. Det leder till att han blir skjuten i huvudet.

Uppgifterna i stycket  nedan om detaljer vad gäller skjutningen kommer ifrån förhöret med kollegan som sköt: När skottet avlossas befann sig skytten uppskattningsvis en till två meter ifrån mannen, vilket gör situationen livsfarlig oavsett mannens höga ålder och innebär ett solklart nödvärnsläge. Hur akut faran är är alltid en subjektiv bedömning. Direkt efter att skottet mot huvudet sköts avfyrade en annan av poliserna ett skott mot mannens ena ben, så den kollegan torde ha uppfattat faran som aningen mindre akut, annars hade även han skjutit högre. Livsfaran i vilken skottet mot huvudet avfyrades hade dock skapats av inbrytningen och den använda taktiken. Givetvis är det alltid svårt att förutse vad en psykiskt sjuk man tar sig till, och insatser mot beväpnade personer i lägenheter är alltid svåra och farliga, men man måste ändå ha insett att det fanns en risk att mannen skulle reagera precis som han gjorde och röra sig mot poliserna med kniven. En kollega som arbetar på en taktiskt avancerad enhet kommenterade att man om man såg det som en ”offersituation” borde ha gått in tokoffensivt ifrån början och tagit kontroll över mannen innan han hade förstått vad som hände och i annat fall varit mycket mer defensiva och helt undvikit konfrontation genom att gå in och separera undan kvinnan. Bara det att agera tidigare, och exempelvis ersätta varningsskottet, som sköts cirka fem sekunder innan skottet mot huvudet, med verkanseld i benet hade kunnat leda till att mannen var vid liv fortfarande. Det är naturligtvis spekulationer, men faktum kvarstår, mannen blev dödad i en akut nödvärnssituation som polisen hade skapat.

Det är inget konstigt att polisen ibland tvingas skjuta människor. Exempelvis dödsskjutningen vid rånet i Södertälje var enligt min mening oklanderligt polisarbete. I en hastigt uppkommen situation så konfronteras kollegor med en uppenbart motiverad gärningsman med ett automatvapen som innebär en omedelbar livsfara, inte bara för dem utan för alla i närheten. Då måste man skjuta (de kan naturligtvis inte utgå ifrån att det rör sig om en attrapp). Skjutlägen kan komma ögonblickligen då till exempel en radiobilspolis plötsligt i en trång lägenhet konfronteras med en kniv. Det är nästan konstigt att inte fler människor dör i sådana situationer, då det enda redskap vanliga poliser har fått med sig för ett sådant läge är nödvärnsdraget. Många fler hade kunnat dö utan att polisen hade kunnat klandras, men ofta tas stora medvetna risker för att undvika dödande skott. Det är dock stor skillnad på sådana situationer och då polisen själv väljer och kontrollerar konfrontationen, vilket här var fallet.

För att avsluta reflektionerna kring själva dödsskjutningen, så kan man också konstatera att mannen med största sannolikhet hade varit vid liv om polisen hade haft möjlighet att använda fler sorters vapen, exempelvis elpistol. Frågan lyftes av polisförbundet direkt efter skjutningen, men någon tjänsteman på RPS svarade att det inte hade hjälpt eftersom det var en nödvärnssituation, och då använder man pistolen. Man häpnar. Om pistolen vore den enda reaktionen vi poliser hade då vi hamnade i nödvärnssituationer hade folk skjutits dagligen. Ofta kan en nödvärnssituation lösas med en knuff, ett grepp, ett slag eller någon annan sorts direkt fysiskt våld. Ibland löses de med pepparspray eller batong. Bara i absoluta nödfall används vapen. I fallet med den nu avlidne mannen hade en elpistol troligtvis varit tillräcklig, om den bara hade använts i tid. Ett problem är som sagt att man i nödvärnssituationer ofta väntar så länge med att agera att faran blir akut, och därför istället i onödan riskerar att använda mycket grovt våld.

Det är dock inte bara det faktum att mannen sköts ihjäl som störde mig med hela händelsen, även om det självklart var orsaken till hela tragedin. Jag har även svårt att förstå varför det inte tilläts att man höll initiala förhör med de kollegor som befann sig på plats under skjutningen. I alla andra fall där en person dödas så hade man separerat dem som var på plats för att säkerställa att man får varje persons egna upplevelse och iakttagelser, och inte en sammanpratad historia, speciellt om det hade rört personer som känner varandra. Detta gäller även nära anhöriga som kan tänkas vara i mycket större chock. Jag tror självklart att kollegorna ändå har gjort sitt bästa för att berätta sanningsenligt om vad de såg och upplevde, men den sanningen är oåterkalleligt påverkad av det avlastningssamtal där de har fått höra samtliga medlemmar i gruppens beskrivning, och än mer av att ha läst igenom varandras pm om händelsen. Det förvånar mig att man särbehandlar poliser på ett sätt som man inte hade behandlat något annat vittne på. Det har även riskerat att kunna drabba kollegorna själva då deras berättelse minskar i trovärdighet efter att de har pratat med varandra. Sen är det självklart jättebra och helt nödvändigt att det hålls avlastningssamtal och att kollegorna stöttas och tas hand om på bästa sätt, men det kunde ha skett efter att de i korta förhör hade fått möjligheten att ge sina egna opåverkade versioner av händelsen.

Dessutom så stör det mig hur polisen har hanterat informationen till allmänheten. Alla som hade något med ärendet att göra visste att mannen hade lämnats kvar död i lägenheten, men ändå så kommer det ut ett pressmeddelande där det stod att han hade förts bort i ambulans. Den felaktigheten är djupt olycklig och får det att framstå som att polisen försöker dölja något. Det störde mig även att dagen efter (då jag satt med den förkrossade änkan) läsa på polisens hemsida att ”Mannen hade därefter gått in i en lägenhet i närheten där en kvinna befann sig” (efter knivhotet mot väktaren). Det är inget sakfel, men det låter som om han har brutit sig in hos en obekant kvinna. Så var det inte, han hade gått in i sin egen lägenhet, och kvinnan var hans fru sedan 37 år tillbaka.

Ibland då jag läser mediabevakning om ett fall där jag själv har insyn (vilket händer ganska ofta), så kan jag reagera på att det vinklas på ett osakligt sätt för att framställa polisen i negativ dager och på så sätt få en bättre ”story”. I det här fallet var det närmast tvärtom, bevakningen har varit väldigt skonsam. Jag gissar att det till stor del beror på att den enda anhöriga som fanns i landet under dagarna efter händelsen fick stöd och hjälp av poliser på ett hotell som media inte kände till. Både hennes och den avlidnes släktingar befann sig i andra europeiska länder, och var svårtillgängliga. Jag vet i alla fall att om det som drabbade henne hade drabbat mig så hade jag direkt efter händelsen spytt oändligt med hat och galla över polisen till vem som än hade frågat. Här vill jag igen lyfta fram den insats som den kollega som spenderade de första timmarna på natten efter skjutningen, samt en stor del av nästa dag (då tillsammans med mig) med kvinnan och som också var med på visningen på rättsmedicin gjorde. Syftet var självklart att stötta den fruktansvärt utsatta kvinnan, men en sidoeffekt är att kvinnan lämnade tragedin med fler bilder av polisen än av dem som kom in i hennes lägenhet, sprejade henne och sköt hennes man. Det är nog många som borde vara tacksamma för det.

En del av den uppmärksamhet som händelsen har lett till har också varit illa genomtänkt. En lokal organisation målade på sin hemsida upp en bild av att mannen blev dödad för att han var invandrare och förortsbo. ”Polisen finns inte för att tjäna det vanliga folket/knegarna/ortenbarnen”, ”Polisen finns i våra områden för att skydda den politiska och ekonomiska eliten: skrämma oss, disciplinera oss…” Förutom att det är faktafel, polisen finns självklart i dessa områden för att hjälpa vanligt folk och det finns inte ens ett spår av sanning i att vi skulle vara där för att ”skrämma” eller ”disciplinera” människor för att de bor i en viss stadsdel, så är det också ett väldigt tråkigt sätt att utnyttja en extremt tragisk händelse för egna politiska syften. Tragedin har självklart absolut inget att göra med adress eller etnicitet, utan med polisens brister vad gäller taktik under en farlig händelse. Det finns inte en taktik för förortslägenheter och en annan för lägenheter innanför tullarna. Att det senare startades upplopp och kravaller med livsfarligt våld mot oskyldiga med hänvisning till skjutningen är ännu en tragedi, och visar hur farligt och destruktivt det kan vara att försöka plocka poäng på händelser som man inte vet något om. Varken änkan eller mannens familj ville ha stenkastning och brända bilar, men det spelade knappast någon roll för våldsverkarna då de aldrig kände eller brydde sig om den dödade mannen utan hade helt andra motiv för sina handlingar.

Slutligen så vill jag upprepa att jag inte skriver detta för att skuldbelägga någon enskild kollega. Det hindrar dock inte det faktum att polisen och samhället har svikit den här mannen och hans änka på ett fruktansvärt sätt genom att inte vara kapabla att hantera situationen som uppstod. Jag är stolt över att vara polis. Jag ser varje dag som jag jobbar exempel på både stort engagemang, professionalitet och medmänsklighet ifrån kollegor. Jag tror speciellt att svensk polis ligger långt fram ur ett internationellt perspektiv vad gäller en humanistisk människosyn. Därför blir det ännu tråkigare då ett sådant oåterkalleligt misstag som hela den här insatsen i slutändan visade sig bli begås. Och det blir inte bättre av att det förekommer tveksamheter och misstag även efter att det värsta redan hade skett.

Svensk polis är som sagt bra på mycket, men inte alltid på självkritik, på att se och lära sig av sina misstag. Jag hoppas att man har lärt sig av den här tragedin, och att de misstag som faktiskt begicks av polisen som organisation i samband med hela hanteringen av ärendet leder till att man blir bättre. Det handlar inte om att peka ut individer som eventuellt kunde ha agerat annorlunda utan om att identifiera och åtgärda de brister som hela den här tragedin har visat på. Det behövs till exempel tydligare rutiner, både vad gäller utrednings- och personalaspekten. Vi har hela pärmar med rutiner för när en polis backar på en stolpe, men tydligen ingenting för då en polis skjuter ihjäl en människa. Vad gäller informationshanteringen så känns det för mig självklart att det som sägs officiellt vid så här känsliga situationer måste vara sant. Om man inte anser sig kunna gå ut med viss information utan att vinkla den, så borde man enligt min uppfattning hellre avstå helt och hållet. Men det viktigaste av allt är självklart att man drar taktiska och operativa lärdomar som gör att risken för att nästa knivbeväpnade psykiskt sjuke man som polisen väljer att gå in till dödas blir så minimal som möjligt.

Offer för övervåld och kränkningar av polis

Jag fick för ett par månader sedan i uppgift att hjälpa till att hålla ett förhör i ett mordbrandsärende. Brottet hade skett på ett SIS/LVU-hem och det var också dit jag och kollegan åkte för att träffa de två tjejer som skulle förhöras (båda var mellan 18 och 20).

Jag fikck relativt snabbt bra kontakt med tjejen som jag pratade med, och hon berättade detaljerat en version av den aktuella händelsen som jag tror låg relativt nära sanningen. Hennes berättelse stärkte inte bara misstankarna mot den tjej som var misstänkt i ärendet, utan var också komprometterande för både den andra tjejen som förhördes samtidigt av kollegan och, till viss del, för henne själv.

Vid flera tillfällen under förhöret så förde tjejen över samtalet till att handla om helt andra saker. Hon pratade mycket om hur det var på SIS-hemmet där hon var placerad. Hennes berättelse stämde väl överens med det jag tidigare hade hört, att det var en otrygg plats som var långt ifrån idealisk för att ge unga tjejer som hade hamnat fel en bra möjlighet att ta sig tillbaka till ett fungerande och stabilt liv. En av de andra tjejerna där utsatte regelbundet henne (och flera andra) för hot och våld. Detta hade hon redan anmält, men eftersom ingen av dem hade flyttats på så hade anmälan i praktiken inte gett några som helst konsekvenser, vilket ju i princip gjorde det fritt fram för den fysiskt större tjejen att fortsätta med sin mobbning.

Jag brukar ha lätt att se behovet av frihetsberövande påföljder efter att i jobbet ha mött många brottsoffer som blir lidande då aktiva kriminella, speciellt ungdomar, trots upprepad brottslighet tillåts vara ute och fortsätta att igen och igen kränka andra. Vad gäller den här tjejen så uppfattade jag dock inte behovet som särskilt starkt, tvärtom kändes det som att det hade varit betydligt bättre om hon hade tillåtits bo hos sin far som verkade vara stabil och en bra förebild. Jag är dock medveten om att jag absolut inte har hela bilden, och att jag också säkert påverkades av vad en kollega brukar kalla den "rosa lagboken", dvs en tendens att se annorlunda på tjejer som begår brott än killar. Hur som helst så kändes det av många anledningar fel att hon skulle sitta inspärrad där hon var.

Det starkaste intrycket av samtalet handlade dock inte om situationen på SIS-hemmet, utan om en annan sak som hon spontant ville berätta för mig. Det rörde en händelse i hennes hemlän, där den bil som hon då satt i stoppades av polisen. Vid kontrollen så uppdagades det att hon var efterlyst för omhändertagande. Tjejen berättade sedan om hur hon, bara för att hon var uppkäftig och trotsig, utsattes för en hel del våld av de två manliga poliserna. Enligt hennes berättelse så försökte hon aldrig attackera någon av dem, utan var bara fysiskt omedgörlig och verbalt provocerande. Det resulterade dock i att hon blev nedslängd på asfalten, bojad, och sedan insliten i bilen där hon fick sitta ihoptryckt och dubbelvikt samtidigt som hon grät av både smärta, ilska och förnedring. Hon blev även förolämpad på olika sätt upprepade gånger. Efter att hon hade lämnats över så anmälde hon händelsen, och fick dokumenterat sår/skador i bland annat ansiktet och på en axel.

Hennes berättelse gjorde mig ledsen och bedrövad. Jag har absolut ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i den, men med reservation för att alla som beskriver en händelse där man har varit inblandad i en konflikt alltid ger en starkt subjektiv beskrivning, så ser jag egentligen ingen anledning till varför hon skulle ljuga eller hitta på. Händelsen var redan anmäld (och tjejen förhörd) så det faktum att hon berättade det för mig påverkade inte på något sätt den internutredning som då startades upp. Det kan inte heller ha varit ett försök att "smutskasta" de inblandade kollegorna då de som sagt jobbade i en helt annan myndighet. Jag minns inte ens om hon nämnde några namn. Troligtvis så ville hon bara lätta sitt hjärta, berätta om något som hade varit jobbigt.

Jag inser som sagt att situationen säkerligen såg annorlunda ut för de inblandade poliserna, att deras subjektiva upplevelse om vad som hände skiljer sig kraftigt ifrån tjejens. Trots det, så verkar det tydligt för mig att betydligt mer våld än nödvändigt har använts, och att de har haft en riktigt dålig attityd. Det är helt oacceptabelt att poliser, som finns till för att hjälpa, i onödan kränker en person. Visst kan det förekomma våld under ett omhändertagande, men då skall det vara proportionerligt. Och det beror på vad man möts av. Hade det varit en 100 kg tung man som hade varit stökig hade mer våld varit motiverat (och situationen svårare att kontrollera), men det var en 50 kg lätt tjej. Och att sedan på ett förnedrande sätt förolämpa tjejen då man har henne under kontroll, gissningsvis för att hon hade varit uppkäftig vid ingripandet, är totalt underkänt!

Det kommer alltid att finnas folk som upplever att polisen har kränkt dem, även vid helt korrekta och nödvändiga ingripanden. Då kan man bara försöka förklara, och sedan släppa det. Däremot är det en katastrof varje gång en polis medvetet och/eller i onödan kränker någon. Det skadar inte bara den personen, utan hela rättsväsendet. Speciellt så skadar det så klart förtroendet för poliskåren.

Jag vet som sagt inte vad som faktiskt hände den där gången. Jag har en tendens att vara "blåögd" och har köpt historier som visat sig vara uppdiktade förut. Skillnaden den här gången är dock att jag inte kan se några motiv för personen att ljuga. Jag är medveten att det finns kollegor som tycker att man skall vara väldigt försiktig med att uttala sig kritiskt om hur andra poliser jobbar, speciellt om man inte var där och därigenom inte vet exakt vad som hände. En del går så långt att de alltid, per automatik, utgår ifrån att det alltid finns en legitim förklaring till varje ifrågasatt ingripande. Det tycker jag är en farlig inställning, ett uttryck för negativ "kåranda". Självklart skall man vara extremt försiktig med att hänga ut en specifik kollega (exempelvis genom att med bristfällig information kritisera någon offentligt), men att vara kritiskt inställd till hur ett ingripande verkar ha gått till tycker jag är sunt. Det är så vi lär oss, och det är också så vi visar allmänheten att vi tar frågor om etik och moral på allvar.

Det kommer alltid att finnas poliser som inte borde ha varit poliser. Även "bra" poliser kommer också alltid då och då av olika anledningar göra mindre lyckade ingripanden eller bete sig illa, inte minst då de har utsatts för stress och fara. Då måste vi, både som organisation och som kollegor, samtidigt kunna hantera lojaliteten med en arbetskamrat som har hamnat eller satt sig in en svår situation och vår plikt gentemot uppdraget och medborgarna, speciellt då mot den som har blivit oschysst behandlad. När vi misslyckas med det senare så förtjänar vårt förtroende att sjunka. Ansvaret inbegriper självklart att se till att poliser som beter sig illa slutar med det eller slutar som poliser.

Med det sagt så har jag under mina år som polis ALDRIG sett någon kollega kränka en person på det sätt som tjejen beskrev för mig. De allra flesta kollegor som jag har jobbat med har haft sunda värderingar och ett bra och professionellt bemötande. Det innebär självklart inte att den sortens kränkningar inte kan hända, det gör det dessvärre säkert. Däremot innebär det att det, åtminstone i det distrikt där jag jobbar, i så fall rör sig om extrema och väldigt beklagliga undantag.

Möten med trasiga människor

För ca fyra år sedan var jag på ett Näpo. Ett av de ärenden som jag minns bäst därifrån var då en tjej som arbetade på en restaurang i gallerian blev sexuellt trakasserad och förföljd av en ung kille. Det började med att hon svarade artigt då han en dag kom fram till henne på tunnelbaneperrongen. När han senare sökte upp henne på restaurangen och hon väldigt tydligt sa ifrån så hjälpte inte det. Killen, som var väldigt speciell, skickade bland annat ett kärleksbrev med en bit hasch i, några väldigt explicit sexuella referenser, samt tre rutor där hon på en fråga om "chans" kunde kryssa i "ja", "nej" eller "kanske". Tjejen fick mitt jobbnummer, och när han nästa gång var förbi restauraungen och stirrade på henne så ringde hon. Vi lyckades fånga in honom. Efter förhör och delgivning av misstanke så höll jag ett allvarligt samtal med honom. Han uppgav att han försökte uppvakta henne och att han inte hade förstått att hon inte ville veta av honom och lovade nu att sluta. Det gjorde han inte. Ett besöksförbud och ett par samtal senare så verkade budskapet dock ha gått fram.

Det var lätt att förstå tjejens rädsla. Killen var minst sagt udda (och dessutom dömd för ett antal brott). Att hon skulle kunna känna sig trygg på och på väg från/till sin arbetsplats är en självklar rättighet, så vi gjorde vad vi kunde för att få slut på trakasserierna så fort som möjligt. Mina kontakter med killen gick alltid smidigt till. Han lyssnade och bad om ursäkt varje gång jag försökte förklara för honom att hans beteende inte var ok, och vi hade en relativt respektfull kommunikation.

Nyligen så var jag ute och åkte på ett sätt som gjorde att jag och kollegan hade tid att ta oss an jobb som jag annars har haft mindre möjlighet att göra på min nuvarande tjänst, till exempel inhämtning och transport av människor som mår dåligt. I det här fallet så fick en annan patrull jobbet att hämta in en kille som hade rymt ifrån psykvården och nu befann sig hos sin familj, som hade ringt in. Jag kände igen namnet, och associerade till killen jag hade träffat flera år tidigare. Dessutom har jag alltid tyckt att hanteringen av människor som mår psykiskt dåligt är en av de aspekter av polisjobbet som jag tycker är mest stimulerande och givande. Vi åkte till adressen för att hjälpa till. Det visade sig vara samma kille, och vi erbjöd oss att ta hand om transporten till St:Göran Psykakuten.

Killen kände igen mig direkt, och hälsade glatt. Jag satt bak med honom, så vi fick lite tid till att prata på väg in. Han berättade om hur hans familj hade fått honom inlagd sedan han hade fått en psykos nyligen i samband med ett dödsfall i familjen. Han talade om hur han upplevde att hans bror skämdes för honom, men att det var ok så länge han fick några "rödingar" i månaden av hans lön (Brodern, som fortfarande bodde hemma i föräldrarnas lägenhet i den segregerade förorten hade läst på KTH och skaffat ett bra jobb). Han berättade hur han inte var så bra det här med att läsa, men att han var bättre på siffror, vilket han illustrerade genom att ha koll på exakt hur mycket pengar man fick beroende på vilken sorts ersättningssystem man gick på. De tusenlappar han uppgav att han hade fått ifrån vården att göra egna inköp för hade han köpt kläder, mat och narkotika för och gjort slut på några timmar efter att han hade rymt. Han sa även att han inte kunde dricka alkohol, då började han slåss, men att det var bättre med cannabis. Riktigt tragiskt blev det då han, fortfarande leende, berättade att han hade försökt ta livet av sig några gånger, men misslyckats. Han uppgav att han inte var särskilt bra på att simma, och hade simmat ut för att drunkna, men sedan tagit sig iland igen.

Något som återkom i samtalet flera gånger var behovet av ett arbete, en plats i tillvaron, en sysselsättning som gav egna pengar. Han spekulerade i att han kunde bli fotbollsmålvakt, och jag påpekade att jag trodde att det var svårt att leva på det. Den här killen har väldigt mycket emot sig. Han kommer troligtvis aldrig att bli "anställningsbar" på en öppen arbetsmarknad. Däremot kan han säkert bidra med något, och själv må mycket bättre, om han ges en uppgift som han kan hantera och utan krav på att vara konkurrenskraftig. Det torde vara både ekonomiskt och mänskligt smart. Det känns som om det behövs många fler jobb som subventioneras av samhället på ett sätt att även de som aldrig kommer att vara "lönsamma" kan få vara med, Alternativet, att de går på bidrag, utanför samhället och ofta utan mening, kan knappast vara bättre. Speciellt inte med tanke på kostnaden som följer av missbruk och kriminalitet som ofta kopplas till utanförskapet. Jag har en vag känsla av att man borde kunna göra väldigt mycket mer, om man till att börja med struntade i den öppna marknadens heliga regler om "snedvriden konkurrens"...

Samma kväll träffade vi på ännu en trasig människa. Han led uppenbarligen av alkoholmissbruk, och hade, full, ringt in och sagt att han ville ta livet av sig. När vi körde honom till St:Göran så hade även han mycket att berätta, bland annat om hur han hade jobbat som sjöman på världshaven. Han var mångdubbelt äldre än killen vi körde tidigare på kvällen, och han hade också en annan syn på vad som fattades honom. Så här minns jag hans ord: "En varm kvinna att älska och en egen plats på jorden, ett fridfullt hem nära naturen". Det kan nog många skriva under på...

Jag har saknat de här mötena.

Om en "krigsvåldtäkt" och en mycket modig flicka

För ett par månader sedan så skedde ett av de sjukaste brotten jag har stött på. Då jag kom till jobbet efter en ledig dag fanns utredningen, som gällde försök till våldtäkt och grov misshandel, på vår sektion. Det som hade hänt var kortfattat att en man hade slagit sönder fönstret till den lägenhet i vilken en flicka befann sig ensam, tagit sig in där, och gett sig efter flickan i syfte att våldta henne. Av en slump så kom hennes mors pojkvän precis hem till lägenheten. Då han såg vad som hände så rusade han in för att stoppa mannen. Gärningsmannen slog då ned honom och fortsatte sedan att misshandla honom mycket brutalt då han låg ner. Då flickan försökte få gärningsmannen att sluta så vände han sig mot henne igen, och försökte våldta henne. Flickan hade hunnit ringa polisen då han slog rutan, och lyckligvis var de snabbt på plats. Då gärningsmannen såg polisen så slog han sönder ett annat fönster, hoppade ut, och försvann. Han återfanns inte av den polisman som följde efter eller av hundpatrullen som senare kom till platsen.

I lägenheten hade det påträffats ett SL-kort och en nyckelknippa som med största sannolikhet hade tappats av gärningsmannen. SL-kortet spårades snabbt av kollegorna, och film hämtades ifrån de senaste tillfällena som det hade använts. Detta ledde snabbt till att man kunde få fram en misstänkt. Vi fick beslut om anhållande och husrannsakan och åkte ut för att hämta in honom. Han var hemma. En kollega höll ett väldigt bra förhör med den anhållne där det framkom relativt snabbt att han hade lånat ut busskortet till en kompis den aktuella kvällen. Han berättade även att han hade grillat med den kompisen den kvällen i närheten av brottsplatsen, och att kompisen tidigt nästa morgon hade kommit blodig till hans lägenhet och bett om att få låna kläder, samt sagt att han tror att han hade slagit ihjäl en person. Det räckte självklart till beslut om anhållande och husrannsakan hos den anhållne. Ingen nyckel passade dock till den lägenhet i vilken han var skriven. Efter ett tags väntan så knackade vi på och gick in. Det visade sig att han inte bodde i den här lägenheten, utan med en släkting. Vi fick rätt adress. Då vi var på väg dit så fick jag ett samtal av Solna Tingsrätt. Jag hade glömt av att jag skulle vittna, och blev tvungen att avvika (vilket gjorde mig enormt frustrerad, då jag väldigt gärna ville vara med och gripa den här personen).

I nästa lägenhet passade nyckeln, och kollegorna kunde gå in obemärkta. De träffade snabbt på gräningsmannen sovandes i sitt rum. Han greps, och fick sitta och vänta i en stol bevakad av en kollega medan de andra två genomförde husrannsakan. I lägenheten fanns även den släkting som han kallade för sin mor. Då gärningsmannen hade fått kläder på sig så bad han sin "mor" om ett glas vatten, vilket han fick. Han drack upp vattnet och ställde sig sedan upp och kastade glaset med full kraft mot kollegan som vaktade honom, och sprang sedan mot balkongen. Kollegan lyckades ducka, och kastade sig efter gärningsmannen. Lyckligtvis öppnades balkongdörren inåt, och kollegan fick fatt på honom där, slängde ned honom på marken, och sprayade honom i ansiktet. De andra kollegorna var snabbt på plats och hjälpte till med att säkra och boja upp honom. Senare visade det sig att kollegan hade blivit träffad på handen då han skyddade sig med den, dock lyckligtvis utan att få någon allvarligare skada.

I det första förhöret med den misstänkte så nekade han till allt. Eftersom det var självklart att han skulle förbli anhållen, och senare häktad, så gjorde det dock inget. Utredningen fortsatte genom bland annat fler förhör med målsägarna, förhör med gärningsmannens släktingar (jag förhörde själv gärningsmannens pappa, och tyckte verkligen synd om den stackars mannen) och inhämtning av film ifrån den tvättstuga och källare där han hade gjort sig av med sina blodiga kläder. Självklart skickades även de DNA-prover som kriminalteknikerna hade tagit på brottsplatsen till SKL för analys. Ett par dagar senare blev jag ombedd att hålla ett nytt förhör med gärningsmannen, som då var häktad. I det förhöret, som jag har lagt upp på bloggen i sin helhet (dock anonymiserat), så erkände gärningsmannen efter ett antal timmars förhör i princip allt. Då målsägaren  bara hade berättat att han hade haft för avsikt att våldta henne, men inte hunnit, så blev jag förvånad när gärningsmannen erkände en handling som innebär en fullbordad våldtäkt. Efter det förhöret så hölls ytterligare ett långt förhör med målsägaren, där hon av en väldigt duktig kollega efter mycket om och men förmåddes att berätta om att hon faktiskt hade blivit utsatt för en fullbordad oral våldtäkt.

Ytterligare några förhör hölls. Då väl provsvaren ifrån SKL kom så var i princip utredningen redan klar. De visade på högsta gradens träff på gärningsmannen. Åklagaren åtalade för grov våldtäkt och grov misshandel. Försvaret hävdade att det borde stanna vid våldtäkt och misshandel av normalgraden, men tingsrätten gick helt på åklagarens linje. Gärningsmannen dömdes till fyra års fängelse, vilket om han hade varit över 21 år hade motsvarat sex års fängelse. Det var en av de strängare domarna vi har haft på sektionen.

För den intresserade så ger mitt förhör med gärningsmannen som jag har lagt upp som ett separat inlägg en mer detaljerad inblick i både händelsen och i hur gärningsmannen tänker. Jag kommer i mina reflektioner att hänvisa till saker som står i förhöret som jag inte har nämnt i det här inlägget, så för att få helheten bör även förhöret läsas.

Om det inte hade varit för framgångrikt polisarbete av kollegorna, så hade gärningsmannen kommit undan. Om vi hade behövt vänta på det positiva svaret på DNA-proven hade han redan befunnit sig i ett annat land (flygbiljetten var ju redan inhandlad), och brottsoffren hade inte fått upprättelse. Speciellt beröm går också till kollegan som duckade för glaset och fick tag på och övermannade honom innan han hann fly ifrån sin lägenhet. Det är inte säkert att vi hade hittat honom om han hade lyckats fly där.

När det gäller beröm så är det dock två personer som verkligen förtjänar att lyftas fram. Den misshandlade mannen var berusad då han såg att en man slog sig in i flickvännens lägenhet, i vilken dottern befann sig. Han hade väldigt svårt att freda sig då han blev attackerad när han sprang in i lägenheten, och blev mycket brutalt slagen. Han tvekade dock inte med att försöka hjälpa. Allra störst mod visade dock flickan. Hon ringde snabbt 112 då gärningsmannen tog sig in i lägenheten, något som visade sig vara helt avgörande. Då hennes mammas pojkvän höll på att bli misshandlad så hade hon chansen att fly, men hon återvände istället för att försöka oskadliggöra gärningsmannen med en kniv. Detta då han fortsatte att misshandla den då mycket blodige och halvt medvetslöse mannen, och hon var rädd att han skulle dö om han fick fler smällar. Då hon misslyckades med kniven, så beskriver hon själv att hon försökte lugna ned honom genom att tala med honom och göra som han sa för att han inte skulle fortsätta att sparka och slå på den liggande mannen, trots att detta var obeskrivligt jobbigt och kränkande. Moderns pojkvän klarade sig också lyckligtvis utan allvarligare skador eller men.

Vad gäller flickan så illustrerar hennes känslor och beteende efter våldtäkten hur otroligt kränkande och tragiskt det här brottet är. Hon har i mina ögon agerat hjältemodigt, men känner ändå en sådan fruktansvärd skam att det krävdes ett långt förhör av en mycket duktig och empatisk förhörsledare som redan visste att hon hade blivit oralt våldtagen för att hon skulle medge våldtäkten. I förhöret nämnde hon också att hon hellre ville dö än minnas/berätta. Detta blev även väldigt tydligt i rättegången. Trots att alla i salen visste att hon hade blivit utsatt för en fullbordad våldtäkt, så tog det lång, lång tid för åklagaren att dra ur henne det, då hon först bara svarade undvikande eller inte alls eftersom det var så jobbigt för henne. Det var smärtsamt att se och ögonen tårades på både mig och kollegan som hade handlagt ärendet där vi satt och lyssnade.

Vad gäller gärningsmannen, så hade han ju efter att ha känt sig så överbevisad att det inte var någon idé att ljuga mer erkänt brotten han stod anklagad för. Det är dock anmärkningsvärt att den lögn som han stod fast vid (förutom att minska ned sin våldsanvändning i den egna beskrivningen) gällde motivet till våldtäkten och misshandeln, och var inte relevant för skuldfrågan eller strafflängden. Han tyckte tydligen att det var för pinsamt att erkänna att han tog sig in i lägenheten för att våldta flickan, så han hittade istället på att han tog sig in där för att slå ned mannen (som då inte var på plats) och att han sedan skulle våldta flickan för att förnedra mannen. Flickan blev alltså i den versionen bara ett verktyg som han genom att våldta använde för att trampa på mannen. Att han tyckte att det var en lämplig lögn säger en hel del om hans kvinnosyn. Han gav i tingsrätten (nästan ord för ord) samma version som han hade gett mig i förhöret (då han kände sig tvingad att erkänna våldtäkten), vilket jag tror väckte kraftig antipati hos både domaren och nämndemännen, och knappast var till hans fördel.

Vad gäller rättegången, så blev den, trots att rätten till punkt och pricka gick på åklagarens linje och dömde till ett relativt strängt straff ändå i vissa delar ytterligare en kränkning för våldtäktsoffret. Åklagaren och förundersökningsledaren gjorde ett utmärkt jobb i alla delar utom en, han hade inte särskilt smidig hand med flickan då han i rätten förhörde/frågade henne om händelsen. Det värsta exemplet var då hon efter mycket ångest hade berättat att hon tvingades sätta på en kondom på gärningsmannen först fick frågan om det var jobbigt, och efter ett självklart "ja" fick följdfrågan "Varför var det jobbigt?". Hon reagerade, helt naturligt, med ilska. Då hon under rättegången fick frågan hur det kändes nu, så svarade hon också att hon var arg på allt och alla. Jag hoppas att hon får bra hjälp och stöd, och att det går att på något sätt lägga det mesta av den ilskan, och den totalt oförtjänta skammen som hon också beskrev, bakom sig. Förhoppningsvis kan rättegången, domen (och det största kränkningsskadestånd som jag har sett) åtminstone på något litet sätt bidra till det.

Trots gärningsmannens uppenbara brist på empati, även i nyktert tillstånd, så är jag helt säker på att våldtäkten inte hade skett om han inte hade varit berusad. Det verkar som att han och vännerna hade druckit smuggelsprit (ifrån "vodkabilen"), vilket också visar hur viktig kampen mot illegal alkoholhandel kan vara. Sen är det ännu en tankeställare om hur farlig alkoholen är rent generellt, och hur mycket lidande den orsakar. Gärningsmannen var dessutom påverkad av cannabis.

Vad gäller domen, som ju var relativt sträng och en framgång för åklagarsidan, så innebär den ändå att gärningsmannen släpps ut efter knappt tre år (två tredjedelar av straffet). Han är då fortfarande bara några år över 20. Risken att fler personer får sina liv raserade av hans totala brist på empati och konsekvenstänkande är överhängande. I det perspektivet hade det känts tryggare om han hade suttit frihetsberövad längre.

Detta är som jag inledningsvis var inne på, den sjukaste våldtäkt jag har haft att göra med. Överfallsvåldtäkter brukar ske på ett sätt som är ägnat att inte väcka uppmärksamhet, på lite ödsligare platser eller genom att smyga sig på någon, och även helt samvetslösa personer brukar dra sig undan och fly om de under ett våldtäktsförsök blir påkomna. Den här gärningsmannen slog sig in i en lägenhet mitt i ett samhälle, misshandlade brutalt mannen som kom dit för att avbryta försöket, och fortsatte sedan helt oberört med att fullborda våldtäkten ända tills polisen anlände. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige. Ett sådant beteende för mina tankar till krigszoner och de våldtäkter som sker (ofta systematiskt) under väpnade konflikter. Trots detta, och trots att både häktningspromemorior och nu senast domen, är offentlig har fallet konstigt nog inte gett upphov till något som helst medieintresse. Detta har visserligen varit skönt för både oss och målsägarna, men jag kan inte undgå att förvånas. Min tanke är att det beror på att brottet skedde i en av våra mest utsatta och segregerade förorter, och att målsägarna tillhör en klass som inte har ett särskilt stort mediautrymme, i alla fall inte som brottsoffer. Hade något dylikt hänt i innerstan hade det blivit krigsrubriker. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett larm om en överfallsvåldtäkt där det blev stort intresse i riksmedia och en storm på sociala medier där vi poliser initialt fick svårt att få ihop uppgifterna. Efter en mycket noggrann utredning av kollegorna på en annan sektion kunde man också konstatera att brottet som hade anmälts inte hade skett (vilket man naturligtvis inte kan gå ut med). Hur som helst så känns det som om nyhetsvärderingen ibland blir lite skev...

Jag skriver det här inlägget medveten om att det inte är okomplicerat att lägga upp den här texten på min blogg. Ur förundersökningssekretesssynpunkt är det inget problem, texten innehåller inga uppgifter om utredningen som inte redan är offentliga i och med domen. Däremot är det alltid svårt med integritetsshänsyn. Eftersom målsägarna i ärendet i domen har fått sina namn sekretessbelagda så finns det dock inget lätt sätt för nyfikna att via min text spåra upp dem utan att gå via deras målsägarbiträden, vilket gör beslutet att publicera texten enklare.

Slutligen, målsägarna har vid flera tillfällen uttryckt tacksamhet för vårt arbete med det här ärendet, och främst då till den kollegan som handlade ärendet och som på ett väldigt fint sätt har skött kontakten med familjen. Den tacksamheten, och känslan av att utredningen och rättegången faktiskt har hjälpt dem i deras sorgearbete tillsammans med vetskapen att det faktum att gärningsmannen blev påträffad och inspärrad innebär ett skydd för fler presumtiva offer, är en del av det som ibland gör det här jobbet till ett av de bästa som man kan ha.

I huvudet på en våldtäktsman

Nedan följer det första förhöret som jag höll med den misstänkte i en våldtäktsutredning som jag precis har skrivit om. Min uppfattning är att det gärningsmannen slutligen uppger i förhöret ligger relativt nära sanningen, dock med två undantag. Han har tonat ned sin egen våldsanvändning markant, både mot flickan och mot den misshandlade mannen. Han ljuger dessutom om anledningen till att han slår rutan och tar sig in i lägenheten, syftet med att göra det är helt uppenbart att våldta flickan. Det störande ljudet han nämner är en ren efterhandskonstruktion. Tingsrätten delade i domen i målet helt min uppfattning vad gäller båda dessa undantag.

Förhöret finns med i ett förundersökningsprotokoll som ligger till grunden för en tingsrättsdom och är således inte sekretessbelagt. Även om alla namn (utom på de två målsägandena) finns med i den offentliga domen, så har jag av integritetsskäl valt att anonymisera alla inblandade. Gärningsmannen benämns XXX, alla övriga personer benämns YYY och datum, platser, mm benämns ZZZ i texten. Förhöret är nedtecknat i konceptform direkt vid förhörstillfället. Det innebär att det är min sammanfattning av det som är relevant i förhöret. Långa samtal där jag påpekar att jag vet att han ljuger och på olika sätt försöker få honom att tala sanning finns därför inte med (förhöret varade i ett antal timmar). Förhöret lästes upp och godkändes successivt under förhörstillfället. Nedan följer förhöret ord för ord:

Med vid förhöret, YYY som ersatte ordinarie försvarare då denne inte kunde närvara. I förhöret nedan benämns förhörsledaren "FL"

XXX tillfrågas vad han gjorde natten mellan ZZZ och ZZZ.

XXX: Jag var hemma. Kom hem vid 20-21 tiden. Farsan och morsan var hemma.

Med mamman menar XXX YYY, som är hans pappas kusin.

FL: Träffade du YYY den kvällen?

XXX: Jag träffade honom för att låna ett SL-kort, för mitt eget var bara öppet till 7-tiden. Då sa YYY att jag redan hade lånat hans kort. Då kom jag på att jag redan hade tappat bort det för två veckor sedan. Jag var hemma hela natten, vaknade vid 11-12 tiden på morgonen. Sedan gick jag ut med YYY och några andra kompisar ifrån ZZZ.

FL: Både din pappa och mamma säger att du inte var hemma den kvällen.

XXX: Det var jag. Min pappa och mamma ljuger när dom säger det.

XXX tar tillbaka det han sa tidigare och säger nu att han skall berätta sanningen:

XXX: Den dagen så gick jag och YYY och YYY och grillade. Vi drack. Vid 2-3 så blev jag helt fucked up. I den här tjejens hem såg jag en kille. Jag blev arg, jag hoppade in i hemmet och hamnade i slagsmål med honom. Jag dödade honom nästan. Jag gick in för att slå den här killen för att han hade gjort mig galen när jag skulle grilla. Det kanske inte ens var han, men jag hörde något pip eller ljud i närheten. Jag trodde att det var han. Jag såg honom inne i lägenheten. Jag hoppade direkt in och började slå honom. Jag slog honom så fucking mycket så han började bloda. Så fort jag såg polisen så hoppade jag ut igenom ett fönster, jag tog sönder det och hoppade ut.

FL: Hur slog du honom?

XXX: Först med boxar. Sedan gav jag honom flera sparkar. Jag fortsatte att sparka på honom när han låg ner. Jag hade någonting och slog med någonting. Jag slog honom med en gitarr. Jag tror att jag träffade honom i huvudet med gitarren. Det var under bråket, jag la gitarr på hans huvud för han skulle gå ner. Det var i sovrummet jag slog honom med gitarren.

FL: Berätta om bråket från början.

XXX: Jag såg honom genom rutan, och då trodde jag att han hade gjort den där ljudgrejen som hade fuckat upp min hjärna. Det var på första våningen. Jag slog sönder fönstret för att gå in. Då kom jag in i köket. Då jag kom in där så ser jag bara tjejen. Jag frågade henne (tjejen som var i lägenheten) Var är han? Var är han? för att jag ville ha tag i den där killen som hade gjort ljudet. Jag ville fråga honom varför han hade gjort det där ljudet. Tjejen springer in i sovrummet. Jag sprang efter och skrek Var är killen? Jag kom också in i sovrummet. Då kom killen till sovrummet och var kaxig. Han sa att jag skulle gå ut och började putta mig. Jag frågade om det var han som hade gjort ljudet, men han svarade inte. Då blev jag arg och började slå honom. Jag började boxa honom i ansiktet och sparka på honom. Jag vet inte hur många sparkar och slag som jag utdelade, men det höll kanske på i en till två minuter, så det var många boxar och sparkar. Då killen låg på golvet, nedslagen, så tog han tag i en gitarr. Då tog jag gitarren ifrån honom och slog honom med den. Jag slog honom i huvudet med gitarren då han låg ned. Allt detta hände i sovrummet. Han svimmade inte, men han kunde inte ta sig upp. Sedan såg jag polisen, och då blev jag skitskraj och slog sönder sovrumsfönstret och hoppade ut.

FL: Var tog du vägen sedan?

XXX: Jag sprang åt höger, kanske 100 meter. Sedan gömde jag mig i en buske. Jag sprang över bron över ZZZ, där bus ZZZ stannar. Det var efter bron som jag sprang åt höger. Där finns det en lång buske, bredvid den finns det en papperskorg. Jag gömde mig bakom papperskorgen i buskarna. Jag somnade där. Då jag vaknade till så kollade jag mobilen, och då var det vid 4-tiden. Då jag kollande i mina fickor så såg jag att jag hade tappat mina nycklar och mitt SL-kort.

FL: Var det SL-kortet som du hade lånat ifrån YYY?

Ja. Så jag gick och vilade i en port vid ZZZ. Det är en port där fönstret är sönder så man kan ta sig in. Alla brukar hänga där. Jag gick in där och vilade. Vid 9-10 tiden så gick jag hem till YYY och sa att jag behöver kläder. Det var YYYs morsa som öppnade dörren, så jag sa till henne att ropa på YYY. Jag bad YYY om kläder, sen gick vi ner till källaren och bytte om. YYY tog mina kläder och sa att han kunde kasta dom. Det var en regnjacka (svart och gul) en luvtröja (grå) och ett par blåa jeans. Jag sa att jag var bajsnödig, så vi gick till tvättstugan. Jag gick och bajsade på en toalett i tvättstugan och sa till YYY att kasta kläderna. Jag bajsade medan YYY kastade kläderna, så jag vet inte var han kastade dem, men jag tror att det var i en papperskorg i tvättstugan. Jag tvättade mig inne på toaletten.

FL: Hade du mycket skador?

XXX: Jag var skadad på händerna, på örat, på näsan.

Såret på näsan var ifrån dagen innan. Jag hade druckit med YYY och YYY. Det var vid fotbollsplanen i ZZZ. Jag kastade flaskan, och den studsade på en gummigrind och träffade mig på näsan, det var så jag fick det såret.

Blåtiran fick jag då polisen hämtade mig. Jag gjorde våld mot dem och de sprayade mig, det hände då.

FL: Efter att du hade tvättat av dig, vad gör ni då?

XXX: Vi chillar som vanligt. Jag hörde av mig till min pappa och sa att jag har gjort en fucked up grej. Jag behöver komma ut ur landet. Jag har slagit ned en person, jag tror han dog, jag behöver hjälp att komma undan. Pappa blev besviken och arg och sa att han själv skulle gå till polisen. Han la på. Sedan ringde han tillbaks och frågade vad han skulle göra. Jag sa boka en biljett till ZZZ. Sedan då de träffades så sa han att han hade bokat en biljett till den ZZZ.

FL: Vi går tillbaka. Du grillade med YYY och YYY. Heter YYY egentligen YYY?

XXX: Ja, han heter YYY och är ZZZ. Vi satt på några bänkar precis bredvid den där lägenheten som jag hoppade in i sen. Vi hade packat ihop grejerna. Jag gick iväg med YYY. YYY hade gått hem 30-40 minuter innan. Jag gick med YYY ned till bussarna. Jag sa att jag skulle gå hem. YYY frågade vad jag skulle göra, om jag ville göra något. Jag sa nej, jag skall gå hem. Sedan gick jag tillbaka till den där lägenheten. Det var för att söka upp den där mannen. Jag ville ta mig in i lägenheten för att söka upp honom. Jag började med att banka på fönstret och skrika Var är han, var är han?. Tjejen sa ”Vadå han, är du sjuk?” Då slog jag sönder rutan och tog mig in i lägenheten. Det hela var för att någon hade skrikit något ljud medan vi grillade. Jag såg att någon gick snabbt inne i lägenheten, det var därför jag trodde att det var han som gjorde den där fucked up ljudgrejen, typ Uuuuu, gååå. Det var en man som rörde på sig därinne, det är jag säker på. Han hade inget hår. Det var i samma lägenhet som jag senare slog mig in i, det är jag säker på. Jag vet inte om det var samma person som jag slogs med, men jag är 70-80% säker. Jag tror att det var han.

Förhöret hittills uppläst och godkänt

Förhöret fortsätter 14:42

FL: Du är även misstänkt för försök till våldtäkt.

XXX: Jag hoppade ut ur fönstret efter att jag hade slagit ned killen, hur skulle jag hinna?

FL: Tjejen säger att du tvingar henne att ta av henne byxorna och trosorna.

XXX: Omöjligt, det där är inte jag.

FL: Tog du av dig några kläder därinne?

XXX: Jag hann inte ta av mig några kläder, jag hann bara slå den där killen. Jag tog aldrig av några kläder över huvud taget.

FL: Polismannen som kom först till platsen säger att du hade byxorna nere.

XXX: Jag vet inte. Det där är inte jag. Jag har inte gjort det där. Jag tror inte. Jag är 100% säker. Jag såg personen inne i lägenheten innan. Kort innan vi gick. Jag kastade några stenar. Några minuter senare så skulle vi gå. Efter att YYY hade gått så gick jag tillbaka. Jag är säker på att jag såg honom i samma lägenhet som jag slog mig in i. Jag slog sönder rutan för att leta efter honom.

XXX tar tillbaka det han hittills sagt om våldtäkten

XXX: Jag sa till henne sug. Hon sög på min kuk också. Jag skulle skämma ut henne. Jag trodde att hennes kille hade gjort något. Jag ville göra honom galen, så jag tvingade henne att suga av mig. Hon blev skraj, så hon gjorde det. Det var efter att jag hade slagit ned den där mannen. Jag sa till henne, lägg kondom också. Hon hämtade i lådan. Sen efter det så kom polisen, så jag sprang iväg. Jag sa till henne ta ner byxorna och tvingade henne att ta av byxorna. Jag skulle skämma ut henne. Jag sa till henne att lägga på kondomen, hon la själv på den. Jag sa till killen också Kolla! Kolla vad jag gör med din tjej! Jag hörde bara Aj! Aj! För han var fucked up. Jag hann bara tvinga henne suga av i 3-4 sekunder, inte mer, innan polisen kom. Jag stod med byxorna nere då. Jag skulle precis börja med grejer då polisen kom. Jag hade tänkt göra henne också för att skämma ut honom.

FL: Med göra så menar du att du skall ha sex med henne?

XXX: Ja

FL: Hur uppfattade du tjejen?

XXX: Hon var rädd. Jag sa till henne att hon måste göra det, så hon blev rädd och gjorde själv allt.

FL: Drog du henne i håret vid något tillfälle?

XXX: Nej

FL: Höll du tag i hennes armar?

XXX: Nej, vad jag än sa så blev hon rädd och gjorde som jag sa.

FL: Slog du henne vid något tillfälle?

XXX: Nej, jag slog henne inte. Ingenting. Jag behövde inte det för hon var rädd. Vad jag än sa så gjorde hon det.

FL: Var var ni? I vilket rum?

XXX: I samma sovrum som vi bråkade, jag försökte med våldtäkten i samma sovrum. Vi var i samma rum hela tiden, vi bytte inte rum.

Stycket om våldtäkten uppläst och godkänt

FL: När du tog dig in i lägenheten, varför var det?

XXX: För att slå killen, jag lovar.

FL: Erkänner du grov misshandel

XXX: Ja

FL: Erkänner du försök till våldtäkt?

XXX: Ja.

Det sista stycket uppläst och godkänt.

 För min del var taktiken att först få en bra berättelse om den misstänktes förehavanden före och efter händelsen samt av misshandeln godkänd innan jag började pressa honom om våldtäkten. Det gick över förväntan, speciellt med tanke på att han hade blånekat i tidigare förhör. Vid förhörstillfället var han dessutom bara misstänkt för försök till våldtäkt (eftersom målsägaren inte hade berättat om att brottet hade fullbordats). Troligtvis trodde den misstänkte att jag visste, eftersom han då han väl började erkänna våldtäkten till min förvåning erkände ett fullbordat brott. När jag sedan skulle få hans formella erkännande på pränt så glömde jag att justera från försök till våldtäkt till våldtäkt. Senare delgavs och dömdes den misstänkte för grov misshandel och grov våldtäkt.

Mina reflektioner om ärendet finns i det här inlägget. Jag kan dock nämna att han under förhöret var helt kall. Han visade ingen som helst ånger, den enda känslan som jag märkte av var ilskan då han blev pressad och till slut erkände (både först för misshandeln och senare för våldtäkten). Det var ett av de mer absurda förhör jag har hållit. Jag tror även att den jurist som satt med för att under förhöret ersätta den ordinarie advokaten blev lite ställd då den misstänkte berättade hela sin historia.

Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.