Offer för övervåld och kränkningar av polis

Jag fick för ett par månader sedan i uppgift att hjälpa till att hålla ett förhör i ett mordbrandsärende. Brottet hade skett på ett SIS/LVU-hem och det var också dit jag och kollegan åkte för att träffa de två tjejer som skulle förhöras (båda var mellan 18 och 20).

Jag fikck relativt snabbt bra kontakt med tjejen som jag pratade med, och hon berättade detaljerat en version av den aktuella händelsen som jag tror låg relativt nära sanningen. Hennes berättelse stärkte inte bara misstankarna mot den tjej som var misstänkt i ärendet, utan var också komprometterande för både den andra tjejen som förhördes samtidigt av kollegan och, till viss del, för henne själv.

Vid flera tillfällen under förhöret så förde tjejen över samtalet till att handla om helt andra saker. Hon pratade mycket om hur det var på SIS-hemmet där hon var placerad. Hennes berättelse stämde väl överens med det jag tidigare hade hört, att det var en otrygg plats som var långt ifrån idealisk för att ge unga tjejer som hade hamnat fel en bra möjlighet att ta sig tillbaka till ett fungerande och stabilt liv. En av de andra tjejerna där utsatte regelbundet henne (och flera andra) för hot och våld. Detta hade hon redan anmält, men eftersom ingen av dem hade flyttats på så hade anmälan i praktiken inte gett några som helst konsekvenser, vilket ju i princip gjorde det fritt fram för den fysiskt större tjejen att fortsätta med sin mobbning.

Jag brukar ha lätt att se behovet av frihetsberövande påföljder efter att i jobbet ha mött många brottsoffer som blir lidande då aktiva kriminella, speciellt ungdomar, trots upprepad brottslighet tillåts vara ute och fortsätta att igen och igen kränka andra. Vad gäller den här tjejen så uppfattade jag dock inte behovet som särskilt starkt, tvärtom kändes det som att det hade varit betydligt bättre om hon hade tillåtits bo hos sin far som verkade vara stabil och en bra förebild. Jag är dock medveten om att jag absolut inte har hela bilden, och att jag också säkert påverkades av vad en kollega brukar kalla den "rosa lagboken", dvs en tendens att se annorlunda på tjejer som begår brott än killar. Hur som helst så kändes det av många anledningar fel att hon skulle sitta inspärrad där hon var.

Det starkaste intrycket av samtalet handlade dock inte om situationen på SIS-hemmet, utan om en annan sak som hon spontant ville berätta för mig. Det rörde en händelse i hennes hemlän, där den bil som hon då satt i stoppades av polisen. Vid kontrollen så uppdagades det att hon var efterlyst för omhändertagande. Tjejen berättade sedan om hur hon, bara för att hon var uppkäftig och trotsig, utsattes för en hel del våld av de två manliga poliserna. Enligt hennes berättelse så försökte hon aldrig attackera någon av dem, utan var bara fysiskt omedgörlig och verbalt provocerande. Det resulterade dock i att hon blev nedslängd på asfalten, bojad, och sedan insliten i bilen där hon fick sitta ihoptryckt och dubbelvikt samtidigt som hon grät av både smärta, ilska och förnedring. Hon blev även förolämpad på olika sätt upprepade gånger. Efter att hon hade lämnats över så anmälde hon händelsen, och fick dokumenterat sår/skador i bland annat ansiktet och på en axel.

Hennes berättelse gjorde mig ledsen och bedrövad. Jag har absolut ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i den, men med reservation för att alla som beskriver en händelse där man har varit inblandad i en konflikt alltid ger en starkt subjektiv beskrivning, så ser jag egentligen ingen anledning till varför hon skulle ljuga eller hitta på. Händelsen var redan anmäld (och tjejen förhörd) så det faktum att hon berättade det för mig påverkade inte på något sätt den internutredning som då startades upp. Det kan inte heller ha varit ett försök att "smutskasta" de inblandade kollegorna då de som sagt jobbade i en helt annan myndighet. Jag minns inte ens om hon nämnde några namn. Troligtvis så ville hon bara lätta sitt hjärta, berätta om något som hade varit jobbigt.

Jag inser som sagt att situationen säkerligen såg annorlunda ut för de inblandade poliserna, att deras subjektiva upplevelse om vad som hände skiljer sig kraftigt ifrån tjejens. Trots det, så verkar det tydligt för mig att betydligt mer våld än nödvändigt har använts, och att de har haft en riktigt dålig attityd. Det är helt oacceptabelt att poliser, som finns till för att hjälpa, i onödan kränker en person. Visst kan det förekomma våld under ett omhändertagande, men då skall det vara proportionerligt. Och det beror på vad man möts av. Hade det varit en 100 kg tung man som hade varit stökig hade mer våld varit motiverat (och situationen svårare att kontrollera), men det var en 50 kg lätt tjej. Och att sedan på ett förnedrande sätt förolämpa tjejen då man har henne under kontroll, gissningsvis för att hon hade varit uppkäftig vid ingripandet, är totalt underkänt!

Det kommer alltid att finnas folk som upplever att polisen har kränkt dem, även vid helt korrekta och nödvändiga ingripanden. Då kan man bara försöka förklara, och sedan släppa det. Däremot är det en katastrof varje gång en polis medvetet och/eller i onödan kränker någon. Det skadar inte bara den personen, utan hela rättsväsendet. Speciellt så skadar det så klart förtroendet för poliskåren.

Jag vet som sagt inte vad som faktiskt hände den där gången. Jag har en tendens att vara "blåögd" och har köpt historier som visat sig vara uppdiktade förut. Skillnaden den här gången är dock att jag inte kan se några motiv för personen att ljuga. Jag är medveten att det finns kollegor som tycker att man skall vara väldigt försiktig med att uttala sig kritiskt om hur andra poliser jobbar, speciellt om man inte var där och därigenom inte vet exakt vad som hände. En del går så långt att de alltid, per automatik, utgår ifrån att det alltid finns en legitim förklaring till varje ifrågasatt ingripande. Det tycker jag är en farlig inställning, ett uttryck för negativ "kåranda". Självklart skall man vara extremt försiktig med att hänga ut en specifik kollega (exempelvis genom att med bristfällig information kritisera någon offentligt), men att vara kritiskt inställd till hur ett ingripande verkar ha gått till tycker jag är sunt. Det är så vi lär oss, och det är också så vi visar allmänheten att vi tar frågor om etik och moral på allvar.

Det kommer alltid att finnas poliser som inte borde ha varit poliser. Även "bra" poliser kommer också alltid då och då av olika anledningar göra mindre lyckade ingripanden eller bete sig illa, inte minst då de har utsatts för stress och fara. Då måste vi, både som organisation och som kollegor, samtidigt kunna hantera lojaliteten med en arbetskamrat som har hamnat eller satt sig in en svår situation och vår plikt gentemot uppdraget och medborgarna, speciellt då mot den som har blivit oschysst behandlad. När vi misslyckas med det senare så förtjänar vårt förtroende att sjunka. Ansvaret inbegriper självklart att se till att poliser som beter sig illa slutar med det eller slutar som poliser.

Med det sagt så har jag under mina år som polis ALDRIG sett någon kollega kränka en person på det sätt som tjejen beskrev för mig. De allra flesta kollegor som jag har jobbat med har haft sunda värderingar och ett bra och professionellt bemötande. Det innebär självklart inte att den sortens kränkningar inte kan hända, det gör det dessvärre säkert. Däremot innebär det att det, åtminstone i det distrikt där jag jobbar, i så fall rör sig om extrema och väldigt beklagliga undantag.

Möten med trasiga människor

För ca fyra år sedan var jag på ett Näpo. Ett av de ärenden som jag minns bäst därifrån var då en tjej som arbetade på en restaurang i gallerian blev sexuellt trakasserad och förföljd av en ung kille. Det började med att hon svarade artigt då han en dag kom fram till henne på tunnelbaneperrongen. När han senare sökte upp henne på restaurangen och hon väldigt tydligt sa ifrån så hjälpte inte det. Killen, som var väldigt speciell, skickade bland annat ett kärleksbrev med en bit hasch i, några väldigt explicit sexuella referenser, samt tre rutor där hon på en fråga om "chans" kunde kryssa i "ja", "nej" eller "kanske". Tjejen fick mitt jobbnummer, och när han nästa gång var förbi restauraungen och stirrade på henne så ringde hon. Vi lyckades fånga in honom. Efter förhör och delgivning av misstanke så höll jag ett allvarligt samtal med honom. Han uppgav att han försökte uppvakta henne och att han inte hade förstått att hon inte ville veta av honom och lovade nu att sluta. Det gjorde han inte. Ett besöksförbud och ett par samtal senare så verkade budskapet dock ha gått fram.

Det var lätt att förstå tjejens rädsla. Killen var minst sagt udda (och dessutom dömd för ett antal brott). Att hon skulle kunna känna sig trygg på och på väg från/till sin arbetsplats är en självklar rättighet, så vi gjorde vad vi kunde för att få slut på trakasserierna så fort som möjligt. Mina kontakter med killen gick alltid smidigt till. Han lyssnade och bad om ursäkt varje gång jag försökte förklara för honom att hans beteende inte var ok, och vi hade en relativt respektfull kommunikation.

Nyligen så var jag ute och åkte på ett sätt som gjorde att jag och kollegan hade tid att ta oss an jobb som jag annars har haft mindre möjlighet att göra på min nuvarande tjänst, till exempel inhämtning och transport av människor som mår dåligt. I det här fallet så fick en annan patrull jobbet att hämta in en kille som hade rymt ifrån psykvården och nu befann sig hos sin familj, som hade ringt in. Jag kände igen namnet, och associerade till killen jag hade träffat flera år tidigare. Dessutom har jag alltid tyckt att hanteringen av människor som mår psykiskt dåligt är en av de aspekter av polisjobbet som jag tycker är mest stimulerande och givande. Vi åkte till adressen för att hjälpa till. Det visade sig vara samma kille, och vi erbjöd oss att ta hand om transporten till St:Göran Psykakuten.

Killen kände igen mig direkt, och hälsade glatt. Jag satt bak med honom, så vi fick lite tid till att prata på väg in. Han berättade om hur hans familj hade fått honom inlagd sedan han hade fått en psykos nyligen i samband med ett dödsfall i familjen. Han talade om hur han upplevde att hans bror skämdes för honom, men att det var ok så länge han fick några "rödingar" i månaden av hans lön (Brodern, som fortfarande bodde hemma i föräldrarnas lägenhet i den segregerade förorten hade läst på KTH och skaffat ett bra jobb). Han berättade hur han inte var så bra det här med att läsa, men att han var bättre på siffror, vilket han illustrerade genom att ha koll på exakt hur mycket pengar man fick beroende på vilken sorts ersättningssystem man gick på. De tusenlappar han uppgav att han hade fått ifrån vården att göra egna inköp för hade han köpt kläder, mat och narkotika för och gjort slut på några timmar efter att han hade rymt. Han sa även att han inte kunde dricka alkohol, då började han slåss, men att det var bättre med cannabis. Riktigt tragiskt blev det då han, fortfarande leende, berättade att han hade försökt ta livet av sig några gånger, men misslyckats. Han uppgav att han inte var särskilt bra på att simma, och hade simmat ut för att drunkna, men sedan tagit sig iland igen.

Något som återkom i samtalet flera gånger var behovet av ett arbete, en plats i tillvaron, en sysselsättning som gav egna pengar. Han spekulerade i att han kunde bli fotbollsmålvakt, och jag påpekade att jag trodde att det var svårt att leva på det. Den här killen har väldigt mycket emot sig. Han kommer troligtvis aldrig att bli "anställningsbar" på en öppen arbetsmarknad. Däremot kan han säkert bidra med något, och själv må mycket bättre, om han ges en uppgift som han kan hantera och utan krav på att vara konkurrenskraftig. Det torde vara både ekonomiskt och mänskligt smart. Det känns som om det behövs många fler jobb som subventioneras av samhället på ett sätt att även de som aldrig kommer att vara "lönsamma" kan få vara med, Alternativet, att de går på bidrag, utanför samhället och ofta utan mening, kan knappast vara bättre. Speciellt inte med tanke på kostnaden som följer av missbruk och kriminalitet som ofta kopplas till utanförskapet. Jag har en vag känsla av att man borde kunna göra väldigt mycket mer, om man till att börja med struntade i den öppna marknadens heliga regler om "snedvriden konkurrens"...

Samma kväll träffade vi på ännu en trasig människa. Han led uppenbarligen av alkoholmissbruk, och hade, full, ringt in och sagt att han ville ta livet av sig. När vi körde honom till St:Göran så hade även han mycket att berätta, bland annat om hur han hade jobbat som sjöman på världshaven. Han var mångdubbelt äldre än killen vi körde tidigare på kvällen, och han hade också en annan syn på vad som fattades honom. Så här minns jag hans ord: "En varm kvinna att älska och en egen plats på jorden, ett fridfullt hem nära naturen". Det kan nog många skriva under på...

Jag har saknat de här mötena.

Om en "krigsvåldtäkt" och en mycket modig flicka

För ett par månader sedan så skedde ett av de sjukaste brotten jag har stött på. Då jag kom till jobbet efter en ledig dag fanns utredningen, som gällde försök till våldtäkt och grov misshandel, på vår sektion. Det som hade hänt var kortfattat att en man hade slagit sönder fönstret till den lägenhet i vilken en flicka befann sig ensam, tagit sig in där, och gett sig efter flickan i syfte att våldta henne. Av en slump så kom hennes mors pojkvän precis hem till lägenheten. Då han såg vad som hände så rusade han in för att stoppa mannen. Gärningsmannen slog då ned honom och fortsatte sedan att misshandla honom mycket brutalt då han låg ner. Då flickan försökte få gärningsmannen att sluta så vände han sig mot henne igen, och försökte våldta henne. Flickan hade hunnit ringa polisen då han slog rutan, och lyckligvis var de snabbt på plats. Då gärningsmannen såg polisen så slog han sönder ett annat fönster, hoppade ut, och försvann. Han återfanns inte av den polisman som följde efter eller av hundpatrullen som senare kom till platsen.

I lägenheten hade det påträffats ett SL-kort och en nyckelknippa som med största sannolikhet hade tappats av gärningsmannen. SL-kortet spårades snabbt av kollegorna, och film hämtades ifrån de senaste tillfällena som det hade använts. Detta ledde snabbt till att man kunde få fram en misstänkt. Vi fick beslut om anhållande och husrannsakan och åkte ut för att hämta in honom. Han var hemma. En kollega höll ett väldigt bra förhör med den anhållne där det framkom relativt snabbt att han hade lånat ut busskortet till en kompis den aktuella kvällen. Han berättade även att han hade grillat med den kompisen den kvällen i närheten av brottsplatsen, och att kompisen tidigt nästa morgon hade kommit blodig till hans lägenhet och bett om att få låna kläder, samt sagt att han tror att han hade slagit ihjäl en person. Det räckte självklart till beslut om anhållande och husrannsakan hos den anhållne. Ingen nyckel passade dock till den lägenhet i vilken han var skriven. Efter ett tags väntan så knackade vi på och gick in. Det visade sig att han inte bodde i den här lägenheten, utan med en släkting. Vi fick rätt adress. Då vi var på väg dit så fick jag ett samtal av Solna Tingsrätt. Jag hade glömt av att jag skulle vittna, och blev tvungen att avvika (vilket gjorde mig enormt frustrerad, då jag väldigt gärna ville vara med och gripa den här personen).

I nästa lägenhet passade nyckeln, och kollegorna kunde gå in obemärkta. De träffade snabbt på gräningsmannen sovandes i sitt rum. Han greps, och fick sitta och vänta i en stol bevakad av en kollega medan de andra två genomförde husrannsakan. I lägenheten fanns även den släkting som han kallade för sin mor. Då gärningsmannen hade fått kläder på sig så bad han sin "mor" om ett glas vatten, vilket han fick. Han drack upp vattnet och ställde sig sedan upp och kastade glaset med full kraft mot kollegan som vaktade honom, och sprang sedan mot balkongen. Kollegan lyckades ducka, och kastade sig efter gärningsmannen. Lyckligtvis öppnades balkongdörren inåt, och kollegan fick fatt på honom där, slängde ned honom på marken, och sprayade honom i ansiktet. De andra kollegorna var snabbt på plats och hjälpte till med att säkra och boja upp honom. Senare visade det sig att kollegan hade blivit träffad på handen då han skyddade sig med den, dock lyckligtvis utan att få någon allvarligare skada.

I det första förhöret med den misstänkte så nekade han till allt. Eftersom det var självklart att han skulle förbli anhållen, och senare häktad, så gjorde det dock inget. Utredningen fortsatte genom bland annat fler förhör med målsägarna, förhör med gärningsmannens släktingar (jag förhörde själv gärningsmannens pappa, och tyckte verkligen synd om den stackars mannen) och inhämtning av film ifrån den tvättstuga och källare där han hade gjort sig av med sina blodiga kläder. Självklart skickades även de DNA-prover som kriminalteknikerna hade tagit på brottsplatsen till SKL för analys. Ett par dagar senare blev jag ombedd att hålla ett nytt förhör med gärningsmannen, som då var häktad. I det förhöret, som jag har lagt upp på bloggen i sin helhet (dock anonymiserat), så erkände gärningsmannen efter ett antal timmars förhör i princip allt. Då målsägaren  bara hade berättat att han hade haft för avsikt att våldta henne, men inte hunnit, så blev jag förvånad när gärningsmannen erkände en handling som innebär en fullbordad våldtäkt. Efter det förhöret så hölls ytterligare ett långt förhör med målsägaren, där hon av en väldigt duktig kollega efter mycket om och men förmåddes att berätta om att hon faktiskt hade blivit utsatt för en fullbordad oral våldtäkt.

Ytterligare några förhör hölls. Då väl provsvaren ifrån SKL kom så var i princip utredningen redan klar. De visade på högsta gradens träff på gärningsmannen. Åklagaren åtalade för grov våldtäkt och grov misshandel. Försvaret hävdade att det borde stanna vid våldtäkt och misshandel av normalgraden, men tingsrätten gick helt på åklagarens linje. Gärningsmannen dömdes till fyra års fängelse, vilket om han hade varit över 21 år hade motsvarat sex års fängelse. Det var en av de strängare domarna vi har haft på sektionen.

För den intresserade så ger mitt förhör med gärningsmannen som jag har lagt upp som ett separat inlägg en mer detaljerad inblick i både händelsen och i hur gärningsmannen tänker. Jag kommer i mina reflektioner att hänvisa till saker som står i förhöret som jag inte har nämnt i det här inlägget, så för att få helheten bör även förhöret läsas.

Om det inte hade varit för framgångrikt polisarbete av kollegorna, så hade gärningsmannen kommit undan. Om vi hade behövt vänta på det positiva svaret på DNA-proven hade han redan befunnit sig i ett annat land (flygbiljetten var ju redan inhandlad), och brottsoffren hade inte fått upprättelse. Speciellt beröm går också till kollegan som duckade för glaset och fick tag på och övermannade honom innan han hann fly ifrån sin lägenhet. Det är inte säkert att vi hade hittat honom om han hade lyckats fly där.

När det gäller beröm så är det dock två personer som verkligen förtjänar att lyftas fram. Den misshandlade mannen var berusad då han såg att en man slog sig in i flickvännens lägenhet, i vilken dottern befann sig. Han hade väldigt svårt att freda sig då han blev attackerad när han sprang in i lägenheten, och blev mycket brutalt slagen. Han tvekade dock inte med att försöka hjälpa. Allra störst mod visade dock flickan. Hon ringde snabbt 112 då gärningsmannen tog sig in i lägenheten, något som visade sig vara helt avgörande. Då hennes mammas pojkvän höll på att bli misshandlad så hade hon chansen att fly, men hon återvände istället för att försöka oskadliggöra gärningsmannen med en kniv. Detta då han fortsatte att misshandla den då mycket blodige och halvt medvetslöse mannen, och hon var rädd att han skulle dö om han fick fler smällar. Då hon misslyckades med kniven, så beskriver hon själv att hon försökte lugna ned honom genom att tala med honom och göra som han sa för att han inte skulle fortsätta att sparka och slå på den liggande mannen, trots att detta var obeskrivligt jobbigt och kränkande. Moderns pojkvän klarade sig också lyckligtvis utan allvarligare skador eller men.

Vad gäller flickan så illustrerar hennes känslor och beteende efter våldtäkten hur otroligt kränkande och tragiskt det här brottet är. Hon har i mina ögon agerat hjältemodigt, men känner ändå en sådan fruktansvärd skam att det krävdes ett långt förhör av en mycket duktig och empatisk förhörsledare som redan visste att hon hade blivit oralt våldtagen för att hon skulle medge våldtäkten. I förhöret nämnde hon också att hon hellre ville dö än minnas/berätta. Detta blev även väldigt tydligt i rättegången. Trots att alla i salen visste att hon hade blivit utsatt för en fullbordad våldtäkt, så tog det lång, lång tid för åklagaren att dra ur henne det, då hon först bara svarade undvikande eller inte alls eftersom det var så jobbigt för henne. Det var smärtsamt att se och ögonen tårades på både mig och kollegan som hade handlagt ärendet där vi satt och lyssnade.

Vad gäller gärningsmannen, så hade han ju efter att ha känt sig så överbevisad att det inte var någon idé att ljuga mer erkänt brotten han stod anklagad för. Det är dock anmärkningsvärt att den lögn som han stod fast vid (förutom att minska ned sin våldsanvändning i den egna beskrivningen) gällde motivet till våldtäkten och misshandeln, och var inte relevant för skuldfrågan eller strafflängden. Han tyckte tydligen att det var för pinsamt att erkänna att han tog sig in i lägenheten för att våldta flickan, så han hittade istället på att han tog sig in där för att slå ned mannen (som då inte var på plats) och att han sedan skulle våldta flickan för att förnedra mannen. Flickan blev alltså i den versionen bara ett verktyg som han genom att våldta använde för att trampa på mannen. Att han tyckte att det var en lämplig lögn säger en hel del om hans kvinnosyn. Han gav i tingsrätten (nästan ord för ord) samma version som han hade gett mig i förhöret (då han kände sig tvingad att erkänna våldtäkten), vilket jag tror väckte kraftig antipati hos både domaren och nämndemännen, och knappast var till hans fördel.

Vad gäller rättegången, så blev den, trots att rätten till punkt och pricka gick på åklagarens linje och dömde till ett relativt strängt straff ändå i vissa delar ytterligare en kränkning för våldtäktsoffret. Åklagaren och förundersökningsledaren gjorde ett utmärkt jobb i alla delar utom en, han hade inte särskilt smidig hand med flickan då han i rätten förhörde/frågade henne om händelsen. Det värsta exemplet var då hon efter mycket ångest hade berättat att hon tvingades sätta på en kondom på gärningsmannen först fick frågan om det var jobbigt, och efter ett självklart "ja" fick följdfrågan "Varför var det jobbigt?". Hon reagerade, helt naturligt, med ilska. Då hon under rättegången fick frågan hur det kändes nu, så svarade hon också att hon var arg på allt och alla. Jag hoppas att hon får bra hjälp och stöd, och att det går att på något sätt lägga det mesta av den ilskan, och den totalt oförtjänta skammen som hon också beskrev, bakom sig. Förhoppningsvis kan rättegången, domen (och det största kränkningsskadestånd som jag har sett) åtminstone på något litet sätt bidra till det.

Trots gärningsmannens uppenbara brist på empati, även i nyktert tillstånd, så är jag helt säker på att våldtäkten inte hade skett om han inte hade varit berusad. Det verkar som att han och vännerna hade druckit smuggelsprit (ifrån "vodkabilen"), vilket också visar hur viktig kampen mot illegal alkoholhandel kan vara. Sen är det ännu en tankeställare om hur farlig alkoholen är rent generellt, och hur mycket lidande den orsakar. Gärningsmannen var dessutom påverkad av cannabis.

Vad gäller domen, som ju var relativt sträng och en framgång för åklagarsidan, så innebär den ändå att gärningsmannen släpps ut efter knappt tre år (två tredjedelar av straffet). Han är då fortfarande bara några år över 20. Risken att fler personer får sina liv raserade av hans totala brist på empati och konsekvenstänkande är överhängande. I det perspektivet hade det känts tryggare om han hade suttit frihetsberövad längre.

Detta är som jag inledningsvis var inne på, den sjukaste våldtäkt jag har haft att göra med. Överfallsvåldtäkter brukar ske på ett sätt som är ägnat att inte väcka uppmärksamhet, på lite ödsligare platser eller genom att smyga sig på någon, och även helt samvetslösa personer brukar dra sig undan och fly om de under ett våldtäktsförsök blir påkomna. Den här gärningsmannen slog sig in i en lägenhet mitt i ett samhälle, misshandlade brutalt mannen som kom dit för att avbryta försöket, och fortsatte sedan helt oberört med att fullborda våldtäkten ända tills polisen anlände. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige. Ett sådant beteende för mina tankar till krigszoner och de våldtäkter som sker (ofta systematiskt) under väpnade konflikter. Trots detta, och trots att både häktningspromemorior och nu senast domen, är offentlig har fallet konstigt nog inte gett upphov till något som helst medieintresse. Detta har visserligen varit skönt för både oss och målsägarna, men jag kan inte undgå att förvånas. Min tanke är att det beror på att brottet skedde i en av våra mest utsatta och segregerade förorter, och att målsägarna tillhör en klass som inte har ett särskilt stort mediautrymme, i alla fall inte som brottsoffer. Hade något dylikt hänt i innerstan hade det blivit krigsrubriker. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett larm om en överfallsvåldtäkt där det blev stort intresse i riksmedia och en storm på sociala medier där vi poliser initialt fick svårt att få ihop uppgifterna. Efter en mycket noggrann utredning av kollegorna på en annan sektion kunde man också konstatera att brottet som hade anmälts inte hade skett (vilket man naturligtvis inte kan gå ut med). Hur som helst så känns det som om nyhetsvärderingen ibland blir lite skev...

Jag skriver det här inlägget medveten om att det inte är okomplicerat att lägga upp den här texten på min blogg. Ur förundersökningssekretesssynpunkt är det inget problem, texten innehåller inga uppgifter om utredningen som inte redan är offentliga i och med domen. Däremot är det alltid svårt med integritetsshänsyn. Eftersom målsägarna i ärendet i domen har fått sina namn sekretessbelagda så finns det dock inget lätt sätt för nyfikna att via min text spåra upp dem utan att gå via deras målsägarbiträden, vilket gör beslutet att publicera texten enklare.

Slutligen, målsägarna har vid flera tillfällen uttryckt tacksamhet för vårt arbete med det här ärendet, och främst då till den kollegan som handlade ärendet och som på ett väldigt fint sätt har skött kontakten med familjen. Den tacksamheten, och känslan av att utredningen och rättegången faktiskt har hjälpt dem i deras sorgearbete tillsammans med vetskapen att det faktum att gärningsmannen blev påträffad och inspärrad innebär ett skydd för fler presumtiva offer, är en del av det som ibland gör det här jobbet till ett av de bästa som man kan ha.

I huvudet på en våldtäktsman

Nedan följer det första förhöret som jag höll med den misstänkte i en våldtäktsutredning som jag precis har skrivit om. Min uppfattning är att det gärningsmannen slutligen uppger i förhöret ligger relativt nära sanningen, dock med två undantag. Han har tonat ned sin egen våldsanvändning markant, både mot flickan och mot den misshandlade mannen. Han ljuger dessutom om anledningen till att han slår rutan och tar sig in i lägenheten, syftet med att göra det är helt uppenbart att våldta flickan. Det störande ljudet han nämner är en ren efterhandskonstruktion. Tingsrätten delade i domen i målet helt min uppfattning vad gäller båda dessa undantag.

Förhöret finns med i ett förundersökningsprotokoll som ligger till grunden för en tingsrättsdom och är således inte sekretessbelagt. Även om alla namn (utom på de två målsägandena) finns med i den offentliga domen, så har jag av integritetsskäl valt att anonymisera alla inblandade. Gärningsmannen benämns XXX, alla övriga personer benämns YYY och datum, platser, mm benämns ZZZ i texten. Förhöret är nedtecknat i konceptform direkt vid förhörstillfället. Det innebär att det är min sammanfattning av det som är relevant i förhöret. Långa samtal där jag påpekar att jag vet att han ljuger och på olika sätt försöker få honom att tala sanning finns därför inte med (förhöret varade i ett antal timmar). Förhöret lästes upp och godkändes successivt under förhörstillfället. Nedan följer förhöret ord för ord:

Med vid förhöret, YYY som ersatte ordinarie försvarare då denne inte kunde närvara. I förhöret nedan benämns förhörsledaren "FL"

XXX tillfrågas vad han gjorde natten mellan ZZZ och ZZZ.

XXX: Jag var hemma. Kom hem vid 20-21 tiden. Farsan och morsan var hemma.

Med mamman menar XXX YYY, som är hans pappas kusin.

FL: Träffade du YYY den kvällen?

XXX: Jag träffade honom för att låna ett SL-kort, för mitt eget var bara öppet till 7-tiden. Då sa YYY att jag redan hade lånat hans kort. Då kom jag på att jag redan hade tappat bort det för två veckor sedan. Jag var hemma hela natten, vaknade vid 11-12 tiden på morgonen. Sedan gick jag ut med YYY och några andra kompisar ifrån ZZZ.

FL: Både din pappa och mamma säger att du inte var hemma den kvällen.

XXX: Det var jag. Min pappa och mamma ljuger när dom säger det.

XXX tar tillbaka det han sa tidigare och säger nu att han skall berätta sanningen:

XXX: Den dagen så gick jag och YYY och YYY och grillade. Vi drack. Vid 2-3 så blev jag helt fucked up. I den här tjejens hem såg jag en kille. Jag blev arg, jag hoppade in i hemmet och hamnade i slagsmål med honom. Jag dödade honom nästan. Jag gick in för att slå den här killen för att han hade gjort mig galen när jag skulle grilla. Det kanske inte ens var han, men jag hörde något pip eller ljud i närheten. Jag trodde att det var han. Jag såg honom inne i lägenheten. Jag hoppade direkt in och började slå honom. Jag slog honom så fucking mycket så han började bloda. Så fort jag såg polisen så hoppade jag ut igenom ett fönster, jag tog sönder det och hoppade ut.

FL: Hur slog du honom?

XXX: Först med boxar. Sedan gav jag honom flera sparkar. Jag fortsatte att sparka på honom när han låg ner. Jag hade någonting och slog med någonting. Jag slog honom med en gitarr. Jag tror att jag träffade honom i huvudet med gitarren. Det var under bråket, jag la gitarr på hans huvud för han skulle gå ner. Det var i sovrummet jag slog honom med gitarren.

FL: Berätta om bråket från början.

XXX: Jag såg honom genom rutan, och då trodde jag att han hade gjort den där ljudgrejen som hade fuckat upp min hjärna. Det var på första våningen. Jag slog sönder fönstret för att gå in. Då kom jag in i köket. Då jag kom in där så ser jag bara tjejen. Jag frågade henne (tjejen som var i lägenheten) Var är han? Var är han? för att jag ville ha tag i den där killen som hade gjort ljudet. Jag ville fråga honom varför han hade gjort det där ljudet. Tjejen springer in i sovrummet. Jag sprang efter och skrek Var är killen? Jag kom också in i sovrummet. Då kom killen till sovrummet och var kaxig. Han sa att jag skulle gå ut och började putta mig. Jag frågade om det var han som hade gjort ljudet, men han svarade inte. Då blev jag arg och började slå honom. Jag började boxa honom i ansiktet och sparka på honom. Jag vet inte hur många sparkar och slag som jag utdelade, men det höll kanske på i en till två minuter, så det var många boxar och sparkar. Då killen låg på golvet, nedslagen, så tog han tag i en gitarr. Då tog jag gitarren ifrån honom och slog honom med den. Jag slog honom i huvudet med gitarren då han låg ned. Allt detta hände i sovrummet. Han svimmade inte, men han kunde inte ta sig upp. Sedan såg jag polisen, och då blev jag skitskraj och slog sönder sovrumsfönstret och hoppade ut.

FL: Var tog du vägen sedan?

XXX: Jag sprang åt höger, kanske 100 meter. Sedan gömde jag mig i en buske. Jag sprang över bron över ZZZ, där bus ZZZ stannar. Det var efter bron som jag sprang åt höger. Där finns det en lång buske, bredvid den finns det en papperskorg. Jag gömde mig bakom papperskorgen i buskarna. Jag somnade där. Då jag vaknade till så kollade jag mobilen, och då var det vid 4-tiden. Då jag kollande i mina fickor så såg jag att jag hade tappat mina nycklar och mitt SL-kort.

FL: Var det SL-kortet som du hade lånat ifrån YYY?

Ja. Så jag gick och vilade i en port vid ZZZ. Det är en port där fönstret är sönder så man kan ta sig in. Alla brukar hänga där. Jag gick in där och vilade. Vid 9-10 tiden så gick jag hem till YYY och sa att jag behöver kläder. Det var YYYs morsa som öppnade dörren, så jag sa till henne att ropa på YYY. Jag bad YYY om kläder, sen gick vi ner till källaren och bytte om. YYY tog mina kläder och sa att han kunde kasta dom. Det var en regnjacka (svart och gul) en luvtröja (grå) och ett par blåa jeans. Jag sa att jag var bajsnödig, så vi gick till tvättstugan. Jag gick och bajsade på en toalett i tvättstugan och sa till YYY att kasta kläderna. Jag bajsade medan YYY kastade kläderna, så jag vet inte var han kastade dem, men jag tror att det var i en papperskorg i tvättstugan. Jag tvättade mig inne på toaletten.

FL: Hade du mycket skador?

XXX: Jag var skadad på händerna, på örat, på näsan.

Såret på näsan var ifrån dagen innan. Jag hade druckit med YYY och YYY. Det var vid fotbollsplanen i ZZZ. Jag kastade flaskan, och den studsade på en gummigrind och träffade mig på näsan, det var så jag fick det såret.

Blåtiran fick jag då polisen hämtade mig. Jag gjorde våld mot dem och de sprayade mig, det hände då.

FL: Efter att du hade tvättat av dig, vad gör ni då?

XXX: Vi chillar som vanligt. Jag hörde av mig till min pappa och sa att jag har gjort en fucked up grej. Jag behöver komma ut ur landet. Jag har slagit ned en person, jag tror han dog, jag behöver hjälp att komma undan. Pappa blev besviken och arg och sa att han själv skulle gå till polisen. Han la på. Sedan ringde han tillbaks och frågade vad han skulle göra. Jag sa boka en biljett till ZZZ. Sedan då de träffades så sa han att han hade bokat en biljett till den ZZZ.

FL: Vi går tillbaka. Du grillade med YYY och YYY. Heter YYY egentligen YYY?

XXX: Ja, han heter YYY och är ZZZ. Vi satt på några bänkar precis bredvid den där lägenheten som jag hoppade in i sen. Vi hade packat ihop grejerna. Jag gick iväg med YYY. YYY hade gått hem 30-40 minuter innan. Jag gick med YYY ned till bussarna. Jag sa att jag skulle gå hem. YYY frågade vad jag skulle göra, om jag ville göra något. Jag sa nej, jag skall gå hem. Sedan gick jag tillbaka till den där lägenheten. Det var för att söka upp den där mannen. Jag ville ta mig in i lägenheten för att söka upp honom. Jag började med att banka på fönstret och skrika Var är han, var är han?. Tjejen sa ”Vadå han, är du sjuk?” Då slog jag sönder rutan och tog mig in i lägenheten. Det hela var för att någon hade skrikit något ljud medan vi grillade. Jag såg att någon gick snabbt inne i lägenheten, det var därför jag trodde att det var han som gjorde den där fucked up ljudgrejen, typ Uuuuu, gååå. Det var en man som rörde på sig därinne, det är jag säker på. Han hade inget hår. Det var i samma lägenhet som jag senare slog mig in i, det är jag säker på. Jag vet inte om det var samma person som jag slogs med, men jag är 70-80% säker. Jag tror att det var han.

Förhöret hittills uppläst och godkänt

Förhöret fortsätter 14:42

FL: Du är även misstänkt för försök till våldtäkt.

XXX: Jag hoppade ut ur fönstret efter att jag hade slagit ned killen, hur skulle jag hinna?

FL: Tjejen säger att du tvingar henne att ta av henne byxorna och trosorna.

XXX: Omöjligt, det där är inte jag.

FL: Tog du av dig några kläder därinne?

XXX: Jag hann inte ta av mig några kläder, jag hann bara slå den där killen. Jag tog aldrig av några kläder över huvud taget.

FL: Polismannen som kom först till platsen säger att du hade byxorna nere.

XXX: Jag vet inte. Det där är inte jag. Jag har inte gjort det där. Jag tror inte. Jag är 100% säker. Jag såg personen inne i lägenheten innan. Kort innan vi gick. Jag kastade några stenar. Några minuter senare så skulle vi gå. Efter att YYY hade gått så gick jag tillbaka. Jag är säker på att jag såg honom i samma lägenhet som jag slog mig in i. Jag slog sönder rutan för att leta efter honom.

XXX tar tillbaka det han hittills sagt om våldtäkten

XXX: Jag sa till henne sug. Hon sög på min kuk också. Jag skulle skämma ut henne. Jag trodde att hennes kille hade gjort något. Jag ville göra honom galen, så jag tvingade henne att suga av mig. Hon blev skraj, så hon gjorde det. Det var efter att jag hade slagit ned den där mannen. Jag sa till henne, lägg kondom också. Hon hämtade i lådan. Sen efter det så kom polisen, så jag sprang iväg. Jag sa till henne ta ner byxorna och tvingade henne att ta av byxorna. Jag skulle skämma ut henne. Jag sa till henne att lägga på kondomen, hon la själv på den. Jag sa till killen också Kolla! Kolla vad jag gör med din tjej! Jag hörde bara Aj! Aj! För han var fucked up. Jag hann bara tvinga henne suga av i 3-4 sekunder, inte mer, innan polisen kom. Jag stod med byxorna nere då. Jag skulle precis börja med grejer då polisen kom. Jag hade tänkt göra henne också för att skämma ut honom.

FL: Med göra så menar du att du skall ha sex med henne?

XXX: Ja

FL: Hur uppfattade du tjejen?

XXX: Hon var rädd. Jag sa till henne att hon måste göra det, så hon blev rädd och gjorde själv allt.

FL: Drog du henne i håret vid något tillfälle?

XXX: Nej

FL: Höll du tag i hennes armar?

XXX: Nej, vad jag än sa så blev hon rädd och gjorde som jag sa.

FL: Slog du henne vid något tillfälle?

XXX: Nej, jag slog henne inte. Ingenting. Jag behövde inte det för hon var rädd. Vad jag än sa så gjorde hon det.

FL: Var var ni? I vilket rum?

XXX: I samma sovrum som vi bråkade, jag försökte med våldtäkten i samma sovrum. Vi var i samma rum hela tiden, vi bytte inte rum.

Stycket om våldtäkten uppläst och godkänt

FL: När du tog dig in i lägenheten, varför var det?

XXX: För att slå killen, jag lovar.

FL: Erkänner du grov misshandel

XXX: Ja

FL: Erkänner du försök till våldtäkt?

XXX: Ja.

Det sista stycket uppläst och godkänt.

 För min del var taktiken att först få en bra berättelse om den misstänktes förehavanden före och efter händelsen samt av misshandeln godkänd innan jag började pressa honom om våldtäkten. Det gick över förväntan, speciellt med tanke på att han hade blånekat i tidigare förhör. Vid förhörstillfället var han dessutom bara misstänkt för försök till våldtäkt (eftersom målsägaren inte hade berättat om att brottet hade fullbordats). Troligtvis trodde den misstänkte att jag visste, eftersom han då han väl började erkänna våldtäkten till min förvåning erkände ett fullbordat brott. När jag sedan skulle få hans formella erkännande på pränt så glömde jag att justera från försök till våldtäkt till våldtäkt. Senare delgavs och dömdes den misstänkte för grov misshandel och grov våldtäkt.

Mina reflektioner om ärendet finns i det här inlägget. Jag kan dock nämna att han under förhöret var helt kall. Han visade ingen som helst ånger, den enda känslan som jag märkte av var ilskan då han blev pressad och till slut erkände (både först för misshandeln och senare för våldtäkten). Det var ett av de mer absurda förhör jag har hållit. Jag tror även att den jurist som satt med för att under förhöret ersätta den ordinarie advokaten blev lite ställd då den misstänkte berättade hela sin historia.

Om hot mot våldtäktsoffer och en sjuk kvinnosyn

I dagarna kom domen i tingsrätten i en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Västerort. Ärendet har utretts av min grupp, och jag har själv varit med och förhört tre av gärningsmännen (varav två under förhören erkände sex). De två handläggarna har gjort ett mycket bra jobb, vilket den fällande domen är ett bevis på. Ärendet var komplicerat på många sätt, inte minst på grund av alla de inblandades unga ålder. Det finns anledning att återkomma till gruppvåldtäkten, men det får bero tills efter domen har vunnit laga kraft. Ett överklagande till hovrätten känns sannolikt. Däremot hände det en sak i samband med ärendet som jag kan berätta om redan nu.

Efter att gärningsmännen hade identifierats, anhållits och plockats in så blev det så klart enorm uppmärksamhet i ungdomarnas bekantskapskrets. Offret blev snabbt kontaktad på sociala medier av vänner till de misstänkta och ifrågasatt, anklagad för att ljuga och ombedd att ta tillbaka anmälan. En av personerna som kontaktade henne, en 14-årig tjej, hotade henne dessutom med stryk om hon inte såg till att killarna blev frisläppta. Då vi fick reda på detta behövde vi självklart agera så snabbt som möjligt. 14-åringen hade gjort sig skyldig till Övergrepp i Rättssak, och även om hon inte var straffmyndig så öppnade det upp möjligheten för oss i gruppen att markera kraftfullt mot trakasserierna av våldtäktsoffret. Vi startade en LUL31 utredning och fick hjälp av socialtjänsten att hämta henne till förhör (första gången smet hon iväg i dörren, men efter att vi hade förklarat att det skulle bli polishämtning om hon smet ifrån nästa tid så kom hon med).

Jag höll förhöret, i socialtjänstens och flickans mammas närvaro. Flickan nekade först till allt, men erkände efter ett tags samtal att hon hade hotat våldtäktsoffret. Förhöret visade även tydligt på den sjuka kvinnosyn som råder i vissa kretsar, kanske speciellt bland ungdomar. Den 14-åriga flickan lade hela skulden för att hennes vänner var fängslade på våldtäktsoffret. Hon sa på allvar att eftersom flickan hade åkt till festen frivilligt, så kunde hon inte ha blivit våldtagen. Det räckte alltså i hennes värld för en tjej att gå till en hemmafest för att det killarna sedan gjorde med henne där inte skulle kunna vara brottsligt. Förhöret avslutades med att jag hade en lång föreläsning, ett uppfostrande samtal om tjejers rätt till sin egen kropp, rätt att säga nej, och hur vidrigt det är att skuldbelägga ett redan utsatt brottsoffer för det övergrepp som hon hade blivit utsatt för.

Då det inte gick att visa att några personer över 15 år var delaktiga i brottet så avslutades polisutredningen i praktiken i och med förhöret, och ärendet med den hotande flickan blev helt och hållet socialtjänstens ansvar. Mamman reagerade dessvärre inte särskilt starkt på det flickan sa i förhöret, så budskapet i min predikan var även menat till henne. Socialsekreteraren verkade dock duktig och engagerad (vilket gäller de flesta socialsekreterare som jag har träffat på) så förhoppningsvis så lyckas hon ge mamman välbehövligt stöd i uppfostran av dottern.

Slutligen, exemplet med den hotande flickan visar på att den här sortens våldtäkter sällan sker frikopplat ifrån  ett sammanhang. De värderingar som gjorde att killgänget, varav en del var ostraffade och verkade ha fungerande empatisk förmåga, kunde utsätta tjejen för den här sortens övergrepp hör självklart ihop med de värderingar som gjorde att många av deras vänner direkt skuldbelade offret för det inträffade (varav en, tjejen som jag förhörde, gick så långt som att hota henne). Och den sortens värderingar finns inte bara bland ungdomar i den förort där den här våldtäkten skedde, utan även i mindre orter som Bjästa där en tjej blev utmobbad efter att han blivit våldtagen, och i många, många andra miljöer.

PS. Här finns en text som jag skrev om fallet Bjästa då det begav sig.

Misstänkt övervåld vid ingripande

Vi befann oss i en av de mest segregerade och marginaliserade förorterna med anledning av ett tidigare larm då det gick ut på radion att kollegor behövde stöttning. Vi begav oss direkt mot den aktuella gatan, där det hade samlats en stor mängd människor. Vi var också snabbt relativt många poliser på platsen. Då jag klev ur och tog mig fram till den plats som verkade vara centrum för oroligheterna möttes jag av ett antal arga personer som talade upprört om övervåld. Jag hade inte haft någon chans att få en uppfattning om vad som hade hänt, så jag varken kunde eller försökte bemöta det de sa, utan försökte bara resonera och förklara kring hur vi jobbar, vad man får och inte får göra, att det verkade ha varit en stressad situation, samt att om brottsliga fel hade begåtts så skulle det utredas. Några av dem som var som argast blev kvar och pratade med mig ett tag, en man gick dock vidare för att försöka få tala med insatschefen. Efter ett tags samtal så hade känslorna lugnat ned sig hos de upprörda människorna som jag pratade med och det blev lättare att kommunicera.

Jag, och de flesta poliser som arbetar i de här områdena är vana vid att det flockas människor runt omkring vid ingripanden, samt att dessa antingen kommer med anklagelser mot poliserna eller direkt försöker hindra deras arbete, i värsta fall med grovt våld. Detta sker även vid exemplariska ingripanden. Det brukar dock främst röra sig om ungdomar och yngre män, som antingen är aktiva kriminella eller tillhör deras "svans" av hang-arounds och som därför har många anledningar att hata och vilja förstöra för polisen. Så var dock absolut inte fallet den här gången, de som pratade om övervåld var både ungdomar och vuxna, män och kvinnor, som alla gav intrycket av att vara helt vanliga, trovärdiga, människor. Många  av dem gav dessutom en samstämmig bild av ett ingripande där det verkade ha förekommit betydligt mer våld än vad som kan sägas vara proportionerligt, något jag själv aldrig hade varit med om tidigare.

Efter ett tag så fick min gruppchef i uppdrag av insatschefen att ta upp en anmälan angående händelsen. Jag hjälpte till med förhör. Det blev väldigt tydligt hur en del av de människor som tidigare hade varit rasande på polisen över ingripandet snabbt vände och blev vänligt och positivt inställda då de förstod att vi nu hade påbörjat en utredning om det de hade uppfattat som grovt övervåld. Den man som hade lämnat mig med några hårda ord när jag precis hade kommit till platsen och försökte lugna ned och kommunicera kom fram till mig och bad om ursäkt. Jag svarade att han inte hade något att be om ursäkt för, att jag förstod att han var upprörd.

Jag har ingen avsikt att försöka döma i sak, och har ingen aning om vad som har hänt efter att anmälan skrevs och ärendet lämnades över till interna utredningar. Senare fick jag reda på att kollegan som blev anmäld hade attackerats med ett tillhygge ur ett bakhåll av personen som han sedan jagade ikapp och grep. Det visste naturligtvis inte de personer som bevittnade det våldsamma gripandet. Det är självklart en relevant omständighet, men det innebär inte heller att det som hände sedan inte kan ha gått över gränsen för vad som är lämpligt eller lagligt.

På det personliga planet så hoppas jag att kollegan är att anse som oskyldig, men det är av underordnad betydelse då det har med relationer, och inte med fakta, att göra. Det viktigaste ur ett större perspektiv är att det blir en korrekt och rättvis utredning, och att han fälls eller frikänns baserat på en saklig juridisk bedömning av vad som faktiskt hände. Det är helt grundläggande, både för rättsstatens principer och för polisens förtroende, att polisers eventuella brott utreds professionellt och objektivt (dock med hänsyn tagen till den situation ett ingripande sker i och det svåra uppdraget en polis har att handskas med). I de områden där förtroendet för polisen generellt sätt är lägre, så blir det också speciellt viktigt att det även syns och märks att misstankar eller uppgifter om brott begågna av poliser tas på allvar.

Min erfarenhet är att enheten för interna utredningar i Stockholm gör ett mycket bra jobb. De åklagare som bedriver polismål är inte heller kända för att vara slappa och överseende, tvärtom finns det fall när man snarare kan fundera på om de verkligen har förstått den press en polis kan vara utsatt för i de tillfällen då misstag begås. De fall som jag själv har hört eller läst om då man kan ifrågasätta om utredningen emot en brottsmisstänkt polis verkligen har hanterats så professionellt som sig bör har alla varit utanför Stockholms län. En annan gemensam faktor för de flesta fall där resultatet av en internutredningen inte verkar ha levt upp till de krav man kan ställa är så vitt jag kan se att just de initiala utredningsåtgärderna på plats har brustit. Det kan naturligtvis inte påverkas av enheten för interna utredningar (och skulle självklart inte heller påverkas av om den gjordes till en egen myndighet).

Det ligger i sakens natur att det ställer höga krav på de poliser som är på plats i en ofta svår situation att direkt på ett objektivt sätt hantera eventuella misstankar mot en kollega som precis har deltagit i samma ingripande, jobbat mot samma mål (ofta då även utsatta för våld eller attacker ifrån dem vars rätt man nu skall säkra). Därför händer det säkert att misstag vad gäller förstahandsåtgärderna begås ibland. Lyckligtvis så var fallet jag berättade om ovan inte ett av de tillfällena, vilket främst var insatschefens förtjänst (när något missas är det också oftast främst det ansvarige befälets ansvar). Och jag tror att de flesta poliser gör sitt allra bästa för att hantera den här sortens svåra situationer så gott det bara går. 

Om en framgångsrik rånarjakt

Vi var i slutet av januari ute för att spana mot misstänkt alkohollangning då det gick ut ett larm om ett personrån precis i närheten. Två unga killar hade försökt knivråna en kvinna på hennes bil, vilket misslyckades för att hennes däck var så slitna att de bara slirade i snön då de försökte backa ut. Alla patrullerna i vår lilla grupp släppte genast spaningen och ilade mot adressen för rånet. Jag och min kollega var först på plats, så jag tog kontakten med målsägaren. Första prioritet var naturligtvis att få ut signalement, sista position och riktning så fort som möjligt. Därefter, medan kollegorna letade efter gärningsmännen, så höll jag ett detaljerat målsägandeförhör med den chockade men ändå samlade kvinnan. Trots bra ledning ifrån gruppchefen så slank de dock ur nätet. Dock gjordes långtgående förstahandsåtgärder vad gäller vittnesförhör, inhämtning av film, mm.

Det här rånet passade in i ett mönster. Då gruppen började leta anmälningar om liknande rån (vad gäller signalement, modus, mm) i samma område så dök det upp fler och fler. Faktum är att ett hade skett bara dagen innan, på samma parkeringsplats. Det hade dock lagts ned direkt. Det dök även upp ett rån utanför en bostad i samma område där en äldre kvinna hade knivrånats på sin handväska vid sin port samt ett rån på en annan parkeringsplats i en stadsdel en bit bort där en rånare hade satt sig i en kvinnas bil och där knivhotat henne. Alla verkade kunna hänga ihop. I det sistnämnda fanns det övervakningsfilm ifrån en butik att tillgå. Filmen var av dålig kvalitet, men en person med en karakteristisk färgglad keps och en med en svart täckjacka som båda skymtade förbi på filmen kunde misstänkas.

Befälen fattade beslut om att påbörja en spaningsinsats. Vi rörde oss i området där de två först nämnda bilrånen samt rånet utanför bostaden hade skett. Efter ett tag så observerade två skarpögda kollegor en grupp unga killar varav några kunde stämma in på det vaga signalementet. De rörde sig också på ett sätt som kollegorna uppfattade som att de mycket väl kunde hålla på med att leta efter potentiella offer. Vi försökte följa och observera dem för att kunna agera direkt om de visade tecken på att vara på gång att råna någon. Vid ett tillfälle så behövde jag köra förbi gruppen och ta en ny position, då de rörde sig bort ifrån det område vi hade grupperat runt. En kollega hoppade in bak, och vi åkte och ställde oss på en annan parkeringsplats. Då gruppen kom fram så gick de in på parkeringsplatsen, och en av dem gick fram till min bil. Då han kom fram så knackade han på och frågade efter cigg, vilket var ett modus som hade använts i tidigare rån. Jag svarade att jag inte hade några, och han gick därifrån med de andra. Efter ett kort samtal över radion så kom vi fram till att vi antagligen var röjda, och bestämde oss för att identifiera upp ungdomarna. Jag och kollegan gick ikapp gruppen, och identifierade, visiterade och fotograferade samtliga fem. Ingen av dem bar vapen. En av dem hade en keps som starkt påminde om den på butiksfilmen och jag var inne på att gripa, men det beslutades att avvakta.

Några dagar senare då vi spanade i närheten av platsen där rånet utanför butiken hade skett så gick det ut ett larm om en väskryckning i närheten, i en utsatt stadsdel/förort som ligger mitt emellan de brottsplatser som hade varit aktuella i vår spaning. Vi åkte naturligtvis på larmet, och i närheten av brottsplatsen så såg en kollega killen med den färgglada kepsen, men han hann försvinna innan han kunde kontrolleras. Jag träffade själv på en annan kille ifrån samma gäng och visiterade honom. Han hade en mörk täckjacka. Visitationen gav dock inget. Även denna gång fick vi lämna ärendet utan att ha gripit någon rånare. Även vid detta rån var det en äldre kvinna som var offret, hon hade dessutom skadats då rånaren hade sparkat mot henne och släpat omkull henne.

Någon dag senare så var övervakningsfilmen ifrån den buss som rånarna hade flytt med (och på vilken gods ifrån rånet hade påträffats) efter rånet utanför en bostad i närheten av de första bilrånen klar att hämtas. Då vi tittade igenom den så kunde vi direkt se att de två personer som vi vid det här laget hade träffat två gånnger, killen med den färgglada kepsen och killen med den mörka täckjackan, kliver på bussen. En av dem grejar dessutom med en telefon som ser ut som den som målsägaren blev av med. Efter detta såg en kollega till att få fram anhållningsbeslut på de båda, och strax därefter hämtades de in och fördes till polisarrest för att förhöras.

En polis får inte ljuga i polisförhör och hävda att man har bevisning som man inte har. Däremot behöver man inte heller vara tydlig med exakt vad man vet och inte vet. Det faktum att de misstänkta fick intrycket av att vi hade fler bevis än vad vi hade (vilket ingen allltså hade ljugit och sagt) gjorde att de berättade saker som de annars troligtvis inte hade sagt. Exempelvis så trodde killen som jag förhörde, ”15-åringen” (han har dock nu hunnit fylla 16), att vi hade fått DNA-träff på honom i den bil som rånarna misslyckades med att köra iväg med. Han försökte då förklara det med att han hade sett rånet på avstånd och sedan sprungit och satt sig i bilen för att hjälpa kvinnan och där ”halkat” och kommit åt ratt och växelspak. Efter att vi rekommenderade att han talade enskilt med sin advokat så erkände han sen det rånet, och vi fick en detaljerad berättelse för hur det hade gått till. Det finns fler liknande exempel.

Då förhöret med 15-åringen hade avslutats så var det dags för en åklagarkontakt. Åklagaren som var ansvarig för utredningen hade gett beskedet att han skulle ”höras och släppas”. Vi poliser hade en annan uppfattning. Vi hade fått fram en del erkännanden, men behövde mer tid och fler förhör för att komma vidare med rånen, framförallt dem han fortfarande nekade till. Efter att jag hade pratat med jouråklagaren så bestämde han att anhålningsbeslutet skulle bestå. Även den andre, ”18-åringen”, blev fortsatt anhållen.

De kommande dagarna var intensiva. Flera förhör hölls med de båda misstänka i vilka uppgifter ifrån förhören kunde använda mot varandra på ett väldig effektivt sätt, och då anhållningstiden för 15-åringen gick ut så hade vi erkännanden innehållandes detaljer som ingen som inte hade varit på platsen hade haft någon möjlighet att känna till på samtliga fem rån som föranledde spaningen. I flera av rånen, däribland det bilrån som hade lagts ned direkt, fanns det ingen teknisk bevisning alls, utan det var bara de lyckade förhören i kombination med spaningsinsatsen som gjorde att de gick att lösa. I förhören fick vi bland annat fram detaljer om hur kvinnan som hade rånats på sin väska i det sista av fallen hade flygit genom luften då 18-åringen ryckte till och hur det fanns en idé om att kidnappa den kvinna i vars bil 18-åringen satte sig för att tvinga henne att köra till den utsatta förort i närheten där han bodde och sedan dumpa henne där. Vi fick även reda på att 18-åringen, hade burit kniv då vi spanade efter dem, men att han hade hunnit slänga undan den innan de kontrollerades (vi letade i närområdet men hittade inget).

Då anhållningstiden gick ut släppte åklagaren ut 15-åringen, medan 18-åringen häktades. Utredningen fortsatte, nu i lägre tempo. Tack vare en driven handläggare så lyckades man dock identifiera två rån till som passade in i mönstret och dessutom få både tunnelbanefilm och utpek i fotokonfrontation att styrka misstankarna mot 18-åringen. I de här rånen var det inte kvinnor, utan barn, som var offren. Ett av dem var en tolvåring som rånades på sin mobiltelefon.

Då alla utredningsåtgärder och all (omfattande) administration hade hanterats och knutits ihop av handläggaren så var det dags för rättegång. Domen föll som följer:

Både 18-åringen och 15-åringen dömdes för rån vad gäller de två först nämnda bilrånen samt de två väskrånen. För fallet i vilket 18-åringen satte sig i en kvinnas bil och där knivhotade henne dömdes han för grovt olaga hot och försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, medan 15-åringen frikändes. Det sjätte ärendet, mot två ungdomar, stannade vid ofredande då man ansåg att råntvånget var för svagt. För rånet mot 12-åringen frikändes 18-åringen helt (15-åringen var här inte misstänkt). 18-åringen dömdes alltså för fyra rån, ett grovt olaga hot i kombination med ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev fängelse i tre månader samt skyddstillsyn. 15-åringen (nu 16) dömdes för fyra rån samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev ungdomsvård samt hundra timmars samhällstjänst. Därutöver utdömdes skadestånd på ca 10 000 vardera för rånoffren (inklusive det ”rån” som inte blev rån utan tillgrepp av fortskaffningsmedel). Domen har vunnnit laga kraft och är en allmän handling.

Det här är ett omfattande ärende med många aspekter och det finns mycket att reflektera kring. För det första, om vi inte hade haft möjlighet eller resurser till att bedriva riktad spaning så hade brotten blivit mycket svårare att lösa. Vi hade ändå fått in film (dock med relativt dålig kvalitet), men steget därifrån till att få de här ungdomarna identifierade kunde ha blivit långt. Hade vi inte haft möjlighet att agera proaktivt, utan varit fast i att reaktivt hantera inkommande ärenden så hade det troligtvis tagit betydligt längre tid att få tag på gärningsmännen, och många fler hade blivit rånade. Detta är alltid ett dilemma i en organisation som är så resursbegränsad som polisen, vi måste hantera inkommande ärenden (och larm), men om man drunknar och fastnar i det så kan det göra att mycket av det arbete som handlar om att jobba förebyggande och begränsa inflödet stryps ut, och man hamnar i en ond cirkel.

Vad gäller just övervakningsfilmen så hade vi troligtvis aldrig gått i mål utan de två filmerna, den ifrån butiken och den ifrån bussen. Främst filmen ifrån bussen var helt avgörande för utredningen. Då det diskuteras att övervakningsfilm är ”integritetskränkande” så bör man även beakta att hade dessa kameror inte funnit så hade ett mycket större antal människor, och främst då utsatta sådana som kvinnor, äldre, och barn, rånats. De två gärningsmännen begick under en period flera rån i veckan, och slutade inte förrän vi plockade in dem. Tack vare övervakningsfilmen.

Och på tal om integritetskränkningar så innebar rånen för flera av målsägarna ett stort trauma. Kvinnan som blev utsatt för bilrånsförsöket var visserligen lugn och samlad under förhöret,men kunde inte sova själv hemma på lång tid efter rånet. De två äldre kvinnorna som blev rånade på sina väskor var ännu värre däran, och har fått sina liv begränsade av trauma och rädsla och sin livskvalitet sänkt av de här händelserna. I det sammanhanget kan tre månaders fängelse eller hundra timmars samhällstjänst tyckas vara relativt lindriga straff. Främst då det innebär att ungdomarna relativt snabbt kan vara ute och råna fler som får sina liv mer eller mindre raserade, något som tyvärr ofta sker. 18-åringen dömdes kort innan den här rånserien för ett annat rån mot pulkaåkande barn, men den domen gjorde dessvärre inte mycket för att ändra hans vanor. Också ur ett vårdperspektiv så krävs det ingripande åtgärder och tid för att kunna bryta ett kriminellt beteende, vilket ju är det allra viktigaste.

Vad gäller framgångsfaktorer under utredningen så har jag redan pratat om förhören under anhållings- och häktningstiden. Hade de misstänkta inte varit inlåsta så hade vi sannolikt inte fått de erkännanden som vi fick. Det var helt essentiellt att kunna använda deras uppgifter emot varandra i flera omgångar, och det hade så klart inte gått om de hade varit fria. Dessutom, utan att lägga någon värdering i det, så är det mycket vanligare att misstänkta är beredda att berätta sanningen då de sitter inlåsta. I praktiken är ett anhållande på några dagar, och än mer en häktning på några veckor, något en ungdomsbrottsling ofta är betydligt mer rädd för än det straff (exempelvis samhällstjänst) som blir resultatet av den straffrättsliga processen. Det gäller även många vuxna.

Straffrättsligt så kan man även ifrågasätta att ett av ”rånen” inte blev ett rån. Det var alltså styrkt att 18-åringen med knivhot försökte tilltvinga sig bilen, men bara för att man inte ansågs sig kunna styrka ett ”tillägnelseuppsåt” (de kanske bara skulle ut och köra en sväng...?) så blir rånet inget rån utan en klumpig kombo av olaga hot och tillgrepp av fortskaffningsmedel. För de två andra bilrånen dömdes de dock för rån, enbart baserat på att de i förhör pratade om att sälja bilarna. Med samma logik borde exempelvis ett rån av en telefon nedrubriceras till olaga hot och något mer (olovligt brukande?) om gärningsmannen hävdar att han bara hade tänkt ringa lite...

Även vad gäller rånet mot tolvåringen kan man fundera över den straffrättsliga bedömningen. Det var alltså styrkt med hjälp av övervakningsfilm ifrån tunnelbanan att 18-åringen befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt (brottsplatsen var bara hundratalet meter ifrån en tunnelbaneuppgång). 18-åringen pekas dessutom ut helt säkert av målsägaren i en fotokonfrontation, och är känd för att råna enligt samma modus. Det enda som skilde det här rånet ifrån de övriga var att han inte erkände. Det visar på närmast orimligt höga beviskrav. Och det tydliggör igen hur totalt avgörande alla de erkännanden i de förhör som hölls med rånarna då de satt inspärrade var för de fällande domarna.

PS. Jag vet fortfarande inte om de hade tänkt att en ensam parkerad bil på en avsides parkering verkade vara ett lämpligt rånbyte eller om de redan från början anade att det var polisen. Om det nu var ett rek för ett rån, så gjorde de tydligen snabbt bedömningen att det inte var läge. Tyvärr, för i annat fall hade några av offren, t.ex. den äldre kvinna som skadades då väskrycktes, sluppit sitt trauma.