Om en gruppvåldtäkt och en modig men extremt utsatt flicka

Det var i vintras. Min grupp jobbade för tillfället ”inne”, det vill säga med utredningsarbete, så när en misstänkt gruppvåldtäkt med unga gärningsmän kom in så hamnade ärendet hos oss. Tack vare bra arbete av krimjouren och kollegorna i gruppen identifierades snabbt de flesta av de misstänkta killarna. Samarbetet med åklagaren fungerade utmärkt, och de anhölls, hämtades in och häktades senare.

Med tanke på hur grovt brottet var och hur många misstänkta det rörde sig om (åtta totalt), så behövde i princip hela gruppen hjälpa till med ärendet. Jag kom in då det skulle hållas längre förhör med de misstänkta. Vid det laget hade vi, tack vare att två kollegor hållit ett strålande förhör med målsägaren, en 15-årig tjej, en hyfsat klar bild av vad som faktiskt hade hänt.

Flickan och en vän till henne hade följt med en annan tjej som hennes vän kände till en fest dit hon i sin tur hade bjudits in av en kille som hon var bekant med. De tre tjejerna åkte ut till den tunnelbanestation dit de skulle bli hämtade, och fördes sedan till den lägenhet i vilken festen hölls. En av tjejerna blev snabbt väldigt berusad. Flickan själv, som var relativt blyg och tillbakadragen, fördes av en av killarna till ett sovrum. Hennes kompis var också där inne ett tag med en annan kille, men lämnade sedan då han ville ha sex med henne. Flickan övertalades först till att ha sex med den kille som hade tagit med henne in i rummet. Därefter kom det in fler och fler killar. Dem ville flickan absolut inte ha sex med, men trots att hon sa nej flera gånger så insisterade de. En efter en hade de sex med henne, och hon blev stundtals fasthållen av den kille som för tillfället låg över henne och höll på. Hon försökte ibland vrida sig undan, men vågade annars inte göra något motstånd. Då hennes vän redan hade gått och den andra tjejen var redlöst berusad, så var hon i princip ensam med de för henne okända killarna. Dessutom hade någon av dem tagit hennes mobiltelefon, vilket gjorde hennes situation ännu mer utsatt. Då de alla var färdiga lämnade flickan lägenheten. Hon var chockad och grät, och fick hjälp av förbipasserande som kontaktade polisen då hon berättade att hon hade blivit våldtagen.

Mitt första förhör i ärendet var med killen i vars lägenhet allt hade skett. Han mådde fruktansvärt dåligt. Vi fick bra kontakt. Han berättade utförligt om hela händelsen och om vem som hade gjort vad i vilken ordning. Hans berättelse skilde sig ifrån målsägarens då han hävdade att ingen hade hållit fast henne och de hade slutat om hon hade sagt till. Han var dock djupt ångerfull och sa mot slutet av förhöret gråtandes att han förstod att hon inte ville ha sex med dem alla. I förhöret framkom också att flickan inte hade visat några tecken på att vilja vara med på det hela, utan bara hade legat helt passiv.

Mitt andra förhör, med en annan av killarna, gick sämre. Då jag och kollegan kom in, ca 15 minuter försenade, så möttes vi arga och spydiga kommentarer ifrån advokaten. Att vi bad om ursäkt hjälpte inte. Sedan började advokaten att skälla ut kvinnan ifrån socialtjänsten som var med. Där vi ville ha en trygg stämning som gjorde det lättare för den misstänkte killen att öppna upp och berätta hade vi istället fått en spänd och irriterad situation där advokaten i sin klients ögon hade gjort både oss och socialtjänsten till fiender. Killen totalnekade till att ha varit på plats, trots att flera av hans vänner hade namngett honom och sagt att han var där. Då vi försökte öppna upp och skapa kontakt, samt prata om behovet av att stå för det man har gjort för att kunna gå vidare, så avbröt advokaten konstant och bad oss att ställa frågor som var relevanta för utredningen. Varken jag eller kollegan kom någonstans, och vi tvingades bryta förhöret. Den killen var den enda som häktades om.

I det tredje förhöret som jag var med om att hålla började killen vi då förhörde med att tvärljuga. Han hade dock en bättre advokat, så efter att vi hade fått advokaten att förstå att vi hade övertygande bevisning om att han hade varit på platsen och att han hade haft samlag där bad vi dem ta ett enskilt samtal. Efter det berättade han att han och de andra hade haft sex med flickan, och redogjorde för sin version av vad som han påstod hade hänt. Han visade dock inte samma ånger som den första killen, och stod fast vid att allt hade varit frivilligt, även om han också sa att flickan hade varit helt passiv. Den här killen förekom redan trots sin unga ålder i våra register. Det fanns även meddelanden som visade att han direkt efter händelsen hade försökt sälja en likadan telefon som den som flickan blev av med, att han hade försökt övertala andra att ljuga om händelsen, samt att han hade filmat och ombads radera filmen.

Efter att alla inblandade hade förhört gick det att pussla ihop en ännu tydligare bild av vad som hade hänt och vem som hade gjort vad. Vissa detaljer återkom, som exempelvis att den första killen kommer ut och kaxigt visar upp en använd kondom, samt att en av killarna hade erbjudit den som kom efter honom att använda samma kondom som han själv precis använt genom att bara vända den ut och in. Även om ingen av killarna erkänner brott och alla hävdar att flickan gjorde det frivilligt, så träder också i deras berättelser fram en bild av en rädd och passiv tjej som mest ligger orörlig på sängen medan killarna väntar ”på kö” och den ena efter andra tar för sig. Hon tar inga egna initiativ, visar inte på något sätt att hon samtycker. Flera nämner att hon säger att hon inte vill, men sedan blir ”övertalad”. Stundtals är dörren in till rummet låst, och ibland är det ett antal killar där inne med henne samtidigt. Även om det är uppenbart att killarna gärna vill ge en berättelse som inte innebär att de själva har gjort något fel, och än mindre något brottsligt, så stärker förhören med dem den totala bilden av en ensam 15-årig livrädd tjej som inte har vågat göra något för att ta sig ur situationen som hon hamnade i mer än att då och då tyst säga att hon inte vill.

Under utredningens gång så framkom även att det förekom hot och förolämpningar mot flickan på sociala medier, och speciellt då på ”KIK”. Vi var flera i gruppen som genast ville ta tag i detta för att se till att de upphörde direkt. Hon var redan enormt utsatt, och att hon kallades för lögnare, anklagades för att hon anmälde för att hon ville ha pengar, samt hotades med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var bara rent vidrigt. Jag pratade med flickan om hoten. Vi lyckadessedan få tag på tjejen som stod bakom dem, vilket resulterade i ettallvarligt samtal med henne och hennes mamma tillsammans medsocialtjänsten. Brottsmisstankarna lades ned eftersom hon var 14. Det mest tragiska med det samtalet var kanske hennes initiala förklaring till hur hon ”visste” att flickan ljög om våldtäkten, i hennes värld kunde det inte ha varit en våldtäkt eftersom flickan befann sig frivilligt i den lägenhet där det skedde...

Eftersom vår grupp jobbar regelbundet med våldtäkter och vet hur svårt det är att nå fram till en fällande dom var vi fullt medvetna om att det var ett svårt ärende. Därför jobbade vi så hårt vi bara kunde för att göra allt som stod i vår makt för att öka chansen för en fällande dom. Handläggaren och en kollega till gjorde ett otroligt bra arbete. Åklagarna var modiga och beslutsamma och drev ärendet stenhårt, vilket också ledde fram till en fällande dom i tingsrätten. Nyss kom hovrättsdomen, och där friades alla inblandade helt och hållet. Det känns för jävligt. Jag vet att det faktum att en domstol anser att ingen kan bevisas vara skyldig inte betyder att inget brott har begåtts. Den signal som både flickan, de misstänkta pojkarna, deras vänner, och alla andra ungdomar med en tvivelaktig syn på tjejers rätt till sin egen kropp får är dock att allt gick rätt till. Det är förfärligt, speciellt för 15-åringen som efter den initiala kränkningen också har kämpat sig igenom en krävande utredning och två tuffa rättegångar. Man skäms å samhällets vägnar.

Hur kan det då bli så fel? I grunden handlar det mycket om bevisvärdering och rättspraxis. Våra domstolar har extremt höga beviskrav i brottsmål. De utgår ifrån att den misstänkte alltid har rätt, och kräver väldigt övertydlig bevisning för att fälla någon (till skillnad ifrån exempelvis civilrättsliga mål). I strävan att aldrig riskera att en oskyldig person fälls, så frias mängder med skyldiga. För oss poliser så kan det vara en frustration även i mål om rån eller stöld, men det är väldigt mycket värre i just våldtäktsmål. Detta då den friande domen blir ett slag i ansiktet och en ytterligare kränkning för den målsägare som har kämpat sig igenom hela rättsprocessen. Det faktum att många tolkar en friande dom som att det är bevisat att den misstänkte är oskyldig (vilket i så fall skulle innebära att målsägaren har ljugit) gör det hela ännu värre. Jag känner personligen att balansen har hamnat fel, och att bevisvärderingen i det här våldtäktsmålet, där målsägaren har väldigt mycket högre trovärdighet än de misstänkte men ändå ifrågasätts av hovrätten på viktiga punkter, är ett exempel på det. Sen är ju juridik en bedömningssport, så det är möjligt att högsta domstolen skulle fatta ett annat beslut. Därför hoppas jag innerligt att man i alla fall försöker att ta fallet dit.

En annan anledning till att det blev fel är den våldtäktslagstiftning som gällde då brottet begicks. Då krävdes det enkelt sagt våld eller hot om våld, eller att målsägaren befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd” för att en handling skulle vara straffbar som våldtäkt. Det ansåg alltså inte hovrätten att flickan hade gjort. I den nu gällande lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation”, och det är möjligt att det hade räckt för en fällande dom. Jag hoppas det, och jag hoppas att man även framgent tar hänsyn till ung ålder, då det känns underligt att brott begås om en 14-åring har sex med sin pojkvän, men dagen hon fyller 15 så blir det fritt fram för ett helt killgäng om hon inte gör tydligt motstånd. Jag tror dock att det bästa vore att även införa ett tydligt samtyckeskrav, kanske i en kompletterande paragraf om sexuellt utnyttjande. Med en sådan lag så är jag övertygad om att killarna hade blivit fällda för brott, och att tjejen hade fått den upprättelse som hon förtjänar. Det hade dessutom inte bara minskat risken att uppenbara sexuella kränkningar förblir ostraffade, det hade också skickat en tydlig signal om att en tjej faktiskt måste vara med på det för att det skall vara ok att ha sex med henne.

Det finns några saker till som jag tycker är värda att reflekteras över. Trots den friande domen, så känner jag att vi kom ganska långt i utredningen vad gäller att ta reda på vad som faktiskt hände. Till stor del så beror det på mycket bra arbete av handläggarna och på att åklagarna fattade bra beslut igenom hela utrednigen. Ett av de helt nödvändiga besluten var att anhålla och häkta killarna trots deras ringa ålder. I förhören med de misstänkta fick vi fram en hel del som stärkte målsägaren berättelse, exempelvis att de hade väntat ”på kö”, att hon hade varit helt passiv, att killarna bestämde sig för att de alla skulle ha sex med flickan, att dörren stundtals var låst, att mobilen stals, med mera. Under rättegången, efter att de hade haft chansen att i lugn och ro prata ihop sig, så nekade de till alla dessa uppgifter. Utan frihetsberövandena så hade alltså flickans version varit mycket svårare att styrka.

En annan sak som blev tydlig i det här ärendet är hur viktig advokatens roll är, och hur mycket en advokat kan påverka. Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag...

Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”. Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig ifrån alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas. Dessa värderingar är kanske speciellt starka i en del ungdomsmiljöer, men de finns här och var i hela samhället. Att göra upp med dem är totalt grundläggande. Och jag hoppas att den här tragedin blir ett steg i att hjälpa oss att ta tag i den här frågan. Det är vi skyldiga den här modiga 15-åringen, och alla andra som har utsatts eller riskerar att utsättas för samma kränkningar.  

Barnvagn med bebis i omkullsparkad vid rånförsök

För ett par månader sedan så spreds nyheten att en gravid kvinna vid ett rånförsök hade sparkats i magen och att gärningsmannen även hade sparkat omkull en barnvagn i vilken kvinnans bebis låg. Som tur var så klarade sig både kvinnan och bebisen i barnvagnen utan skador, men kvinnan chockades svårt av händelsen. Senare kunde man på sjukhus lyckligtvis konstatera att även fostret trots smällen hade klarat sig bra. Brottet skedde i mitt distrikt, och eftersom gärningsmannen enligt signalementet troligtvis var under 18 så hamnade utredningen på min sektion.

Eftersom brottet skedde på en plats där det inte finns några övervakningskameror och det inte fanns några vittnen förutom brottsoffret själv så var utredningsläget tufft. Det fanns ingen som helst teknisk bevisning. Film beställdes ifrån den närmaste tunnelbanestationen (som dock ligger en bra bit bort) och några ur gruppen åkte ut för att leta efter en skötväska som hade försvunnit i samband med attacken. Samtidigt skickades signalementet ut till de närpolisstationer som kunde tänkas ha kännedom om rånaren. Varken filmen eller letandet efter skötväskan gav något. Däremot fick vi in några förslag på personer som kunde stämma in på signalementet (som egentligen bara innehöll offrets uppskattningar av ålder, längd, kroppsbyggnad och etnisk härkomst, då gärningsmannen inte hade några speciellt utmärkande kännetecken alls).

Vid slagningar på en av de personer som vi tipsades om, så hittade jag en anmälan om misshandel då killen i princip oprovocerat hade knäat en tjej i ansiktet. Att killar fult misshandlar tjejer de inte känner i offentlig miljö är relativt ovanligt (de mesta av killars våld mot tjejer sker bakom stängda dörrar), och då jag läste anmälan så fick jag en känsla av att killen helt hade "flippat ur" då han blev arg, på samma sätt som gärningsmannen vid rånet vi utredde verkade ha gjort. Magkänslan sa att det mycket väl kunde röra sig om rätt person, men vi hade fortfarande inte tillräckligt mycket för att nå upp till en skälig misstanke. Det räckte i alla fall för att min gruppchef, som var djupt involverad i ärendet, bestämde sig för att vi skulle ta in killen på förhör.

Vi koordinerade med den mycket hjälpsamma kontaktperson som killen hade fått genom socialtjänsten, och jag och en kollega kunde på så sätt smidigt åka och hämta upp honom. Vi var medvetna om att det enda sättet att lösa just det här rånet i princip var att få någon sorts erkännande. Även om brottsoffret skulle kunna peka ut killen i en fotokonfrontation så är det tveksamt om det hade räckt eftersom vi inte hade någon som helst stödbevisning. Jag har varit med om att få tvärsäkra utpekanden i fotokonfrontationer på helt fel person, och att rånoffer som trott sig känna igen rånaren efter att ha sett denne på nära håll har varit helt ointresserade av den bild som föreställer en rånare som både har erkänt och kan bindas med teknisk bevisning, så det är ett osäkert verktyg. Därför var vi alla väldigt taggade på att få killen att berätta.

Även om man gärna vill att dåligt samvete och hänsyn mot brottsoffret skall räcka som motivation för att erkänna, så ser verkligheten sällan ut så. De flesta erkännanden sker för att gärningsmannen tror sig förlora mer på att tiga eller ljuga, vilket kan vara fallet om det finns bevisning som binder honom till brottet. I det här fallet så drog vi slutsatsen att den absolut enda möjligheten att komma någon vart med förhöret (och utredningen) var att få killen att tro att vi visste saker som vi inte visste, vilket självklart behövde ske utan att på något sätt ljuga eller fara med osanning.

Vi började samtalet med att säga att typ ”Det där som hände förra helgen, det var ju inte särskilt bra...”. Killen reagerade direkt, och bedyrade spänt att han inte hade gjort något, och frågade om vilken dag och tid det gällde. Då vi svarade, så svor han på att han spenderade hela den dagen på sjukhus på grund av en infektion. Han lät så övertygande att jag, som hade varit ganska säker på att vi hade rätt person, vacklade. Andra kollegor fick i uppdrag att kolla upp om det stämde att han faktiskt hade varit på det nämnda sjukhuset den dagen, medan vi pratade vidare och jag försökte gå en balansgång emellan att inte hävda något som vi inte hade belägg för (och som ju kunde vara fel), men inte heller få killen att inse att vi visste så lite som vi visste (dvs i praktiken ingenting). Då beskedet kom att uppgiften om sjukhusbesöket inte stämde blev det ett helt nytt läge. Då killen konfronterades med detta så svor han sedan dyrt och heligt att han hade misstagit sig på dagar, men att han nu visste att han hade varit på en ungdomsgård, vilket en ledare där skulle kunna bekräfta. Då han förstod att vi skulle komma att kontrollera även den uppgiften blev han än mer stressad. Han blev stundtals väldigt aggressiv och hotfull, men då vi fortsatte att bemöta honom vänligt men bestämt och visa förståelse för både lögnerna och aggressiviteten så rann den av honom efter ett tag. Han fortsatte dock att neka i sten till att veta något om den händelse som vi ville prata om. Då kollegan till slut gick ut för att berätta för gruppchefen att vi inte kom längre, så kom han tydligen till läget där han trodde sig ha mer att vinna på att prata, och sa plötsligt att han bara ”försökte ta hennes telefon”, och att han ”aldrig rörde vid varken kvinnan eller barnvagnen”. Jag fick anstränga mig för att hålla en uttryckslös min och inte jubla... Vi avbröt förhöret, då han i och med det uttalandet blev misstänkt för brott och därmed skulle ha advokat närvarande vid förhör (för minderåriga gäller det oavsett om de själva kräver det eller ej). Killen anhölls för brottet.

Vid det följande förhöret med advokat så såg jag till att killen fick berätta om ett stort antal detaljer om händelsen (hur kvinnan såg ut och var klädd, vad hon sa, var brottet skedde, etcetera) som han enbart kunde ha känt till om han själv var på platsen. Vad gäller erkännandet, så stod han dock fast vid att han inte hade rört kvinnan eller barnvagnen. Han nämnde dock vilka de andra två killarna som hade varit med honom var, och vid förhör med dem så lyckades vi efter en hel del om och men få delvisa medgivanden på att deras kompis faktiskt hade ”kommit åt” kvinnan och barnvagnen, och att barnvagnen hade vält. Under rättegången tog de dock tillbaka allt, och hävdade som den misstänkte att han aldrig hade rört kvinnan eller barnvagnen, vilket var väntat då de då hade haft chansen att prata ihop sig med varandra. Domen föll i för en vecka sedan, och tingsrätten gick helt och hållet på brottsoffret, vår, och åklagarens linje (förutom vad gäller den försvunna skötväskan). Straffvärdet för en vuxen person skulle ha varit ett år och sex månader, men med tanke på gärningsmannens ringa ålder så dömdes han till ungdomsvård. För den utsatta kvinnan så blev domen så klart en upprättelse efter vad som hade varit en väldigt traumatisk händelse som gjorde att hon ett tag inte vågade gå ut utan sin man.

Framgångsfaktorerna i den här utredningen var kanske främst närpolisens personkännedom, men även vår förmåga att få fram ett erkännande i förhör. Vad gäller det senare, så är det ofta en stor utmaning då många brottslingar inte ser några anledningar till att erkänna (förutom att det leder till att man blir släppt ur arresten snabbare och risken för häktning minskar eftersom kollussionsfaran faller). Jag har ofta känt att det borde finnas mer incitament för den som erkänner och både står för vad han har gjort och förenklar brottsutredningen än vad det faktiskt gör. Man tjänar tyvärr sällan på att göra rätt för sig i rättssystemet, vilket inte minst visas av hur utsatta målsägare och vittnen blir då de tvingas möta gärningsmännens kumpaner utanför rättssalen och ibland leva med rädsla och hot. Det är lätt att få känslan av att samhället är bättre på att värna gärningsmännens intressen än brottsoffer och vittnens.

Vad gäller påföljden, så var den den här gången faktiskt helt rätt för alla parter. Killen hade redan innan domen omhändertagits enligt LVU, så domen innebar egentligen ingen förändring. Då han därigenom kom bort ifrån den förortsmiljö där han redan var i klorna på äldre kriminella (och själv blev allt mer brottsaktiv) så tyckte både han och modern att placeringen var bra. Då spelar det mindre roll att killen enligt personnumret var 15, men själv hävdade att han egentligen var 17 (och på så sätt fick en rejäl straffrabatt om han, som jag uppfattade det, talade sanning om sin ålder). I andra sammanhang är dock påföljderna mycket mer relevanta. Tyvärr är extremt integritetskränkande personrån utförda av ungdomar allt annat än ovanliga i och omkring de mest segregerade förorterna. Under de senaste veckorna har vi haft en ny våg halskedjeryckningar i distriktet. Det äldsta offret i den här vågen var född på 20-talet. Risken finns att hon aldrig mer vågar gå ut. I somras attackerade en person på en permobil. Denne slogs och förnedrades i samband med rånet. Och gärningsmännen får, om vi ens får tag på dem, i princip inga påföljder alls då de är så pass unga, vilket gör att de i många fall fortsätter att råna kort efter att de har släppts. Det är ett problem.

Den enda möjligheten att skydda omgivningen (och då främst de mest utsatta som exempelvis äldre kvinnor, eftersom det är dem som personrånarna nästan alltid ger sig på) ifrån unga kriminella är tyvärr ofta att få till LVU-placeringar. I många fall är det också helt nödvändigt för att bryta ett kriminellt beteende och en kriminell identitet, vilket sällan går att göra i samma miljö där den utvecklades. Dessutom fungerar unga kriminella i de segregerade förorterna ofta som ledargestalter som drar med yngre barn in på en kriminell bana, vilket är ännu en anledning till att ett påtvingat miljöombyte behövs. Samhället behöver satsa mycket hårdare på högkvalitativa ingripande åtgärder mot ungdomskriminella. Som det ser ut idag brister det ofta både vad gäller viljan att placera unga kriminella och kvaliteten på den vård och behandling de får vid en placering.

Förhoppningsvis kommer ”barnvagnsrånet” i alla fall tack vare att det ledde till en placering av gärningsmannen göra att denne får den förändring i livet som får honom att hamna rätt. Om det blir fallet, så vore det inte bara bra för honom och hans familj, utan en stor vinst för hela samhället. Och det gäller så klart varje ungdom som man lyckas få bort ifrån den kriminella banan.

Angående blogginlägget om dödsskjutningen i Husby

För ett par veckor sedan så publicerade jag  en text om dödsskjutningen av en man i Husby under en polisinsats. Blogginlägget ledde till stor uppmärksamhet, och gav upphov till både beröm, kritik och en hel del frågor. För att besvara de frågorna så skrev jag två nya blogginlägg, som publicerades på min andra blogg, martinfunderar.blogspot.com.

Det första inlägget skrevs som ett svar på den direkta kritik som har riktats mot mig av främst en del kollegor med avseende på publiceringen.  

Det andra inlägget skrevs för att förklara varför det överhuvud taget var viktigt för mig att skriva om händelsen.

Jag har även publicerat ett inlägg där jag kort redogör för mediaintresset kring blogginlägget.

Polisbloggen är normalt enbart reserverad för texter om sådant som jag är med om på jobbet. En anledning till att jag ändå väljer att publicera det här korta inlägget, är att texterna som länkas till besvarar många av de frågor som har tagits upp i kommentarsfältet. Dessutom kan jag tänka mig att läsare som enbart följer den här bloggen ändå kan vara intresserade av de länkade inläggen ovan, då texten de berör blev ovanligt uppmärksammad.