Om en framgångsrik rånarjakt

Vi var i slutet av januari ute för att spana mot misstänkt alkohollangning då det gick ut ett larm om ett personrån precis i närheten. Två unga killar hade försökt knivråna en kvinna på hennes bil, vilket misslyckades för att hennes däck var så slitna att de bara slirade i snön då de försökte backa ut. Alla patrullerna i vår lilla grupp släppte genast spaningen och ilade mot adressen för rånet. Jag och min kollega var först på plats, så jag tog kontakten med målsägaren. Första prioritet var naturligtvis att få ut signalement, sista position och riktning så fort som möjligt. Därefter, medan kollegorna letade efter gärningsmännen, så höll jag ett detaljerat målsägandeförhör med den chockade men ändå samlade kvinnan. Trots bra ledning ifrån gruppchefen så slank de dock ur nätet. Dock gjordes långtgående förstahandsåtgärder vad gäller vittnesförhör, inhämtning av film, mm.

Det här rånet passade in i ett mönster. Då gruppen började leta anmälningar om liknande rån (vad gäller signalement, modus, mm) i samma område så dök det upp fler och fler. Faktum är att ett hade skett bara dagen innan, på samma parkeringsplats. Det hade dock lagts ned direkt. Det dök även upp ett rån utanför en bostad i samma område där en äldre kvinna hade knivrånats på sin handväska vid sin port samt ett rån på en annan parkeringsplats i en stadsdel en bit bort där en rånare hade satt sig i en kvinnas bil och där knivhotat henne. Alla verkade kunna hänga ihop. I det sistnämnda fanns det övervakningsfilm ifrån en butik att tillgå. Filmen var av dålig kvalitet, men en person med en karakteristisk färgglad keps och en med en svart täckjacka som båda skymtade förbi på filmen kunde misstänkas.

Befälen fattade beslut om att påbörja en spaningsinsats. Vi rörde oss i området där de två först nämnda bilrånen samt rånet utanför bostaden hade skett. Efter ett tag så observerade två skarpögda kollegor en grupp unga killar varav några kunde stämma in på det vaga signalementet. De rörde sig också på ett sätt som kollegorna uppfattade som att de mycket väl kunde hålla på med att leta efter potentiella offer. Vi försökte följa och observera dem för att kunna agera direkt om de visade tecken på att vara på gång att råna någon. Vid ett tillfälle så behövde jag köra förbi gruppen och ta en ny position, då de rörde sig bort ifrån det område vi hade grupperat runt. En kollega hoppade in bak, och vi åkte och ställde oss på en annan parkeringsplats. Då gruppen kom fram så gick de in på parkeringsplatsen, och en av dem gick fram till min bil. Då han kom fram så knackade han på och frågade efter cigg, vilket var ett modus som hade använts i tidigare rån. Jag svarade att jag inte hade några, och han gick därifrån med de andra. Efter ett kort samtal över radion så kom vi fram till att vi antagligen var röjda, och bestämde oss för att identifiera upp ungdomarna. Jag och kollegan gick ikapp gruppen, och identifierade, visiterade och fotograferade samtliga fem. Ingen av dem bar vapen. En av dem hade en keps som starkt påminde om den på butiksfilmen och jag var inne på att gripa, men det beslutades att avvakta.

Några dagar senare då vi spanade i närheten av platsen där rånet utanför butiken hade skett så gick det ut ett larm om en väskryckning i närheten, i en utsatt stadsdel/förort som ligger mitt emellan de brottsplatser som hade varit aktuella i vår spaning. Vi åkte naturligtvis på larmet, och i närheten av brottsplatsen så såg en kollega killen med den färgglada kepsen, men han hann försvinna innan han kunde kontrolleras. Jag träffade själv på en annan kille ifrån samma gäng och visiterade honom. Han hade en mörk täckjacka. Visitationen gav dock inget. Även denna gång fick vi lämna ärendet utan att ha gripit någon rånare. Även vid detta rån var det en äldre kvinna som var offret, hon hade dessutom skadats då rånaren hade sparkat mot henne och släpat omkull henne.

Någon dag senare så var övervakningsfilmen ifrån den buss som rånarna hade flytt med (och på vilken gods ifrån rånet hade påträffats) efter rånet utanför en bostad i närheten av de första bilrånen klar att hämtas. Då vi tittade igenom den så kunde vi direkt se att de två personer som vi vid det här laget hade träffat två gånnger, killen med den färgglada kepsen och killen med den mörka täckjackan, kliver på bussen. En av dem grejar dessutom med en telefon som ser ut som den som målsägaren blev av med. Efter detta såg en kollega till att få fram anhållningsbeslut på de båda, och strax därefter hämtades de in och fördes till polisarrest för att förhöras.

En polis får inte ljuga i polisförhör och hävda att man har bevisning som man inte har. Däremot behöver man inte heller vara tydlig med exakt vad man vet och inte vet. Det faktum att de misstänkta fick intrycket av att vi hade fler bevis än vad vi hade (vilket ingen allltså hade ljugit och sagt) gjorde att de berättade saker som de annars troligtvis inte hade sagt. Exempelvis så trodde killen som jag förhörde, ”15-åringen” (han har dock nu hunnit fylla 16), att vi hade fått DNA-träff på honom i den bil som rånarna misslyckades med att köra iväg med. Han försökte då förklara det med att han hade sett rånet på avstånd och sedan sprungit och satt sig i bilen för att hjälpa kvinnan och där ”halkat” och kommit åt ratt och växelspak. Efter att vi rekommenderade att han talade enskilt med sin advokat så erkände han sen det rånet, och vi fick en detaljerad berättelse för hur det hade gått till. Det finns fler liknande exempel.

Då förhöret med 15-åringen hade avslutats så var det dags för en åklagarkontakt. Åklagaren som var ansvarig för utredningen hade gett beskedet att han skulle ”höras och släppas”. Vi poliser hade en annan uppfattning. Vi hade fått fram en del erkännanden, men behövde mer tid och fler förhör för att komma vidare med rånen, framförallt dem han fortfarande nekade till. Efter att jag hade pratat med jouråklagaren så bestämde han att anhålningsbeslutet skulle bestå. Även den andre, ”18-åringen”, blev fortsatt anhållen.

De kommande dagarna var intensiva. Flera förhör hölls med de båda misstänka i vilka uppgifter ifrån förhören kunde använda mot varandra på ett väldig effektivt sätt, och då anhållningstiden för 15-åringen gick ut så hade vi erkännanden innehållandes detaljer som ingen som inte hade varit på platsen hade haft någon möjlighet att känna till på samtliga fem rån som föranledde spaningen. I flera av rånen, däribland det bilrån som hade lagts ned direkt, fanns det ingen teknisk bevisning alls, utan det var bara de lyckade förhören i kombination med spaningsinsatsen som gjorde att de gick att lösa. I förhören fick vi bland annat fram detaljer om hur kvinnan som hade rånats på sin väska i det sista av fallen hade flygit genom luften då 18-åringen ryckte till och hur det fanns en idé om att kidnappa den kvinna i vars bil 18-åringen satte sig för att tvinga henne att köra till den utsatta förort i närheten där han bodde och sedan dumpa henne där. Vi fick även reda på att 18-åringen, hade burit kniv då vi spanade efter dem, men att han hade hunnit slänga undan den innan de kontrollerades (vi letade i närområdet men hittade inget).

Då anhållningstiden gick ut släppte åklagaren ut 15-åringen, medan 18-åringen häktades. Utredningen fortsatte, nu i lägre tempo. Tack vare en driven handläggare så lyckades man dock identifiera två rån till som passade in i mönstret och dessutom få både tunnelbanefilm och utpek i fotokonfrontation att styrka misstankarna mot 18-åringen. I de här rånen var det inte kvinnor, utan barn, som var offren. Ett av dem var en tolvåring som rånades på sin mobiltelefon.

Då alla utredningsåtgärder och all (omfattande) administration hade hanterats och knutits ihop av handläggaren så var det dags för rättegång. Domen föll som följer:

Både 18-åringen och 15-åringen dömdes för rån vad gäller de två först nämnda bilrånen samt de två väskrånen. För fallet i vilket 18-åringen satte sig i en kvinnas bil och där knivhotade henne dömdes han för grovt olaga hot och försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, medan 15-åringen frikändes. Det sjätte ärendet, mot två ungdomar, stannade vid ofredande då man ansåg att råntvånget var för svagt. För rånet mot 12-åringen frikändes 18-åringen helt (15-åringen var här inte misstänkt). 18-åringen dömdes alltså för fyra rån, ett grovt olaga hot i kombination med ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev fängelse i tre månader samt skyddstillsyn. 15-åringen (nu 16) dömdes för fyra rån samt ofredande och brott mot knivlagen. Straffet blev ungdomsvård samt hundra timmars samhällstjänst. Därutöver utdömdes skadestånd på ca 10 000 vardera för rånoffren (inklusive det ”rån” som inte blev rån utan tillgrepp av fortskaffningsmedel). Domen har vunnnit laga kraft och är en allmän handling.

Det här är ett omfattande ärende med många aspekter och det finns mycket att reflektera kring. För det första, om vi inte hade haft möjlighet eller resurser till att bedriva riktad spaning så hade brotten blivit mycket svårare att lösa. Vi hade ändå fått in film (dock med relativt dålig kvalitet), men steget därifrån till att få de här ungdomarna identifierade kunde ha blivit långt. Hade vi inte haft möjlighet att agera proaktivt, utan varit fast i att reaktivt hantera inkommande ärenden så hade det troligtvis tagit betydligt längre tid att få tag på gärningsmännen, och många fler hade blivit rånade. Detta är alltid ett dilemma i en organisation som är så resursbegränsad som polisen, vi måste hantera inkommande ärenden (och larm), men om man drunknar och fastnar i det så kan det göra att mycket av det arbete som handlar om att jobba förebyggande och begränsa inflödet stryps ut, och man hamnar i en ond cirkel.

Vad gäller just övervakningsfilmen så hade vi troligtvis aldrig gått i mål utan de två filmerna, den ifrån butiken och den ifrån bussen. Främst filmen ifrån bussen var helt avgörande för utredningen. Då det diskuteras att övervakningsfilm är ”integritetskränkande” så bör man även beakta att hade dessa kameror inte funnit så hade ett mycket större antal människor, och främst då utsatta sådana som kvinnor, äldre, och barn, rånats. De två gärningsmännen begick under en period flera rån i veckan, och slutade inte förrän vi plockade in dem. Tack vare övervakningsfilmen.

Och på tal om integritetskränkningar så innebar rånen för flera av målsägarna ett stort trauma. Kvinnan som blev utsatt för bilrånsförsöket var visserligen lugn och samlad under förhöret,men kunde inte sova själv hemma på lång tid efter rånet. De två äldre kvinnorna som blev rånade på sina väskor var ännu värre däran, och har fått sina liv begränsade av trauma och rädsla och sin livskvalitet sänkt av de här händelserna. I det sammanhanget kan tre månaders fängelse eller hundra timmars samhällstjänst tyckas vara relativt lindriga straff. Främst då det innebär att ungdomarna relativt snabbt kan vara ute och råna fler som får sina liv mer eller mindre raserade, något som tyvärr ofta sker. 18-åringen dömdes kort innan den här rånserien för ett annat rån mot pulkaåkande barn, men den domen gjorde dessvärre inte mycket för att ändra hans vanor. Också ur ett vårdperspektiv så krävs det ingripande åtgärder och tid för att kunna bryta ett kriminellt beteende, vilket ju är det allra viktigaste.

Vad gäller framgångsfaktorer under utredningen så har jag redan pratat om förhören under anhållings- och häktningstiden. Hade de misstänkta inte varit inlåsta så hade vi sannolikt inte fått de erkännanden som vi fick. Det var helt essentiellt att kunna använda deras uppgifter emot varandra i flera omgångar, och det hade så klart inte gått om de hade varit fria. Dessutom, utan att lägga någon värdering i det, så är det mycket vanligare att misstänkta är beredda att berätta sanningen då de sitter inlåsta. I praktiken är ett anhållande på några dagar, och än mer en häktning på några veckor, något en ungdomsbrottsling ofta är betydligt mer rädd för än det straff (exempelvis samhällstjänst) som blir resultatet av den straffrättsliga processen. Det gäller även många vuxna.

Straffrättsligt så kan man även ifrågasätta att ett av ”rånen” inte blev ett rån. Det var alltså styrkt att 18-åringen med knivhot försökte tilltvinga sig bilen, men bara för att man inte ansågs sig kunna styrka ett ”tillägnelseuppsåt” (de kanske bara skulle ut och köra en sväng...?) så blir rånet inget rån utan en klumpig kombo av olaga hot och tillgrepp av fortskaffningsmedel. För de två andra bilrånen dömdes de dock för rån, enbart baserat på att de i förhör pratade om att sälja bilarna. Med samma logik borde exempelvis ett rån av en telefon nedrubriceras till olaga hot och något mer (olovligt brukande?) om gärningsmannen hävdar att han bara hade tänkt ringa lite...

Även vad gäller rånet mot tolvåringen kan man fundera över den straffrättsliga bedömningen. Det var alltså styrkt med hjälp av övervakningsfilm ifrån tunnelbanan att 18-åringen befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt (brottsplatsen var bara hundratalet meter ifrån en tunnelbaneuppgång). 18-åringen pekas dessutom ut helt säkert av målsägaren i en fotokonfrontation, och är känd för att råna enligt samma modus. Det enda som skilde det här rånet ifrån de övriga var att han inte erkände. Det visar på närmast orimligt höga beviskrav. Och det tydliggör igen hur totalt avgörande alla de erkännanden i de förhör som hölls med rånarna då de satt inspärrade var för de fällande domarna.

PS. Jag vet fortfarande inte om de hade tänkt att en ensam parkerad bil på en avsides parkering verkade vara ett lämpligt rånbyte eller om de redan från början anade att det var polisen. Om det nu var ett rek för ett rån, så gjorde de tydligen snabbt bedömningen att det inte var läge. Tyvärr, för i annat fall hade några av offren, t.ex. den äldre kvinna som skadades då väskrycktes, sluppit sitt trauma.