Blod, våld och tystnad

Det är i slutet av passet för någon dag sedan. Vi har avslutat tidigare avrapportering och jag styr mot Rinkeby Centrum. Då vi passerar en restaurang/pub som ligger precis utanför centrum ser vi en man som håller på att försöka ta sig upp ifrån alla fyra. Vår omedelbara slutsats är att han har druckit för mycket alkohol och behöver hjälp och vård (en LOB). Hur som helst skall vi naturligtvis undersöka saken, så jag stannar bilen och vi kliver ur. Då vi kommer fram till mannen har han ställt sig upp och går med relativt stadiga steg därifrån. Han är dock dränkt i blod. Hela huvudet är blodigt, och den tröja han bär under jackan har blivit så nedblodad att den skulle gå att vrida ur som en trasa. Vi försöker få honom att stanna och erbjuder oss att köra honom till sjukhus. Samtidigt inser vi båda att han har blivit utsatt för ett brott, vilket gör att vi även måste försöka utföra initiala utredningsåtgärder så gott som det går. Mannen själv vill inte veta av oss. Han säger sig inte behöva vår hjälp, och hävdar att han har ramlat och slagit sig. När vi försöker insistera på att han behöver vård blir han än mer otrevlig och aggressiv mot oss. De människor som finns runt omkring hävdar nästan samtliga att de inte sett något. Vi får i alla fall reda på av en anonym uppgiftslämnare att den blodiga mannen blivit nedslagen med vassa föremål här ute efter ett bråk som började inne på restaurangen.

Då det är lite bökigt att på två personer försöka hantera en genomblodig och stökig man som inte vill ha hjälp, och samtidigt försöka bedriva utredningsarbete ropar vi på radion att vi skulle behöva en patrull till till platsen. Medan kollegan är inne på restaurangen för att försöka få fler uppgifter så försöker jag övertala mannen att följa med oss till sjukhus. Han ger först med sig, men när jag hämtar sjukvårdsväskan för att lägga något på hans blödande huvud hinner han ändra sig och ger sig av mot busshållplatsen. Jag följer efter och ropar åt honom, men han växlar emellan att ignorera mig och att med uttrycksfulla ordval be mig lämna honom ifred. Då jag kommer fram har han klivit på bussen.

I det läget hade jag redan bestämt mig för att han skulle med oss, oavsett om han ville det eller inte. Jag brydde mig inte om att fundera på med vilket lagstöd som jag tänkte omhänderta honom, utan gick fram till busschaffören och fick stoppat bussen och öppnat dörrarna. Sedan gick jag in och drog av den blodiga mannen. Väl utanför försökte han slita sig loss, men jag höll kvar honom och bad kollegan komma hit för att lättare föra mannen tillbaka till bilen. Framme vid bilen vägrade mannen att kliva in utan fortsatte istället att vara ifrågasättande, aggressiv och otrevlig, så efter att ett längre tag försökt övertala honom att frivilligt sätta sig tvingades jag att med våld knuffa och trycka in honom i baksätet. Nu hade en patrull till anlänt, och de fick ta hand om att försöka få uppgifter om misshandeln medan vi körde mannen till Karolinska Sjukhuset.

Vi hade inte mer än hunnit ut ifrån Rinkeby när kollegan berättade att mannen plötsligt svimmade. Han blev helt okontaktbar och började andas ansträngt och snarkande. Vi åkte så fort vi kunde med blåljus och sirener till akutmottagningen på Karolinska, och bad LKC förvarna om att vi är på väg. Väl framme drog vi ut mannen ur bilen, och inom sekunder låg han på ett operationsbord i traumaavdelningen med ett 15-tal personer ifrån sjukvården runt omkring som jobbade med livräddande åtgärder.

Det visade sig att mannens inte hade några allvarliga skallskador, så troligtvis har han helt enkelt svimmat på grund av blodförlust och utmattning, kanske i kombination med att han druckit en del alkohol. Det var alltså ingen fara med honom när han väl kommit till sjukhuset och hade fått ett par påsar blod i sig. Om han däremot hade däckat i något dike, eller sittandes längst bak i bussen, så hade han kanske fortsatt att förlora blod och dessutom eventuellt haft svårt att få tillräckligt med luft på grund av chocken ifrån blodförlusten, något som den snarkande, ansträngda andningen tydde på. Och om han då inte hade fått hjälp i tid så är det möjligt att han inte hade varit i livet idag.

Vår insats kan alltså ha räddad mannens liv, även om han själv verkade tycka betydligt sämre om oss än om dem som slog sönder skallen på honom som han uppenbarligen inte ville gola på. Med ett undantag, så var det inte heller någon av alla dem som säkert hade sett hur bråket började inne på restaurangen som var beredd att berätta något. Det är inte så konstigt att det är svårt att utreda brott i Rinkeby... Däremot var det gott om folk som hade åsikter om att vi släpade med oss den blodige mannen. Som vanligt slängdes det förolämpningar och ifrågasättande kommentarer efter oss ifrån folk som tyckte att vi trakasserade honom och borde låta honom vara...