Polisens jobb att uppfostra?

I jobbet som polis i yttre tjänst möter man regelbundet människor som så att säga gör livsval som inte är särskilt bra, som antingen saboterar deras eget eller andras liv (eller naturligtvis ofta båda delarna). Det är för mig naturligt att vilja ta chansen som mötet innebär för att försöka resonera kring och påverka de här dåliga valen. Tyvärr så får det dock antagligen väldigt sällan effekt. Alkoholisten som ännu än gång har druckit för mycket lyssnar oftast till mina resonemang om varför han borde dra ned på alkoholen, och kanske till och med lovar att göra det, men jag har inga illusioner om att det faktiskt kommer att hända... I mötet med en kvinnomisshandlare är det viktigaste att få honom att prata för att kunna utreda brottet, och att ha åsikter om hans agerande kan vara direkt kontraproduktivt. Och vad gäller rånarna och inbrottstjuvarna är det sällan meningsfullt att ens försöka förklara vilka effekter deras handlingar får på andra människors liv, det vet dom redan om, men struntar i. Visst finns det tillfällen när mindre allvarliga brott har begåtts av relativt färska och ovana förbrytare som man kan försöka hålla ett förmanings- och konsekvenssamtal, men oftast är det helt enkelt inte vår uppgift att uppfostra vuxna människor...

Alla vi möter är dock inte vuxna människor, och med barn är det en annan fråga. Faktum är att varje gång man får åka på "lulare", barn som normalt har gripits för snatteri eller stöld i butik, är det en utmaning att hitta rätt nivå på förmaningssamtalet som hålls i samband med att barnen lämnas över till sina föräldrar. Om föräldrarna och barnen verkar ta det hela med en klackspark så försöker man strängt förklara hur fel det är att stjäla och hur barnen kan förstöra möjligheter för sig själva till t.ex. jobb samt prata om risken att snatterierna går över i grövre brott. Vanligare är dock att barnen redan är förtvivlade och föräldrarna upprörda, och då blir rollen snarare att trösta och att förklara att även om det de har gjort är fel, så är det inte jordens undergång, det viktiga är bara att de inte gör om det för då kommer det inte att på något sätt sabotera deras möjligheter till vad de än må vilja göra framöver. Ibland får man t.o.m säga till en förbannad förälder att lugna ned sig och inte vara så hård mot sitt barn. Och det utan tvivel effektivaste för att förhindra att barnet fortsätter att snatta är tvärtom när t.ex. mamman lyssnar på vår berättelse och våra förmaningar utan att skälla och det börjar rinna tårar ifrån ögonen på henne och hon sedan lugnt frågar "Varför?"... Den skammen som barnet känner då, och den lektion som det ger, kan ingen utskällning åstadkomma.

Jag och min kollega åkte på ett snatteri i butik häromdagen. Det var en 17-årig kille, som troligtvis pushad av en kompis, stal en klocka och åkte dit. Han var helt ostraffad och blev väldigt bekymrad över vad som skulle hända. Vi pratade med honom en hel del, både medan vi letade efter hans vårdnadshavare och då hon var närvarande. Vi kände nog båda två att vi hade nått fram hyfsat väl med budskapet, men jag blev ändå helt tagen på sängen när jag efter att ha skakat hand med vårdnadshavaren skall ta killen i hand och han i stället ger mig en kram. Jag har svårt att tänka mig ett bättre kvitto på att samtalet var lyckat... Senare samma kväll var det dags för ett nytt förmaningssamtal, den här gången med en betydligt yngre kille som begått ett grövre brott, han hade klottrat på ett antal olika ställen i sitt närområde. Där ville pappan, som tyckte att vårt rättssystem var alldeles för snällt och tandlöst att jag skulle skälla ut honom. Jag "skällde" naturligtvis inte, men höll en längre utläggning om vad konsekvenserna av hans handlande kunde bli för honom, familjen och samhället. Killen höll naturligtvis med om allt jag sa och föräldrarna verkade nöjda, men min känsla efter att ha avslutat samtalet var ändå att den unge gärningsmannen antagligen är ute klottrar igen så snart han tror att han kan komma undan med det... Man kan inte lyckas jämt...