Attityd

I grunden skall polisens agerande och myndighetsutövning naturligtvis baseras på en objektiv tolkning av lagen och situationen, och bara det faktum att en person har en dålig attityd skall inte påverka hur han eller hon behandlas av ordningsmakten. Både lagen och polisens uppgift ger dock med nödvändighet utrymme för tolkningar hos den enskilde polismannen. Och en persons attityd påverkar alltid bedömningen av situationen.

Ett klassiskt exempel är när man väljer att omhänderta berusade personer (enligt LOB). En person skall omhändertas om han/hon på grund av sin berusning anses inte kunna ta hand om sig själv, eller vara en fara för sig själv eller för någon annan. Då spelar inte bara berusningsgraden roll, utan även beteendet och attityden. En berusad person som är aggressiv och utåtagerande utgör naturligtvis en större fara för både sig själv och andra än en person som är lika full, men lugn och kontrollerad. Det kan därför vara helt korrekt att omhänderta/"lobba" en berusad person som har ett stökigt beteende. Samtidigt måste detta ske av rätt anledning. Det räcker naturligtvis inte att personen är full och uppkäftig/otrevlig mot polismannen i fråga, bedömningen skall göras objektivt och professionellt. Men gränsdragningarna kan bli svåra, då en person som har dålig attityd mot polisen tenderar att vara allmänt stökig och bråkig.

Det behöver inte ens handla om att vara aggressiv eller stökig. I slutet av ett nattpass i helgen träffade vi på en person som först var helt okontaktbar, men sedan vaknade upp och kunde gå relativt obehindrat. Vi försökte genom att prata med honom få en kvittens på att han var kapabel att ta hand om sig själv, men han ville inte prata med oss överhuvudtaget och svarade ifrågasättande och undvikande. Eftersom vi inte fick den känsla som vi letade efter (och hoppades på) av att han skulle kunna ta sig själv hem, så lobbade vi honom. Det är möjligt att han med en annan attityd hade lyckats övertyga oss om att han skulle kunna ta hand om sig själv om han hade försökt med det, men det helhetsintryck vi hade att jobba med gjorde att vi inte kände att vi hade något annat val än att omhänderta honom för att inte riskera att han råkade illa ut. Detta var naturligtvis inte särskilt populärt, och personen var uppenbart missnöjd med vårt beslut...

Även behandlingen då man väl är gripen påverkas naturligtvis av en persons attityd. En stökig person kan t.ex. bojas för att förebygga bråk och flyktförsök. Jag var i helgen med om att flytta en person ifrån en vanlig arrestcell till en LOB-cell (som är helt kal och varken innehåller säng, toalett, bord, m.m. utan bara en madrass på golvet) för att personen vägrade att sluta banka på dörren och väggarna. Det störde de personer som försökte sova i de angränsande cellerna (och cellerna bredvid LOB-cellen var tomma). Hans attityd gjorde att han fick en betydligt obekvämare natt. Sen får jag erkänna att jag inte är så hundraprocentigt professionell att jag inte ibland påverkas och blir irriterad över väl provocerande attityder. Personen som jag och en kollega med våld flyttade till en LOB-cell började att inifrån cellen skrika vad han tänkte göra med min familj då han kom ut (varför är det alltid familjen dom skall ge sig på...?). Efter ett tag tröttnade jag och öppnade celldörren och frågade vad han ville. Då försökte han visserligen beordra mig att hämta saker åt honom, men det kom inga fler hot medan jag stod framför honom. När jag förklarat att jag inte tänkte hämta det han ville ha så stängde jag dörren. Och så fort dörren var låst, så började han spotta, skrika och hota igen... Och mitt och kollegans beslut att inte hämta det mannen ville ha berodde nog egentligen helt och hållet på att vi inte gillade hans attityd...