Kvinnomisshandel, ett spädbarn och ett oväntat återseende

Efter att redan ha varit på ett snatteriärende, ett klotterärende (ja, de jag skrev om i förra inlägget), och ett inbrott i radhus (där de modiga tjuvarna stal en 104-årings smyckessamling) var vi på väg till stationen för att skriva av oss. Då går det ut ett pågående bråk i lägenhet, och det skall dessutom finnas två små barn i hemmet. Vi ligger närmast, så vi hugger självklart på jobbet. På vägen fram får vi reda på att mannen som skall ha bråkat är på väg ned, och att han har tagit med sig ett litet barn ifrån lägenheten. Mycket riktigt, när vi anländer ser vi mannen utanför byggnaden med ett spädbarn i famnen. Det riskerar naturligtvis att göra situationen väldigt mycket mer komplicerad. Barnets säkerhet är i det läget det enda som betyder något, och samtidigt som man vill se till att få bort det ifrån den våldsamme och labile mannen så fort som möjligt så vill man absolut inte riskera att stimma upp en reaktion så länge han fortfarande bär på bebisen. Det problemet löste sig dock direkt, så fort vi klev ur bilen så går mannen fram till min kvinnliga kollega och lämnar över spädbarnet, en liten sjumånaders pojke, till henne. Även i sitt aggressiva och alkoholpåverkade tillstånd så måste han ha uppfattat en trygghet i kollegan som gjorde att han lämnade över vad som visade vara hans egen bebis (som han dock inte hade vårdnaden om) i hennes vård. När mannen är själv så ser jag till att få in honom bak i bilen. Som tur är anländer en bil till, och kollegorna kan ge sig upp till lägenheten för att ta reda på vad som hade hänt. När jag ringer upp för att få information så får jag reda på att mannen är misstänkt för att ha slagit sin ex-flickvän (barnets mamma), och jag informerar honom då om att han är gripen för misshandel och att han kommer att få följa med oss till polisstationen. Mannen, som är berusad och pendlar mycket i humöret, gör inget motstånd även om han hävdar att han inte har gjort något. Han säger även något om att Sverige har bra poliser. Dessutom pratar han osammanhängande om att några skall ha försökt döda honom nyligen. Jag tycker mig känna igen mannen, men kan inte placera honom. När han väl är avvisiterad och instoppad i en arrestcell och vi skriver på ärendet får jag reda på mannens namn av kollegan som skrev in honom. Först då ramlar poletten ner, det är samma man som jag genomblodig brottade in i polisbilen för mindre än två veckor sedan! Jag förstår fortfarande inte att jag inte kände igen honom direkt, även om han var helt genomblodig sist. Det stör mig, och jag undrar vad det beror på...

Jag vet inte vad man skall dra för lärdom av den här händelsen. Visst känns det lite tråkigt att mannen jag hjälpte nu är misstänkt för ett brott som jag tycker väldigt illa om. Det är ofta så att saker händer som kan göra att de positiva upplevelser man är med om i jobbet kan urholkas. Kvinnan man försökt hjälpa ifrån sin misshandlade make återvänder till honom så fort han blir släppt och blir slagen igen. Inbrottstjuvarna som man till slut har fått tag på släpps ut av åklagaren eller rätten och fortsätter direkt sitt dagliga "arbete". Missbrukaren man har hjälpt till vård hittar man i ännu värre skick nästa gång. Men jag antar att det ända sättet som man kan tänka på är att på varje enskilt jobb, i varje enskild situation, försöka göra sitt bästa för att det skall bli så bra som möjligt. Ibland innebär det att hjälpa den man har att göra med, ibland innebär det att gripa den man träffar på (men även gripandena har ju som syfta att hjälpa andra). Om man lämnar ett jobb och känner att man gjorde så mycket man kunde för de inblandade och det dessutom gick bra vid det tillfället, då får man vara glad och nöjd. Sen, allt det där som man inte har möjlighet att påverka, det får man helt enkelt släppa...