Hedersvåld?

För någon vecka sen var jag och min kollega på ännu ett av alla "lägenhetsbråk". Den gången var det dock inte en man som slog sin hustru/sambo, utan en bror och en syster som hade slagits, båda dock vuxna. Jag pratade med den mycket upprörda och förtvivlade tjejen, medan min kollega pratade med killen, som även han var ledsen och upprörd. Som vanligt så fanns det kritiska detaljer som skiljde sig åt i deras berättelser, som t.ex. vem som hade börjat att använda fysiskt våld, men det framkom i alla fall tydligt att konflikten berodde på att systern kände att brodern konstant trakasserade henne (verbalt) och talade illa om henne till deras gemensamma föräldrar. Även brodern själv berättade att han brukade pika sin syster i något sorts uppfostrande syfte eftersom han hade åsikter om hur hon betedde sig. Dessa kommentarer hade gjort att systern inte ville veta av sin bror, och när brodern t.ex. ville hälsa på henne så ignorerade hon alltid honom. Till slut så rann det över för de två inblandade syskonen, och de hamnade i regelrätt slagsmål.

Det var inte aktuellt att gripa någon, eftersom det var första gången det hände och ingen hade ont eller några skador (förutom ett rivmärke i broderns ansikte). Polisiärt, så blev det för mig och min kollega bara frågan om att ta upp var sin anmälan om misshandel/ringa misshandel (anmälan/"motanmälan") eftersom båda de inblandade uppgav att den andre hade startat slagsmålet. Dessa anmälningar kommer med största sannolikhet att läggas ned. Däremot lade vi ned ganska lång tid på att försöka prata med de inblandade parterna. Själv kände jag stor sympati för tjejens situation. Även om hon inte hade varit utsatt för något våld (tidigare) så var det helt klart att hennes bror hade försökt "uppfostra" henne genom åsikter, kommentarer och pikar. Dessutom tolkade jag det som att det inte handlade om att hon gjorde något som var skadligt för henne eller någon annan, utan att hon inte levde upp till de normern som hennes bror uppfattade som korrekta. Tjejen själv upplevde att hon bara ville ha ett "svenskt" liv och att det inte accepterades av brodern. Jag har själv extremt låg tolerans för allt som kan kopplas till "hederskultur", att familjemedlemmar skall styra och kontrollera hur flickor och vuxna kvinnor lever sina liv. Brodern verkade inte vara en elak människa. Han var ledsen och frustrerad över att han inte kunde prata med sin syster och över att de hade bråkat, men såg först inte problemet med att han hela tiden hade åsikter om hur hon levde sitt liv. Efter ett längre samtal, där jag även fick hans far att säga till honom att sluta kommentera systerns agerande, så kändes det som om jag fick honom att förstå att det enda sättet för honom att i framtiden kunna få en fungerande relation med systern var att inte försöka påverka hur hon lever sitt liv. När vi väl lämnade lägenheten kändes det som om vi kanske hade lyckats dra ett strå till stacken för att familjen skulle fungera bättre i framtiden. Man kan ju alltid hoppas...