Svåra lägenhetsbråk

Det är relativt vanligt att man får åka på olika former av bråk i bostad. Dessa är dock allt annat än rutinärenden. Ett jobb som ropas ut som ett "lägenhetsbråk" kan vara allt ifrån en granne som misstagit TV:n för ett slagsmål till ett mord. Relativt ofta är det högljudda gräl som inte har lett till några hot eller något handgemäng, vilket naturligtvis inte föranleder några rättsliga åtgärder ifrån vår sida. Det är även ganska ofta direkt tydligt att en man har slagit en kvinna, och att hon är rädd och förtvivlad. Då grips mannen och kvinnan förhörs ingående, ett förhör som gärna åtminstone delvis filmas. Dessutom vidtas alla åtgärder som behövs för att t.ex. dokumentera skador, få tag på och förhöra vittnen, med mera (så kallade långtgående förstahandsåtgärder). Sen finns det ett antal svåra fall där det är tydligt att parterna har slagits, men ofta otydligt exakt vad som har hänt och vem som har gjort vad. Man tar då naturligtvis upp en anmälan, men den svåraste frågan brukar vara om någon skall gripas, och föras till polisstationen eller ej. Man har då att balansera behovet av att se till att parterna skiljs åt så att inte den mest utsatte behöver fortsätta vara rädd för fler attacker eller få sin version av händelsen påverkad av den andre, med behovet av att inte på lösa grunder utsatta någon för den integritetskränkning som ett gripande innebär. De flesta relationsbråk är ju emellan man och kvinna, och om någon grips så är det nästan alltid mannen. Främst då det är mycket vanligare att mannen är den som slår, men kanske även då man hellre griper mannen i en oklar situation eftersom kvinnan nästan alltid är mer utsatt.

Jag och en kollega var på ett lägenhetsbråk nyligen. Det var uppenbart att de hade bråkat, men ingen ville anmäla den andre. Båda var fysiskt helt ok, och ingen behövde någon sorts vård. Självklart hade båda druckit. Mannen gav en översiktlig bild av händelseförloppet som bekräftade att de hade slagits men inte tydliggjorde vem som hade gjort vad, och kvinnan berättade ingenting. Både uppgifter ifrån anmälaren och känslan efter att ha pratat med kvinnan och mannen var att det var kvinnan som hade blivit mest slagen och hade varit mest utsatt. Hon ville dock absolut inte att mannen skulle bli gripen. Och utan kvinnans medverkan så hade vi ingenting som visade på att det var mannen som startade och var mest aktiv i slagsmålet. Efter mycket om och men beslutade vi oss för att inte gripa mannen. Då det var oklart vad som hade hänt och vi inte trodde att ett gripande skulle leda utredningen framåt och då det dessutom var tydligt att kvinnan tvärtom vill ha kvar mannen hos sig kändes inte den integritetskränkningen motiverad. Vår insats stannade vid att ta upp en anmälan om misshandel och att försöka prata med de inblandade parterna om deras situation och deras valmöjligheter. Jag gjorde det tydligt för mannen att han skulle löpa en väldigt stor risk att bli gripen om bråken skulle fortsätta och vi pratade ganska länge om hur drickandet och bråkandet riskerade att ställa till det för vad han själv såg som sina viktigaste prioriteringar, hans dotter och hans jobb. Sedan lämnade vi. Väl inne på stationen när vi avrapporterade ärendet så bar jag med mig ett gnagande tvivel som sa att vi kanske borde ha gripit ändå. Men jag hade antagligen ifrågasatt vårt beslut om vi hade gjort tvärt om också...