Sorg och empati

Några av våra bilar är sen kanske ett halvår tillbaka utrustade med defibrillatorer, eller "hjärtstartare". Sedan dess får polisen, liksom även brandkåren, de larm som går till sjukvården när någon sjunker ihop livlös. I slutet av ett nattpass nyligen, så fick vi ett sådant så kallat "SALSA-larm" (Saving Lives in Stockholm Area) i Rinkeby. Vi var redan i trakterna kring Solna, så när vi väl kom fram så var brandkåren redan på plats. Normalt är det då ingen idé för oss att gå in, vi kan inte tillföra något då de redan har börjat HLR med sin defibrillator, men eftersom en anhörig betedde sig aggressivt emot en brandman som befann sig utanför, detta då han tyckte att ambulansen dröjde för mycket, så stannade vi kvar. När ambulanspersonalen anlände så följde vi med dem in i lägenheten. Förutom brandmännen som utförde HLR, fanns där kanske 20-25 personer, alla anhöriga. De var mycket ledsna och oroade, de flesta grät och några av dem skrek ut sin sorg och förtvivlan. Vi hade följt med för att säkerställa att sjukvårdspersonalen skulle kunna arbeta i fred, men trots den synbart kaotiska miljön så visade det sig att de inte hade behövt vår hjälp. Med undantag för mannen utanför så var de anhöriga bara förtvivlade, inte aggressiva, och ingen störde ambulanspersonalens arbete. Vi fick kontinuerliga frågor om hur det gick med försöken att få liv i kvinnan, men kunde bara svara att vi inte visste mer än att de fortfarande försökte. Efter ett tag tog ambulanspersonalen med sig kvinnan till sjukhus, men prognosen verkade dyster då det verkade som om inget de hade gjort dittills hade gett något resultat. Vi stannade ett tag till och erbjöd oss att köra kvinnans man till sjukhuset eftersom de anhöriga var oroade för hans hälsa. Han ville dock stanna kvar, så efter ett tag lämnade vi.

Då vi kom upp till bostaden efter att ha blivit bemötta negativt utanför så var jag beredd på att hantera en stökig situation, och det var också närmast kaotiskt i lägenheten där människor skrek och slog i golv och väggar. Därför tog det ett tag för mig att se att det bara rörde sig om djup oro, sorg, och förtvivlan, och att ingen (som jag nämnde) försvårade vårdpersonalens arbete. När jag successivt mentalt ställde om ifrån vad jag trodde skulle vara en ordningshållande roll till att bara finnas till hands i den mån det var möjligt för att stötta i sorgen så blev jag också på ett helt annat sätt medveten på ett känslomässigt plan om de anhörigas smärta. Och den egna sorg och medkänsla som det fick mig att känna gjorde det också naturligare för mig att visa empati med de lidande anhöriga. Med tanke på att de var så pass många där så fanns det dock alltid någon som kunde stötta dem som hade det jobbigast. Så efter att de anhöriga hade nekat till vårt erbjudande om att få dit en imam eller någon annan person som kan ge psykosocialt stöd i svåra stunder, så fanns det dock inte så mycket vi kunde hjälpa till med.

För mig blev hela situationen en påminnelse om hur mycket empati, en otroligt viktig och grundläggande mänsklig känsla, är beroende av en situation och ens egen roll i situationen. Och hur viktigt det är att man kombinerar strävan efter att bibehålla sin empati på en hög nivå med att ha egna moraliska ställningstaganden som guidar en i de situationer där man kanske inte kommer att hinna eller vara kapabel till att komma i kontakt med sin empati.