En orm i magen?

Jobbet som utryckningspolis bjuder på rätt stor variation i arbetsuppgifter. En del är närmast rutinärende, som t.ex. timade inbrott i bostad (där vi i princip bara tar upp en anmälann då det är specialutbildade tekniker som gör brottsplatsundersökningen) eller gripna snattare i butiker, medan andra jobb kan vara desto mer intressanta. Själv tycker jag att jobb som har att göra med människor med psykisk ohälsa brukar vara givande, då de sätter mötet och kommunikationen i fokus samtidigt som det kan finnas en oberäknelighet och risk för/behov av våldsanvändning som man måste hantera.

Ganska nyligen fick jag och min kollega tillsammans med en annan patrull i uppdrag att köra en man, som först hade omhändertagits för kroppsbesiktning p.g.a. misstanke om drograttfylleri, till psykakuten. Detta då mannen led av vanföreställningar och det därför hade fattats beslut om LPT47. Han hade tidigare rapporterats vara våldsam mot polis och han var väldigt negativt inställd till psykiatrisk tvångsvård, så man räknade med att det fanns stor risk att det skulle behövas våld för att få med honom. Medan jag hjälpte kollegorna ifrån patrullen som hade kört honom till stationen att avsluta avrapporteringen, få till blodprovet, m.m. så satt en kollega ifrån den andra patrullen med mannen. Då allt var klart och han informerades av kollegan som hade pratat med honom, så blev han mycket arg och upprörd, och sa att han vägrade att följa med.

Efter ett längre tags övertalningsförsök av kollegan och mig så gick jag fram och la handen på hans axel. Vi båda fortsatte att prata med honom, och lite senare tog jag tag i honom och började handgripligen att röra på honom i rikting mot bilen, vilket jag direkt fick hjälp av kollegan med. Mannen var mycket arg, rädd och allmänt missnöjd, men följde med utan att göra motstånd. Jag åkte bak med honom och fortsatte att prata, och jag bedömde att vi inte behövde boja. Väl på St:Göran så fattade den ansvarige psykiatrikern snabbt beslut om att vårdintyg skulle utfärdas och att mannen skulle bli kvar. Då vi lämnade den här gången, så var det knappast med mannens tacksamhet, tvärtom så var han mycket besviken på oss.

Om man lever sig in i mannens värld, så kan jag förstå hans besvikelse. Hans förklaring till att han körde bil trots att han av många anledningar inte borde ha gjort det var att någon som var viktig för honom var i fara. Dock så verkade ingen av de poliser han talade med bry sig om att ta reda på mer om den här kritiska situationen. Detta berodde naturligvis på att hans berättelse, som jag faktiskt är ganska övertygad om att han själv trodde var sann, innehöll detaljer som t.ex. att någon hade stoppat in en orm i hans mage genom hans anal. Även berättelsen i sig, utan att ha varit kryddad med saker som helt enkelt inte var möjliga, var minst sagt osannolik. Därför fattades beslut om LPT, därför kördes han till St:Göran och därför ställdes inga följdfrågor eller togs inga anteckningar när han berättade om konspirationen som gjorde att hans nära och kära var i fara. Men i hans värld så hade polisen, och sedan psykvården, enbart saboterat hans möjligheter att hjälpa och försvara de som han brydde sig om genom att tvångsomhänderta honom. Inte konstigt att han var missnöjd…