Om ett udda möte och om utsatthet

Jobbet gick ut som att det handlade om en flicka som verkade ha blivit våldtagen. Anmälaren var en förbipasserande, och hade väldigt begränsade uppgifter att ge. Med tanke på den tidiga timmen, så fanns det inte särskilt många människor ute, så när vi kom fram till den angivna adressen så hittade vi snabbt de två personer som hade väckt inringarens misstänksamhet. Det var en ung tjej och en lite äldre kille. Tjejen såg ut att hastigt ha rafsat på sig sina kläder, och det var lätt att förstå vad som hade gjort inringaren orolig. Jag och kollegan började prata med de två separat. I samtalet med mannen så fick jag direkt känslan av att den initiala misstanken om att det skulle röra sig om en våldtäktsman och ett våldtäktsoffer inte gick ihop. När jag frågade honom rakt ut om han var homosexuell, så blev han först upprörd och sa att i mitt hemland (USA) så skulle ingen få för sig att fråga det. Han hade då naturligtvis inte förstått att någon hade misstänkt att han hade förgripit sig sexuellt på väninnan i vars sällskap han befann sig. Inte heller samtalet med den berusade kvinnan gav några indikationer på att hon hade blivit våldtagen.

Däremot var hon ordentligt berusad (om än inte riktigt till den grad att hon kunde omhändertas enligt LOB). Hon hade jobbat under natten genom att dansa på en välkänd strippklubb (och verkade på grund av berusning ha klätt sig lite slarvigt på väg därifrån). Det fanns alltså inte något att gå vidare med vad gäller brottsmisstanken. Tjejen såg dock ut att vara under 18, och det gjorde att tankarna istället gick till att kontakta föräldrar eller socialtjänst. Hon hävdade att hon inte hade någon familj i Sverige (hon var östeuropé) och att hon var 19, men uppgav ett personnummer som inte stämde och sa att hon inte hade något ID. Efter att ha tragglat lite med att försöka få den motvilliga tjejen identfierad så grep hennes killkompis in, slet tag i hennes handväska, och drog fram en korrekt ID-handling. Hon var 19.

Även om det fortfarande kändes som om man ville göra något åt den här tjejens situation, en 19-åring som arbetar som strippa i ett land där hon visserligen kan språket men inte har någon familj eller släkt och som dessutom verkade dricka så pass mycket att hon inte riktigt har koll utsätter sig för många sorters risker (både yttre och inre). Det fanns dock inte så mycket vi kunde göra för tillfället. Vad gäller tankar om eventuella traffickinginslag, så bedömde jag krasst att det lilla vi visste, d.v.s. att hon arbetade på en klubb i stan, knappast skulle ge människohandelsgruppen någon ny information (och vi hade som sagt inte sett några tecken på att hon hade utsatts för någon form av otillbörlig påverkan av någon). Vi erbjöd oss att köra de två hem till killens lägenhet, och efter att ha blivit ombedda att förklara för hans svartsjuke pojkvän att han hade varit med tjejen i fråga (och inte med en man) så följde vi med upp och berättade kort för pojkvännen var och hur vi hittade de två. Sedan önskade vi dem lycka till och åkte därifrån.

I det här jobbet så träffar man ofta på människor som på ett eller annat har en utsatt livssituation. I vissa fall, framför allt då det gäller barn som far illa, men även t.ex. när det gäller psykisk ohälsa, så är det naturligt och självklart att skriva pm till socialtjänsten eller sjukvården. Sen finns det ett antal fall där man bara känner att någon på något sätt skulle behöva hjälp att ta sig ur en dålig livssituation. Även då kan man naturligtvis skriva pm till socialtjänsten, och det gör jag också ibland, men långt ifrån alltid. Förutom att polisarbetet, som alla andra arbeten, handlar om prioriteringar (man kan inte dokumentera allt, då har man ingen tid kvar att vara ute och arbeta på…), så antar jag att det även hos mig finns någon sorts cynisk realism som ibland säger att det pm som jag funderar på att skriva troligtvis inte kommer att göra någon skillnad, och att det finns gränser för vad socialtjänsten, och samhället, kan göra oavsett hur många pm de får…