Om en förvirrande husrannsakan med inslag av barnskrik och rulltårta

För dagen så jobbade vi civilt, och vi fick i uppdrag av jouren på station att åka och utföra en husrannsakan i ett aktuellt ärende. Utredningen drevs i ett annat län, men en person som var anhållen i sin utevaro var skriven på en adress i vårt distrikt. Förutom att leta efter den person som var misstänkt som medgärningsman i ett mycket grovt brott som hade kopplingar till affärer i gärningsmännen och offrets hemland, så skulle även vapen och bevisning eftersökas.

Då vi kom fram till den aktuella lägenheten och lyssnade vid dörren, så blev det snabbt uppenbart att det var människor hemma. Då vi försökte få kontakt med dem och be dem att öppna dörren, så visade det sig att de varken talade svenska eller engelska. Som tur var hade jag en kollega med mig som talar ryska, vilket inte var deras modersmål men som de ändå förstod. Han förklarade att vi var poliser och att vi behövde komma in i lägenheten. Kvinnan som svarade vägrade att öppna. Så fortsatte det ett tag, tills vi bestämde oss för att hämta brytjärn. Först när kollegan visade upp våra kofötter nedanför deras fönster och förklarade att vi nu skulle bryta upp deras dörr, så öppnade de.

Då vi gick in i lägenheten så rådde det en totalt hysterisk stämning. En liten flicka stod och skrek rakt ut. Sen fanns det ytterligare två barn och två vuxna kvinnor precis innanför ytterdörren. Efter att snabbt ha kontrollerat att det inte fanns någon mer person därinne, så försökte vi lugna ned barnen. Det försvårades av språkbarriärerna, barnen talade sämre ryska än de vuxna, och underlättades inte heller av att de två mammorna knappast var lugna och sansade. Efter ett tag slutade i alla fall flickan att gallskrika, och medan jag genomförde den beordrade husrannsakan (d.v.s. att leta efter vapen m.m.), så pratade kollegan vidare på ryska med kvinnan som först hade vägrat att öppna dörren. Efter att hon först hade gett väldigt motsägelsefulla uppgifter, så mynnade samtalet ut i att hon ringde till den kvinna som skulle vara gift med mannen som vi eftersökte. Hon kom också senare till lägenheten. Och hon ringde i sin tur till sin man, som lovade att själv komma inom en kortare tid.

Under tiden hade jag genomsökt lägenheten, och det var för mig ganska tydligt att varken mannen vi sökte eller hans fru (d.v.s. de som var skrivna där) bodde i den. Därför kändes det än mer osannolikt att vi skulle påträffa något som hade kopplingar till utredningen, och det gjorde vi inte heller. Medan vi väntade på att mannen skulle dyka upp så fortsatte vi att försöka prata med kvinnorna och barnen. Vi blev bjudna på te (som vi efter en viss tvekan accepterade och drack upp) och rulltårta (som vi vänligt tackade nej till). När väl mannen dök upp, så hade stämningen i lägenheten, som först var kaosartad och hysterisk, blivit lugn och närmast vänlig. Då mannen väl kom så informerade vi honom direkt om att han behövde följa med oss, visiterade honom, och gav oss iväg. Det kändes lätt surrealistisk när barnen som hade skrikit och kvinnorna som hade vägrat släppa in oss nu följde med ut i hallen och vänligt tog farväl av oss som om de verkligen skulle sakna oss, nu när vi höll på att plocka med en man som de borde ha någon form av relation till.

Jag är själv övertygad om att kvinnorna som först inte ville släppa in oss inte hade något med ärendet som ledde till husrannsakansbeslutet att göra, och de visste troligtvis inte någonting om vad saken gällde då vi kom. Det blir dock ofta snabbt svårjobbat då man har med nyanlända migranter att göra. Främst naturligtvis på grund av språkförbistringar, allt är så mycket enklare då man kan tala med varandra. Sen finns det ett antal andra faktorer som påverkar. Jag skulle gissa att en anledningen till att vi först inte blev insläppta, och att de till en början ljög ganska friskt för oss (eller kollegan, som var den enda som förstod), var en kombination av att de troligtvis var bekymrade över risken att bli utvisade och att det garanterat bluffades med vem som bodde på respektive var skriven på adressen (detta är vanligt i de segregerade förorterna och används ibland som led i fusk med t.ex. bostadsbidrag). Gissningsvis kom den eftersökte mannens fru så snabbt för att påskina att hon bara hade varit ute en sväng, men efter att själv ha varit i alla rummen och genomsökt skåpen så var det tydligt för mig att det enbart var kvinnorna och barnen som först var på plats som verkligen bodde i lägenheten.

I slutändan gick uppdraget bra. Tack vare min kollegas språkkunskaper och kommunikativa färdigheter så fick vi tag på mannen som vi sökte och kunde verkställa anhållningsbeslutet. Han klagade dock på att vi hade skrämt upp barnen genom att söka efter honom i ”hemmet” och sa att vi borde ha ringt honom istället. Nu är det ju inte så att alla som är anhållna för allvarliga brott reagerar med att frivilligt komma in då man ringer till dem, och jag kände snarare att det var fusket med vem som faktiskt bodde på adressen, och det faktum att kvinnorna inte direkt lugnt och städat öppnade dörren för oss då vi knackade på som gjorde att barnen blev skrämda…