När alla blir missnöjda

För någon vecka sedan var jag och min kollega på ännu ett lägenhetsbråk. Denna gången hade en person ringt in och sagt att han hade hört en kvinna skrika och dunsar som om någon slängdes in i en vägg. Efter en del letande och dörrknackande så lyckades vi lokalisera lägenheten där det hade bråkats. En man öppnade, och jag såg direkt att en kvinna satt på golvet i vardagsrummet med ett litet barn i famnen. Jag sa till mannen att gå och prata med min kollega, och gick in till kvinnan. Det var helt uppenbart att hon hade gråtit, och dessutom så låg det en stor hårtuss på soffan bredvid henne som måste ha kommit ifrån att någon hade slitit hårt i hennes hår. Jag försökte få kontakt med henne, det fick bli på engelska då hon inte kunde någon svenska, och hon mumlade tyst "I don´t like it when he beats me.". Jag ställde några frågor för att få henne att börja berätta, och det blev snabbt uppenbart att hennes man hade slagit henne, och att det inte var första gången, så jag beslutade att mannen skulle gripas. Vänliga kollegor i en annan patrull hade åkt efter för att vara beredda att hjälpa till om det blev läge att gripa, så de fick köra mannen till polisstationen.

Så fort kvinnan förstod att hennes man skulle bli arresterad så bad hon oss att låta honom vara kvar, och sa att ingenting hade hänt. Under hela det längre samtalet som följde så hävdade hon att hennes man aldrig hade slagit henne, och att han var väldigt snäll och behandlade henne bra. Då samtalet var avslappnat så slant hennes tunga omedvetet några gånger i kommentarer som "He doesn´t beat me very often", innan hon kom på sig och rättade sig. Eftersom vi på något sätt ändå hade en bra kommunikation så blev det lätt absurt när jag inte kunde låta bli att ironiskt fråga "Så han är världens bästa man? Han är alltid glad och snäll, han masserar dig, lagar mat åt dig...?". Och hon svarade "Ja" på alla mina frågor med ett snett leende... Hon nekade även kategoriskt till mina enträgna förslag och erbjudanden om att hon skulle bli kontaktad av relationsvåldscentrum och var inte intresserad av att höra om allt stöd som finns att få för våldsutsatta kvinnor.

Kvinnans situation var speciell, då hon var helt beroende av sin man. Hon kände ingen förutom hans familj i Sverige (han hade bott här mycket längre och talade svenska), hade ett litet barn och ett till på gång, och vistades i princip aldrig utanför lägenheten. Mannen blev sedermera anhållen och häktad på våra uppgifter, men efter vad jag fick höra så fortsatte kvinnan att neka till all hjälp (målsägarebiträde, kontakt med kvinnojourer/relationsvåldscentrum, etc) även i nästa förhör och bara hävda att hon ville att mannen skulle släppas...

Kvinnan i fråga blev missnöjd med att hennes man blev gripen, men verkade förstå att vi gjorde det för att hjälpa henne och jag upplevde ändå att hon var vänligt inställd till oss. Så var det inte med ett lägenhetsbråk som jag och min kollega var på häromdagen. Då det var två män som skulle ha bråkat så trodde vi först att det rörde sig om ett vanligt slagsmål. När vi var på väg fram så fick vi höra att anmälaren hade berättat att gärningsmannen hade lämnat, så kollegan stannade nedanför medan jag tog mig upp till lägenheten för att vi inte skulle missa honom i trapporna/hissen (det fanns tre vägar upp). Då jag kom upp och klev in i lägenheten så möttes jag av målsägaren som omgående bad mig att försvinna därifrån. Det kunde jag naturligtvis inte göra eftersom både hans ansikte och oordningen i lägenheten vittnade med all önskvärd tydlighet om att en misshandel hade skett, och jag visste dessutom inte då om att han var ensam kvar där. Efter den starten så gick det bara utför, och även om jag försökte etablera någon sorts kommunikation med målsägaren, så fick jag bara förolämpningar, spydigheter och order om att ge mig av som gränsade till hot till svar. Jag tycker själv att jag för det mesta brukar lyckas hyfsat med att få kontakt med folk, även de som är utåtagerande, men kanske misslyckades jag att dölja att jag blev störd av hans attityd gentemot mig. Hur som helst så kammade jag helt noll i försöken att prata med den slagne mannen, och han bad om mitt namn för att kunna anmäla mig för att jag hade gått in i hans lägenhet trots hans protester (vilket han fick).

Som tur var så gick det betydligt bättre att tala med kvinnan som hade ringt till polisen. Hon kom tillbaka till lägenheten kort efter att jag hade kommit dit. Hon var vän till den slagne mannen och kunde berätta utförligt om hur han hade misshandlats av mannen som hade lämnat. I samtalet med henne så framkom också att det rörde sig om relationsvåld, då de två männen var ett par och bodde ihop. Kvinnan försökte trots sin väns protester göra det som var rätt för att skydda honom och för att se till att sambon fick vård för sitt beteende och sin psykiska ohälsa. Resultatet blev att bilden av en man som misshandlar sin sambo var glasklar. Gärningsmannen hade under tiden kommit tillbaka och fångats upp av kollegan som stod nedanför, och när mitt samtal med vittnet var avslutat så var det ett självklart beslut att han skulle gripas. Jag hade troligtvis gripit en man som hade slagit sin fru bara på hur offret och lägenheten såg ut, och här hade jag dessutom mycket trovärdiga vittnesuppgifter.

Då vi satt inne på stationen och avrapporterade ärende så ringde väninnan, anmälaren, dit och bad att få prata med mig. Jag fick intrycket av att hon hade fler uppgifter att ge, men egentligen så ville hon bara fråga vad som hade hänt med sambon, då hon och hennes vän hade ringt till psykakuten och fått reda på att han inte hade förts dit. Då jag förklarade att han fanns på polisstationen för att han var gripen misstänkt för brott så blev hon uppenbart besviken. Hon hade hoppats att vi bara skulle se till att han fick vård. Och hennes vän, den gripne mannens sambo, både ringde ett antal gånger och kom ned personligen till polisstationen för att kräva att hans sambo skulle släppas...

I båda fallen så blev resultatet när min patrull lämnade över ärendet att alla inblandade var missnöjda. Jag tror dock ändå att det vi har gjort, och ännu mer det som de två engagerade anmälarna gjorde då de ringde till polisen, är viktigt. I fallet med mannen som slår sin fru, så inser jag att hon antagligen aldrig kommer att samverka i utredningen, men jag tror ändå att hennes man kommer att tänka sig för en gång till innan han slår henne igen efter att ha suttit ett antal dagar i polisarrest och därefter i häktescell. Och den uppmärksamma grannen lovade att han skulle ringa direkt igen om han hörde att kvinnan misshandlades någon mer gång. Dessutom kan vetskapen hos både kvinnan och mannen att han kan bli gripen om han slår henne förhoppningsvis ändra maktbalansen en aning till nästa gräl.

Vad gäller den psykiskt labile mannen som slog sin sambo, så var det inte första gången. Han hade liknande brott i registret mot andra män sedan tidigare. Det är möjligt att ett gripande här inte innebär den hjälp som väninnan hade hoppats på, men förhoppningsvis så öppnar det upp för möjligheter till stöd för både offret och gärningsmannen. Hur som helst så är det för mig tydligt att man ändå inte bara kan släppa en misshandel i nära relation, oavsett om resultatet är att alla inblandade blir missnöjda...