Var går gränsen för våldsanvändning?

Efter att ha jobbat hela helgen, och eftersom jag, till skillnad ifrån alla firande par, inte varit uppbokad av något annat än ett kampsportspass under måndagskvällen tänkte jag ta tillfället i akt att skriva och reflektera lite. Det har faktiskt hänt ett par saker under helgpassen som av olika anledningar varit tillräckligt intressanta att skriva om, men jag börjar med lite funderingar kring våldsanvänding...

Jobbet gick ut som att en man besökte sin ex-flickvän som han tidigare hade blivit dömd för brott mot (och haft besöksförbud mot) på ett stödboende, och att personalen ville få hjälp med att få honom därifrån, då han inte var välkommen. Det var visserligen inte vi som fick jobbet, men eftersom kollegan kopplade vem det rörde sig om och visste att han kunde bli våldsam, så ropade vi upp oss själva och åkte med. Med hjälp av kollegans information kopplade även jag ihop att det rörde sig om en man för vilken det hade startats en större insats en annan dag då jag jobbade. Då hade han också befunnit sig på stödboendet, och ett antal patruller inklusive piketen kallades dit för att han enligt uppgift skulle vara väldigt stor, stark och våldsam. Det visade sig att den situationen inte var så farlig som det verkade då jobbet gick ut, och den löstes smidigt med kommunikation av duktiga kollegor, men det var något som jag la på minnet.

Tillbaka till helgen, på väg fram ringde jag till anmälaren, som var personal på boendet, och fick reda på att situationen var relativt lugn. Mannen verkade enligt anmälaren vara där med ex-flickvännens medgivande. Han var dock ändå inte välkommen på stödboendet enligt anmälaren, då han skrämde både de boende och personalen. Men eftersom han var väldigt labil och kunde vara mycket aggressiv och hetsig och dessutom var stor och stark, så var det ingen i personalen som vågade säga till honom att lämna. Alla var rädda för honom, och han uppfattades som mycket hotfull och kapabel till att använda grovt våld.

Då vi kom fram och gick in i lägenheten så bad vi ex-flickvännen att lämna för att prata i lugn och ro med kollegorna, och vi stannade för att prata med mannen. Jag gick fram för att försöka prata med honom, men han blev genast väldigt arg och aggressiv och började skrika åt oss att lämna. Han var tydligt påverkad av alkohol. Då stod jag emellan sängen och TVn i den lilla lägenheten, och kollegan stod bakom mig (det var väldigt trångt). Mannen fortsatte att skrika och försökte spänna ögonen i mig samtidigt som han gick fram emot mig tills hans huvud var några decimeter ifrån mitt. Det skakade i armarna på honom, han tuggade nästan fradga, och var väldigt hotfull. Det är svårt att säga om det var okontrollerat raseri eller om det fanns ett kalkylerat försök att skrämma ut oss, han var ju uppenbarligen van vid att folk brukade vara rädda för honom.

Här hade jag min första möjlighet att använda våld. Mannen var så pass hotfull både verbalt och till kroppsspråket då han kom emot mig, och kom så pass nära, långt innanför slag/spark avstånd, att det absolut hade varit försvarligt att ta till våld. Genom att stå kvar riskerade jag helt klart att han skulle få slå första slaget. Jag hade självklart kunnat knuffa mannen bakåt, men det hade inte löst situationen och jag bedömde att risken var stor att han då skulle börja veva på avstånd, och då föredrar jag faktiskt att vara nära om det brakar loss. Han var visserligen säkert 30-40 kilo tyngre än mig, men det var definitivt inte bara muskler och han verkade inte vara någon fighter så jag var rätt säker på att jag hade fått ned honom på backen själv ( kollegan nådde som sagt inte fram då det var för trångt), men om jag hade försökt så fanns det en stor risk att sängen, TVn, eller något annat i lägenheten hade rykt, och det var ju ex-flickvännens lägenhet. Av den anledningen kändes det även onödigt att spreja... Dessa anledningar, tillsammans med en grundläggande inställning att jag alltid ser det som ett misslyckande om man tvingas använda våld mot en person, gjorde att jag istället stod lugnt kvar och pratade.

Jag kunde naturligtvis även ha backat tillbaka, men förutom att det inte riktigt ligger för mig och att jag ville visa honom att det inte hjälpte att vara hotfull, så hade det bara löst situationen om han själv hade följt med ut, och han ville ju bara ha ut oss. Så jag valde att stanna kvar. Sen är jag medveten om att anledningen till att jag överhuvudtaget hade valet att stå kvar tillgängligt var att jag visste att jag kunde ta en tjuvsmäll, jag var dessutom beredd på det och har som kampsportare inget emot lite handgemäng. Och om han verkligen hade fysiskt attackerat, ja då hade jag naturligtvis försökt slänga honom i backen oavsett vad som gick sönder, men det var som sagt något jag ville undvika om det gick.

Han lugnade sig dock efter ett tag, men jag nådde aldrig fram med kommunikationen, så jag lämnade över till kollegan som lyckades en aning bättre. Dock inte så bra att han gick med på att lämna lägenheten. Han gick istället ut på balkongen och rökte. Efter att kollegan försökt övertala honom att komma ut ett bra tag kom nästa möjlighet att använda våld. Vi hade ett jobb att göra, och kunde knappast stanna där hela passet. Vid det laget fick vi dessutom reda på att även ex-flickvännen faktiskt ville att han skulle lämna (hon hade varit rädd för honom) så det var helt solklart att han skull med. Även här blev det en balansgång. Han hade insett att han inte kunde skrämma oss, så han var inte lika extremt hotfull längre, men fortfarande labil och aggressiv, och under hela tiden haglade det allsköns förolämpningar och kränkande tillmälen över oss. Genom en blandning av tålamod och bestämdhet, så lyckades vi dock leda ut honom utan att behöva brotta ned och boja först, men jag kan erkänna att tålamodet började tryta mer och mer. När vi väl ledde ut honom (vi avvisade honom ifrån lägenheten och LOBade honom utanför) och han slängde en förolämpning efter en av de kvinnliga kollegor som hade pratat med ex-flickvännen så höll det på att brista för oss, då var vi ute i korridoren och där hade inget gått sönder av lite brottning, men professionalismen vann...

Efter att ha behövt lyssna på hans förolämpningar hela vägen in till stationen så kände jag dock att jag nästan ångrade mig... Och väl inne på stationen så gav jag honom betydligt stramare tyglar, vilket han surt ändå fann sig i. I slutändan stoppade jag in honom i en LOB-cell och kollegorna skrev på hemfridsbrott och ofredande.

I backspegeln så kan man konstatera att jobbet egentligen slutade så väl det kunde, vi fick iväg honom utan att behöva bunta ihop honom eller förstöra möblemanget i ex-flickvännens lägenhet. Det innebär inte nödvändigtvis att alla beslut jag tog var de bästa. En kollega påpekade att han kunde ha haft en kniv på sig, vilket hade gjort det nära avståndet som jag annars är så bekväm med ifrån kampsporten livsfarligt. Visst, det var inte särskilt sannolikt med tanke på hans beteende och klädsel (träningsbyxor och luvtröja), men ändå inte omöjligt. Sen, ju mer irriterad jag hann bli, speciellt då efter att han hade förolämpat vår kvinnliga kollega, så ifrågasatte jag i min frustration om jag inte hade varit väl snäll mot honom. Jag kan erkänna att jag på sätt och vis ångrade att jag inte tog chansen att dänga honom i backen då jag hade den, trots att jag vet att den sortens tankar inte är ok. Det finns ändå något intressant i motsättningen emellan att våldsanvändning faktiskt ger en adrenalinkick som jag måste erkänna att jag gillar och det faktum att jag ändå av etiska och praktiska skäl gör allt jag kan för att undvika att bruka våld mot någon. Kontentan är i alla fall att jag väldigt sällan behöver använda våld, och det är jag naturligtvis nöjd med.