Medkänsla med gärningsmän

Jag har svårt för människor som gör andra illa, det är nog en av de främsta anledningarna till att jag valde att jobba som polis. Jag spärrar gärna in våldsverkare, inbrottare och rånare om jag får chansen. Det hindrar naturligtvis inte att man i princip alltid tjänar på att ha ett vänligt och kommunikativt bemötande. Förutom att det är ett mål i sig att behandla alla människor man möter väl, inom de ramar som situationen sätter, så blir det nästan alltid mer lättjobbat om man är trevlig. Det betyder dock inte att man behöver gilla personen som man vet precis har sparkat ned en gammal tant för att stjäla hennes handväska.

Häromveckan då jag och kollegan var på St:Göran med en handräckning, en man misstänkt för rån som bedömdes vara självmordbenägen, så gick det ut ett larm om att en man hade gett sig på sin hustru. Han skulle enligt LKC (som tagit emot samtalet ifrån kvinnan) vara labil och potentiellt våldsam, då han var bipolär och psykiskt instabil. Och han skulle vara speciellt svårhanterlig om han inte kunde kommunicera, han pratade bara spanska. Yttre befälet ropade upp oss för att vi skulle hjälpa till med ärendet eftersom jag var den ende i tjänst som talade bra spanska, och efter att ha stressat väktaren som var på gång att lösa på St:Göran till att springa till platsen så blåade vi ut mot den aktuella adressen. Väl på plats, efter att först ha tagit fel på lägenhet, så gick vi in och jag sökte kontakt med mannen. Det visade sig att han sov efter att ha tagit en del tabletter, och när jag fick väckt honom och pratat en del så följde han med utan att ställa till problem.

Vår uppgift var bara att gripa och transportera mannen, misstänkt för bl.a. misshandel, till arresten. Det formella förhöret med honom utförs av krimjouren efter att målsägaren har hörts klart och de har fått hela bilden av ärendet klar för sig. Men naturligtvis pratar man ändå på under tiden, för att lugna, skapa kontakt och förklara situationen. Under samtalet med gärningsmannen blir det klart för mig att han mår riktigt, riktigt dåligt. Han lider av psykisk ohälsa, kanske delvis på grund av ett obearbetat trauma efter en trafikolycka med svåra skador för honom och dödlig utgång för annan, och har även en svår situation i sitt nya hemland. Det är under ett sådant samtal väldigt lätt att se människan bakom gärningsmannen, och att känna medkänsla för honom. Han mådde naturligtvis inte bättre utav att bli gripen och instoppad i en kal arrestcell, och jag förmedlade tydligt till det ansvarige befälet att jag var orolig för hans psykiska hälsa. Jag tror själv att medkänslan förenklades av att jag inte hade träffat målsägaren och inte visste något om vad han var misstänkt för att ha gjort. Jag nämnde tidigare att jag inte är särskilt förtjust i folk som gör andra illa, och kvinnomisshandlare kommer högt upp på listan över brottslingar som jag har svårt för. Men eftersom jag inte visste något av vad som hade hänt, så såg jag bara människan bakom gärningsmannen, och hans svåra och utsatta situation istället...