Hundräckning...

Distriktet där jag jobbar är visserligen ett av Sveriges största vad gäller folkmängd, men ibland känns det ändå litet. Förra veckan var jag och kollegan på vad som gick ut som ett lägenhetsbråk. Kvinnan hade ringt till polisen och hann säga adressen, men sedan verkade mannen ha fått tag på luren och lagt på. Vi visste varken namn eller våningsplan, och huset visade sig givetvis ha typ 10 våningar... Eftersom vi inte visste vad som hade hänt, sa ville vi naturligtvis inte ge upp utan att ha lokaliserat rätt lägenhet. I värsta fall kunde ju kvinnan vara illa misshandlat vid det här laget. Efter springande mellan våningsplanen och idogt bankande på dörrar, så fick vi till slut svar ifrån någon som kunde peka ut den aktuella lägenheten. Vi knackade på, blev insläppta, och kunde efter ett tag konstatera att även om de hade grälat så verkade inget brott ha begåtts. Kvinnan hävdade att hon varken hade blivit slagen eller hotad, och hon verkade inte heller skadad eller rädd. Så vi lämnade utan åtgärd, men efter att ha hälsat ordentligt på kvinnans söta lilla hundvalp...

Nästa dag när vi kom in till jobbet fick vi en handräckning, en hund skulle hämtas i en lägenhet där den blivit lämnad själv efter att personerna som bodde där hade gripits. Det visade sig vara samma lägenhet som vi varit i dagen innan, kvinnan och mannen var nu båda och gemensamt misstänkta för ett grovt brott emot en annan person. Vad gäller mannen, så hade han redan sedan tidigare ett digert register, men att den tidigare ostraffade unga kvinnan också var misstänkt för brott förvånade. Och när jag pratade med henne om praktikaliteterna angående valpen så verkade hon väldigt övertygande när hon hävdade sin oskuld. Detta är ett återkommande tema för mig, det faktum att jag har en tendens att tro på vad folk säger till mig, fast att jag mycket väl vet att en person inte skulle ha gripits, och än mindre anhållits, om det inte fanns starka själ för det. Som tur var hade jag i det sammanhanget i alla fall inget annat uppdrag än att lösa hundfrågan, och det var lätt fixat. Jag bar valpen i famnen tillbaka till polisstationen (medan kollegan tog med sig hundmat och tuggben), och lämnade henne med i receptionen där hon fick mängder med uppmärksamhet och kärlek av både personalen där och av en massa poliser som såg till att besöka receptionen under dagen...