Falsklarm

När vi precis hade beställt mat igår, så gick det ut ett larm om en pojke som hade setts ligga livlös i sitt hem av modern. Mamman hade ingen nyckel och kom inte in i lägenheten på bottenplan, så hon ringde panikslaget 112. Vi fick jobbet för att ambulansen behövde vår hjälp med att komma in i lägenheten. Vi ilade dit så fort vi kunde, och då vi kom fram fick vi besked av ambulanspersonalen att pojken bara hade sovit tungt, de hade lyckats få liv i honom genom att banka på rutan. Man kan tycka att modern själv kanske borde ha testat den metoden innan hon ringde till 112...

Dagen innan var vi dock på ett falskt larm som var betydligt dummare. Det gick ut som ett vanligt bråk i bostad, och efter att ha haft lite problem med att hitta den exakta adressen så kom vi fram två patruller. Skriken hördes tydligt inifrån huset, och eftersom dörren var olåst kunde vi gå rakt in. Mannen började med att ifrågasätta vad vi gjorde där och kräva att vi skulle ta av oss skorna. Det var naturligtvis inte aktuellt, utan jag bad honom följa med till ett annat rum för att separera honom ifrån kvinnan som han stod och bråkade med. Det är alltid det första man gör, dels för att få stopp på bråket och lugna ned situationen, men även för att den part (nästan alltid kvinnan) som har blivit hotad eller slagen skall kunna tala fritt. Eftersom han först vägrade och fortsatte att försöka överrösta mig med sina krav att vi skulle ta av oss skorna, så blev situationen hätsk. Jag kunde ha valt att ta det varsamt och försöka lugna honom först, men eftersom man inte vet vad som har hänt med kvinnan eller om det finns någon annan som kan ha farit illa i huset så valde jag att gå på istället. Jag tog tag i honom och började fösa ut honom. Han krängde, gapade, och var otrevlig, och även en kollega kom fram och tog tag i honom. Mannen slutade ganska snabbt att göra motstånd, vi släppte honom och gick ut till källaren där kollegan pratade med honom, men om han istället hade fortsatt att vägra gå därifrån så hade han blivit bortförd med våld, vilket om han kämpat emot kunde ha lett till att ha först hade blivit nedslängd på marken och bojad. Kollegorna som pratade med kvinnan kunde efter ett tag rapportera att ingenting hade hänt, hon hade inte blivit varken slagen eller hotad, utan ringde till polisen för att hon höll på att gräla med sin man, som något sorts påtryckningsmedel. Visst kan det vara så att hon ljög om det, men kollegorna uppfattade hennes version som trovärdig, hon visade inga tecken på skador eller rädsla och det hon sa stämde dessutom med vad mannen berättade. Hennes påfund riskerade att göra att någon annan som verkligen behövde polisens hjälp fick vänta längre, och i kombination med hennes mans attityd kunde det även ha lett till helt onödiga problem. För egen del kunde jag i efterhand konstatera att det i det här fallet hade varit bättre av mig att från början vara mer kommunikativ och smidig gentemot mannen och låta den initiala kontakten få ta lite mer tid, men just den extra tiden kunde under andra omständigheter ha lett till både ett försämrat utredningsläge i ett relationsvåldsärende och en ökad risk för en tredje parts hälsa.