Tomt i verktygslådan

Vi kom som tredje patrull till vad som gick ut som ett inbrottsförsök. De två patrullerna som var där först hade omhändertagit en man som stämde väl överens med det signalement som anmälaren hade lämnat. Efter lite efterforskningar så kom de fram till att även om mannen verkade ha strukit omkring och kanske känt på någon dörr, så hade han inte försökt ta sig in någonstans, och hade således inte begått något brott. Dock hörde han uppenbarligen inte hemma i den där trappuppgången, och det var helt klart något som inte stämde...

Det udda med den här mannen var att han totalt vägrade att kommunicera. Under den tiden som jag försökte prata med honom så sa gav han inte ett ljud ifrån sig, och kollegorna hade ingen framgång de heller. De enda tecken på att han faktiskt förstod något av det vi sa (då vi talade engelska) var att han nickade då vi frågade om han mådde dåligt. Annars så rörde han inte en min, utan ignorerade alla frågor och tittade ned i marken. Det blev en påminnelse av hur beroende man är av kommunikation, även om den sker på en basal nivå, för att kunna veta hur man skall förhålla sig till en person och lösa en situation.

Ifrån att först ha misstänkt att han var på platsen för att begå brott så hamnade fokus nu på att försöka hjälpa honom. Vi erbjöd honom skjuts till sjukhus eller till ett härbärge, men han ignorerade de frågorna också. I slutändan så fanns det inget annat att göra än att be honom att gå ut ifrån trappuppgången. Även det ignorerade han, och när vi då tvingades föra ut honom så försökte han slita sig loss och springa inåt i det minimala trapphuset. Det lyckades så klart inte, han blev utknuffad, och då började han tjurrusa iväg, trots att hans väska låg kvar utanför.

Uppenbarligen så mådde den här mannen inte särskilt bra. Men det fanns helt enkelt inga verktyg tillgängliga för oss att kunna hjälpa honom (eller att hindra att han i sitt labila tillstånd ställde till det för någon annan). Han var inte full eller drogpåverkad, och kunde därför inte LOBas. För LPT47, omhändertagande för psykiatrisk tvångsvård, så krävs det (om man inte är suicidal) vanföreställningar och en risk för egen eller annans hälsa, och det var svårt att få belägg för det. Han var inte heller i någon akut fara så att vi kunde hävda nöd, vilket är en bra paragraf att falla tillbaka på då man känner att man måste agera akut men inte riktigt vet med vilket lagstöd. Även om det kändes som om något behövde göras, så var det helt enkelt tomt i vår legala verktygslåda, så han fick springa iväg...

För mig känns det som om man som polis ofta får hitta sätt att väva ihop det som man själv känner är den bästa lösningen på en situation och för de inblandade människorna med de legala verktyg man har, och i de allra flesta fallen så går det också bra. Och även om det är viktigare för mig att känna att jag hjälper, gör nytta, löser situationen än att alltid vara säker på att ha ryggen fri juridiskt så måste man naturligtvis förhålla sig till lagstiftningen och varför den ser ut som den gör. Kanske var det därför rätt att vi inte kunde göra något annat än att låta mannen rusa iväg...?