Praktiskt polisarbete?

Larmet gick ut som bråk i trapphus mellan kvinna och man. På väg fram tog jag kontakt på telefon med inringaren, som visade sig vara kvinnan som hade varit inblandad i bråket. Hon var då hos en granne, och hennes pojkvän, som var full och stökig, skulle befinna sig i lägenheten. När vi kom fram så mötte kvinnan upp oss, klädd i jeans och en tunn tröja. Då vi pratade med henne och försökte utröna om hon hade blivit slagen eller hotad, så nekade hon och sa att hon bara ville att vi skulle köra ut hennes berusade och bråkige (numera) ex-pojkvän ifrån hennes lägenhet.

Hon visade oss rätt dörr, och vi knackade och ropade, men fick inget svar. Jag föreslog att vi skulle ringa på mannen för att se om han ens var kvar, och efter att ha ringt några gånger så svarade han. Det visade sig att han hade gått därifrån och nu befann sig på en tunnelbanestation i närheten. Kvinnan behövde naturligtvis främst komma in i sin lägenhet, och ville dessutom ha tillbaka de nycklar till lägenheten som mannen hade tagit med sig, så vi åkte snabbt mot tunnelbanestationen där vi påträffade honom på perrongen. Mannen var alkoholpåverkad, och väldigt labil i humöret. Då kvinnan bad om att få tillbaka sina nycklar, så vägrade han, och påpekade att han hade en hel del kläder och annat i lägenheten. Han svängde dessutom emellan att vara aggressiv och att bedyra sin kärlek för henne.

För mig var det tydligt att jag tänkte se till att kvinnan fick tillbaka nycklarna. Juridiskt, så var vi dock lite inne i en gråzon. Nycklarna var ju inte stulna. Jag såg i alla fall till att förklara för mannen att kvinnan behövde få tillbaka sina nycklar, men att vi kunde hjälpa honom att hämta hans kläder om han ville. Han gick med på det (möjligtvis kände han att han inte hade något val...) och vi begav oss tillbaka mot lägenheten. På vägen fortsatte han att vara aggressiv, och var dessutom väldigt närgången mot kvinnan, så jag knuffade undan honom och förklarade att om han inte uppförde sig så skulle han i bästa fall bli LOBad och i värsta fall gripen för brott. Han var ca 1,90 och ganska kraftigt byggd (och hade dessutom en hel del i sitt brottsregister) och det verkade som om han inte ville acceptera att bli tillrättavisad, men han gav med sig och gjorde som jag sa. Kollegan uttryckte det senare som att jag hade "stirrat ned honom". Han fortsatte dock att komma med verbala kärleksförklaringar till kvinnan, som var arg, sammanbiten, och väldigt tydligt avvisande.

Väl framme i lägenheten så kunde vi snabbt konstatera att han hade mer kläder liggandes en vad som var smidigt för honom att få med där och då, så i slutändan så tog han inte med någonting. Nyckeln hade han fått lämna ifrån sig, så kvinnan sa att hon skulle se till att skicka kläderna till honom. I lägenheten fanns det dessutom ett hål i en dörr som såg nytt ut, och det var inte svårt att förstå att det var mannen som i något sorts utbrott hade slagit sönder dörren. Även en glasruta var i behov av att lagas. Det verkade dessutom som om någon form av fysiskt konfrontation hade skett. Detta då mannen hade rivmärken på halsen. Jag gjorde ett försök till att få kvinnan att berätta, men hon bedyrade att hon inte hade blivit slagen eller hotad (och hon uppvisade inte heller några märken efter våld eller tecken på att ha ont någonstans). Vad gäller skadegörelsen i lägenheten så svarade hon undvikande, men vägrade att låta oss ta upp en anmälan. Mannen var naturligtvis inte intresserad av att anmälan någonting.

I slutändan så fick mannen lämna, med beskedet att han inte var välkommen tillbaka. Jag följde honom ut, och till min förvåning så tackade han faktiskt mig då vi skakade hand. Efter att ha kontrollerat igen att det inte fanns något mer vi kunde hjälpa kvinnan med så lämnade vi utan vidare åtgärd.

På väg bort, så kändes det som att vi ändå hade löst det viktigaste. Jag är medveten om att mitt agerande för att få tillbaka nycklarna kan ifrågasättas juridiskt, men som tur är finns det en gråzon av tolkningsmöjligheter att använda sig av. Och om vi inte hade fått tillbaka dem, så hade kvinnan dels behövt låssmed för att komma in i sitt hem, och dels behövt riskera att ex-pojkvännen tog sig in i hennes lägenhet när som helst. Sen hade det garanterats begått en del brott, åtminstone en skadegörelse och troligen även någon sorts ofredande ifrån mannens sida (jag uppfattade rivmärkena som motvärnsskador), men det var svårt att gå vidare med det när kvinnan inte ville anmäla. Dessutom hade båda delarna varit närmast omöjliga att leda i bevis och nå fram till en fällande dom med.

Om man ser till resultatet av vårt ingripande så tror jag faktiskt att det hade varit svårt för oss att hjälpa kvinnan på ett bättre sätt. Och vad gäller mannen, så verkade det i alla fall som han kände at vi hade bemött honom på ett ok sätt också, och det är ju inte heller någon nackdel. Vi fokuserade mer på att få ett bra resultat för de inblandade än att gå "by the book"... Praktiskt polisarbete?