Om att jobba i Rinkeby

Den som har läst det jag skrivit, både på bloggar och på Newsmill, torde veta att jag vill att Sverige skall vara ett öppet och tolerant samhälle som välkomnar olikheter och bekämpar diskriminering. Jag är positiv till invandring, och vill att vi skall öka möjligheterna för människor att få stanna i Sverige och skapa sig en framtid här, inte tvärt om. Jag har dessutom förmånen att ha många vänner med olika etniska och kulturella bakgrunder, både här i Sverige och i andra länder, främst då i Latinamerika. Detta har sammantaget gett mig ett bra skydd emot rasism och främlingsfientlighet, men det hindrar inte att jag ibland, då man jobbar i t.ex. Rinkeby, är med om händelser som gör att man förstår hur det kommer sig att många är kritiska till det "mångkulturella samhället".

Av någon anledning så finns det en lokal ungdomskultur i vissa grupper i en del invandrartäta, segregerade förorter som Rinkeby som är ytterst problematisk. Det tänds eld på allt möjligt, det kastas sten på brandkår, polis och ambulans, det förstörs och vandaliseras, och allt är alltid någon annans fel eller ansvar. Ibland kanske man låtsas att man protesterar mot något, till exempel stängningen av en ungdosmgård, som tvingats stänga just för att några ungdomar har eldad upp delar av den... Men ibland kommer ärligare förklaringar av typen "Vi hade tråkigt".

Under mitt förra arbetspass så åkte jag ock kollegan in i Rinkeby för att det hade larmats om en brand. Då vi kom fram så hade branden, någon hade eldat i en papperskorg, släckts. Det stod dock ett gäng ungdomar i 11-15års åldern på platsen, så vi klev ur för att prata lite. Jag skakade hand med dem som stod i närheten och både kollegan och jag var trevliga och artiga, och till en början gick det att prata lite. Sen skockas det fler ungdomar runt omkring. Någon anklagar oss för att "trakassera" honom, trots att ingen av oss sagt ett ord till honom och han själv kommit fram till där vi står och pratar. Några börjar "nöffa". Flera säger att de hatar poliser och att vi inte har där att göra. Möjligheterna till ett konstruktivt samtal rinnner snabbt ut i sanden. Vi har valet att låta oss triggas av spydigheterna och ge svar på tal eller att ignorera dom. Vi väljer att tacka för oss och lämna. När bilen rullar iväg ser kollegan en sten komma farandes, den når dock inte fram till bilen.

Den sortens attityd vi mötte har dock lite med invandring och mycket med lokala problem och subkulturer bland ungdomar att göra. Det är inte konstigt att en oproportionerligt stor andel av ungdomarna i Rinkeby tidigt påbörjar en kriminell bana, med tanke på de attityder som finns i området. Samhället måste agera snabbare och hårdare för att stävja ungdomskriminaliteten, inte minst för att varje lite tyngre kriminell ungdom inspirerar mängder med yngre förmågor till att följa efter i samma bana. Snabbare insatser av socialtjänsten, bättre möjligheter att fosterhemsplacera bråkstakarna och få bort dem ifrån den här miljön, och höjningar av straffen samt en sänkning av straffmyndighetsåldern vore några konstruktiva åtgärder. Dessa repressiva åtgärder måste självklart även kompletteras med stödjande åtgärder av socialtjänst och skola, samt en allmän kamp för att höja sysselsättningen och minska utanförskapet i de här områdena. Rinkeby har många fina sidor, bland annat ett levande gatuliv och charmiga, hjälpsamma människor. Jag har själv mest positiva associationer till att jobba där, men för att Rinkeby och liknande områden verkligen skall kunna utvecklas och bli trevligare och säkrare för dess invånare, så krävs det att man lyckas bekämpa den sortens destruktiva ungdomskultur som vi poliser så ofta möter där.