Om att bry sig

På den här bloggen brukar jag bara skriva om erfarenheter ifrån de sista arbetspassen, men en kommentar på min andra blogg väckte ett minne till liv...

Vi fick larm om bråk på en tunnelbandestation. Som vanligt var det oklart vad som hade hänt. En tjej var skogstokig, och verkade ha försökt knuffa ned en annan tjej på spåren? När vi kom dit så satt tjejen ifråga för sig själv och grät hejdlöst och okontrollerat, annars var läget lugnt. Jag gick fram och försökte etablera kontakt. Efter att först ha blivt ombedd att dra, och bemött med ilska och aggressivitet, lyckades jag visa att jag inte var där för att göra henne illa utan för att hjälpa, vilket gjorde att det gick att börja prata om hur hon mådde, och varför hon mådde dåligt.

Problemet för tjejen var helt enkelt att det händer en massa fruktansvärda saker i världen, jämt, överallt. Barn svälter ihjäl, människor dör i krig och sjukdomar, folk är vidrigt eleka mot varandra, och mängder av personer lider. Med alla dessa hemskheter kan man inte annat än bryta ihop och gråta! Och inte bara det, ingen bryr sig! Hur kan någon säga att det är hon som är sjuk när hon är den enda som reagerar på det enda friska, möjliga sättet, med att bryta ihop, medan alla andra bara fortsätter som om inget hade hänt? Det är ju vi som är sjuka, inte hon!

Jag försökte förklara balansen mellan att man visst bör påverkas av det som händer runt omkring en så att man känner empati och medkänsla och manas till handling, men att det inte gör någon gladare om man bryter ihop och förlamas av sorg. Eftersom det avstånd som finns mellan en person och saker som händer runt omkring, speciellt på avstånd, kommer naturligt för de flesta, så blev diskussionen både absurd och intressant. Problemet brukar ju snarare vara att många har så svårt att känna någon som helst empati utan att kunna identifiera personerna det är synd om (vilket kan göra att man känner mer med en stackars dokusåpa-kändis som blivit dumpad, än med miljontals svältande barn i Afrika...). Jag vet inte hur bra jag lyckades, men hon följde i alla fall med oss frivilligt till St:Göran, och hon tackades oss för hjälpen efteråt. Dessutom, trots att hon var väldigt stissig till en början lyckades vi lugna ned henne utan att använda något våld, och det är ju alltid en seger i sig.

Hon hade för övrigt aldrig försökt knuffa ned den andra tjejen, utan slängt ned hennes mobil på spåren för att hon fotade. Mobilen hämtades, och var fortfarande hel och tjejen ville inte anmäla ofredande, så i slutändan behövde vi inte skriva en enda rad på ärendet...