Gammal och ensam

Under ett nattpass för inte så länge sedan så gick det ut ett larm om att ambulansen behövde hjälp med att komma in i en lägenhet. Jag och kollegan var inne på stationen och hade en hel del avrapportering att ta hand om, men då det var uppenbart att det inte fanns några lediga bilar ute så svarade vi på jobbet.

Då vi kom fram gick vi tillsammans med ambulanspersonalen in i huset och letade upp lägenheten. De kunde ganska snabbt få verbal kontakt med den äldre mannen som behövde hjälp. Han hade ramlat och antagligen brutit armen och kunde inte ta sig upp. Hemtjänsten hade visserligen extranycklar, men det var mitt i natten, så de var inte möjliga att få tag på. Kollegan ringde för att kolla med låssmed, men den som fanns på den jourtjänst som polisen använder var upptagen på ett annat jobb söder om stan, och skulle inte kunna vara där på ett bra tag. Så vi bestämde oss för att bryta upp dörren.

Det rörde sig om en relativt ny och ganska bastant säkerhetsdörr. När vi med slägga och kofot började attackera dörren så väckte vi antagligen de flesta som låg och sov i det stora hyreshuset. För min del, som svingade släggan, kändes det som om vi höll på i mellan fem och tio minuter med att banka in kofoten, bända, försöka hitta rätt ställe, banka in den igen, innan dörren till slut gick upp. Kollegan trodde att det tog kanske en och en halv minut...

När vi väl kom in så var ambulanspersonalen direkt framme hos mannen och konstaterade att det mycket riktigt rörde sig om en bruten arm. Vi hjälptes alla åt att försiktigt lyfta upp den ganska tunge mannen på båren. Han pratade hela tiden vänligt med oss alla och tackade oss för hjälpen. Bland annat fick vi reda på att han inte hade varit utanför sin minimala hyresrätt som han delade med en katt på ungefär ett halvår. Jag reagerade på att han var så ovanligt vänlig, trevlig, och närmast på gott humör. Normalt så brukar man ju vara rätt nedstämd om man har skadad sig så svårt att man inte kan röra sig, och hans brutna arm borde ha gjort rätt ont. Och min gissning är att det faktum att mannen ändå verkade hyfsat nöjd med hela situationen var, förutom en positiv livsinställning, att han helt enkelt tyckte att det var trevligt att ha någon/några att prata med...

När ambulansen hade lämnat med mannen så var det upp till oss att se till att lägenheten gick att försluta igen. Jag tyckte själv att jag gjorde ett ganska bra jobb med att med släggan banka till de uppbrutna stålkanterna igen, och jag kunde faktiskt låsa dörren efter det, men den var allt för tjärv för att mannen själv skulle kunna ta sig in, så vi avvaktade tills personal ifrån fastighetsjouren kom och bytte hela låskasetten (och snyggade till betydligt mycket bättre än jag hade lyckats med). Innan vi lämnade såg vi naturligtvis till att det fanns gott om mat och vatten framme till katten.

När vi senare under natten åkte till sjukhuset för att lämna nyckeln till den skadade mannen, så var han ännu gladare. Han låg på en avdelning och hade pratat konstant med all den sjukvårdspersonal som hade hand om honom. Han tackade oss hjärtligt igen, och vi önskade honom lycka till.

Det var både glädjande och inspirerande att se hur den äldre mannen kunde vara så positiv och glad trots en uppenbart jobbig situation, och dessutom en hel del smärta. samtidigt var det tragiskt att förstå hur ensamt och enformigt hans liv i den där lägenheten måste ha varit. I ett samhälle där gamla på gott och ont inte längre bor med storfamiljer eller släkt så kan de som är ensamma bli så väldigt mycket mer ensamma. Med tanke på hur social den här herrn var så borde det för hans del vara en stor vinst om han bara kunde få komma till ett ålderdomshem med både personal och andra gamla att prata med. Men det förutsätter ju att det finns någon som ser det behovet och tar tag i det. Och dessutom att det finns tillgång till fungerande ålderdomshem där äldre behandlas med värdighet...