tisdag 17 januari 2012

Att hjälpa labila människor

Erfarenhetsmässigt så verkar det vara så att människor som av någon anledning inte mår bra ofta mår ännu sämre på natten. Ofta, men inte alltid beror det på att det dricks mer alkohol då, och alkoholen utlöser beteenden som gör att vi behövs...

Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.

Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...

Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.

Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...

Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...

6 kommentarer:

  1. Hej på dig! Jag är själv ett av dessa "pskykfall" som blivit hämtad av polis. En gång blev jag transporterad av kriminalvården. Så satte de fot o handbojor. Handbojorna satt fast i ett bälte kring midjan. Andra gånger har Polisen handräckt psyk pga LPT. Då har jag blivit nerlagd på golvet o fått handbojor bakom ryggen. Varför jag skriver? Jag undrar lite hur det fungerar. Efteråt har jag tänkt mycket på detta och känt mig dålig som människa. Farlig. Knäpp. Sinnessjuk.
    Jag är oftast en välfungerande tjej på 27år och jag kommer ibland in i perioder då jag inte orkar fortsätta leva. Då vill jag inte att någon ska stoppa mig. Jag blir livrädd för psyk o ser dem som ett hot.
    Får ni rapporter från psyk ang om man brukar visa aggressivitet. Har känts som polisen liksom tagit till med hårdhandskarna direkt. Inte ens försökt att prata med mig.

    Tycker om din blogg! Har själv drömmar om att bli polis.

    SvaraRadera
  2. Hej Malwa, och tack för att du delade med dig av dina tankar och erfarenheter! Jag vet naturligtvis inget om de situationer i vilka du har blivit belagd med hand och fotfängsel, men för mig är det väldigt viktigt att inte använda den sortens kränkande metoder i onödan, och speciellt då inte om personen man har att göra med egentligen bara mår dåligt. Och naturligtvis skall man alltid försöka prata med den man har att göra med!

    Vi får ingen information ifrån psykvården alls, även när vi skall utföra handräckningar, vilket kan leda tillkatastrof (en polis mördades för ett par år sedan pga detta). Anledningen är de stela sekretessregler (för att skydda folks integritet) som genomsyrar all statlig verksamhet.

    Jag hoppas att du successivt kommer att må bättre och bättre, och önskar dig all lycka med dina planer och drömmar!

    SvaraRadera
  3. Jösses vad jag kände igen mig i det där inlägget. Jag är nog en av alla dom. Bor på en liten ort, polisen känner till mig väl här då jag är mycket ute o snurrar om nätterna.
    De har fraktat runt mig ibland och jag är otrygg och orolig i grunden, håller hand och klänger på dem sådär. Dock utan närmanden eller liknande avsikter då, jag är avvaktande misstänksam mot de flesta människor över huvud taget men poliser går bra för de utstrålar ofta lugn stabilitet.
    Väldigt fin blogg!

    SvaraRadera
  4. Skönt att höra att det verkar som om då känner förtroende för och får hjälp av poliserna i din ort! Och kul att du gillar bloggen :-). Hoppas hur som helst att du successivt kommer att må bättre så att du varken behöver känna dig otrygg eller köras i polisbil!

    SvaraRadera
  5. En fråga. om en person som bor i bostatsrätt.slår sönder trappuppgången utanför för ca 60.000kr och sedan inte har en aning om vad som har hänt.personen i fråga har varit sjukskriven inom psykiatrin i ca26 år.han är polisanmäld för detta.bostadsbolaget kräver nu ersättning.men lägenheten är såld inga pengar finns dom har gått till att betala andra saker som han slagit sönder.han är i dag omhänder tagen av psykiatrin en lpt så kallad.han väntar boende inom kommunens service center.tills dom har utrett hur dom ska kunna placera honom i samhället.läkarintyg finns på att han lider av achberges syndrom o lättare autism.ska man vänta på rättegången mot skadegörelsen eller försöka att göra avbet.med bostadsbolaget.

    SvaraRadera
  6. Jag har ingen möjlighet att rådge dig angående skadegörelsen och skadeståndet då jag knappt vet något om fallet. Mitt råd är att du kontaktar en jurist.

    SvaraRadera