söndag 14 augusti 2011

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

7 kommentarer:

  1. Hej! Kul att läsa din blogg, du skriver väldigt bra! Mitt intresse för att bli polis har ökat mer och mer för varje dag som går men jag har en fråga som du kanske kan besvara. Om man gjort sin asipiranttjänstgöring i sin hemstad och trivs där, finns chansen att man får jobb där efteråt eller kan det hända att man står utan jobb om man inte vill/kan söka sig flera mil från sin hemstad? /Amelie

    SvaraRadera
  2. Tack Amelie!

    Om du har blivit antagen för aspiranttjänstgöring i den hemstad, och får godkänt på aspiranten, då kommer då också att erbjudas anställning där. Problemet är snarare att efter skolan bli få aspiranten där du vill, men det brukar framförallt vara svårt i Stockholm som alltid har fler sökande än platser. Lycka till!

    SvaraRadera
  3. Ja, förhoppningsvis gjorde psykvården en korrekt bedömning, måste vara en jobbig situation för kvinnan.

    Ännu ett bra inlägg, alltid lika intressant att läsa hur ni jobbar.

    På tal om något helt annat, i programmet 112 – poliser fick man igår följa bland annat polisen Rolf från Kristianstad. Han åkte, inte första gången heller, själv i polisbilen. Jag undrar bara varför han jobbade själv? Har alltid tyckt att en av de många fördelar som polisyrket har är just att poliser alltid jobbar två och två, eller fler om man åker polisbuss. Blev lite förvånad när han också fick åka på jobb, han hittade de två misstänkta och bad efter en kort stund om förstärkning. Kan tillägga, att döma av hans tjänstegrad på axelklaffarna, att han måste ha jobbat ett bra tag (en tock linje följt av en smal linje och en krona)

    SvaraRadera
  4. Det är både intressant och lärorikt att läsa din blogg, fortsätt att skriva! / Anna

    SvaraRadera
  5. hej!

    Kanonbra blog

    jobbar själv som polis i Skåne

    ett starkt / modigt beslut

    o vet oxo att inget är svart el vitt i jobbet, o det inte finns något självskrivet

    tänkte dock när jag läste inlägget att jag hade nog agerat annorlunda i scenariot. O fått med kvinnan, med tvång om så krävdes......men som sagt, det är min bedömning utifrån hur jag tolkar det

    o inte menat som kritik eller att trampa på tårna


    Hoppas dock att det löste sig för kvinnan!

    MVH

    kollega i Skåne

    SvaraRadera
  6. Tack R.K.! Vad gäller att åka själv i polisbilen, så tror jag att reglerna är olika i olika delar av landet. Grunden är att man skall åka två, och i Stockholm så är det så vitt jag vet en regel, förutom för befäl som kan åka själva. Men då är det heller inte tänkt att de skall ta vanliga jobb, utan mer leda och fördela arbetet. Sen tror jag som sagt att det förekommer singelpatruller i andra delar av landet.

    Tack Anna :-).

    Kul att få feedback på skrivande av en kollega! Bloggen är ju främst riktad till personer som inte vet särskilt mycket om polisverksamheten, så att de kan få en nyanserad bild av vad jobbet innebär, men då är det speciellt roligt om även en person som uppenbarligen redan har koll på det ändå kan uppskatta att läsa det jag skriver :-). Och jag håller naturligtvis med om att de ofta finns olika sätt att lösa en situation på, där de inte är tydligt vilket som är bättre och vilket som är sämre. Det är både del av svårigheten och charmen med jobbet :-).

    SvaraRadera
  7. Hittade den här bloggen när jag sökte på bältesläggning, Läst ett par inlägg och måste säga att du skriver mycket bra! Jag har själv blivit hämtad av polis. Jätteofta. Jag skulle ljuga om jag sa att det hände ett fåtal gånger från maj 2011 till April 2012. Det hände mellan två och tre gånger/ månad. Självmordsförsök! Hot om att hoppa från broar. Överdosering och andra självskador. Rymningar från psyket där jag oftast hamnade på LPT. Innan jag hamnaee där vart jag jagad över halva bostadsområdet av poliser med hund. Ibland av ambulanspersonal. Slutade med att jag under vilda protester blev transporterad till psykakuten ocy fick stanna ett par dagar ibland ett par veckor. Men det tog slut allt det där för snart ett år sedan. Inga polishandräckningar eller ambulanser eller självskador eller bältesläggningar. Men skräcken för att möta poliser och polisbilar är hemsk. Får foashbacks då. Men livet är mycket lättare nu när jag mår bättre

    SvaraRadera