Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...