Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.