Möten med en missbrukare

I början av veckan fick vi överge de kollegor som hade bett oss om hjälp med intransport av gripna för stöld för att radion ville ha en patrull omedelbart till en båtklubb där det var stökigt efter att någon hade gripits. Det visade sig vara en hemlös missbrukare som hade tagit sig in på båtklubben och lagt sig för att vila i en sovhytt. Hon hade gripits av personen som påträffade henne och var hysterisk. Vi försökte lugna ned kvinnan medan vi tog upp anmälan om olaga intrång och skadegörelse. Sedan såg vi till att hon kom iväg ifrån platsen så att det blev lugnare för både henne och båtklubben. Anmälan lär det inte hända något med eftersom kvinnan kommer att bli svår att få tag på, men för min del var det solklart att det inte var motiverat att gripa henne.

Några dagar senare träffar vi på samma kvinna på en tunnelbanestation, skyhög på tjack. Om vi hade spelat in henne så hade bandet kunnat fungera som ett skolboksexempel på amfetaminpåverkan, hon uppvisade alla tecken som finns så övertydligt att det nästan kändes som ett skämt. Det fanns naturligtvis inget att vinna på att skriva anmälan om ringa narkotikabrott, så vi LOBade henne då hon uppenbarligen inte kunde ta hand om sig själv. Hon var väldigt stissig och ville inte att vi skulle komma i närheten av henne, men när vi förstod att hon inte skulle komma med självmant behövde vi ändå försiktigt föra henne till bilen, och det gick faktiskt bra. Både jag och kollegan ville absolut ha henne till ST:Göran beroendeakuten (BAS) eftersom det var uppenbart att hon behövde hjälp. Normalt sett kör vi dock bara LOBar till BAS om de är "vårdmotiverade" och själva föredrar att åka dit framför att få vila i en LOB-cell i arresten, och av någon outgrundlig anledning sa sig kvinnan hellre vilja till arresten. Det blev dock ett undantag, det var så solklart för mig att det vore bättre för kvinnan att komma till BAS, så vi tog dit henne i alla fall. Det kändes bra att hon fick tas om hand av sjukvården istället för att stängas in i en kal cell med en madrass på golvet.

Jag brukar försöka prata med de människor som jag sitter bak med i polisbilen, men det var nästan omöjligt att prata med den här kvinnan. Hon var så speedad på amfetaminet att hon själv talade konstant om allt och inget. Det gick i alla fall att bilda sig en uppfattning om vilket hårt liv hon levde och hur dåligt hon mådde bara på att se och lyssna. Det var svårt att ta in att den där slitna varelsen faktiskt var yngre än min lillasyster...