tisdag 27 november 2012

Om prestige och om att bli hotad med stryk


Jag och min kollega var och letade efter personer som hade avvikit efter ett inbrottsförsök då vi ser två unga killar varav en skulle kunna stämma med det vaga signalementet. Då vi långsamt kör förbi så gör de en Hitlerhälsning och en av dem ger oss sedan "fingret". Vi jobbar civilt den aktuella dagen, så jag tror inte att de inser att de just har förolämpat en polispatrull. Vi stannar och kliver ur och visar att vi är poliser. Då vi ber om id så är en av killarna samarbetsvillig och lätt att ha att göra med, medan den andre vägrar att uppge något id och hävdar stenhårt att vi inte har rätt att fråga. Killen i fråga är stissig, aggressiv, och väldigt "grandios" i sin självbild och vägrar konsekvent att samarbeta. Efter ett kort tag så inser både jag och kollegan att han är påverkad av droger, troligtvis kokain. Vi bestämmer oss för att ta med honom på pissprov/kroppsbesiktning och inhämtar beslut. Då det var precis på slutet av ett nattpass så mer jobb var det sista vi ville ha, men mannens beteende gjorde det omöjligt att bara släppa ärendet.

Väl inne på stationen så vägrade killen både att kissa och att uppge id, och det tog ett bra tag innan kollegan lyckades muta sig till hans personnummer med hjälp av en snus. Han pratade hela tiden, mest om att vi borde ge oss efter alla de kriminella invandrarna istället för att störa honom som var en laglydig person. Han svängde kraftigt i humöret och växlade mellan att böna och be om att vi bara skulle släppa honom då han på grund av sin utbildning inte "kunde" åka fast för narkotikabrott och att i princip hota oss och försöka domdera. Ena sekunden ville han kramas, nästa slåss... Medan vi avrapporterade detta och ett tidigare ärende så lyckades en dagpatrull få honom att kissa, så det var då klart att släppa ut honom. Men medan jag satt och skrev så hörde jag hur en kollegan nämnde att han nu ville slåss med allt och alla ute i arresten, så jag gick dit.

Mycket riktigt, han satt på bänken och hotade hela stationen med stryk. Det hade tydligen börjat med att han hade hotat städaren ifrån Samhall, och då arrestantvakten gick emellan även honom, och sedan fortsatt med att hota de poliser som kom dit. Jag gick fram till honom och försökte förklara att han fick skärpa sig, men det resulterade bara i att han sa sig vilja klå upp mig, möta mig utanför, att han skulle vänta på mig, med mera. Efter att hotelserna hade pågått ett tag så började jag tappa tålamodet. Jag hade hållit ner honom på bänken, men släppte nu upp honom och erbjöd honom att göra handling av sina ord. Där och då så ville jag inget annat än att han skulle attackera mig så att jag kunde bunta ihop honom i en liten hög, men det gjorde han inte. Jag själv kunde självklart inte använda våld mot honom utan att ha en tjänsteåtgärd att genomföra, så det blev ett kort "stand off" innan ett befäl tryckte tillbaka honom på bänken. 

Killen fortsatte dock med sina hotelser, så efter ett kort tag bestämde arrestbefälet att han skulle omhändertas enligt LOB då han på grund av sin narkotikapåverkad uppenbart var en fara för sig själv och andra, samt att det skulle skrivas anmälningar på "hot mot tjänsteman", bra och rimliga beslut. Jag, som då äntligen hade en åtgärd att genomföra, tog då tag i honom och släpade bort honom mot den LOB-cell han fått tilldelat sig. På vägen fram kom den arrestantvakt som han hade hotat och sög tag i mannens andra arm, och väl inne i cellen så svepte jag undan benen för honom då det är mycket lättare att avvisitera en person som gör motstånd då denne ligger ned. Då avvisitationen påbörjades så fanns det redan ett antal kollegor till i cellen som hade observerat händelserna innan och som ville hjälpa till, så det gick på nolltid att ta av honom de saker och kläder som han inte fick ha på sig i cellen.

Lite senare blev jag ombedd av arrestantvakten att gå ut till killens cell då han ville prata med en polis. Han var nu helt förändrad, och låg och grät på madrassen. Han sa att han bad om ursäkt, att han mådde dåligt och att han inte klarade av att stanna kvar i cellen. Jag berättade att han hade blivit omhändertagen för att tillnyktra ifrån ruset och att han troligtvis skulle bli kvar ett antal timmar. Jag förklarade även och att det inte var jag som bestämde över situationen men att jag skulle framföra att han mådde dåligt till arrestbefälet, vilket jag självklart gjorde. 

Att se honom så ynklig gjorde att jag kände mig dum och fick lite dåligt samvete över mitt eget agerande tidigare. Visst, han sa att han skulle slå sönder mig, men det var ju också tydligt att han var under påverkan av narkotika. I den situationen hade jag naturligtvis inte heller något att bevisa. Killen var visserligen en bit längre än mig, men han var ingen slagskämpe och varenda kollega som var på plats visste att han på grund av min bakgrund hade varit chanslös om han hade gett sig på mig (befälet sa först, roat, "fel kille" då han började säga att han skulle klå upp mig, vilket ledde till lite spridda skratt). Dessutom skall det ju när man jobbar naturligtvis inte vara relevant över huvud taget vem som kan besegra vem, och jag brukar också kunna undvika att fastna i prestigetänkande (till exempel i det här fallet). Men tyvärr så kan jag ibland bli provocerad av att hotas med stryk, speciellt av personer som jag tycker mindre synd om. Jag minns ett tillfälle då en kille som hade slagits med kollegorna bankade på sin celldörr och skrek att han skulle ge sig på mig om han kom åt, och jag öppnade hans celldörr och klev in (obeväpnad) för att syna bluffen. 

Det här fallet fick mig i alla fall att bli påmind om att det ofta finns en person som känner sig väldigt liten bakom de stora orden och att det kan vara synd om en människa även om denne för tillfället beter sig som en idiot. Det gav mig också chansen att reflektera över skillnaden emellan de tillfällena då det är viktigt att inte backa ner för att kunna genomföra en åtgärd (till exempel i det här fallet) och för att inte tappa mark då man utmanas medan man jobbar ute och de tillfällen, som detta, då det egentligen för min del dessvärre mest handlade om irritation och prestige... Påminnelsen kan vara speciellt nyttig eftersom jag brukar intala mig själv att jag är svår att provocera och att det brukar röra sig om övervägda beslut ifrån min sida då jag väljer att trappa upp en situation. Slutligen så gav det ännu en påminnelse om vad droger kan göra med en människas psyke och beteende... 

8 kommentarer:

  1. Intressanta tankar...de vanligaste hoten jag råkar ut för i mitt yrke brukar vara "jag ska ta livet av mig", vilket inte är speciellt trevligt att höra.

    SvaraRadera
  2. Kul att du är tillbaka! Var orolig för att du gett upp bloggandet där ett tag.

    SvaraRadera
  3. Med farmor i Tensta29 november 2012 07:55

    Det är skitsvårt att hantera såna situationer. För några år sedan var det en period när jag umgicks med en kompis osm var en riktig bråkmagnet. Han startade aldrig någonting, men han var precis lagom stor och harmlös för att varje liten bråkstake skulle tycka att han var det perfekta målet att hävda sig emot.

    Precis som du har jag starka moraliska spärrar mot att slåss i onödan men tusan vad man ibland bara önskar att de ska göra slag i saken. Har till och med haft små psykopater som hängde över min axel för att komma åt kompisen men inte vågade göra någonting på mig.

    Som privatperson tycker jag att det är helt okej att syna bluffen och ta konsekvenserna om personen fortsätter. Som polis tycker jag att du gjorde helt rätt när du inväntade ett läge då du hade en uppgift och sedan utförde den enligt konstens alla regler. Jag misstänker att det också känns ganska bra när man får stopp på en sådan person.

    SvaraRadera
  4. Hög igenkänningsfaktor på denna blogg.

    Som polis så hamnar man i många situationer där tålamodet tryter. Som när person nummer tio på samma kväll dricker ölen mitt framför ögonen på dig när du bett honom att hälla ut den då de råder alkoholförbud på torget, sedan säger att det är han som betalar din lön och ger dig fingret.

    Då är det lätt att sinnet rinner över och man säger och gör saker som formellt sett kanske inte är direkt fel men som man ångrar efteråt.

    Det har hänt mer än en gång att jag bett om ursäkt för att jag var så brysk oftast efter att de taggat ner och ber om ursäkt själva det har liksom en lugnande effekt när någon tar ett steg bakåt.

    Jag har därför börjat att vara den som tar första steget till en ursäkt el liknande. I vissa situationer fungerar det bra i andra ser man att det inte ens är en ide att backa, inte ens lite.

    Oftast så fungerar en defensiv taktik bra på "yrkesbrottslingar" som taggar ner ordentligt om man ber om ursäkt för att man skrek osv osv eller erkänner att situationen är olustig och att man är osäker på dem, kan de vara så snälla och ...

    På fulla och riktigt dryga "vanliga Svensson" funkar det sällan fören efteråt, när de backar och ber om ursäkt, att då kunna möta dem med en förklaring och en ursäkt tillbaka fastän man kanske inte gjort nått fel gör att man kan skiljas inte som vänner kanske men med respekt och förståelse vilket jag tror vi har nytta av.

    Tack Martin för din blogg och för att du är ett sant föredöme för polisen, vi skulle behöva fler poliser som berättar om sitt arbete och hur de upplever det, så att folk får en ökad förståelse för hur det är att jobba som polis.

    SvaraRadera
  5. Tack för kommentarerna! Henrik, nej, det är inte heller ett särskilt trevligt hot, många gånger faktiskt värre.

    Mikael, tack! Nej, jag har inte gett upp, men det blir lite sporadiskt...

    "Tensta", jag håller med dig. Det ställs andra krav på oss poliser än på privatpersoner, samtidigt så känns det som du påpekar väldigt skönt när man till slut får en anledning/möjlighet att ingripa mot någon som har varit väldigt hotfull och otrevlig.

    Tomas, tack för kommentaren och kul att du har hittat hit! Intressanta observationer :-). Och kul att du precis har uppfattat det främsta syftet med bloggen, nämligen att ge folk en ökad förståelse för vårt arbete!

    SvaraRadera
  6. Vilken bra jobb ni gör, kan inte vara lätt att hålla sin besinning och tålamod med en sådan person, i synnerhet inte i slutet av ett nattpass.

    Kul att läsa om polisens vardag.

    SvaraRadera
  7. Tack så mycket, Cristopher!

    SvaraRadera
  8. Har nu varit på rättegång som målsägare för hot mot tjänsteman i det här fallet. Killen, som för ovanlighetens skulle företrädde sig själv (han var juridiskstuderande) bad om ursäkt och tackade faktiskt mig för att jag hade haft en bra bemötande gentemot honom. Det var trevligt och definitivt inget jag hade förväntat mig :-).

    SvaraRadera