fredag 8 juni 2012

Fast i den negativa spiralen?

En närpolispatrull blir skickade på att reda ut ett bråk mellan en taxichaffis och en kund. Eftersom platsen för bråket var i/vid ett lokalt centrum i en av de segregerade förorterna så ropade LKC upp några fler bilar. Vi höll precis på att avsluta ett jobb inte så långt därifrån, så vi hakade också på. Patrullen som fick jobbet var först på plats och meddelade att själva bråket var lugnt, men att de gärna ville ha fram fler patruller för att slippa att få sten kastat mot sig medan de tog upp en anmälan. Vi anlände som andra bil, och på deras begäran ställde vi oss på en position ovanför där de stod ifrån vilken det hade kastats sten vid andra tillfällen. Även om det var en hel del folk i rörelse så gick anmälningsupptagningen lugnt till och ingen verkade störa kollegorna.

Plötsligt så kom en bil en med på tok för hög hastighet och bromsade in och stannade bredvid centrumet. Strax efter kom en radiobil, som stannade framför bilen och påbörjade en fordonskontroll. Då polisbilen stannade så drog en annan bil som hade stått nära där den första bilen startade iväg. Den återvände dock bara någon minut senare, och de 4-5 unga män som hade suttit i bilen strömmade ut mot kollegorna som stod vid den andra bilen. Fler killar som funnits i närheten drar sig också dit. Jag frågade på radion om de behövde uppbackning. Det behövde dom. Vi var där på några sekunder, och då var det redan en hel del kalabalik. Jag frågade snabbt om någon skulle gripas eller omhändertas, och fick ett nekande svar, så då såg jag bara till att trycka och knuffa undan folk ifrån kollegorna. En av kollegorna ifrån ursprungsjobbet med taxin kom också och hjälpte till, och kort därefter landade en till radiobil. Jag upplevde själv att vi fick kontroll på läget ganska så snabbt. Även om det tjafsades en del, så var det ingen av dem som jag tryckte undan som egentligen gjorde något motstånd.

Jag och kollegan ifrån närpolispatrullen stod nu båda och försökte prata med några av männen, och jag kände att det faktiskt gick att kommunicera med flera av dem. Då kommer en av kollegorna ifrån bilen som gjorde fordonsstoppet fram till gruppen som jag står med och trycker upp sig i ansiktet på en av dem samtidigt som han smätter till en annan killes keps. Kollegan är rasande och han vill uppenbarligen markera mot killarna som har utsatt honom för den här situationen. Plötsligt exploderar allt igen. Samtliga unga män som var på plats börjar stimma upp och försöker ta sig fram mot den arga kollegan. Jag kliver emellan och trycker undan dem som är närmast, och de andra kollegorna hjälper snabbt till. Ännu en bil till sladdar in, och några fler män rusar ur och ger sig in i den allmänna kalabaliken. En lite äldre man som befunnit sig i närheten springer in och hjälper oss att försöka lugna ned situationen och trycka undan männen för att undvika att bråket eskalerar.

Det tar ett litet tag, men sedan har vi någon sorts kontroll och det går att försöka samtala igen. En av killarna håller på att förolämpa mig för att jag kom åt honom då jag trängde mig in i mitten av bråket när det stimmade upp igen. Honom märker jag snabbt att det inte går att prata med, så jag vänder mig till andra istället. Jag skakar några händer, likaså gör kollegan ifrån närpolispatrullen. Folk börjar lämna, men många hårda ord slängs mot kollegan som tappade humöret. Bland annat den lite äldre mannen som hjälpte till att trycka undan de män som ville bråka och som alltså gjort vad han kunde för att undvika att det blev bråk uttrycker sitt missnöje och lägger skulden för hela situationen på kollegan, som i sin tur visar sin irritation över anklagelserna. Kort därefter har vi alla åkt därifrån.

Den här situationen kommer för dem som redan var skeptiska till polisen att förstärka deras bild av att vi har en översittarattityd mot folk i de segregerade förorterna. Så hur hamnade vi då där? Och vad kunde vi ha gjort för att undvika det? Kollegornas kontroll av bilen som körde alldeles för fort var inte bara motiverad, den var nödvändig. Det är polisens skyldighet att kontrollera bilar som utmärker sig på det sättet, och det finns inget undantag bara för att man befinner sig i ett segregerat område. Barn blir minst lika lätt överkörda där som på andra ställen. Men det är här problemet börjar. Då kollegorna gör sin välmotiverade kontroll så störs de på ett potentiellt mycket farligt sätt av gruppen av män som omringar dem, tränger sig in väldigt nära, och ifrågasätter deras arbete. Männen tar sig alltså friheten att agera som om just "deras" område stod utanför det svenska samhället, och att varken svensk lag eller svensk polis befogenheter skulle gälla där. Det handlar delvis om någon sorts hävdelsebehov där man vill se sig som suverän och över/utanför lagen i sitt eget område. Och så är det ju naturligtvis inte.

Att de som trängde sig in behövde flyttas på var alltså helt nödvändigt. I värsta fall kunde en av kollegorna blivit attackerade och/eller av med något i bältet, och de riskerna skall vi inte behöva acceptera. Och att de blev förbannade över att bli utsatta för den situationen är också förståeligt, då den förutom att vara farlig även är både irriterande och kränkande. Däremot var det olyckligt att en av kollegorna tappade humöret. För dem som kom lite senare in i situationen, t.ex. den lite äldre mannen som försökte hålla undan folk, så såg det ut som att det var kollegan som på helt egen hand skapade kalabaliken då han i andra läget gick fram mot de redan undantryckta killarna.

Det är lätt att säga att man alltid skall sträva efter att behålla lugnet, men naturligtvis svårare att efterleva. Men en annan sak som är värd att reflektera över är vilket syfte man har med en åtgärd. Om någon skall gripas, ja då skall det också ske, oavsett hur mycket kalabalik det väcker. Om en person stökar för mycket, men det inte finns gripandeskäl, då kan och bör vi omhänderta personen, t.ex. enligt PL13. Jag har tidigare skrivit om en liknande situation då en person gick långt över min gräns, och då sög jag också tag i honom och släppte inte trots fritagningsförsök. Men om vi inte har någon tjänståtgärd att utföra, då kan det lätt bli fel om vi fastnar i någon sorts prestigekamp eller tuppfäktning. Det sagt så har jag dock förståelse för att man blir förbannad och vill markera mot någon/några som har betett sig illa. Det är alltid lättare att i efterhand ha åsikter om andras agerande än att då man befinner sig mitt i en het situation alltid veta vilket sätt att agera på som är det klokaste...

Jag tror hur som helst att det är väldigt viktigt att alla vi poliser gör vårt yttersta för att behålla både lugnet och kontrollen i dylika situationer. Vi måste kunna agera resolut mot de personer som går över gränser, men samtidigt visa oss ifrån vår bästa kommunikativa och förtroendeskapande sida mot övriga. Inte minst för att varje litet snedsteg som vi tar i en situation i de områden där polisen redan har oförtjänt dåligt rykte kommer att spridas, återberättas (ofta förvanskas) och bidra till att vi bemöts ännu sämre nästa gång. Och så halkar vi längre ned i en negativa spiral av ömsesidig misstro och konflikter som inte är bra för någon förutom de yrkeskriminella som tjänar på skepsis och hat mot polisen.

Slutligen så vill jag bara förtydliga att detta är min bild av vad som skedde. Jag är säkert färgad av min position och tillhörighet som polis och av det faktum att mina kollegor är just mina kollegor och arbetskamrater. Sen försöker jag dock ge en så neutral beskrivning av händelseförloppet som jag kan.

14 kommentarer:

  1. Jag kan tänka mig att situationer lätt eskalerar när många personer blir inblandade, både civila o poliser. En kedja är bara så stark som sin svagaste länk och det räcker med att någon skakar om getingboet för att helvetet bryter lös.

    Får säga att situationen påminde rätt mycket om ett högstadiebråk eller liknande, känns som om din kollega gav vika för någon form av prestigetänkande. Det är synd, särskilt om du kände att du kunde kommunicera. Ilska och adrenalin är aldrig en bra kombo.

    Du säger att han visade irritation även efteråt, verkade han ångerfull alls efter händelsen?

    I övrigt, bra inlägg och jäkligt bra blogg i allmänhet. Upptäckte den för några veckor sedan och har nu kommit ikapp med inläggen. Kommer i fortsättning att tätt följa både denna och din andra blogg :)

    /Ivan

    SvaraRadera
  2. Håller med i dina och Ivans reflektioner och är också intresserad av att höra om du/ni talat med kollegan som brusade upp.

    Hur hanterar du kollegor som du anser handlat felaktigt? Jag kan tänka mig att det är väldigt svårt i vissa lägen att konfrontera en kollega. Speciellt efter en sådan händelse som du beskriver, där det är din upplevelse av kollegans beteende det gäller och inte ett regelrätt fel.

    /Lina

    SvaraRadera
  3. Roligt/tragiskt att polisen skakar hand med folk som terroriserar svenskar (ja det finns sådana). Bättre om man utvisar dem som begår brott (polisen bryr sig inte om dem). Ursäkta min svenska, från rumänien.

    SvaraRadera
  4. Balanserar upp lite - att bli provocerad och hotad på daglig basis gör att det ibland rinner över. I de flesta fall löser det sig så länge DU KAN KLIVA UNDAN - låta en kollega ta över en halvminut.

    Tråkigt att poliser brusar upp, men föga förvånande, det händer, och här var det som jag förstod inget våldsamt yttrande. Högst mänskligt, inte föredömligt men mänskligt.

    /Ersken

    SvaraRadera
  5. Tack för era kommentarer!

    För det första så vill jag bara klargöra att kollegans agerande inte på något sätt innebar ett regelrätt fel. Det var fullt förståeligt, men jag uppfattade det ändå ifrån mitt perspektiv som olyckligt då det bidrog till den negativa spiralen av misstro. Det rör sig hur som helst om en duktig och mycket respekterad polis, men som Ersken påpekar så kan det rinna över för vem som helst vid tillräckligt mycket provokation. Poliser är som sagt också människor.

    Ivan, gränsen emellan prestigetänkande och en vilja att kommunicera och markera att någon har agerat på ett oacceptabelt sätt är ibland hårfin. Väldigt komplicerat... Jättekul att du gillar bloggen!

    Ivan och Lina, rent generellt så kommer ofta möjligheterna till samtal och reflektion efter att händelsen är utspelad och man ses inne på stationen. Men om det rör sig om kollegor som inte jobbar i samma arbetsgrupp, och om situationen inte är tillräckligt allvarlig för att det skall vara motiverat med någon form av debriefingsamtal, så kan det vara svårare att få tillfälle till att diskutera en händelse och ge varandra feedback.

    Vad gäller att skaka hand med folk så är det ofta motiverat. Dessutom så var det som sagt några i gruppen som försökte lugna ned situationen.

    SvaraRadera
  6. Kackerlackan10 juni 2012 23:00

    Läser dethär precis när jag sitter och är arg på "skolan". Flum, dåliga lärare utan resurser, osv osv.
    Bla din blogg borde ju vara obligatorisk läsning i grundskolan. Samhällskunskap. Bravo!

    SvaraRadera
  7. Gillar också din blogg, men blir lite besviken på att ovannämnda rasistiska kommentar om utvisning får stå kvar. Ett alternativ är att bemöta den.

    /Marla

    SvaraRadera
  8. Tack för kommentarerna och kul att ni gillar bloggen!

    Kackerlackan, jag tror att resursbristen och det faktum att man sätter in för lite resurser tidigt där det behövs mest (på barn som riskerar att hamna snett) är skolans största problem.

    Marla, jag förstår att du ogillar kommentaren om att utvisa dem som begår brott och gärna hade sett ett mer direkt avståndstagande ifrån min sida, men jag tycker att frågan är betydligt mer komplex än vad du verkar tycka. Jag tror själv att det finns väldigt få som "terroriserar svenskar", trakasserier beror oftast på något annat, men det är inget som jag kan säga inte existerar. Vad gäller att utvisa dem som begår brott så görs det redan i vissa fall. Vid allvarliga brott (och givet att du inte är svensk medborgare eller har PUT) så kan du dömas till utvisning. Däremot är det få som skulle hävda att vi skall utvisa alla utlänningar som kör 60 km/h på en 50-väg och får en o-bot för det (en laga kraft-vunnen dom). Resten är frågan om var man drar gränsen. Jag förstår att man reagerar med maggropen på retorik som känns igen ifrån rasistiska kretsar, men att t.ex. vilja ha en lägre gräns för vilka brott som också vid fällande dom kan leda till utvisning är definitivt inte rasism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker inte det är fel att utvisa invandrare som begår brott i Sverige, söker man skydd i ett annat land så är det i mina ögon ännu viktigare att respektera det landets lagar och människor. Det är väl inte rasistiskt att tycka/tänka så? Då tror jag faktiskt att väldigt många är rasister och inte bara bland svenskar. Har jobbat i Rinkeby och där finns det väldigt mycket problem som man inte hittar i andra förorter. Men man kanske borde straffa politiker också som har en stor del i dom stora problemen i vissa förorter. Men kalla inte någon som rasist för att man har en åsikt om just invandrar problem eller dyligt. Det finns många bra invandrare som gör rätt för sig, men även många som inte gör det!

      T.A.

      Radera
  9. Som ett förtydligande till mitt svar till Marla så kan jag lägga till att jag också reagerar på personen ifrån Rumäniens kommentar, då jag uppfattar tonen i hela inlägget som negativt generaliserande mot invandrare. Och om personen verkligen skulle mena att alla som begår brott borde utvisas (t.ex. för en hastighetsöverträdelse, som jag själv också gjort mig skyldig till) så faller det direkt på sin egen orimlighet. Därför tror jag inte heller att det var det som menades.

    SvaraRadera
  10. Alltid lika skoj att läsa dina inlägg, även skoj att du lagt upp en ny bild. Även om det kanske var längesen men såå flitligt bloggar du ju inte så man behöver vara inne dagligen ;-) Ha det gott!

    SvaraRadera
  11. Tack, och ha det fint själv!

    SvaraRadera
  12. Tjena Martin! Tack för en grymt lärorik intressant blogg!

    Jag har som förhoppning att så småningom jobba som polis och ska nu söka för första gången i höst. Precis 20 fyllda vet jag att mina antagningschanser = 0.1 - 0.9 % men måste ju ändå alltid försöka göra sitt bästa. Så jag undrar om du har några råd ifall du kommer ihåg hur du upplevde din antagningsprocess? Det jag främst tänker på är om dem ställer speciella frågor som man kanske gör klokt i att fundera lite extra på, exempelvis "Vad gör du ifall du stoppar din pappa/mamma/syskon/annan släkting för fortköring?" etc etc

    Tack återigen för en grymt lärorik blogg!

    SvaraRadera
  13. Tack, och kul att du gillar bloggen :-).

    Jag har nog inga speciella råd för antagningsprocessen. Var dig själv. Försök inte svara det de vill höra utan det du verkligen tycker. Sen kan du naturligtvis stärka din ansökan med studier, arbetslivserfarenhet, mm. Lycka till!

    SvaraRadera